Götala

 

Under mars månad 2020 berättade jag vid tre tillfällen om stenmurslandskapet i västgötska Floby; om lantbrukaren Erik Andersson på Västertorp i Väsmestorp i Sörby socken, som under första hälften av 1900-talet skapade sevärda stenmurar; men även om hans föregångare socknen, stenarbetaren Johannes Andersson, allmänt kallad ”Greningen”. Den sistnämnde som lade många vackra stenmurar, samt byggde välvda jordkällare och broar i bygden under senare delen av 1800-talet. Han föddes den 29 september 1839 i Jäla socken, men kom att bo större delen av sitt liv på ”Sörby slätter”, som var Sörby bys tåbebyggelse, där hans hem hittas som en torplämning, bestående av två husgrunder och 1 källargrund, under den antikvariska beteckningen RAÄ Sörby 118, uppmärkt med en skylt där det står NR 46 GRENINGENS, enligt torpinventeringen utförd av Sörby-Floby hembygdsförening. Greningen dog 79 år gammal den 23 maj 1919 i Hallabo i Sörby socken.

 

 

Tidigare i denna månad, den 3 april satt jag åter på Västtåget till Floby, för att tillsammans med arkeologen Gunnar Creutz fortsätta att vandra i stenmurslandskapet, den här dagen skulle vi leta upp Greningens torp, mannen som var den äldre av de två mer kända stenarbetarna i trakten. Vår vandring började dock vid kvarnen på Västertorp i Väsmestorp, uppförd av ovannämnde lantbrukaren Erik Andersson, ty Gunnar Creutz ville visa en tio meter lång stensatt kulvert av äldre modell, som den ena bäckarmen går i. Vilken vi inte tidigare har sett vid besök.

 

 

På vägen till Greningens torp, besåg vi flera forngravar och torplämningar, bland annat besökte vi Petterssons lycka (lokalt kallad för "Pettersson löcka"). Enligt torpinventeringen utförd i Sörby socken, antecknar Gunnar Creutz far (den välaktade hembygdsforskaren Sture Creutz), den 29 oktober 2004 att:

 

”Lägenheten Pettersson Löcka var en backstuga. De enda åkrarna var två terrasser söderut ner mot bäcken. Rallaren Gustav Pettersson var stark och drog kroken själv på sina små terrasser. När Verner Ferm fick se att Rallare-Gustav drog kroken gick han dit med sin märr så att Rallare-Gustav fick låna den. Det fanns ingen ladugård till backstugan.”

 

 

Lycka har inget med odlarens känslor att göra, inget med lyckan han kände inför sin nya jord. Bonden eller torparens lycka betyder något annat. Att låsa ute, engelskans lock. Vi säger ännu idag lykta dörrar på svenska och finskan som står det svenska språket nära använder ordet lukko (uttalas lokkå) för lås, engelskans lock (exempelvis lockdown som är så populärt i dessa Corona-tider). Västergötlands band med England är urgamla. Man låste ute kreaturen, från de sådda åkrarna, skapade fred för djuren, som betade lösa i skogen.

 

Intill Petterssons lycka såg vi tvenne naturliga moränhöjder med stensättningar på topparna. Det också stenarbeten. RAÄ-nr Sörby 47:1 till vänster och RAÄ-nr Sörby 46:1 till höger på båda bilderna. RAÄ Sörby 47:1 till vänster är en stensättning belägen på ett krön av en moränhöjd, 6 m i diameter och 0,3 m hög. Övermossad fyllning av 0,2-0,4 m stora stenar. Något kantskadad i sydöstra kanten, skadad av större grop, föredetta ladugård.  Den högra stensättningen RAÄ Sörby 46:1 är också belägen på ett krön av en moränhöjd, rund, 8 m i diameter och 0,5 m hög. Övermossad och lätt övertorvad fyllning av 0,2-0,4 m stora stenar. Mittgrop 1 m diameter och 0,2 m djup. Kantskadad framförallt i väster av täktgrop.

 

 

Ännu en större stensättning besågs, innan vi undersökte ett stort område vid Storebrobäcken, där RAÄ Sörby 159 hittas, vilken är en kvarnlämning av en skvaltkvarn, inom ett område av ca 165 x 5-30 meter (NÖ-SV), bestående av 1 kvarngrund, 1 dammvall och 2 vattenrännor.

 

 

Det kändes hedervärt att få stå vid torppålen till Greningens (RAÄ-nr Sörby 118), här bodde stenarbetaren Johannes Andersson (1839-1919), allmänt kallad ”Greningen”. Här hittar man även kvarlämningar av uthus, bland annat rester av ett stenvalv till jordkällaren kvarstår, troligtvis Greningens verk.

 

När vi lämnade torpbebyggelsen och återkom till bondgårdarna och lägenheterna i byns mer bördiga delar passerade vi ett gult hus, som var hem för Ivar Viding, som kom att avrunda Greningens livshistoria. Ivar Viding var född 1879-08-11 i Hallabos mark i Sörby. 1908 flyttade han till lägenheten Sandhem i Väsmestorp. Det gula huset, kallat för Vidings vid Storebrobäcken övertogs av sonen Erik Viding, som var skomakare och frisör, då Gunnar Creutz var barn i början av 1970-talet. Fadern Sture Creutz intervjuade skomakaren Erik Widing 1963 och Erik berättade då att Greningen har murat källaren och båda brunnarna till Vidings. Eriks far Ivar Viding var till Greningens, då han inte hörts av på länge. Sedan man brutit sig in i stugan fann man Greningen liggande död på golvet på senvåren 1919.

 

Det kan vara intressant att veta att den minsta kvarlämningen av ett boställe vi besåg i tåbebyggelsen (en tå bestod oftast av backstugor där fattiga människor bodde) Sörby slätter, var grunden efter Feska-Johannesa skjul (RAÄ-nr Sörby 158), med en golvyta på 3,5×3 meter där Johannes Sabel (född 1849) ska ha bott "sedan hanses käring fått en unge med en luffare" (antecknat av Sture Creutz 2004-12-23). Johannes Sabel var tidigare indelt soldat, men försörjde sig på att fiska i mindre vattendrag varför han kallades "Feska-Johannes". Idag är området granplanterat.