Götala

 

Jag bläddrar i lokaltidningen Syd-Österbotten, från den 6 september 1924. Där skriver bygdeförfattaren Gustaf Wideskog (1903-1955) regelbundet om livet i hembyn Ömossa i Sideby socken, numera en del av Kristinestads kommun i landskapet Österbotten i Finland.

 

 

Bygdebrevet var daterat den 24: e månaden före och däri berättar han om skördetider, men också om hur man avslutar byggnationen av den svenska ungdomsföreningens lokal, genom att hämta sågade bräder i Lauttijärvi såg i norra Satakunda:

 

”Överallt arbetas det nu som alltid med jorden. Den 23 augusti vore ett antal bybor till Lauttijärvi såg efter bräder och allestädes fann jag att skördearbetet påbörjat. Finsk som svensk arbetar i sin åker, och det var med viss vemod jag tänkte på, att flera av de byar vi genomreste engång varit svenska, som svenska namn här och var intyga… Bräderna skulle föras till vår svenska lokal och bönderna hade beredvilligt, trots den bråda tiden, ställt hästar och manskap till föreningens disposition.”

 

 

Bygdebrevet i tidningen Syd-Österbotten 1924 berättar också om hur Wideskog föredrog hästen framom den alltmer vanliga bilen, som ofta var synlig i Ömossa, då riksvägen från Åbo till Torneå/Haparanda gick igenom den då folkrika byn på omkring 1000 personer:

 

”Ömossa, den 24 augusti 1924.

Bilterrorn griper alltmera omkring sig. Som ytterligare belysning till chaufför Laaksonens meriter, kan framhållas, att han för flere dagar sedan var nära att överköra en bonden Norrgrann tillhörande ko. Även har hänt att kreaturen ofta kommit hemlunkande med diverse skråmor efter bilarnas smutsskyddare, skråmor vilka icke så fort läkas. Att de skällande byrackorna här och var överkörts och betande får erhållit omilda knuffar av de framrusande bilarna, torde ej förvåna någon under nuvarande skräckvälde. Vore det icke skäl att anhålla alla druckna och vårdlösa bilister? I enig front böra vi ställa oss mot deras vilda framfart både på landsbygden och annorstädes! Den föreskrivna farten – genom bebodda samhällen respekteras numera alls icke – det är bilterror, som nu tyckes regera världen. Man kan icke nog hinna fort fram i vår civiliserade tid och reflektionerna gör sig själva. Olyckor höra till dagens program!”

 

 

Det var inte bara ömossabon Gustaf Wideskog som var kritisk mot bilarnas framfart.  Andreas Pettersson har i en C-uppsats från 2004 vid Luleå Tekniska Universitet visat hur landsbygdens befolkning såg på bilen som ett främmande fenomen som störde invanda mönster. Gamla människor ansåg att t ex bilen var ett uttryck för djävulen, eller att då vagnarna kunde gå utan hästar, då var världens undergång nära.

 

 

En viktig orsak till böndernas motstånd var deras relation till hästen. Den hade använts som transportmedel i generationer. Det blev en uppenbar krock mellan bilen och hästen när man märkte hur hästen blev nervös och ibland gav sig av i sken när det bullrande vidundret mötte det annars så lugna kreaturet. Dock så var bilisterna skyldiga att stiga ur bilen och hjälpa körsvennen att få ordning på sin häst när de möttes. Men de irriterade sig också på när exempelvis hölasset inte kom ur vägen tillräckligt fort.

 

 

Dessa två åsiktssidor fanns överallt, på vissa ställen försökte man till och med förbjuda biltrafik på landsvägen. Man gjorde narr av varandra och bönderna hade mycket roligt åt när bilarna fick motorproblem.