Götala

Under åtskilliga sekler var Galgberget staden Norrköpings avrättningsplats. På kartor från 1600- och 1700-talet är platsen utmärkt med en galge och med benämningen ”rättareplats”. Och den väg som gick ut från staden till rättareplatsen kallades Galgegatan. Norrköping omgärdades då av ett staket eller plank, med tullar i norr, söder och väster. I höjd med Butgatan återfanns en mindre port i stadsplanket, vilken kallades för Kransporten. Den omnämns i ett brev från Hillerström till Lithzenius på 1740-talet, såsom ”ej warder oftare nu öpnad, än när någon dödsfånge utföres til att aflifwas”. Galgen var placerad 170 steg från domarringen som "sägs warit Domställe".

Under senhösten 2015 hade jag vid två tillfällen – oktoberbloggen 2015 och novemberbloggen 2015 - diskuterat domarringar som har varit platser för tings-, rätts- och kulthandlingar, vid de båda tillfällena har jag tangerat Bredesten med tillhörande Helgemosse och Helgeberg (de två sistnämnda platserna betyder Helige mossen och Helige berget) i södra Norrköping. Denna tings- och offerplats är en av de mest intressanta som jag har stött på i mina antikvariska forskningar kring tings- och offerplatser, med utgångspunkt från Götala vid Skara, den hävdvunna platsen för Alla Götars Ting, där jag har en av mina hemvister i Götaland. Likheten mellan Bredesten och traditionen kring Tempelbacken i Götala är slående med domarring, offermosse och närliggande skålgropar. Båda platserna är också tidigt utpekade som tingsplatser, såsom många andra namnkunniga fornlämningsplatser i Götaland, exempelvis Inglinge hög som jag berättade om tidigare i januari 2016.

Traditionen i Norrköping har genom århundradena bevarat berättelsen, att vid domarringen Bredesten höll stadens äldsta ting – ”ett stycke här utom Staden j Söder utmed Stadsens råmärcke Snefware gatu (Snävaregatan), till äfwentyrs af ålderdomen så kallad efter hon är mäckta trång eller snäfwer, och ej långt ifrån thess nu brukeliga rätteplats, finns en hop stenar lagda uti ring på en liten högländ plan, som förthenskull kallas domareringen. Ther skola the första thenna Stadsens Inbyggare hafwa hållit sina rättegångar”, vilket framgår av magistratens berättelse till Lars Salvius 1739 och stadens avrättningsplats låg intill domarringen Bredesten (jämför med Bredarör i Kivik), åtminstone enligt skriftliga källor sedan senmedeltiden och fram till avrättningarnas upphörande i början av 1800-talet. I en urkund från år 1478 omnämnes stadens galge vid domarringen då Sankt Olofs kyrka erhåller en åker i Långhorvan nedanför galgen utför gatan (enligt en gränsreglering 1488, framkommer det att denna Långhorva sträckte sig till stadsgränsen vid domarringen), den upptas även i lantmätaren Johan de Rogiers (stavas även Jean de Rogier, som levde mellan 1600-1684) karta över stadens södra jordar 1636 och i Wennersteens karta 1695-1700.

På kartdelen som visar Norrköpings stads södra ägor 1636 av lantmätaren Johan de Rogier, hittas Galgberget utmärkt med en man dinglandes i galgen. Marken norr om Galgberget och Heligberget heter fortfarande Helig mosse på 1630-talet, såsom nedanstående utdrag från kartbetydelsen visar. Jämför med numren på kartbilden.

 

 

 

Namnet Galgberget kvarstår på en större bergsformation av stenhård diorit intill domarringen (enligt en uppgift från 1740-talet låg galgen 170 steg från domarringen), där Norrköpingsgalgen var upprest intill Helig berg och Helig mosse, dit de döda kunde förpassas efter avrättningen, kanske redan under hednisk tid. Helig mosse som fanns så sent som på 1600-talet är numera helt utdikad och utgör bland annat Norrköpings idrottspark.

Platsen för Helig mosse, den 15 januari 2016.

