Götala

 

När Nancy Nykvist (född 1927) i Skara år 1997 skriver sina minnen från torpet Stora Vadet i Götala, ger hon boken titeln Återblick, med underrubriken Livets väv - Händelser som stannat kvar i minnet. Minnen som i det vi kallar för tiden bärs fram från gångna tider och i skriftlig form ska bevaras till kommande generationer. Hennes skriverier betyder oerhört mycket för min upplevelse av det torp, beläget i det som fram till 1935 hette Skara landsförsamling, som sedan november månad 2011 har varit i min ägo. Stora Vadet som länge hette Stora Taskevadet, efter det vadställe som fordom var så djupt att den nådde upp till naveln och såsom vid många andra vadställen hade en tusenårig väg och ett forntida gravfält, spåren av vägen och gravfältet kvarstår på Stora Vadet. Livets väv är inte bara minnen, utan varvas med synliga stormannagravar, vägstumpar och stengärdesgårdar som följer landskapets buktningar.

 

 

Nancy Nykvist har med sina återblickar på livets väv räddat minnen kring släkter med sekellång förankring i såväl hembygden härhemma, som i återknutna Amerikakontakter. Det har blivit en hyllning först och främst till mor, mormor och mormorsmor, men också en dokumentation av en bit av hembygdens kulturarv. Som barn tolkar hon händelser och iakttar människor med en psykologisk skärpa, ofta i bjärt kontrast till vuxenvärlden. I det rika persongalleriet träder original och vanligt folk fram. Här finns politiska möten med Per Albin Hansson och Tage Erlander. Här finns det mesta från barnafödande till dödsriter. Matkultur och kvinnoarbete har en framträdande plats. Det råder en helgdagsstämning även över hennes vardagsbilder. Nancy Nykvist skildrar allt detta med en berättarglädje som ibland spränger svenska språkets gränser. Hon går då över till att böja orden enligt den västgötska grammatiken. Men därigenom har hon också bevarat dialektord och talesätt som annars hade gått förlorade. Släkt-, hembygds- och folklivsforskare i Skaraborg har såsom jag mycket att hämta hos henne.

 

Hembygdsskildraren Gunnar Nybond (född 1909) är en annan författare, fast från min hembygd som finns på andra sidan havet, såsom vår enkrona från år 2009 så fint avbildar symboliskt med ett hav – förbindelselänken mellan Sverige och Finland, samt myntpräglingen som lyder Den underbara sagan om ett land på andra sidan hafvet. Nybond berättar i så många böcker, på ett liknande sätt som Nancy Nykvist om de människor som levde där, for till Amerika eller till Sverige. Det som förenar Nykvist och Nybond är att de har gett mig hembygder att älska, hembygder att bli en del av och hembygder som jag återgäldat med egna skriverier om.

 

Alla dessa år som jag har flyttat runt och platser som jag har bebott, dit hör Norrköping, Kullerstad, Motala, Bona, Götala, Skänninge, Vadstena, Virserum, Malmö, Göteborg, Stockholm, Skärhamn, Sankt Petersburg, Sideby, Ömossa, Dagsmark, Kristinestad, Vasa, Uleåborg, Dalsbruk, Helsingfors, Mariehamn och Finström. Jag har alltid haft en strategi att erövra min rättmätiga plats i det nya hemmet och det är att ta del av hembygdshyllan på det lokala biblioteket. Böckerna med levnadsberättelser och historiska fakta har hjälpt mig att befolka platserna och ge dem en mening för mig. Även när jag reser på veckoslutsresor till europeiska storstäder eller veckovis till chartermål, är jag redo med förkunskaper. Jag gillar inte att resa förutsättningslöst. Kunskap är makt och efter några år blir man riktigt duktig på att reda upp lokala förhållanden, skilja agnarna från vetet. I Sideby arbetade jag på Kilens hembygdsgård och skrev i lokalpressen och en bok om barkbrödets historia, på Norrköpings stadsmuseum var jag guide och på Lebellska köpmannagården i Kristinestad har jag hållit öppet i veckovis, då intendenten har varit på studieresor. I Skänninge har jag byggt medeltida stadsmodeller och skrivit en mindre historik om konvent och stadsfrihet, för att nämna några exempel. Göteborg är min nuvarande hemstad och här har jag forskat om det finländska kulturarvet i stadens snart 400-åriga historia och i Götala vid Skara, där min sambo och jag har två fastigheter att sköta (vi bebor inte Stora Vadet, utan på andra sidan Götala hage intill den forna kungsgården) på vår fritid, har jag grupper på besök, föreläser i Göteborg och på Lödöse museum om Götalas historia och arkeologi, skriver i bloggform, tidskrifter och utbildningsmaterial om detsamma alltsedan januari 2012.

