Vikingatida keramik funnen vid Götala herrgård.
I mitten av mars månad 2019 följde jag den plöjda åkerkanten vid Götala herrgård i Skara och fann några intressanta lösfynd. Jordbruksmarken ägs och brukas av SLU Götala, men var fordom en kungsgård och innan dess fram till 1200-talets slut biskopsgård i Skara stift.
De talrika och många gånger stora forngravarna omkring Götala indikerar att på det före kristnandet har funnits någon form av maktcentrum i området, med stor sannolikhet på samma plats herrgårdsbyggnaden står idag, men då inga arkeologiska utgrävningar eller undersökningar har gjorts är det för tidigt i dags datum att rättvist kunna tolka förhistorien.
Ingen av de förhistoriska gravarna varken väster eller öster om Götala herrgård har undersökts arkeologiskt, så fram till dags datum har det saknats exempelvis keramikfynd från området, men fredagen den 15 mars 2019 låg en lättviktig och grovmagrad mynningsskärva från ett kärl i keramik vid åkerkanten, den var naggad i kanterna och härrör från järnåldern, eventuellt vikingatid. Troligtvis har den plöjts fram och tillbaka i åkern i 1000 års tid.
Dessutom hittade jag en större bit bränd lera, eventuellt lerklining, svårt att veta dess ursprung. Lerkliningen kan vara lite svårt att beskriva vad det är, därför får denna modell illustrera byggnadstekniken.
Kring trästolpar flätas grenar (egentligen heter de vidjor som är raka, tunna och smidiga kvistar eller rötter av sälg, björk eller pil), liknande flätade korgar man kan köpa på marknader. På detta material stryks lera som får torka och ifall den inte senare brinner kommer den helt att återgå till sin ursprungliga form, men vid brand finns bättre chanser att vissa rester kvarlever under jord tills arkeologerna gräver fram den brända leran.
Vilken som slutit sig kring grenverket lämnar spår av grenarna. Observera att bränd lera inte automatiskt är forna väggar, torkad lera användes även till annat som kan ha förbränts.
Från tidigmodern tid torde en skärva stengods vara, sannolikt en skärva från ett större bartmannkrus (från tyska Bartmann, "skäggman"), även kallad bartmannkanna, som är ett slags kärl av stengods som tillverkades i Central- och Västeuropa under 1500- och 1600-talen, särskilt kring Köln i dagens Tyskland.
Stengodset är glaserat både in- och utvändigt. Mitt lösfynd har fått fel i glasyren vid bränningen. Dessa bartmannkrus har en utsmyckning på nedre delen av kärlets hals som föreställer ett skäggigt gubbansikte.
Bartmannkrusen tillverkades i form av flaskor eller kannor i olika storlekar för en rad olika användningsområden, bland annat som förvaringskärl för mat eller dryck, dekantering av vin eller transport av flytande varor (bland annat kvicksilver).Stengods har en omfattande arkeologisk spridningen runt om i världen och har påträffats vid arkeologiska utgrävningar över hela världen som spår av europeisk kolonisering, utvandring och handel. På 1600-talet var Götala kungsgård under en period säte för landshövdingen, så kanske Harald Stake har druckit vin ur den kanna skärvan härrör ifrån?
Avslutningsvis hittade jag vid min promenad längs åkerkanten en skärva handblåst glas, troligtvis tillhörande en butelj från 1800-talet.
En bortglömd sydösterbottnisk kulturskatt - Svenska litteratursällskapet i Finlands första etnografiska expedition 1914.
Folklivsforskaren Valter Wilhelm Forsblom (1888-1960) ledde Svenska litteratursällskapet i Finlands första etnografiska expedition sommaren 1914, då man dokumenterade sydösterbottniska allmogebyggnader och resulterade bland annat i en opublicerad uppsats om allmogebyggnader i Sideby och Lappfjärd på 192 sidor, avslutad i Helsingfors av ovannämnda Forsblom i mars 1915.
