Knoparmoj i Götala.
Det är tidig höst i Götala, en ganska hektisk tid där man har skördat och arbetar med uthusen.
Norrgårdens uthus har fått ett nytt tak och med den forna kungsladugården fortskrider renoveringsarbetet. Ladugårdstaket på SLU: s försöksgård är delvis omlagt och det blev jättefint, i dagarna byter man ut ena ladugårdsväggen och även här blir ombyggnaden gedigt gjord.
I torsdags kom även sotaren till torpet Viljet, klättrade snabbt som en ekorre upp på torptaket och efter välgjord sotning brann det nu bra i vår vedspis.
Sotaren och jag kom att prata om det 500 år gamla yrket och det säregna språk som sotarna använde sig av. Så gott om alla yrken har beteckningar på sina arbetsverktyg som den oinvigde inte förstår, men skorstensfejarna var ensamma om att ha ett helt yrkesspråk som kallas för knoparmoj. Det användes givetvis i själva arbetet, men även på sotkamrarna där gesäller och lärlingar bodde. Sotarkammaren var både verkstad och hem. Den bestod av flera rum för omklädning, verktyg, sovrum, matsal med mera. Tvättade sig gjorde man där en gång i veckan i turordning med nynasen sist i samma vatten.
Vår sotare berättade att språket höll på att dö ut, då man idag inte mer arbetar i lag som förr. Kodspråket användes för att de skulle kunna kommunicera då de arbetade i hemmen utan att de som bodde där skulle förstå. Det användes en bit in på 1900-talet, men numera är det knappt någon som kan det längre, med undantag för en del yrkestermer. Brallor (byxor) och dojor (skor) är ord som kommer från knoparmoj.
Under min tid som guide på Norrköpings stadsmuseum brukade jag prata om sotarna som yrkesgrupp och det hemliga språket, vilket fascinerade barnen som besökte museet och på vår hantverksgata kunde de också bese en sotare klättra på en av stadens tak.
Till höstens kulna aftnar behövs sågas upp en del ved.
Höstluften var frisk, så jag gjorde ett besök vid torpruinen Halla hage i Götala.
Kritpipan från Stora Vadet i Götala.
Torsdagen den 10 september 2015, tog jag upp potatis ur potatislandet på torpet Stora Vadet i Götala. I en lerklump hittade jag huvudet till en kritpipa med tillhörande klack, som namnet till trots inte tillverkades av krita, utan av en särskild lera som brändes vid tillverkningen och räknas därför som en keramisk produkt.
Kritpipan hade en kort livstid och hittas därför ofta rikligt utspridda på tidigmoderna boplatser i städerna och på landet i Sverige. Sveriges till dags datum äldsta daterade kritpipa hittades i en brunn i kvarteret Spinnrocken i Norrköping vid en arkeologisk utgrävning 2010, den tillverkades i London 1590.
Knappt 100 år efter att tobaksbruket hade introducerats i Europa av Columbus och hans män som införde tobaken från Amerika. Bruket spred sig snabbt, delvis genom hemvändande soldater från krigen i Europa och av handelsmän som besökte de stora hamnarna på kontinenten. Om tobaksrökningen tidiga ankomst till Österbotten, ett tingsfall angående smuggeltobak som upptogs i Kristinestads rådstugurätt anno 1681, har jag bland annat skrivit om i artikeln Släkten Hanses - gästgivare och postbönder i Sideby under 200 år.
Jämngammal med pipan i Norrköping är den tobaksodling från kulturlager tillhörande 1500-talets senare del, som hittades i kvarteret Konstantinopel i sistnämnda stad i en annan arkeologisk utgrävning år 2000. Även andra tidiga tobaksodlingar har hittats i Norrköping.
Till en början importerades alla kritpipor från England eller Holland. I mitten av 1660-talet började man även tillverka kritpipor i Sverige. I en utgrävning i Örebro har man hittat spår av kritpipstillverkning i ett krukmakeri från 1660-talet.
Hur gammal är då kritpipan från Stora Vadet? Torpet fanns åtminstone under andra hälften av 1600-talet, utritad på lantmäterikartorna under namnet Taskevadet, så från en tidsspann från 1660-talet till tidigt 1800-tal är rimligt.