 

 

Över fem års forskande har lett till ett enormt grundmaterial, som jag förhoppningsvis kan bygga vidare på och göra något mer bestående verk. Många års akademiska studier, påbörjade mina studier vid Göteborgs universitet redan hösten 1989, då jag läste ekonomisk historia och sociologi, gör att jag kan se platsen Götala med så många olika perspektiv, såsom historiker, etnolog eller arkeolog, för att nämna några exempel. Nancy Nykvist skrev om Livets väv, i Götala finns verkligen det på så många plan. Orten utpekas som platsen för Alla Götars Ting och däromkring finns Skaras rikaste fornminnesbestånd, Skara som blir plats för Västergötlands katedral. Det betyder någonting att den första kända bostadsorten för skarabiskopen var Götala. Här har kungar som Erik den läspe och halte, Karl XI och Gustav III bott. De två senare, när biskopsgården blev kungsgård. Jag ser forngravarna och jag ser historiken, som betyder någonting mer än på det lokalhistoriska planet, men jag ser också i de historiska källorna torparna och statarna, samt de talrika ödetorpen. Hälften av torpen har blivit ruiner och är i bästa fall en registrerad fornlämning med ett nummer i Riksantikvarieämbetets arkiv. Fem års forskande har lett mig märkliga historier, såsom då 200 skräddare anlände till kungsgården Götala 1619, för att bekläda nya truppstyrkor i Västergötland, men även i dagarna då jag upptäckte att en av Sveriges tidigaste kvinnliga författare vid namn Louise Brunius (1799-1880), amerikafarare även hon minst två gånger, bodde sina sista 8 år på Götala kungsgård. En av två 1800-talsförfattare, som har bott där, den andra var finländaren Gustaf Magnus Adlercreutz (1775-1845). Han och hans bror är kända från Runebergs Fänrik Ståls sägner. Alla dessa människor, såsom kungar, torpare och författare vävs samman med gamla kartor, sägner och förhoppningsvis ljudupptagningar eller uppteckningar från nejden, bevarade på Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg. Under ett studiebesök där nyligen, samtalade jag med personalen och ska inom kort skicka in en skriftlig förfrågan om vilka områden jag vill undersöka. Åter igen trådar i det som Nancy Nykvist kallar för Livets väv.

 

 

När man kommer gåendes på den tusenåriga vägen över vadstället, passerar man en torpruin innan man kommer över till Stora Vadet som heter Lilla Vadet. Där finns en lada vid Gamla Axevallavägen, som brukas av nutida bönder i närheten, medan bostadshuset är ruin, jordkällaren raserad och den gamla brunnen tom. Halvtorra äppelträd pryder hagen, vars marker betas av kvigor på somrarna. Egentligen inget märkvärdigt, om det inte vore för Nancy Nykvist, som i sin bok, men även i bidrag i Skara Gilles tidskrift har berättat om Fredrik Edström (1882-1957), som bebodde torpet och som Västgöta-Bengtsson kallade för Filosofen i skuggan av Domkyrkan. Om detta original och hans häst Klefas, som var mycket närstående, har jag genom nedteckningarna fått något att berätta vidare om när jag får besök av grupper. Under två tillfällen har Nancy Nykvists två döttrar Barbro och Inger, som båda bor i Skara, varit med och ytterligare levandegjort denna märkliga man, dock mycket beläst och kunde det isländska sagamaterialet och deklamerade ur Eddan. Sokrates och Platon kände han också till och ibland sjöng han skillingatryck. Nancy berättar i boken Återblick om ”Fredrek”:

