Götala

Detta vykort över Hornborgasjön, med de tvenne herresätena  Stora Bjurum och Dagsnäs på den västra stranden visar hur grön sjön var efter andra världskriget. Nedre bilden till vänster visar inte mycket till vattenspegel.  

Om man hade besökt Hornborgasjön i mitten på 1900-talet hade man inte sett någon sjö utan snarare ett hav av vass. Mellan 1802-1933 försökte man sänka sjön fem gånger för att slippa få sina marker översvämmade och för att vinna mer jord att bruka. De tre första försöken på 1800-talet gav inga större resultat. De två sänkningarna på 1900-talet ledde däremot till att sjön nästan helt tappades på vatten och började växa igen med vass, buskar och träd. Vid den sista sänkningen på 1930-talet grävdes ett nät av kanaler i sjöns södra delar. På så vis leddes vattnet effektivt ut ur sjön. Totalt sänktes vattennivån med 2 ½ meter mellan åren 1802-1935.

Redan 1920, såg man vart det barkade, Alarik Behm skriver på sidan 173 i Jaktlexikon: praktisk uppslagsbok för jägare och naturvänner om den 11 km långa och 2,7 km breda insjön att ”stränderna delvis är mycket sanka och jämte sjön hemvist för ett rikt fågelliv, som dock genom flera sänkningsföretag numera mycket förminskats”.

I början av 1800-talet hade Hornborgabygden sett ut som den hade gjort i kanske tusen år. Längs den östra sidan låg byar med små gårdar. Men på den västra stranden hade det tillkommit några herresäten och större jordbruk.

Sjön var viktig för människorna. Där fanns fisk att fånga och äta. Fågellivet var rikt och gav ägg, kött och dun. Gräs, starr och säv slogs och blev till vinterfoder åt djuren. Vassen skördades och lades på hustaken.

Under 1800-talet växte Sveriges befolkning snabbt. Nya metoder provades för att göra jordbruket mer effektivt. För att minska problem med översvämningar och skapa mer åkermark försökte man torrlägga sjöar och våtmarker. Alla gynnades inte av sjösänkningarna, mycket missnöje uppstod i bygderna.

Jordbruksbygd norr om Hornborgasjön, den 22 juli 2017.

Hornborgasjön var inget undantag, men när traktorer och konstgödning började användas i mitten av 1900-talet övergavs många av markerna närmast sjön, andra områden blev mer lönsamma. Sjön växte igen med buskar och vass. Det gjorde att många våtmarksfåglar försvann och en av Europas finaste fågelsjöar försvann.

Den riksbekante zoologen Carl Fries (1895-1982) beskrev Hornborgasjön 1954 som ”ett misshandlat och skändat stycke av Sveriges land.”

Han som förövrigt var född i Rejmyre i Östergötland, en ort som jag skrev mitt examensarbete om i ämnet etnologi. Nåja, till saken naturvänner hade börjat arbeta för att fågelsjön skulle räddas. Man tog fram uppgifter som visade att 90 procent av alla änder och många av vadarfåglarna hade försvunnit. År 1965 beslöt regeringen att möjligheterna att återställa Hornborgasjön som fågelsjö skulle undersökas. Efter många utredningar, möten och förhandlingar bestämdes att fågelsjön skulle återställas.

För att återställa Hornborgasjön till den fågelsjö som den en gång varit genomfördes här Sveriges största restaureringsprojekt. Ungefär 2400 fotbollsplaner vass brändes och rotsystemet frästes sönder, en yta av ca 1600 fotbollsplaner buskar och träd avverkades, en dryg mil (11 km) kanal fylldes igen, och ett utskov konstruerades. Därefter höjdes vattenytan i etapper. Restaureringen avslutades 1995. Arbetet tog trettio år. Det är Sveriges största naturvårdsprojekt genom tiderna.

För att fåglarna ska fortsätta att trivas här vid Hornborgasjön krävs att man sköter om reservatet. Länsstyrelsen har egna naturvårdsarbetare som arbetar med att röja buskage, slå gräs med stora maskiner och bygga häckningsöar till fåglarna.

Det finns även fyrbenta naturvårdsarbetare runt om sjön i form av kor. Länsstyrelsen har en egen besättning av Väneko, en gammal svensk lantras, sammanlagt betar ungefär 700 kor runt Hornborgasjön, de flesta tillhörande privata markägare. Betet hjälper till att bibehålla de öppna strandängarna så att de inte växer igen.