Rektorn och tillika styrelsemedlemmen i litteratursällskapet Ernst Lagus var initiativtagaren till den etnografiska expeditionen, som kom att vid sidan av Forsblom att innehålla följande expeditionsmedlemmar; studerande vid Tekniska högskolan i Helsingfors Hilding Ekelund (1893-1984); fru H. Godenhjelm i Kristinestad, som framkallade och kopierade fotografierna från expeditionen, samt studerande Valter Gran från Sideby, som hjälpte expeditionen vid dess arbete i Sideby skärgård. Lokalhistorikern Rolf Stenlund och studerande Grans släkting Tua Skjäl berättar 2019 att Karl Walter Gran, föddes den 7 juni 1892 i Sideby och blev sedermera borgmästare i staden Gamlakarleby i nordligaste svenska Österbotten, dit han flyttade 1920, vari han även avled den 1 april 1964. Han var gift med Elsmaj och fick tre barn, som fortfarande vistas i den gamla hembygden i Sideby. Valter Gran, som studerade juridik i Helsingfors, var son till folkskolläraren Mikael Mattson Gran (f. 3.6.1858 i Vörå, d. 20.3.1932 i Sideby) i Sideby och bondedottern Kristina Josefina Gran (f. Lillteir 13.6.1863 i Sideby, d.14.4.1906 i Sideby), tillika var han bror till postfröknarna Gran. Edith skötte posten i Sideby och Siri skötte posten möjligen på postkontor i Imatra. Samtliga teckningar under expeditionen 1914 gjordes av den blivande kände arkitekten Hilding Ekelund, medan fotografierna togs av etnologen Forsblom med Svenska Litteratursällskapets i Finlands kamera.
Uppsatsen i dess helhet finns på SLS:s hemsida och är betecknad som SLS 235 Sydösterbottniska allmogebyggnader (1914). Den innehåller fotografier och skisser av sydösterbottniska allmogebyggnader i socknarna Sideby och Lappfjärd.
Uppdelade i boningshus såsom ryggåsstugor, backstugor och torp; gårdar och hemman, såsom stugans inredning; badstugor; lador och rior; härbren (hebbren) och loftbodar; potatisgropar och källare; byggnadernas gruppering; byggnadernas ornering. Dessutom är fotografierna och teckningarna också digitaliserade från negativet i separat sökbara filer på SLS:s hemsida.
Nedan följer två exempel på vad den etnografiska expeditionen kom fram till år 1914. Den första berör fiskarnas säsongsstugor i havsbandet. Uppsatsen blev aldrig tryckt, så den innehåller språkliga felaktigheter, rättelser och dialektala uttryck:
”I sin primitivaste form uppträder bostaden i södra Österbotten i ryggåsstugan. Ryggåsstugorna förekomma ännu här och var i den yttersta skärgården och användas huvudsakligen sommartid som tillfällig bostad av fiskarena, då dessa äro tvungna att en längre tid vistas ute i havsbandet för att idka sin näring.
August Dånås-Lundmans fiskarstuga på Sideby udd 1914. Tillnamnet Dånos (stavningen lokalt) härrör från Dånosbacken (Dånåsbacken), vid Infjärden som är en förlängning av Fladafjärden nära Vedholmens badplats i Sideby, där August Lundman (1859-1944) bodde, tillsammans med sin hustru Matilda (1865-1952), har sidebybon och släktingen Harry Utter berättat. Utter tillade att August Lundman tidigare hette Jossfolk, men ändrade det till Lundman för det fanns två August Jossfolk i Sideby vid förra sekelskiftet.
Dessa ryggåsstugor försvinna dock allt vad de hinna och lämna plats för bostäder av modärnare art. Närmast framställes en fiskarstugo från Krokotgronn (Krokotgrund) i Sideby skärgård.
Stugan är uppförd av bilad stock med utskjutande knutändar, s k stuguknut. Byggd på en bergklack, saknar stugan grundval.
Väggarna äro på yttersidan fodrade med bräder, löpande i husets höjdriktning. Brädfodringen å forstuväggarna sammanhålles av väggföljare, vilka sträcka sig tvärs över foderbräderna.
Taket vilar på kroppåsen och består av bräder. Takbräderna är belagda med näver. Ovanpå nävret äro takvedarna lagda invid varandra, och sträcka de sig från takåsen ned till takröstet. På takvedarna och i motsatt riktning till detta äro rotskidorna anbragta. För att hindra taket att blåsa bort äro taksteinar lagda mot roteskidorna. Mellantak saknas. Golvet är av plankor och vilar på tvenne golvåsar, löpande i stugans tvärriktning. (Å planritningen äro golvåsarna utmärkta medelst prickade linjer).