 

Den sista avrättningen på Galgberget ägde rum i oktober 1838, då klädesvävaren Carl Magnus Kullman förlorade livet genom halshuggning på grund av trippelmord, rån och mordbrand i Norrköping året innan.

Sista supen på Västgötegatan 30 i Norrköping är en stenbyggnad som uppfördes 1764 av arkitekten Wilhelm Wiberg. Det är en av Norrköpings äldsta byggnader. Från början var det ett apotekslaboratorium till apoteket Östgöta Lejon som låg på den nuvarande innergården åt Sista supen. Enligt traditionen ska de dödsdömda fått sig en sista sup innan de fått gå vidare till Galgberget där de avrättats, via Kransporten vid Klockgjutaregränd användes bara när någon missdådare skulle ut ur staden för avrättning; den behängdes då med en krans. Det är inte alls omöjligt att det ligger sanning bakom traditionen om Sista supen. Det var vanligt att dödsdömda fick en sup på väg till avrättningen.

 

På 1740-talet fanns det en stadssekreterare i Norrköping som hette Johan Ludvig Hillerström (ca 1688-1745), vilken hade ett stort intresse av Norrköpings äldsta historia. Från hans hand finns två brev (anteckningar) bevarade, som nedtecknats den 30 april 1740 respektive den 24 maj 1741 och var avsända till Peter Wilhelm Lithzenius (1719-1789), som i sin dissertation (avhandling) om Norrköping, vid Uppsala universitet 1742, upptar dessa fakta (Nordén 1918:67). Hillerström berättar i sina brev en intressant anekdot om domarringen Bredesten, att under 1600-talets senare hälft, någon gång mellan åren 1687 och 1693, en lantbrukare i trakten ”fått behag, at göra åker af denna, ifrån hedenhös fredade, och från alt privat bruk helgade, gröna parken, samt gick fördenskul til, och lät opgräfva, ja äfwen afföra domstenarna, som derpå lågo. Men det dröjde inte länge, förr än sådant kom för den, om Sweriges heder så ömhjertade, Stora Konungen CARL den XI, hwilken lät strax befalla (landshövding) Lovisin fara hit, och sjelf se på, at vastator lade stenarna på sina gamla ställen igen, der de förr legat; som äfwen skal hafwa skett, och mannen derofwanpå måst blåsa wackert i bössan, för höfligit tilbåd.”

Oavsett dess sanningshalt, ansåg man på 1740-talet att domarringen var värd att helgas. Dess namn Bredesten kommer från ett äldre språkbruk, där förleden bred betyder mäktig, väldig och stor och efterleden sten kan ha sina jämlikar i platser som Ringsten i Ringarums socken söder om Söderköping eller Mora sten i Uppland. Bredesten i Norrköping hittas som namn på domarringen i en lagmanstings-dom från år 1488 rörande Norrköpings stads södra gränsgång.

Medeltidsbrevet är skrivet på ett lagmansting på en idag okänd ort, den 15 maj 1488, däri framgår att man skulle utmärka gränsen mellan Lösings härad och staden Norrköpings byggningsvall med skälstenar, varav ett ”i skælet vid fyndwidz smydz gard oc til skælet iæmpt ligg vid bredesten” (översatt till modern svenska – i skälet vid Finnvid Smeds gård och till skälet bredvid ligger vid Bredesten). Läget av Finnvid Smeds gård är obekant, men den måste antas ha legat vid gränsens utbuktning mellan Såpkullen och domarringen Bredesten (Nordén 1918:218-221).

Samma domarring med namnet Brede sten i betydelsen Stora sten omnämns redan i kung Albrekt av Mecklenburgs på svenska skrivna privilegiebrev för Norrköping, undertecknat den 7 april 1384, då stadens gränser utstakades och domarringen omnämndes som stora stene (Nordén 1918:65).