Det är inte bara fåglar som trivs vid Hornborgasjön. Det finns också mycket småkryp och insekter, inte minst fjädermyggen (inga stickmyggor), som är mycket talrika och en god födokälla för många fåglar.

Dessutom finns gott om fisk i sjön. Abborre, gädda och mört är de vanligaste arterna. Eftersom att sjön är grund och klar når solens strålar långt ner och undervattensvegetation och plankton frodas. Dessa äts i sin tur av småkryp, insekter, fisk och fågel.

Spånnsjön vid Axvall, den 22 juli 2017.

 

Hornborgasjön kan upplevas väl vid Trandansen på västra sidan av sjön eller på Naturum Hornborgasjön på den östra sidan av sjön, där platåberget Billingen reser sig som fond. Här har landskapet en ålderdomlig prägel med mängder av gamla stenmurar.

 

Naturum Hornborgasjön, den 22 juli 2017.

 

I Naturum Hornborgasjön finns en utställning om sjöns historia och dess fågelliv, ett vackert bildspel, utsiktstorn med hiss och souvenirförsäljning.

 

Naturum Hornborgasjön, den 22 juli 2017. 

 

Följer man spången ut på Fågeludden passeras två gömslen, där man kan se fåglar på mycket nära håll.

 

Naturum Hornborgasjön, den 22 juli 2017.

Fåglarna och sjön kan också avnjutas från Minnesstenskullen, som ligger väster om informationsanläggningen. På kullen står en vacker plattform, kallad för Utsikten, byggd i ek och kalksten.

 

Naturum Hornborgasjön, den 22 juli 2017.

 

Naturum Hornborgasjön, den 22 juli 2017.

 

---

Naturum Hornborgasjön, den 22 juli 2017.

I oktober 2016 skrev jag om hur Västgöta regemente annonserade onsdagen den 10 september 1856 i tidningen Aftonbladet, efter en gevärshantverkare och ansökningarna skulle sändas till Chefsämbetet på överstebostället i Götala. I mitten av denna månad hittade jag en kulturhistorisk intressant gravsten på Marie kyrkogård i Skara, över gevärshantverkaren vid Kungliga Västgöta regemente Carl Johan Fröjdstedt 1853-1914 och hans hustru Emma Kristina Larsdotter 1852-1946, då den är återlämnad och riskerar att försvinna, vill jag kort berätta om Carl Johan. Han föddes Petersson den 27 september 1853 på Smedjan under Anderstorp i Skara och dog den 22 april 1914 i Skara stadsförsamling. Han gifte sig den 19 november 1878 med Emma Kristina Fröjdstedt, född Larsdotter den 11 februari 1852 i Skarke eller det som senare kom heta Varnhems församling. Hon dog 1946. De fick 8 barn, varav sex söner och två döttrar. Ättlingar kvarlever i Västsverige.

Gevärshantverkaren var vid truppförband en anställd beställningsman med motsvarande sergeants grad som utförde reparationer av gevär och andra handeldvapen. Att vara beställningsman i den svenska armén, innebar att man tjänstgjorde i en befattning (beställning) som krävde särskild yrkesskicklighet, exempelvis som sjukvårdare, gevärshantverkare eller hovslagare.

Västgöta regemente, som ursprungligen var ett regemente till häst, överfördes 1811 från kavalleriet till infanteriet och blev officiellt den 1 oktober 1816 Infanteriregemente 6 (I6). Västgöta regementets lägerplats var Axevalla hed mellan Skövde och Skara. Infanteriets behov av hantverksbefäl inskränkte sig till en gevärshantverkare per regemente, som hade sergeants tjänsteklass. Denne var placerad i regementsstaben. År 1892 fanns det 55 gevärshantverkare vid infanteriet, men 1901 endast 33. Dessa hade då fått titeln vapenhantverkare. Carl Johan Fröjdstedt torde ha varit en av de sista gevärshantverkarna i landet.

