Intramuros - tre kyrkoplatser att besöka i Manilas muromgärdade gamla stad.
Intramuros, var sätet för religiös och politisk makt under den spanska kolonialtiden, vilket de åtta stora kyrkorna visade. Manilakatedralen, platsen för den romerskkatolska ärkebiskopen i Manila, rekonstruerades 1958.
De andra kyrkorna som byggdes av olika religiösa ordnar var San Nicolas de Tolentino-kyrkan (The Recollects är en sidogren av franciskanerna), San Francisco-kyrkan (kvinnlig gren av franciskanerna), kyrkan Third Venerable Order Church (Third Order of Saint Francis, är en sidogren av franciskanerna), Santo Domingo–kyrkan (dominikanerna), Lourdes-kyrkan (kapucinerna är verksamma inom kapucinorden, kyrkan tillägnades Vår Fru av Lourdes) och San Ignacio-kyrkan (jesuiterna). Efter andra världskriget valde de kristna ordnarna att rekonstruera sina kyrkor utanför Intramuros.
Under den spanska koloniala perioden fanns det i äldre tider totalt 1200 spanska familjer som bodde i närheten av Intramuros, 600 spanska familjer inom murarna och ytterligare 600 boende i förorterna utanför Intramuros. Utöver detta var omkring 400 spanska soldater garnisonerade i den muromgärdade staden. Det gjorde att Intramuros tidigt också blev centrum för stora utbildningsinstitutioner i landet.
Konvent och kyrkliga skolor grundades av olika religiösa order. Dominikanerna inrättade Universidad de Santo Tomás år 1611 och Colegio de San Juan de Letrán år 1620. Jesuiterna grundade Universidad de San Ignacio år 1590, det första universitetet i landet, men stängdes 1768 efter jesuiterna utvisades ur landet. Efter att jesuiterna fick återvända till Filippinerna, etablerade de Ateneo Municipal de Manila 1859.
Under den japanska ockupationen under andra världskriget blev San Agustin-kyrkan ett koncentrationsläger. De sista dagarna av slaget vid Manila 1945 hölls hundratals invånare och prästerskapet fångna i kyrkan av japanska soldater, då många ur gisslan dödades under den tre veckor långa striden.
Kyrkan var den enda av kyrkorna i Intramuros, som klarade den kombinerade intagandet av staden av de amerikanska och filippinska markstyrkorna våren 1945. Medan kyrkan fick sitt tak skadat, blev det intilliggande klostret fullständigt förstört. På 1970-talet ombyggdes det tidigare klostret till ett museum under design av arkitekten Angel Nakpil. Kyrkan blev klassificerat som ett världsarv 1993 och 2013 renoverades kyrkan, då även fasaden fick bytte färg.
Idag används San Agustin-kyrkan för dagliga katolska mässor, dop och bröllop, samtidigt som ett stort antal besökare kommer och besöker ett fantastiskt museum med alltifrån förhistoriska artefakter till flera hundra års kyrkskatter. Ett dagsbesök räcker inte till för att ta del av museets alla föremål.
Alldeles i närheten av San Augustin-kyrkan renoverar man för närvarande ruinerna av San Ignacio-kyrkan och dess kloster. Här rekonstrueras Museo de Intramuros, ett kyrkligt museum.
Jag var där med mitt resesällskap och tror att det kommer att bli ett fantastiskt museum när det är färdigt, här ska en del av Intramuros gamla skatter visas upp för allmänheten, innanför de gamla murarna av San Ignacio-kyrkan.
Kapucinerna flyttade Lourdes kyrka 1951 till hörnet av Kanlaon Street och Retiro Street (nu Amoranto Avenue) i Quezon City. Idag finns på den forna kyrkplatsen Silahis Souvenir Shop, där man hittar gott filippinskt hantverk till avsalu. I fyra avdelningar hittar man från traditionella till nyskapande artefakter och konstverk, varvat med böcker och dylikt. Vi besökte platsen och butikerna i juli 2018.