Forstun saknar golv. Eldstaden befinner sig vid bakre gavelväggen och utgöres av en öppen härd, bestående av ett underlag av gråsten och några tegelstenar. Ovanför eldstaden finnes i taket ett fyrkantigt rökhål, försett med en skjutbar lucka av trä. Endast ett fönster av 20 cm och 30 cm bredd finnes. Fönstret är beläget i vänstra långväggen och försett med glasruta. Invid båda långväggarna i stugan finnas anbragta tvenne väggfasta lavar, vilka användas som sovplatser. Samtliga dimensioner framgå av vidfogad skala.”
Det är nog fråga om Josef Henrik Häggkvist på Bodman nr 8 i Sideby, som var född i Sideby Bodan 15.11.1838 och en dylik fiskarbastu har troligtvis funnits i Flada-trakten, berättar lokalhistorikern Rolf Stenlund 2019. Familjen flyttade till Björneborg i början av 1900-talet.
Folklivsforskaren Valter W. Forsblom fortsätter om att berätta om en ytterligare fiskarstuga, tillhörande släkten Häggkvist i Sideby:
”En fiskarstuga, tillhörig Erik August Häggkvist och belägen å Inre Yttergrundet, ett skär nära Yttergrunds fyr i Sideby var jämväl försedd med en väggfast lava och belägen invid bakre gavelväggen. Stugan hade tvenne fönstren: ett i gavelväggen 25 x 39 cm och ett mindre i högra långväggen 20 x 25 cm. Unin (ugnen) var belägen i högra dörrvrån. Forstudörren (farstudörren) fanns i gavelväggen.”
Dessutom beskrives ytterligare två fiskarstugor i Sideby, August Dånås – Lundmans fiskarstuga och Karl Rosenholms fiskarstuga, båda belägna på Sideby udd.
Folklivsforskaren Forsblom kom också att göra stora insatser när det dokumentation av allmogebåttyperna i Sideby och Sastmola. Fotografierna och ritningarna av olika båttyper finns publicerade SLS:s hemsida.
Expeditionen sommaren 1914, för övrigt samma sensommar som Första världskriget startade och kastade in de flesta europeiska stater i ett fyraårigt blodbad, studerade folklivsforskarna också bastubadandet i Sydösterbotten och den äldsta badstugan hittades på Hansasgården i Ömossa, belägen i Sideby socken.
I beskrivningen omtalas en så kallad rökbastu, utan skorsten. Forsblom skriver:
”Badstugan eller bastån uppföres i Syd-Österbotten alltid ett stycke från boningshuset och har den av lätt förklarig orsak så vittmöjligt sökt placeras invid en bäck eller i närheten av en källa eller brunn. Till sin konstruktion påminner badstugan i flera avseenden om den primitiva bostaden, ryggåsstugan."
Husbonden Josef Hansas Skogman (1862-1914) på Hansasgården i Ömossa var 52 år gammal vid den etnografiska expeditionens besök på hemgården. Han var gift med Ida Skogman (1866-1937), också född i Ömossa. Min faster Helly Blomberg gifte in sig släkten Hansas, som var granngård med Blombergas i Ömossa, så det är mina västmanländska kusiners förfader som poserar för de höga herrarna tillhörande Svenska Litteratursällskapet i Finlands första etnografiska expedition 1914, fast jag tror att folklivsforskarna var ödmjuka och genuint intresserade av den svenskspråkiga allmogens liv i två sydligaste socknarna i svenska Österbotten för drygt ett sekel sedan.
Lokalhistorikern Gunnar Nybond skriver 1990 om bastubyggaren Hans Skogman på 1750-talet:
”Bonden Hans Simonsson Skogman, var född 1721 och dog 8.5.1791. Hans hustru hette Anna Ersdotter, f. 1719, d. 21.3.1805. Hans Simonsson Skogman synes ha fått hemmanet förstorat från 3/8 mtl till 5/8 mtl. Hemmanet delades mellan tre av hans söner, vilka då fick 5/24 mtl var eller tillsammans 15/24 mtl = 5/8 mtl. Han bebodde stamgården, som med tiden kom att kallas Hansas då även hans andra son, Hans, fick tydligen stanna i stamgården. Fadern hette ju också Hans. Alldeles följdriktigt började den därför kallas Hansas.”
För att återgå till folklivsforskaren Forsblom, skriver om Hansasgårdens badstuga i Ömossa 1914:
"Den äldsta och på samma gång primitivaste badstugan inom det undersökta området är den här avbildade Josef Skogman – Hansas badstuga i Ömossa. Bastun som enligt uppgift är uppförd på 1750-talet av den nuvarande husbondens farfars fader Hans, står sedan några år tillbaka oanvänd och är delvis ganska illa medfaren.