I samband med de fem sjösänkningarna av Hornborgasjön, var herrarna till de stora gårdarna Dagsnäs och Stora Bjurum på den västra stranden drivande, då de hade mycket att vinna genom att mer mark kom under plogen eller kunde ge föda till kreaturen, medan många småbönder på den östra sidan av sjön var mer kritiska till dessa tilltag, som sänkte sjön med över två meter, men efter restaurering på 1990-talet höjdes vattnet till ett medelvattendjup idag på knappt en meter, för att förstå hur djup den fortfarande var på slutet av 1800-talet är att en mindre ångare, vid namn Ellen, trafikerade Hornborgasjön.

Biljer i Bolum, var en av motståndarna till sjösänkningarna, då vanligt folk hade större nytta av en levande sjö, med fångst av fisk och jakt på fågel, som viktiga binäringar. Dock var sjösänkningen inget unikt, sjön Tåkern i Östergötland sänktes också nästan två meter. Dikningsföretaget i Götala i slutet av 1800-talet var också en del av dessa företag, då Götalamaden försvann och blev det dike som Götalabäcken är idag, som bland annat rinner förbi torpet Stora Vadet.

Under mina år vid Göteborgs universitet, har jag kommit i kontakt med en massa intressanta människor, en av dessa är historikern Lars Nyström, som jag blev bekant med redan för tio år sedan, involverade som vi bland annat var i Skatåsprojektet, en samtidsarkeologisk utgrävning i Göteborg, som senare resulterade i boken Skatås – utgrävningen av en minneslucka, där jag är medförfattare.

Nyström skrev sin avhandling 2003 om Stora Bjurum i boken Potatisriket  - Stora Bjurum 1857-1917. Jorden, makten, samhället.

Jag läste den i våras och den lärde mig mycket i sitt resonemang om hur en storgård fungerade för över ett sekel sedan, många paralleller kan göras med Götala. Här fanns också ett herresäte med underlydande torpare och statare, men det som skiljde åt var att Götala var en gård som tillföll översten på Västgöta regemente, som inte i huvudsak var jordägare.

Ekonomibyggnader på Stora Bjurum.

 

Jordkällare på Stora Bjurum. 

Kom att prata om detta igår, då jag besökte Stora Bjurum och talade bland annat med den nuvarande ägaren Louise Sjödahl, som övertog egendomen för två år sedan, efter sin far Georg Sjödahl som köpte densamma 2003. Han bebor Gudhems kungsgård, sedan sommaren 2013. Tidigare var han verksam i Skara kommun. Slottsbyggnaden på Stora Bjurum har renoverats varsamt under denna ägarfamiljs tid.

Stora Bjurum är en av de större gårdarna vid Hornborgasjön i Västergötland.

Jordbruksmarken på Stora Bjurum, utarrenderas till Johan Tell (hemmahörande i trakten av Varnhem), som driver en ranch med kreatur som går ute året om, dessa ingår i en stor djurbesättning som också betar arrenderad mark tillhörande grannen Dagsnäs. Det ekologiska köttet säljs via Skövde slakteri.  Louise Sjödahl berättade även att Lars Nyström har varit inbjuden till Stora Bjurum för att berätta om tiderna förr.

Under långa tider odlades potatis på Stora Bjurum, som förädlades till brännvin och ännu under mellankrigstiden producerades drygt 1000 liter om dagen eller 375 000 liter om året. Brännvinsbränneriet, vars äldsta delar är från 1857, lades inte ner förrän 1971, då antalet brännerier i Sverige minskade från 32 till 2.  

På mejeriet på godset framställdes länge en uppskattad cheddarost.

I söndags satt jag i min vilstol på torpet Viljet i Götala och läste om Albert Engströms resa till Kinnekulle och att Birger Sjöberg gjorde sin värnplikt som telefonvakt på Axevalla hed. Det kunde jag läsa i skaraförfattaren Sven Axel Hallbäcks (1915-2002) dedikerade bok Gränsbygd i Västergötland, utgiven 1983.

Till yrket var Hallbäck landsantikvarie och författade vetenskapliga och populärvetenskapliga arbeten i konsthistoria, arkeologi och geografi, av vilka jag senast läste I platåbergens landskap : en bok om Västergötland, utgiven 1980.