På de äldsta stadskartorna från 1600-talet och framåt är domarringen avbildad som en intakt stenkrets, men på 1700-talet börjar man göra intrång på fornlämningen, som gör att den får det halvmåniga utseende som domarringen har idag. Hillerström anger 1741 att den har 26 stenar i kretsen, men sedan minskar antalet till 13 stenar efter det att en sandtäkt öppnats. Denna täkt höll på att spoliera domarringen, men efter insatser på 1800-talet fick den kvarstå ganska orörd till 1922, då arkeologen Arthur Nordén utgrävde återstoden av domarringen år 1922, utan att anträffa minsta spår av fornfynd, och kompletterade densamma med några stenar till antalet och i dag är stenarnas antal 18, och att döma av den numera kvarliggande halvkretsen bör det ha kunnat vara 24 eller högst 26 stenar i den ursprungliga ringen, såsom Hillerström angav 1741. Norrköpingsarkeologen Nordén är inte den förste som försöker freda domarringen Bredesten, redan 1756 förordnade magistraten i staden att en stenmur skulle sättas upp omkring ”thet gamla minnesmärket”. Av detta blev ingenting (Wallenborg 1981).

År 1828 finns det i Norrköping en intressant kulturpersonlighet vid namn Johan Peter Kjellberg (född den 29 februari 1768 i S:t Olai församling, Norrköping; död den 17 mars 1832 i S:t Olai församling, Norrköping), tillika notarie, söndagsskollärare och författare. Själv föddes och dog han i sin hemstad, men hustrun Margareta Elisabeth Tenger, föddes den 11 mars 1784 i Västervik och dog i makens hemförsamling S:t Olai i Norrköping 1823. De hade gift sig den 30 september 1804 i hennes hemstad Västervik, då han var yrkesverksam i dessa trakter i nordöstra Småland, verkat bland annat som inspektor vid Kasimirsborgs glasbruk i Gamleby, grosshandlare i Västervik, inspektor vid Cedersbergs glasbruk i Vist, och blev senare lärare vid Ebersteinska lankasterskolans söndagsskoleavdelning i Norrköping. Paret fick döttrar och söner.

Kjellberg var en man med omfattande klassisk bildning, vilket framgår i riksantikvarie Johan Gustaf Liljegrens (1791-1837) samlade korrespondens (i tjänst såsom riksantikvarie under åren 1826-1837).  Breven från Kjellberg flödade av latinska sentenser och citat, och han påyrkade tidigt studiet av jämförande språkforskning och persiska, som han ämnade själv lära sig på gamla dagar. Denne kulturhistoriskt intresserade och kunnige man synes ha haft en del kuriosasamlingar och fornsaker, som väckt uppmärksamheten på honom i förbindelse med flera inflytelserika personer i Stockholm, bland annat riksantikvarien, som utnämnde norrköpingsbon Kjellberg till något slags antikvariskt ombud för Östergötland. Nu utspinner sig mellan Kjellberg och riksantikvarien en mångårig brevväxling, från Kjellbergs sida fylld av omedelbar, inte så litet naiv hängivenhet och impulsivitet, vilket man kan läsa i Arthur Nordéns fylliga artikel Ekpark kring domarringen i Norrköpings Tidningar (utan datum).

På Helgeberg finns flera bunkrar från andra världskriget att beskåda.

Kjellbergs försökte såsom riksantikvarie-ombud från hösten 1828 till våren 1831 att få Norrköpings magistrat att sätta i stånd domarringen, som till hälften hade blivit raserad och stenar hade blivit bortförda i samband med grustäkt. Vilken den inte hade varit under Kjellbergs barndom i slutet av 1700-talet. Magistraten tillsatte ett utskott på fem personer bland stadens äldste för att jämte notarien förhandla om restaureringsarbetet, som kanske skulle kosta 5 riksdaler. Mycket pengar på den tiden, men då fanns även funderingar om att platsen inte bara skulle jämnas och överhöljas, samt sjunkna stenarna iordningsställas utan också möjligen dessa med järnstaket omgivas.

Galgbergets norrsida med resterna av Helige mosse, där många av de dödsdömda grävdes ner efter avrättningen. Uppe på Galgberget finns väl synliga trappsteg uthuggna ur berget, som troligtvis användes för de som bevittnade avrättningarna.