 

”Aldrig tvättade sig Fredrek. Någon gång så torkade han av kroppen med en trasa indränkt i fotogen. Det gjorde kroppen ren och höll ohyra borta. Städa var också ett sådant påfund som han tyckte var onödigt. Någon gång varje vinter kunde han ta in snö och strö över köksgolvet och sedan sopade han upp. Det var hans sätt att klara av städningen. Katter, men också råtter åt upp smuler och annat ätbart som råkade hamna på golvet. Han hade inget emot att dessa djur fanns i hans stuga. Han till och med lät råtterna bygga bo i köket och råkade någon råtta få ungar i hans säng så flyttade han på sig några nätter tills ungarna blev såpass stora så de klarade sig på egenhand.” (Nykvist 1997:5)

 

Liknade historier från min fars hemby Ömossa i Finland har jag fått ta del av, delvis via Gunnar Nybonds skriverier, men också genom historier som min far Hjalmar Blomberg (1938-2012) berättade. Han tillhörde en talrik syskonskara på tio och en av hans äldre bröder hette Arthur Blomberg och var för ett kvarts sekel sedan ofta i sin hemby, tillsammans med hustrun Ingegärd, bördig från Sorunda socken i Sörmland. Jag satt många sena sommarkvällar tillsammans med Arthur och Ingegärd i den blombergska verandan och hörde historier om livet förr, om människor liknande Lilla Vadets Fredrek och Klefas. Alltid kanske inte historierna var historiskt sanna, utan ett par levnadsöden kunde under åren vävas tillsammans till ett. Det viktiga under sådan här berättarstunder är att historierna är mustiga och får lyssnaren att fascineras eller att skratta. Den muntliga traditionen var dåtidens filmepos, som vi idag inmundigar på biograferna. Nancy Nykvist hade en morfar som hette Johan Larsson (1845-1929), vilken bebodde Stora Vadet och det sägs att efter att han hade berättat något otroligt så tillade Johan Larsson på västgötska:

 

”Inte vet ja om dä ä sant men den sôm sist sa´t, sa så.”

 

 

Stora Vadet är inte den första märkliga platsen som jag har ägt, i min ungdom införskaffade jag tillsammans med två vänner ett kråkslott på 17 rum vid en sjö i Småland och det var så behäftat med skrönor. Vi ägde det mellan åren 1988-1998 och ännu idag har jag nog inte slutsummerat mina intryck. Det tar år att bebo en plats, att bli en del – samhörig – med en bygd. Mitt så kallade Götalaprojektet är inne på sitt sjätte år och redan nu börjar jag nog bli lite av original i bygden, delvis från de otaliga tillfällen jag sprungit runt i Götala hage i jakt på forngravar, stensträngar och husgrunder. Dock är jag ännu inte så omtalad som Selma som ägde och bebodde det stora huset vid sjön i Småland under mellankrigstiden, exempelvis lokförarna på den 187 km långa järnvägssträckan mellan Växjö och Västervik som går under namnet Smalspåret, visste alla vem hon var, men det är inte en historia som ska berättas idag. Inte nedtecknade historier är delvis oberättade historier, då de faller i glömska den dag de ej mer återberättas. Det muntliga berättandets tillstånd är ej mer detsamma, när samhällsomdaningarna fortgår.