Konstruktionen och inredningen framgår av planritningen och genomskärningen. Det understa stockvarvet är lagt på en uppkastad jordvall. Golvåsarna, som uppbära golvplankorna är lagda på blotta marken. Mellantak saknas. Vattentaket uppbäres av kroppåsen och kraftåsarna, vilka, jämte de två översta stockvarven i långväggarna, skjuta fram cirka 1 meter utöver främre gavelväggen. Sålunda bildar ett skyddande tak eller skåv över bastudörren. Taket är täckt med ett enkelt lager av bräder på vilka taknävret är utbrett med den vita sidan av nävret nedåt. På nävret har så anbragts ett lager av jordtorvor.*
De översta stockarna i långväggen som uppbära baståskåve äro förenade medels en i ”gavelväggens riktning löpande under skåve” befintlig tvärås. Denna ås kallas stundom linåsin och användes vanligen för upphängning av linet, som efter verkställd torkning inne i bastun uttagits för att bråkas ”med linbråkon” under baståskåve.”
Inne i bastun löpa på cirka 15 cm avstånd från långväggarna tvenne åsar från gavelvägg till gavelvägg. På dessa åsar, bastååsan benämnda, äro anbragta mindre, flyttbara tväråsar på vilka de badandes kläder äro hängda att torka under badet. Dessa tväråsar benämnas därför skörtåsan (?) eller särkåsan. Längs vänstra långväggen sträcker sig en väggfast bänk. Badstulaven eller lavan är belägen vid bakre gavelväggen. Laven vilar på lavaåsin och stödes av lavastytton. Lavens golv består av tjocka plankor inslagna i väggarna, så att ändarna sticka ut ur bastugans sidoväggar. Trappon som leder upp till lavan, stöder sig mot lavaåsin. På laven finnes en väggfast bänk som sträcker sig längs bakre gavelväggen. Baståunin har sin plats i vrån strax till höger om dörren. Ugnsmynningen vetter mot vänstra långväggen. Unin vilar på ett underlag av gråsten och är gjord av obrända tegel så när som på tre valvningar, vartill brända tegel använts. Ovanpå ugnen är ett röse av kapulsteinar, vilka upphettade och begjutna med vatten alstra ångbadet. I vänstra långväggen finnes en eller baståakkon, som tidigare varit försedd med en skjutbar trälucka. I bakre gavelväggen ovanför laven finnes en mindre glugg som vanligen är tilltäppt med en mattskärv. Då bastun eldas hållas dörren, baståakkon och gavelgluggen öppna för att åstadkomma nödigt luftdrag och bereda röken utgång.
*) Torvtaken har tidigare varit tämligen allmänna i badstugor, men förekomma numera blott i undantagsfall. Bostäder med torvtak har icke i mannaminne funnits i södra Österbotten.”
Josef Henrik Skogman – Gammalsved (1859-1918), var bonde på hemgården och började använda Gammalsved som släktnamn. Han var gift två gånger, berättar lokalhistorikern Gunnar Nybond 1990, första gången med Amanda Skogman (1864-1886) och den andra med Maria Mattfolk (1860-1934), som överlevde honom med 16 år.
Bilden ovan är ett stall och en bod, från Emil Ekholms torp i Sideby. Alla bilder, teckningar och planritningar i denna marsblogg 2019 kommer från Svenska litteratursällskapets i Finland expedition till Sideby och Lappfjärd sommaren 1914. Materialet finns i deras arkiv, men är sökbart via deras hemsida på Internet och från Sideby finns 175 olika etnologiska poster från 1897 till idag. Dessa bilder jag har presenterat är bara ett urval och jag har lagt tyngd på byarna Sideby och Ömossa, men från Skaftung och Henriksdal i Sideby socken finns andra och materialet från Lappfjärd är mycket rikt, bland annat från Tjöck och Mörtmark där min mormors förfäder hör hemma. Jag tror man gå vidare i denna expedition med kanske brev, dagböcker och urklipp ur tidskrifter och tidningar. Uppsatsen skulle behöva renskrivas och fotografier/teckningar/uppmätningar sättas på rätt plats. Forskas lite om mänskorna som deltar och omnämns. En inventering av vad som finns kvar idag och där har vi en utställning och en bok för Kilens hembygdsgård i Sideby, tillsammans med Svenska Litteratursällskapet i Finland, som har ett lokalarkiv i Vasa.