Sommaren 1829 är en deputation av stadens äldste på plats vid Galgbacken för att bese domarringens bedrövliga skick, under Kjellbergs ledning. Det diskuteras flitigt i magistraten och så den 31 mars 1831 kommer magistratens utslag… allt skall bibehållas i det skick det nu har. Kjellberg var inte nådig i sin kritik, men kunde inte uträtta så mycket mer i frågan, då han knappt ett år efteråt lämnade jordelivet. Kjellberg hade önskat en restaurering, men stadens styrelse hade beslutat ett mer antikvariskt rättrådigt beslut att ingen skulle få vidare åverka området, föra grusgropen vidare eller rubba stenarna. Tack vare Kjellberg fredades även 1600-tals porttornet till Johannisborg i Norrköping (härav blev det landshövdingens beslut) och dessutom finns massor av antikvariska anteckningar bevarade av Kjellbergs hand.

I en artikel med namnet Ekpark kring domarringen i Norrköpings Tidningar (utan datum), berättar norrköpingsarkeologen Arthur Nordén framgår det att man i början av 1800-talet upptagit en stor grusgrop omkring och i domarringen, sannolikt för ett vägbygge. År 1921-1922 undersökte och utgrävde Nordén det som återstod av domarringen, utan att anträffa minsta spår av fornfynd, och kompletterade densamma med 5 stenar, så antalet växte från 13 till 18. Åtta mindre än i den ursprungliga formationen (stenkretsen).

På bilden ovan ses området vid Domarringen år 1916, fotograferad av Wilhelm Berg, hårt naggat i kanten. Svingatan går förbi nedanför och kullen hade använts som grustag i över ett sekel. I bakgrunden ses delar av Engelholm som hörde till Grymyr. Nedan efter restaureringen på 1920-talet, fotograferad hösten 2015 av bloggförfattaren.

Han såg på 1920-talet att kring fornlämningen anlades en ekpark (en mindre lund anlades redan i mitten av 1870-talet ”för att hos allmänheten ingiva den känsla, som hos alla bör vara självskriven, för skyddande och bevarande av minnesmärken” enligt grosshandlare Fritz Forssmans utsago i Norrköpings Tidningar den 29 oktober 1916), bortsett från trädplanteringar tillfördes även väldiga jordmassor från schaktningen från lasarettsbygget i närheten till grusgropen, om inte tillräckligt för att få den nya markytan i nivå med stenringen. Själva domarringen tedde sig före restaureringen och även idag i januari 2016 såsom något upphöjd över den omgivande terrängen. Det är arkeologiskt felaktigt, men det är inte utan, att detta fel förhöjer domarringens monumentala verkan. Ringen av stenblock blir liksom tecknad i relief mot den grönklädda markytan. Marken kring stenkretsen var på 1700-talet på samma nivå och var ursprungligen anlagd på en tingvall, å jämn nivå alltså. Då sedermera en grusgrop upptogs här, utsparades själva stenringen, som därigenom kom att ligga på spetsen av en sockertoppsformad kulle mitt i grusgropen. Dock har den alltid synts synligt i landskapet.

 

På bilden ovan ses området vid Domarringen år 1916, hårt naggat i kanten. Svingatan går förbi nedanför och kullen hade använts som grustag i över ett sekel. Nedan efter restaureringen på 1920-talet, fotograferad hösten 2015.

 

Hillerström berättade 1741:

”Detta merkwärdiga fornwerket eller antiqviten, Domare Ringen, är belägen stadens mark och ägor, wid dess gräntsskillnad på et högländt ställe, derifrån hela staden ses liggande likasom i en dal.” (Nordén 1921:13)

Domareringen Bredesten, sedd från Albrektsvägen.

Källor:

Forsström, Clarence, Dödsdomar under 1800-talet i Norrköping. Föreningen Gamla Norrköping 2005.

Johansson, Jens, Religiösa riter, offer och rullande huvuden. Norrköpings Tidningar 19950517.

Nordén, Arthur, Ekpark kring domarringen. Norrköpings Tidningar (okänt datum, dock efter 1922). Norrköpingsrummet – Norrköpings stadsbibliotek.

Nordén, Arthur, Bredesten, Ringsten och Mora sten. Norrköpings Tidningar (okänt datum, dock efter 1922). Norrköpingsrummet – Norrköpings stadsbibliotek.