 

 

Jag har inget konsekvent förhållande till min omvärld, är både rotlös och hembygdsälskande. Min hembygd är nog mer vida och omfattar begrepp som är både geografiska i stora mått, men även naturmässiga; ljusa sommarnätter, ek- och björklandskapet delar vi med många andra i Nordeuropa och Nordamerika. Kyrkan mitt i byn finns här, men även i Baltikum, Ryssland och USA. När min far Hjalmar Blomberg begrovs i den tidigmedeltida Östra Eneby kyrka senvåren 2012, hade vi en tvåspråkig svenskfinsk gudstjänst där prästen berättade om att min far aldrig riktigt släppte sin hembygd i Sydösterbotten på andra sidan havet och hur han hittade ett litet Finland i sin svenska hemstad Norrköping, han sökte och han fann. Min far hade också ett projekt därhemma i Finland, att få i ordning föräldrahemmet i Ömossa. Jag var honom behjälplig, det var delvis vårt gemensamma projekt. När han gick bort, så fallerade allt, då platser är så mycket mer än hus och träd, det är de människor som bebor platsen också. Lite märkligt det där, sådan far också sådan son. Jag forskar mycket kring de finländare som bott Götala och på närbelägna Brunsbo biskopsgård. Finland finns även i Skara kommun, extra viktigt att poängtera när Finland som nation fyller 100 år 2017. Finlands sak är vår, anser jag.

 

 

Jag är öppen mot världen, trots min navelskådning kring det lokala. Jag menar att människor, oavsett varifrån man kommer ifrån, kan göra platser som Götala till sitt hem. Alla vi mänskor har förmåga att anpassa oss och jag tror att vi får ett större utbyte av vårt nya hem, om vi tar del av de seder, bruk och den historia som är platsens historia. Min sambo kommer från Filippinerna och vet mer om det svenska kulturlandskapet, än mången svenskfödd. Efter 3 terminers studier i nordeuropeisk arkeologi och utgrävningar i Falbygdens Karleby och inventeringar i hällristningsrika det bohuslänska Tanum, så finns det inga oklarheter om vad gånggrifter, domarringar eller stensättningar är. Torplämningar hittas lika enkelt, som en svampletare finner kantareller. Vi nordbor har också lärt att älska Sydostasien, exempelvis hur många svenskar känner sig inte hemma i Thailand? De åker dit år efter år och vissa fall skaffar sig ett andra hem, bortom Sveriges trygga invanda gränser.

 

Fredrik Edström på Lilla Vadet brukade visa stjärnhimlen för grannarna som bodde på Stora Vadet då det var stjärnklart, han hade en stjärnkarta där hemma. Någon gång då det var norrsken så kom Fredrik över bäcken och manade grannarna att gå ut och se det vidunderligt vackra fenomenet. I slutändan är hem som Götala, Ömossa och vad vi nu vill kalla det några av de otaliga platser som fyller marken under den oändliga stjärnhimlen, som vi också är en del av. Finns det andra hem någon annanstans i Universum syns vår värld i deras stjärnhimmel.

 

 

För några år sedan blev jag intervjuad av en finländsk släktforskningstidskrift, vi besökte emigrantmuseet i Göteborg. När reportern fick höra att mina föräldrar träffades på Högåsens sanatorium i Kristinestad åren omkring 1960, blev hon oerhört fascinerad över historien. Det finns ett sken av sekelskiftet 1900 över sanatoriekulturen, om ett Europa som fortfarande andades 1800-tal och talrika kejsardömen. En av Nordens stora litterära gestalter är Edith Södergran, ett av dessa i evigheten ihågkomna bleka sanatoriepatienter, i sammanhanget är det intressant att Södergrans far kom från Närpes i min finländska hembygd, egentligen hette han Södergrann. Sommarteatern därstädes hade i början av 1990-talet en föreställning om Ediths liv, och många av scenerna utspelade sig på olika sanatorier och där i stillheten, bland trädgårdsgångarna i de parker som omgärdade institutionerna flödade ofta romantiken. Nancy Nykvist skriver om en liknande situation i Återblick, ty inte långt ifrån Götala låg Stora Ekebergs sanatorium för Skaraborgs län, beläget mellan Götala och Axvall. Ett slottsliknande komplex, som idag (2017) är mest känt för att det är huvudförläggningen för Bert Karlssons flyktingförläggningar.

