Sommarresa till Kinnekulle.
I min senaste blogg besökte jag Varnhem, för att införskaffa material till sommarresan med Fornminnesföreningen i Göteborg, som i år skulle Kinnekulle. Igår, den 19 augusti 2017, var vi där på det blommande berget vid Vänerns strand, med en fullsatt buss på 55 personer, som besökte hällristningar, medeltidskyrkor, borgruiner, hedlandskap, urgamla källor, kalkstensbrott och herresäten såsom Hällekis, Trolmen, Hjälmsäter , Råbäck – där Selma Lagerlöf år 1901 skrev första delen av sin roman Jerusalem – och Blomberg, där vi eftermiddagsfikade gott på Café på klostret, under ledning av en av Västergötlands kunnigaste guider – Ewert Jonsson, från Källby utanför Lidköping.
I sommar är det femton år sedan jag upptäckte Kinnekulle, som öppnades upp turistmässigt efter att romanerna om korsriddaren Arn Magnusson, skrivna av Jan Guillou hade utkommit åren dessförinnan. Östgöte till börden hade jag haft Omberg som kuliss i många år, med en lika färgstark historia, så jag kunde lätt känna mig hemma runt Kinnekulle bland fornminnen, gamla kyrkor, sägner och övrigt kulturlandskap vid en stor sjö. Att Kinnekulle dessutom har en järnvägsstation som heter Blomberg gjorde inte det blommande berget svårare att ta till sig. Numera med vårt fritidshus i Götala, utanför Skara, gör att vi årligen brukar besöka någon av Kinnekulles sevärdheter med våra inresta gäster. Kinnekulle har varit ett populärt besöksmål, så länge folk har rört sig på vägarna. Historierna är många, flera av dem fick vi höra av Ewert Jonsson, som berättade om det kulturhistoriskt intressanta Kinnekulle.
I Husaby förmiddagsfikade vi i byns hembygdsgård och uppe på Högkullen besåg vi den vidunderliga utsikten, samt spisade en trerätters buffélunch på Kinnekullegården. Dessutom fick vi under resans gång möjlighet att se två flockar av de talrika dovhjortar, som finns på Kinnekulle. Vår busschaufför Erland Olsson från Ljungskile buss, hade med sin hustru Blå pensionatet i Forshem under många års tid i början av detta millenium, så ni kan förstå vilken givande dag det var att ordna en utflyktsdag för våra föreningsmedlemmar tillsammans med Kinnekulleproffs som Ewert och Erland.
En busstur till Varnhem.
Det händelserika året 1836 – då Gustaf Magnus Adlercreutz skrev en bok om Finska kriget, höll bröllop för sin dotter och tvingades se sin fru avlida på kungsgården i Götala.
Carl Johan Holm (1781-1867), var en av många finländska militärer som blev kvar i Sverige efter Finska kriget 1808-1809. Han var bataljonspredikant vid Savolaks jägarregemente alltsedan 1806 och följde med det under krigsåren, sedermera från 1810-talet var Holm verksam som regementspastor vid Hälsinge regemente. Större delen av sitt liv (1824-1867) tjänstgjorde han som kyrkoherde i Själevad i Ångermanland, där han också dog. Under denna tid var han två gånger ledamot av prästeståndet i riksdagarna, under åren 1834-1835 och 1850-1851.
År 1836 utkom Holm med Anteckningar öfver fälttågen emot Ryssland åren 1808 och 1809, utgiven på P.A. Norstedt & Söner och dessa anteckningar bestod av 146 tryckta sidor. Ett verk som skapade ramaskri på överstebostället Götala vid Skara, innan året ens var slut hade det utkommit en motskrift på förlaget H. G. Nordström i Stockholm och dess omfång var på knappt 50 sidor, skriven av Finska krigets hjälte Gustaf Magnus Adlercreutz (1775-1845). Dess namn var Anmärkningar och nödvändiga upplysningar vid Herr C. J. Holms Anteckningar öfver fälttågen emot Ryssland åren 1808 och 1809, utgiven af G. Adlercreutz, såsom Medlem af Finska Arméen.