Birger Sjöberg (1885-1929), var en svensk författare och journalist, som föddes i Vänersborg i Västergötland, kom enligt Hallbäck i början av 1900-talet att göra sin värnplikt som telefonvakt på Axevalla hed, alltså bara drygt en halvmil från Götala. Sjöberg är känd för vissamlingen Fridas bok (ibland felaktigt kallad "Fridas visor"), romanen Kvartetten som sprängdes och det modernistiska diktverket Kriser och kransar.

I Läsebok för svenska folket, som författaren och konstnären Albert Engström (1869-1940) publicerade 1938, kan man i kapitlet Konstnärsfolk, läsa om Engströms tid som informator hos en officersfamilj i södra Västergötland. Efter ett par månaders flitigt arbete belönades Engström och hans elever med hela sjuttio kronor för en fotvandring till Kinnekulle. Tre veckor skulle turen räcka och redan efter ett par dagars marsch fingo de i sällskap en man, som delade deras enkla kost och billiga logi i hölador och i prekära fall i någon gästgivargård. Men där visades deras sällskap ut i ladugården, ty han kunde icke has i rum. Han var nämligen luffare, den prekära fortsättningen kan man läsa vidare i följande digitaliserade version av Engströms verk.

Albert Engström återkommer till Skaraborg och har vid minst två tillfällen skrivit om Hornborgasjön, den kulturmiljö som Götala är en del av, belägen endast en halvmil norr om sjön. Åtminstone påminns man om det vid tranornas flyttningar under vår och höst, då himlen ibland är svart av fåglar. I boken Agnarna och vetet, som utkom 1925, berättar Engström om "Biljer i Bolum":

Sommaren gästar Västergötland välvilligare och intensivare än på många år. Himlen skickar sol och regn, det rika landet blir rikare och bönderna glömma nästan att klaga över ogynnsam väderlek; ty när har en bonde varit nöjd?

Aurea Mediocritas, det Gyllene Lagom, finns ej i hans föreställningsvärld. Och bära åkrarna många år i följd feta skördar, suger ymnigheten ut jorden. Vår Herre tycks förstå sig dåligt på lantbruk. Och när jag frågar en bonde om han skulle vilja överta jordbruksavdelningen i den stora världshushållningen, så menar han att han nog skulle tota till det utmärkt åt sig själv. Men han glömmer grannarna.

Sådan är dock icke Biljer i Bolum, ty han har koxat in litet i det stora maskineriet.

Luften darrar av het ånga efter härligt regn och ängarna spraka av färg. Skogar av rosenbuskar blomma just i alla nyanser från blek rosa till blod. Och det gula i blommornas mitt, denna obeskrivliga orgie, raffinerat skönt utförd av ståndare och pistiller med hjälp av färg och doft, bin och humlor, tyckes mig som en sol, en värld för sig, ett landskap i förstoring, där den lilla människan vandrar omkring bland väldiga stänglar, över blanka lysande blekgröna berg glänsande och hala av livssaft. Hon stapplar över pollenkorn och gömmer sig förskräckt när en bevingad mammut surrande och sugande sätter sin blåa skugga över blombottnens väldiga vidd.

Ängarna stråla. Violett är kanske grundtanken, men alla färger trängas. Klöverbollarnas purpur, scabiosans hundratungade huvuden, ängsbollarnas smör, epilobiernas mäktiga stänglar, geraniernas rika snår — jag har glömt alla botaniska namn, men jag kan väl få älska färgen och förstå den och dess mening ändå? En svensk äng! Vad finnes skönare? frågade Zorn Calle Larsson.

Allt det där äger Biljer i Bolum, ty han bor mitt i en sådan ängstrakt på sluttningen ner till Hornborgasjön. Och han har sett skönheten också, fast han är född och uppfödd mitt i den. Det är ovanligt Men han är för diskret att skräna om dess fägring, som jag gör. Hans gråa stuga ligger i en dunge av fruktträd, körsbär, äpplen, plommon. På ett bigarråträd rodna de första bären på en gren, som druckit mera sol än de andra och jag får det största. Det är hårt ännu men dess fasta kött är fullt av förnäm arom, en börjande sötma, en aning, en soupçon! En svällande hälsa, unga kinders rodnad — ännu intet sorgligt förebud om höst. I krusbärsbuskarnas yviga rikedom surrade bina och kupor stodo i en lång rad. Lade man örat till en kupa dånade det av arbete och nervöst liv där inne. Allt var i ordning för svärmningen, ty i denna hetta måste de svärma, snart, när som helst. Några samhällen hade redan svärmat. Men vem skall ta in svärmarna? Biljer i Bolum är ju själv enarmad!