Nordén, Arthur, Norrköpings medeltid – Ett Diplomatarium Norcopense. Stockholm 1918.

Nordén, Arthur, Helge mosse, Helge berg, Domarringen. Spår av Hedendom vid Norrköping. Norrköping 1921:10-17.

Skålgropslokaler i Såpkullen, några stenkast från domarringen Bredesten.

Södergren, Lasse, På jakt efter Svingatan. Historisk åkerväg förenade Vägträffen med Dagsbergsvägen. Norrköpings Tidningar 19961101, sidan 10.

Södergren, Lasse, På fornminnesjakt i innerstan. Norrköpings Tidningar 20010217, sidan 1 och 10.

 

Domarringen Bredesten, den 15 januari 2016.

 

Södergren, Lasse, Stadens galge och rättareplats. Norrköpings Tidningar.

Södergren, Lasse, En makaber upptäcksfärd till stadens galge och rättareplats. Norrköpings Tidningar 20050430.

Wallenborg, Nils, Så var Galgberget innan ståplatspubliken kom… Norrköpings Tidningar 19811212.

Stora gravhögar eller för ändamålet skapade storhögar användes också som tingshögar, såsom Inglinge hög som anses vara Sydsmålands äldsta tingsplats. Den är även Smålands största gravhög, och mäter 35 meter i diameter och 6 meter på höjden. På toppen finns en rest sten och ett mycket känt ornerat stenklot. Högen ingår i ett stort gravfält som innehåller 130 gravar av vilka flera har undersökts och kunnat dateras till yngre järnålder.

Föreställningen om att det ska vara en kung Inge som ligger begravd i storhögen, härleder från den svenska stormaktstiden på 1600-talet och har inget att göra med en faktisk förhistoria. Gravhögen blev utgrävd 1774 av en östgöte, vilket Jonas Carl Linnerhielm beskriver i ett brev i mars månad 1796, publicerad i boken Bref under resor i Sverige I, som utgavs 1797:

“Från Växjö kommer man utan vackra utsikter till Ingelstad gästgivargård. Strax därinvid i ett åkergärde är den bekanta Kung Ingels hög, på vilken ses en upprättstående hög sten och en annan av rund form, i det närmaste sådana som de finns avtagna i greve Dahlbergs verk, men de uthuggna prydnaderna mer förnötta. År 1774 blev högen mitt uti rätt nedåt ända till botten genomgrävd av rådman Schenberg från Skänninge, varvid ej annat skall ha funnits, än en urna med aska och ett på spetsen ställt tveeggat svärd.“

Detta omfattande grävföretag skall ha skett med patienter från hospitalet i Växjö, sedermera Sankt Sigfrids sjukhus (Jönsson 1998:9).

Inglinge hög är intressant i sammanhanget, då det finns en 45 meter lång vägbanksrest, möjligen förhistorisk, som leder fram till gravfältet vid Inglinge hög i Östra Torsås socken och som kallas Kungastigen (RAÄ 53), ytterligare 300 meter av vägbanken har återfunnits i södra delen av socknen (RAÄ 238), i sankmark mot Väckelsångs socken (Jönsson 1998:23f).

En avrättningsplats hittas i området, Galgabacken är belägen norr om Ingelstads tätort i Östra Torsås socken /RAÄ 170) och som tidigare har varit en samfällighet. Den omnämns av lektor J. H. Wallmans arbete Werends Historia och Fornlemningar från 1819-1822, som finns i manuskriptform på Antikvariskt-topografiska arkivet (ATA) i Stockholm och inom fornlämningsområdet finns en närmast rund, stensättningsliknande anläggning, 7 meter i diameter och 0,2 meter hög (Jönsson 1998:9 & 26).

Källor:

Fendin, Titti, Döden som straff. Glömda gravar på Galgbacken. Östergötlands museum 2008.

Jönsson Sune, Holmgren, Per och Tronde, Brita, 1997 års fornminnesinventering i Kronobergs län/Växjö kommun. Riksantikvarieämbetet 1998.

Levander, Lars, Brottsling och bödel. Stockholm 1975.