Holger Wichman (1913-1999) berättar i början av 1970-talet i Svenskt biografiskt lexikon om Carl Johan Holm, att han hade med hjälp av en landsman från Finland - amanuensen Adolf Iwar Arwidsson på Kungliga Biblioteket – gett en beskrivning av krigshändelserna och omdömen om dessa, grundade på egna erfarenheter och samtal med krigskamrater. Efter en bearbetning publicerades dessa 1836 på föranstaltande av löjtnant Rabbe Wrede, som året förut översatt Johan Peter van Suchtelens Kriget mellan Sverige och Ryssland åren 1808 och 1809 och måhända därunder kommit i kontakt med Holm, som detta år deltog i riksdagen i Stockholm. Bearbetningen omfattade främst en språklig översyn samt en förkortning, som med bibehållande av fakta huvudsakligen rörde en del allmänna reflexioner och något mildrade Holms ganska bistra kritik av framför allt det högsta befälets åtgärder. Även i sitt tryckta skick är skriften dock starkt kritisk mot krigsledningen, främst mot Klingspor och Adlercreutz, och formar sig till ett äreminne över den finska armén, särskilt Savolaxbrigaden, de finska soldaternas och enskilda officerares bedrifter. I bägge avseendena torde den ganska väl avspegla uppfattningen och stämningarna inom Savolaxbrigaden. Arbetet recenserades välvilligt i både liberal och konservativ press men blev samma år föremål för ett våldsamt angrepp i en skrift av Götalas herre Gustaf Magnus Adlercreutz, som tog sin avlidne bror och militärledningen i försvar och stämplade Holm som en usel lögnare.
Jag har i anledning av nationen Finlands 100 års firande 2017, gett en mindre nyutgåva av Gustaf Magnus Adlercreutz skrift, som skrevs på Götala det för honom händelserika året 1836, som jag ska återkomma till senare, men först vill jag återge hans egna ord varför han tog till orda. Vi har tidigare i denna blogg, sett att Gustaf Magnus Adlercreutz inte backade, varken vid riktiga slag som andliga. Adlercreutz skriver 1836 på sidorna 5-6:
Gerna skulle jag med tystnad lemnat Herr Holms anteckningar åt deras förtjenta öde, om han icke med så ovanlig oförsynthet påbördat min aflidne Broder Hans Exellence m. m. Grefve Adlercreutz och alla Arméens högre Befälhafvare: att hafva afgifvit falska rapporter, att hafva anställt gyckelspel, der det gällde menniskolif och att på andras bekostnad hafva sökt upphöja sin ära.
Den respectiva Allmänheten må ursäkta: att jag icke med tillräcklig kallsinnighet kan se en Broders minne sålunda angripas; och ehuru ringa jag erkänner min stilistiska förmåga vara, för att mätas med Herr Holms, hvilken synes vara lika stor i det militära som i det evangeliska vetandet, så nödgas jag likväl våga mig till strids med denna Buse, och sålunda blottställa mig för alla de obehag Herr Holm förmår åstadkomma på ett stridsfält, der han redan är mera hemmastadd än jag, och som han nyligen med några så vackra recognosceringar ecclairerat.
Hedersamt att ta sin bror i försvar, får hänvisa läsarna att själva ta del av ordstriden i dessa tvenne skrifter, kyrkoherden kom för övrigt att replikera Adlercreutz skrift på sidan 2 i nummer 28 av Det sjette Aftonbladet 1837, utgiven fredagen den 3 februari 1837. Avslutningsvis vill jag ur Adlercreutz skrift från år 1836 ge lite vetskap om Götalas Gustaf Magnus Adlercreutz egna bedrifter under Finska kriget, nedanstående utdrag är taget ur sidorna 17-19:
”Ehuru motbjudande det är, att göra en framställning som kan hafva något utseende af skryt, nödgas jag här undertrycka äfven denna grannlagenhets-känsla för att tillrättavisa den oförsynta Presten.