De andra religiösa ordnarna rekonstruerade också sina kyrkor utanför Intramuros efter kriget. Dominikanerna byggde en ny Santo Domingo-kyrka på Quezon Avenue i Quezon City. Ordensbröderna i The Recollects, som är en sidogren av franciskanerna, valde att inte återbygga sin San Nicolas de Tolentino-kyrka, utan flyttade till sin andra kyrka, San Sebastians kyrka (numera uppgraderad till en basilika) i Quiapo, 2,5 kilometer nordost om den muromgärdade staden. Tidningen Manilla Bulletin har sin redaktion på den forna kyrkplatsen i Intramuros. San Sebastians basilika förklarades som en nationell helgedom år 1997. The Order of Saint John of God flyttade till Roxas, medan The Order of Poor Clares (franciskaner, tillhörande Sankta Klaras orden) flyttade till Aurora Boulevard. Platsen för det gamla San Francisco-kyrkan hålls numera av Mapua Institute of technology.
San Agustin-kyrkan i Intramuros.
Intramuros – sevärdheter längs det gamla muromgärdade Manilas västra och södra befästningsanläggningar.
"To the memory of José Rizal, patriot and martyr, executed on Bagumbayan Field December Thirtieth 1896. This monument is dedicated by the people of the Philippine Islands."
1) Lilla bastionen Baluartillo de San Jose
Kärlekens tempel - Temple of Leah – i Cebu City.
“Beloved Wife and Mother: Leah V. Albino-Adarna was chosen Matron Queen of her Alma Mater the University of Southern Philippines. This bronze statue portrays her composure and regal bearing when she was crowned. May the beholder discern her innate beauty, poise and genteelness.”
Filippinerna - havet.
Under min andra resa blev det mest att bada i olika hotells badanläggningar i städerna Cebu City, Manila och Vigan, samt i en flod med tillhörande vattenfall i samband med en kanjonering ovanför Kawasan Falls på ön Cebu.
Där vi höll oss vid kustlinjen till sundet Tañon Strait, vars andra strand är ön Filippinernas tredje största ö Negros, även kallad Buglas. På ön ligger de två provinserna Negros Occidental och Negros Oriental. Vilken jag såg den senare, när vi var i bergen och stranden.
Vi var några dagar i Vigan och dit kom via den internationella flygplatsen Laoag i nordvästra delen av ön Luzon i Filippinerna, som ligger vid Sydkinesiska sjön (Sydkinesiska havet).
Stränderna i Vigan är berömda för sitt bad, men vi hann inte besöka dem denna resa, då kulturobjekten i den spanskinfluerade staden var för många.
Däremot då vi ankom till Cebu City för andra gången i somras, hade vi en heldag vid stranden på den östra sidan av ön Mactan.
Vi blev körda med taxi från centrala Cebu City till stranden "Mactan Newtown Beach", tidigare kallad ”Portofino Resort”, men ändrade namn under en ny ledning. Vi hyrde en stuga och beställde dit mat och dryck, medan vi badade och tog del av sandstrandens bekvämligheter.
Mitt hjärta föll för några gatuhundar vid strandstugan, som jag gav mat. Först vågade tiken komma och smaka, då hon såg att jag hade ett gott hjärta hämtade hon sin valp. Då brast mitt gamla hjärta.
En tur till paradiset – kanjonering ovanför Kawasan Falls.
Den 13 juli 2018 åkte jag och tre filippinska killar bosatta i Dipolog City på ön Mindanao till kommunen Badian på sydvästra delen av ön Cebu. Det blev en hel dagstur tur och retur från staden Cebu City som vi hade som bas under några trevliga julidagar tillsammans i Filippinerna.
Denna fredag hyrde vi en taxi för en heldag och åkte tidigt på morgonen för att undkomma den värsta trafikstockningen i Cebu Citys närområde, väl på andra sidan ön var trafiken mycket lugnare. Vårt mål var att uppleva en fem kilometer lång kanjonering från Barangay Sulsogan till Kawasan Falls, den tog flera timmar att genomföra och jag var nog den äldste av alla som vandrade, hoppade, simmade och klättrade denna dag genom ett 50-tal mindre och större vattenfall i kanjonen.