 

 

Här arbetade Nancy Nykvists moster Maja Larsson (1907-1995) under mellankrigstiden, i sina återblickar får läsaren följa med till Stora Ekeberg ett flertal gånger, då Nancy Nykvist beskriver denna speciella miljö i ord och bild. Inledningsvis som sjukvårdsbiträde och sedan som patient 1937. Det framgår i ett stycke, där Nancy Nykvist beskriver hur hon blev vän med Märta:

 

”På senare år så kom Märta till Ekeberg och blev Majas och vår vän. Det var 1937 som hon flyttade dit. Då var Maja patient och hon klövrade med en man som hette John Larsson. Han var från Essunga. Han blev så småningom frisk och flyttade hem. En kväll var han ute och cyklade och då kom det en bil som var på väg till BB med en kvinna och av någon anledning så kom Larsson ivägen för bilen och han skadades så svårt att han avled. Maja hade hans fotografi stående på sitt rum när hon bodde i Götene. Medan de båda var kvar på Ekeberg, det var den 22 juni 1937 så cyklade jag till sanatoriet för att lämna blommor till Maja. Det var hennes födelsedag och vi hade plockat en fin midsommarbukett, som jag hade med mig, om jag hade något paket minns jag inte. När Märta har berättat om det, så är det viktiga, att det var första gången, som hon och jag träffades. När hon nyss ringde, nästan 60 år efteråt så sa´ hon att jag hade parisersmörgåsar med mig som sedan Maja bjöd på. Det var Majas älsklingsbakelse. Under den tid Maja var patient på Ekeberg så ordnade mamma att Maja varje lördag fick bakelser. Ekeberg hade en buss som gick till stan på lördagar. Bussen hade hållplats vid domkyrkan. Vi köpte bakelse och fick dem i kartong och med Majas namn skrivet på översidan så var det bara att gå in i bussen och ställa kartongen där. Aldrig var bussen låst och aldrig kom det bort något. (Etnologisk kommentar 2017 – hur ofta återkommer vi inte i vår samtid att Sverige förr var ett samhälle, där man inte behövde låsa och saker trots detta fick kvarstå.)

 

När jag cyklade till Ekeberg var det vanligt att jag stannade till utanför liggbalkongerna och väntade tills Maja fick se mej. Den här dagen hade hon vidtalat Märta att titta efter mej och säga till att Maja snart skulle komma. Hon och Larsson var ute och gick, - di klövrade. Det var nog bara på Ekeberg, de använde det uttrycket om ett par som höll ihop. Jag minns inte mycket av den dagen, men Märta har flera gånger påmint mej om hur det var. Vi har ju varit bekanta sedan dess.” (Nykvist 1997:47)

 

 

Även mina föräldrar klövrade kring 1960 på Högåsens sanatorium, gifte sig snart efter sanatorievistelsen på Lappfjärds prästgård i december 1961 och for för gott till Sverige (båda vistades här på 1950-talet – i Ludvika respektive Norrköping) våren 1962. Jag har i min tur från den svenska östkusten flyttat till västkusten, fortsatt deras resa västerut och så som Livets väv binder sina trådar, har sanatoriepatienten Maja Larsson och sanatoriepatienternas son Harri Blomberg korsat sina vägar på Stora Vadet, inte nog med att hon hade sitt föräldrahem där. Idag finns även hennes gravsten vid brygghuset vid vadstället på Stora Vadet, hon har legat begravd tillsammans med sin far och mor, så på stenen står:

 

”Vilorum för Makarna Johan och Anna Larsson St. Vadet 1845-1929 1868-1950. Maja 1907-1995.”

 

Nancy Nykvists ena dotter Barbro och jag flyttade gravstenen från Marie kyrkogård i Skara till Stora Vadet en vårdag för något år sedan, då gravrätten återgick till upplåtaren. Johan, Anna och Maja Larsson ligger alltså kvar i vigd jord, medan gravstenen har blivit en minnessten på deras hemgård intill en stengärdesgård och med en upplysande minnestext och fotografier reproducerade på en informationstavla. Jag brukar berätta deras levnadsöden när jag har gäster på besök i Götala, samtidigt som jag berättar min egen livshistoria. Det går att skapa nya själsliga hem, genom att väva in sitt liv i den väv som redan finns där i hembygden sedan förut.