Götala

Alla resor har en början och ett slut, så även förberedelser och ett efterspel. Ångfregatten Vanadis delresa till den dåvarande spanska kolonin i Filippinerna 1884, blev ett officiellt besök i Manila och då prins Oscar deltog blev det nästan i form av ett statsbesök, åtminstone uppfattade det svenska manskapet detta de sex dagar skeppet var ankrat i Manilabukten, från den 1 till 6 november 1884. Filippinerna var sedan århundraden en spansk besittning och den spanska guvernören hade satsat stort för att hylla prins Oscar. Så till den grad att denne svensk prins i sin dagbok frågade sig “hvad är motivet till all denna vänlighet?”.

 

När Vanadis kom till Manila var mottagningen överväldigande, ty den spanska guvernören ville göra intryck på den svenska kronprinsen. Och han lyckades, kronprins Oscar och officerarna blev bjudna på middagar, fester och utflykter. Man deltog i duvskytte och tuppfäktningar, samt i en monsterkonsert där 400 musiker deltog. Överallt de kom vajade flaggor och dekorationer i svenska färger och fyrverkerier avfyrades. Prins Oscar skriver i sin dagbok att en dag gjordes en utflykt per ångbåt till Santa Cruz vid en storlagun på ön Luzon, där även Manila ligger:

 

“Flaggor, dekorationer och äreportar prydde stranden och vägen så långt ögat nådde. Fyrspända vagnar med kusk och betjänt i de svenska färgerna förde oss upp till vår bostad hos landshövdingen (alkalden). Flera tusen människor hälsade mig med dånande hurrarop och 23 musikkårer spelade på olika ställen under vägen.”

 

 

Etnologen och arkeologen Hjalmar Stolpe, som också var med på resan ville använda tiden för att samla etnografika från öarnas äldsta lokalbefolkning – negritos, vars levnadsstil på 1800-talet kunde jämföras med Australiens aboriginer.

 

Stolpe anlitade en ångbåt men efter bara några timmar till havs drabbades de av tekniska problem och de tvingades tillbaka till land nära byn Cabcaben (i svenska samtida journaler stavas byn ofta för "Cabeaben") i Marivelesbergen.

 

 

Här träffade den tagalogtalande lokalbefolkningen, som hjälpte Stolpe med att få ned omkring 20 negritos från Marivelesbergen och Vanadis fotograf Oscar Ekholm (1861-1890) tog sammanlagt 25 fotografier av dessa individer, inkluderande några bilder från byn Cabcaben och Stolpe dokumenterade tatueringar.

 

 

Stolpe inköpte en större mängdföremål från byn Cabcaben, som idag finns i Etnografiska museets samlingar i Stockholm.

 

 

Med på denna expedition fanns det med tyskar från handelshuset Heinzen i Manila och en filippinsk maskinist. Egentligen skulle man ha färdats bortom huvudön Luzon, men ångbåten havererade och man fick ta sig tillbaka med segelbåt till Manila. Hjalmar Stolpe kom senare i slutet av seklet att teckna den filippinske nationalhjälten José Rizals levnadshistoria i biografin "José Rizal. En filippinsk författare och politikers lefnadshistoria (med ett porträtt och två planscher)", ett öde som djupt berörde vår nedtecknare. Han kom också i denna långa text att översätta Rizals dödssång till svenska, som han kom att kalla Farväl till fäderneslandet.

 

Svenskarna vittnade om en förfärlig hetta i Filippinerna, så även Hjalmar Stolpe. Det finns flera vittnesskildringar av Vanadis besök därstädes, det finns skäl att återkomma till dessa i andra sammanhang, då jag har forskat om filippinsk arkeologihistoria och kultur tidigare då jag har levt med filippinare sedan 2013. Men innan dess vill jag presentera kronobåtsmannen Johan Oskar Humblas (1860-1950) dagboksanteckningar, som handlade om arbetet ombord ångfregatten Vanadis och upplevelser i hamn under expeditionen 1883-1885.

 

Humbla skriver om besöket i Filipinernas huvudstad 1884:

 

“Klockan tolv på söndagsnatten den andra november ankrade vi på redden vid Manila, som ligger på en ögrupp som heter Filippinerna och är spansk besittning. Staden Manila har 100 000 invånare. Hamnen där är allmänt känd för sina stora glupska hajar. Fartygen måste ligga till ankars mellan två och tre engelska mil ute på redden, beroende på det heta klimatet. Värmegraderna överstiger 30 grader i skuggan och vattnets temperatur innehåller 28 grader Celsius.

 

 

 

Det var en stor fest i land för prins Oscar jämte chefen och prinsens adjutant, kapten Sundström. Soldaterna, som var infödingar, paraderade till fots. Och kavalleriet som nästan alla vore spanjorer, paraderade till häst.

 

 

 

Uppbördsläkaren ombord anordnade så att besättningen skulle få ha hattar mot solens brännande strålar, samt för att vi inte skulle skada våra ögon i de heta zoner vi kom att passera. Chefen verkställde att varje man ombord fick en hatt mot en ersättning av en halv dollar stycket.

 

 

Vi lättade ankar och gick från Manila klockan halv sex på morgonen den 6 november."

 

 

 

Föremålen från bland annat Filippinerna visades dock först på separatutställningar i Sveriges två största städer.

 

Vanadisutställningen 1886-1887 var en publik utställning som arrangerades först i Arvfurstens palats i Stockholm sommaren och hösten 1886, och därefter på Valands målarskola i Göteborg våren 1887.

 

Det som visades i salarna var föremål hemförda av Hjalmar Stolpe med flera i samband med ångfregatten Vanadis världsomsegling 1883-1885. Hela samlingen bestod av omkring 7.500 föremål, men alla rymdes inte i utställningen.

 

I sin introducerande text i katalogen “Vägvisare genom Vanadis-utställningen i Arffurstens Palats 1886” respektive “Vägledning genom Vanadisutställningen i Valand 1887” skriver Stolpe: 

"Sålunda äro hela den rika peruanska samlingen, abessinska afdelningen samt en mängd större och mindre föremål ur siamesiska och söderhafsö-afdelningarna ej medförda. En rätt betydlig del af de hitförda söderhafsösamlingarna har af brist på utrymme ej kunnat utställas. Likaså har endast en mindre del af de öfver 700 fotografierna... kunnat utställas".

 

Föremål från Filippinerna fanns dock utställda, i Göteborg i vestibulen i den nyuppförda Valands målarskola.

 

 

Efter nio års kontinuerligt bloggande om Götala, ska jag nu lägga ned den blogg och börja studera andra platser än Skaraborgs kulturmarker. Framöver ska jag skriva om Livet vid Bottenhavet, som är en del av Bottniska viken i Östersjön. Där jag ska berätta om arkeologi, etnologi och historia ur ett lokalt och regionalt perspektiv. Det har varit trevligt att ha haft så många läsare och Götalakommer kvarstå i mitt liv, men inte med månatliga skrivna bidrag, utan som en fysisk platsdär jag sköter om Stora Vadets torpmiljö och förhistoriska gravhögar, dessutomhoppas jag med åren kunna sammanställa mina gedigna kunskaper om Götalas historia i en skrift. Väl mött igen, men inte här.