Med posteringen i Laukinen under Lieutenanten Blums vid Björneborgs Regemente Befäl, bestående af 100 man utaf nämnde Regemente och 50 man af Tavastehus Regemente med nödigt Öfver- och Under-Befäl, uppbröt Genèral-Adjutant Adlercreutz omkring kl. ½ 2 om morgonen den 27 April 1808. Under tyst och sakta marsch nalkades vi Revolax, gjorde ofta halter för alt höra om Fjerde Brigadens anfall hade börjat. Klockan omkring 3 upptäcktes vi af en Cosack-Patrull helt nära Cosack-vakten. — Valet emellan att återvända eller attaquera, var hastigt tagit. Jag och Lieutenant Blum, med 40 man hvardera, beordrades att genast rusa på Cosack-vakten, hvilken flydde med sadlarne i hand. Vi formerade Jägarekedja och fortsatte marschen framåt circa 1,600 alnar genom en gles småskog. Fremkomne till slätten stötte vi på Ryssarnes infanteri Fältvakt omkring 100 man stark. Betäckta i skogsbrynet, der vi stadnade, underhölls här en liflig eld nära en timma, allt i förväntan på 4:de Brigadens ankomst, eller ock att Ryssarne åtminstone med någon betydligare styrka skulle vända sig emot oss och vi sålunda kunde lätta 4:de Brigadens anfall. Men då ingendera inträffade, beordrades jag och Lieutenant Blum att med bajonetten bemägtiga oss de Rijbyggnader, hvarifrån Ryssarne underhöllo en ganska häftig eld emot vår troupp; detta verkställdes med vanligt hurrarop och lyckades väl. Ryssarne öfvergåfvo sin fördelaktiga ställning; uti Rijan togs några och 30 fångar, hvaraf flera blesserade, hvilka dock i början ville försvara sig; men sedan några blifvit nedskjutne in i Rijan sträckte de öfriga gevär.
Ännu skiljde oss en skogstrakt ifrån åkerfälten som omgifva Prestgården, och vi erhöllo ordres att genast framtränga dit. Uti skogen stötte vi på en stark Jägar-kedja, som 2:ne gångor repousserade oss. — Vi hade redan icke obetydligt blesserade, då vi erhöllo en förstärkning af 30 man Björneborgare, hvarefter vi med bajonetten och med de muntra hurraropen hastigt nog rensade skogen; åtskilliga Ryska blesserade tillfångatogos här. — Ankomne till skogsbrynet gjorde vi halt, och rapport insändes att hela Ryska styrkan var under gevär, uppställd framför Prestgården, då vi genast med förnyad ammunition, fingo ordres att från skogsbrynet underhålla en liflig eld med Ryssarnes Jägar-kedja, men att ingalunda framrycka på slätten.
Till höger om mig hade jag en liten i åkern utskjutande skogsbacke, hvarifrån jag trodde kunna derigera min troupps eld med bättre fördel och äfven bältre observera fiendens företag på andra sidan backen. Slätten, som skiljde mig ifrån backen, hade icke öfver 30 alnars bredd, men vid öfvergången deraf erhöll jag en svår blessur som afbröt min vidare verksamhet härstädes. — Jag har således med min blod besannat denna enkla berättelse och att kl. nu vår nära sju kan jag med godt samvete intyga, Herr Holm till föga heder, som sedan min broder 21 år hvilat i grafven, vill belasta honom med vanäran att hafva gifvit falsk rapport.