Åjo, Biljer kan allt, således också ta in en bisvärm, Biljer, den enarmade, bonden, jägaren, fiskaren, snickaren, svarvaren, vars högra arm ända från axeln varit borta sedan han var pojke, reder nog upp en så enkel sak. Han hade varit på jakt ute på sjön, något hände, han gjorde en oöverlagd rörelse och hagel-skottet gick av i armhålen. Många skulle ha lagt upp för all framtid efter en sådan händelse, men Biljer var icke av den arten. Han började sedan han kommit från lasarettet lära vänstra armen utföra två armars arbete. Det är icke lätt, då man som han var utpräglat högerhänt. Det dröjer länge innan man kan glömma att högra handen är borta. Man gör omedvetet rörelser med handen som icke finns och när man inom bråkdelen av en sekund insett att man har bara vänstra handen kvar för att utföra det som bör ske, kan det vara för sent. Vänstra handen kommer för sent.

Men nu är Biljer mästerskytt på sträckänder. Han gör flera mäns arbete, ty han är ensam om grovsysslorna om man kan bortse från hans far som är åttiofyra år, och det kvinnliga elementet i hushållet. Han bygger stengärdesgårdar, timrar, snickrar stolar med vackra ornament och svarvar, när det behövs. Han sköter jordbruket med plöjning, såning, harvning och skörd. Han gräver bättre och snabbare än de flesta med två händer — men framför allt jagar han. I jakten har han sin glädje och han känner Hornborgasjön, hans barndoms och mannaålders sjö, känner djurens vanor och förstår jaktlig ekonomi. Han är den bästa källan till kunskap för den som allvarligt vill studera Hornborgasjöns saga, både före dess sänkning och numera. Han förstår vad Bruno Liljefors menar med sitt arbete.

Nu ha doktorn och jag rest från Mösseberg för att tillbringa en dag ensamma med naturen och vi ta in hos Biljer i Bolum. Doktorn har fått tillstånd att skaffa några fåglar av skilda slag att befolka sina dammar med — en dröm om ett Skansen i miniatyr svävar kanske för hans tanke, ty han älskar naturen och vill att andra skola förstå den också. Därvidlag är Biljer i Bolum hans hjälp, ty ingen kan som han infånga de snart flygfärdiga andungarna, skrattmåsarna, vipungarna eller strandpiparna.

Biljer har sin egen metod. Han har gjort ett par breda skidor och på dem ger han sig ut på dyn — ett felsteg och han skulle ligga där och sjunka. Hur han tar fåglarna i vassen, förstår jag inte. Jag vet bara att min själ brann av oro när han gick ut i denna dysjö med ryggsäcken på och den tomma högerärmen i rockfickan. Snart var han försvunnen bland vassruggarna. Viporna skreko, änderna lyfte, långt borta skrevo ett par tranor sina mystiska linjer mot luften. Han gick som en naturkraft, ogenerat, ungefär på samma sätt som man går på skidor i snön, fast litet tyngre. Då flög det i doktorn att han måste söka sig väg bland den vass, vars grund var bärig, och träffa Biljer ute i sjön och om en stund var också han försvunnen.

Där gick jag på stranden med min skissbok för vilken jag inte hade någon användning, ty jag varför orolig för mitt sällskap. Om doktorn stigit fel och kommit ned i ett dyhål hade han varit hjälplös, ty det lär vara svårt att arbeta sig upp ur sådan materia. Det påstås att man i stället arbetar sig ned. Och Biljer med sin ena arm!

Flera timmar gick jag och väntade. Visserligen studerade jag en strandpiparhona som lagt fyra ägg och med automatisk regelbundenhet avlägsnade sig ifrån eller gick tillbaka till boet allteftersom jag kom närmare eller gick därifrån, men jag ville icke störa henne i hennes vällovliga gärning utan gick och gjorde mig i stället till vän med de betande hästarna eller studerade floran i vasskanten, båtarna av den särskilda typ som varje säregen sjö framtvingar — eller också dök jag in i rosensnåren och lade mig i buskarnas skugga bland markens fågelbon och krypfänas visten.