Sedan jag genom badning med kallt vatten för att hindra förblödning, enär ingen förbindning här kunde äga rum i brist af Fältskär, dragit mig ur striden, affördes jag af min broders betjent uti hans släde till Lumijocki. Då jag under vägen hörde första kanonskottet, frågade jag min brors betjent, hvad klockan var, och han svarade ½ till 9. Om man afdrar den halfva timman för ljudet att hinna mitt öra och någon skillnad mellan urens gång medgifves, så var kl. åtminstone 8 då 4:de Brigaden började sitt anfall.”
År 1836 var ett händelserikt år för Götalas Gustaf Magnus Adlercreutz, vilket hade föregåtts av riksdagen 1834-1835 i Stockholm, där han hade medverkat och tagit ställning i frågor som berörde det militära, vilket bland annat framgår ur riksdagsunderrättelser från den 15 augusti 1834, där han förespråkade ökade anslag gällande arméns material, som delvis handlade om manskapets torftiga beklädnad. Se vidare sidorna 1-2 i nr 193 av Aftonbladet 1834, utgiven fredagen den 22 augusti 1834. Även den 28 augusti 1834 yttrar sig Adlercreutz i försvarsfrågorna, där man på sidan 1 i Aftonbladet, måndagen den 1 september 1834 kan läsa:
”Hr Adlercreutz började med att uppsöka det onda, d.v.s. sparsamhetens sjelfva rot i publicisternas bemödande att väcka missnöje. Detta bemödande tycktes hafva verkat på reservanterne, hvarföre deras handlingssätt blifvit omedborgerligt.”
Gustaf Magnus Adlercreutz reste ofta till Stockholm från Götala, under 1800-talet var det vanligt att i dagspressen meddela anmälda resande till städer, såsom Stockholm, Göteborg och Norrköping, som alltsedan 1700-talet hade en dags- eller veckopress. Onsdagen den 27 januari 1836 står det på sidan 4 i Det fjerde Aftonbladet att han har tagit in på Stora Nygatan i Gamla stan:
Anmälde resande den 27 januari, General-major G. Adlercreutz från Skaraborgs Län, N:o 4 Stora Nygatan.
Under det händelserika året 1836, då Adlercreutz försvarsskrift utkom, hade ett stort bröllop på överstebostället Götala den 23 september 1836, då Henrietta Carolina Mathilda Adlercreutz (1816-1840) och kaptenen vid Bohus läns regemente Georg Arsenius vigdes samman i hennes föräldrahem strax utanför Skara.
Det var glädjens tid, men endast två månader och fyra dagar efteråt kom sorgen, då hans älskade finländska hustru Margareta Elisabet Charlotta Arbin dog på Götala kungsgård den 27 november 1836.
I husförhörslängder 1834-1844 för Skara landsförsamling, hittas en storasyster till Gustaf Magnus Adlercreutz på Götala kungsgård. Hon heter Eva Sofia, född 1765. Död ogift 1840-03-05 i Mariestad.
Eva Adlercreutz kom 1834 från Finland och stannade fem år på Götala kungsgård, innan hon 1839 flyttade vidare till Mariestad. Hon hade med sig en egen finländsk jungfru vid namn Wilhelmina Stjernqwist, född den 10 maj 1820 i Tavastehus i Finland och som kom därifrån 1834. Tillsammans flyttade Eva Adlercreutz och Vilhelmina Stjernqvist till Mariestad 1839, vari Eva kom att bo endast i ett år innan hon dog 1840 omkring 75 år gammal.
Här har jag kanske kommit på lösningen på en gåta, ty på Signedagen på torpet Stora Vadet i Götala den 23 augusti 2015 gav Inger Paulsson i Skara mig ett grytlock i gjutjärn som kommer ursprungligen från kungsgården i Götala via Ingers släkt på Stora Vadet. På det står E.A. 1837 och kanske blev Eva Adlercreutz husmor på kungsgården Götala, efter sin brors hustrus död senhösten 1836? Eller så skaffade hon dem till sitt eget hushåll därstädes, kungsgården hade många byggnader att bo i.