Men hettan och åskluften tvungo mig upp. Ty över sjöns andra sida tornade sig moln, mörkblå makter kämpade med böljande rosenfärgade och violetta dunkla ting — något skulle ske, kanske regnet eller något annat. Viporna skreko och deras svartvita flykt verkade hotande.

Intet ljud från doktorn eller Biljer! Jag började inbilla mig det hemskaste. Tills jag äntligen fick se två mörka punkter fjärran borta i vassen åtskilliga kilometer från min observationspunkt och något som blänkte och blixtrade vitt alldeles som när en svan springer på vattnet. Jag trodde att det var en svan. Men plötsligt framträdde de två punkterna utan vita blixtar.

Om en timme eller så kommo Biljer och doktorn. Det vita hade varit Biljers årslag — ty han kan ro också! De hade lånat en eka någonstans i ena ändan av sjön. I sin ryggsäck bar Biljer ett par andungar, snart flygfärdiga, som han fångat med sin vänstra hand, och en liten vipunge. Båda jägarna voro brunmålade av dy och kanske litet trötta också.

Detta är mitt sista minne av Hornborgasjön: Biljer och doktorn, åskluften, vassruggarna som liknade linealer, vipornas skönt ödsliga skrik, och rosenskogen med den gröna stigen tvärsigenom.

Bolums socken ligger i nordöstra delen av Hornborgasjön, i samma bok som Albert Engström skriver om Biljer i Bolum, finns ännu en episod om hans relation till den berömda fågelsjön, men nu mer ur ett arkeologiskt perspektiv. Vem visste att Engström så frenetiskt har försökt avbilda gånggrifter? Kapitlet Vår i Västergötland, publicerades i boken Agnarna och vetet, som utkom 1925. Här återkommer han till sin vandring till Kinnekulle från Mullsjö i slutet av 1880-talet:

Jag ser ut över ett landskap, som äger senvinterns och försommarens diskreta, med varandra besläktade och förnämt närliggande färger, något gråbrungult med plötsliga och brutala inslag av smaragdgrönt — det sista är odlingarna, som skola ge västgöterna bröd. Men vi ha icke fått någon vinter i år, intet av detta vilt kalla som är ljuvt att inandas, som drar ihop näsborrarna och kyler ögonlocken. Icke heller något av den snö som lägger sig på ögonbrynen när vi gå mot vinden och som gör våra skägg till drivor. Intet av den kyla som stundom gör att vi känna oss som friska och modiga män, där vi sträva fram mot något mål, mogna att möta fiender.

Längesen är det jag gick i dessa ängder. Jag var ung student, i min värld funnos inga sorger, min mössa var vit och dess kokard blågul, jag var informator för två pojkar och vårt mål var Kinnekulle. Vi hade sjuttiofem kronor att leva på och vi sjöngo på vägarna. Trakten genljöd av våra sånger. Vi träffade en underbar luffare, som var tjuv och spelade fiol. Vi gingo rytmiskt med honom några dagar, ända tills vi upptäckte att han var tjuv. Då bleknade vi inför livets allvar och fasa och fortsatte vår väg på egen hand.

Jag hade då ingen aning om att jag gick i en av vårt lands äldsta kulturbygder.

Långt innan egypterna byggde pyramider åt sina konungar, långt mer än 3,000 år före Kristi födelse, var denna trakt bebyggd av människor som älskade och gjorde konst. Kunniga smeder hamrade underbara redskap och smycken. Jorden odlades och offereldar stego mot skyn glödande och rykande av fett och tro och rädsla. Vi ha icke kommit mycket längre nu — åtminstone icke i konst. Och vi begripa ungefär lika litet av tillvaron som dessa våra förfäder. Jag tror till och med att de kunde reda sig bättre i livet än vi nu och voro händigare, mera praktiska, listigare. De voro mindre vidskepliga än vi, klokare bönder och förnämare hantverkare än vi. Och de begrepo ungefär lika litet om radions verkliga innebörd som vi.

Luften är full av röster. Allt är mystik. Galdrar från främmande världar trumma på våra trumhinnor.

Men nu är det ju frågan om Västergötlands vår.

Vårblomman här är Pulmonaria, lungörten, som brinner med violetta lågor i det grågröna gräset, som ännu icke fått regnets välsignelse. Säg mig någon ört som fått så mycket färg i sitt ansikte och sin blick. Violett är Guds mening med denna mystiska blomma. Men det violetta flammar till ibland och blir purpur, rosa, rött, orange, och det gröna i växten lyser upp till gult eller sjunker till Caput Mortuum, järnoxid eller vad ni vill. En bukett av Pulmonaria är en symfoni — jag hör en melodi, jag vill luta mig mot denna spektrala orgie, känna den mot mina ögonlock och tro på något skönt.

Men plötsligt blixtrar i gräset en Gagea, en Anemon viskar ljuvt om blå sentimentalitet, en Tussilago skriker gult mot himlen, och det första solregnet hälles ur mörktskockade moln ner över den törstiga jorden. Det är solregn, en vacker handling av makterna, kanske något av det skönaste som finns och som vi få utan all förskyllan eller värdighet. Molnen välva sig som åskmoln, men utan buller och brak, och mellan dem skymtar den oändliga rymden i lysande blått — bleu celeste säger jag som fuskare i målning — och lovar att snart, snart, o, små människobarn, skall himlavalvet sopas rent av goda och vänliga vindar och låta oss ana oändligheten. Och för att vi lättare skola förstå detta obegripliga begrepp, ska vi låta ett vitt ensamt moln segla över oss — å så högt och vackert och mjukt, att vi skulle vilja lägga oss på dess dunkuddar och fara till sagans land och sluta ögonen och drömma drömmar som annars höra vaggor till.

 

Homeros besjöng det hundraportade Thebe, dess makt och ära och dess tjugutusen stridsvagnar. Vi hade nog skalder också här i Falbygden, som på vestrogotisk tunga samtidigt besjöngo sina storbönders liv och bragder. För fyrtio århundraden sedan fiskade våra förfäder i Hornborgasjön och gjorde affärer med folk, som kom seglande uppför de väldiga floderna. Våra falbönder gingo icke av för hackor på den tiden. De voro rika och välklädda och glänste av guld på helgdagarna. Deras vapen voro ädelt och rikt ornerade, deras husgeråd var praktiskt, och deras kvinnor voro klädda enligt den tidens dernier cri. Ty kvinnan är strängt taget den enda varelse, som fullkomligt målmedvetet och knivrätt går genom liv och århundraden, alltid följande med sin tid. Vi män äro rena barnungar mot henne, löjliga figurer, som endast äro skapade för grovarbete.

När Kambyses förstörde Thebe och grusade dess tempel, var Falbygdens kultur minst lika hög som nu.

Jag har konstaterat detta faktum på allra sista tiden, under det jag studerade vårens framfart. När jag på vägen mellan Mösseberg och Skara med vördnad och under djup rörelse avtecknade en av de många gånggrifterna — jag försökte till och med få in tre gånggrifter på samma teckning, vilket lyckades — sjöngo två lärkor högt över mitt huvud och välsignade mitt arbete. De sjöngo om vår och liv över gravarna, där förfäderna sova sin långa sömn. Jag skulle ha velat uttala någon mystisk formel för att åtminstone få höra en knackning nerifrån, ett litet meddelande, men nej!

Där stod jag ensam med våren, en skissbok och två lärkor, som under sången höjde sig så högt att deras toner ljödo som porl av en bäck under is, avlägset och främmande.

Jag är väl för gammal — för skeptisk — tänkte jag. Jag begriper inte våren. Hösten är min årstid, månaderna av guld och koppar och hektiskt rosafärgad död. Men en liten fågelunge längst inne i mitt hjärta satt ändå och stammade, melodiskt härmande de två lärkorna, som så småningom försvunno i rymden och togo med sig sin vårdikt.

Jag kom till Gudhems nunnekloster — ruinerna efter det. Och min chaufför upplyste, att från Gudhems nunnekloster gick i forna tider en underjordisk gång under Hornborgasjön till Varnhems munkkloster. Jag fick till och med upplysning om var denna underjordiska gång började. Full av glädje krälade jag ur automobilen och släpade mig på mina reumatiska ben fram till ingången samt tecknade av den. Här nedanför är den — en vacker teckning — icke sant?

Den underjordiska gången i Gudhem, enligt Albert Engström.

Betesdjur i Götala.