Vi hyrde en certifierad lokalguide från MCDC Travel and Tours i Badian som tog oss genom det fantastiska landskapet, mycket vackrare än så här blir det inte förrän vi når paradiset. Utan honom hade vi aldrig klarat oss helskinnade genom forsarna som följer floden Matutinao river genom kanjonen som avslutades nere vid kusten, där ett trefaldigt vattenfall, Kawasan Falls, med turkosblå vatten är ett av de populära turistmålen i provinsen, med restauranger och boende för besökarna. Vi firade vår bedrift med att dricka lokalöl vid en restaurang intill det största och mest kända vattenfallet nedströms kanjonen. Halvvägs i kanjonen kunde man köpa varm mat av bybor som hade klättrat ned i ravinen och hade enklare matstånd, så gott efter allt klättrande, hoppande och simmande. Därefter orkade man även de sista kilometrarna i ravinen, ned till havet.
Kanjoneringen blev ett roligt och minnesvärt äventyr för alla oss fyra, samtidigt vår form av turism skapar mycket jobb för lokalbefolkningen. Taxichauffören väntade på oss i Badian nedanför vattenfallen och tog oss hem, efter ett stopp på en vägkrog där vi åt oss mätta och sov gott tillbaka till Cebu City, som vi anlände långt efter att det hade blivit mörkt.
Luzon Inn & Restaurant i Vigan.
Staden Vigan på huvudön Luzon i Filippinerna är mycket promenadvänlig.
På en av mina stadspromenader i Vigan i juli 2018 slank jag in och drack ett par kalla öl i restaurangdelen av Luzon Inn, familjen som ägde stället var så underbar och gästerna också, att jag återkom varje dag jag fortfarande var kvar i den fina spanskinfluerade staden.
Tre gamla kyrkor i staden Vigan.
Staden Vigan är ett biskopssäte, på samma sätt som Skara i Västergötland, men istället för Skara stift heter stiftet Nueva Segovia och domkyrkan St. Pauls Metropolitan Cathedral eller i vardagligt tal Vigans katedral, belägen framför torget Plaza Salcedo och regionens förvaltningsbyggnad Ilocos Sur Capitol Building.
Vigans domkyrka ingår med hela staden i UNESCOs världsarvslista sedan år 1999, såsom den bästa representanten av de återstående spanskinfluerade städerna på Filippinerna.
Den ursprungliga kyrkan uppfördes efter direktiv av den spanske conquistadoren Juan de Salcedo (1549-1576) år 1574, men skadades av jordbävningar 1619 och 1627, blev rekonstruerad och ombyggd 1641, men förstördes åter 1739, denna gång av en brand. Den nuvarande kyrkan – fjärde kyrkan på plats – byggdes under åren 1790-1800 med tillhörande klocktorn i söder, med en väderhane som symboliserar S:t Peter på toppen, med en höjd på 25 meter över marken.
Domkyrkan har som många andra filippinska kyrkor tjocka stöttor på sina sidor för att stödja byggnadsstrukturen under de återkommande jordbävningarna som drabbar landet.
Inuti kyrkan med sina tre skepp och ett huvudaltare och 12 mindre altare, finns även begravningsplatser för de tidigare biskoparna i stiftet och poeten Leona Florentino (hennes och makens Elias de los Reyes gravmarkör kan ses på en kolonn nära sidodörren mot Plaza Burgos).
Norr om floden Mestizo River (som sedan övergår till floden Govantes River innan den når havet) finns Bantays kyrka och det berömda klocktornet i tegel från år 1590, som står på kulle cirka 90 meter från kyrkan.
Den äldsta kyrkan nedanför klocktornet var också samtida, men skadades svårt under andra världskriget och började rekonstrueras 1950.
Kyrkan i Bantay tillåter besökare att klättra upp i klocktornet, efter att man har gett en frivillig donation till kyrkans välbevarande, och därifrån har man en bra utsikt över omgivningen – Bantays kyrkogård, staden Vigan på andra sidan floden och bergskedjan Cordillera Central på ön Luzon i fjärran. Det 428 år gamla klocktornet är fortfarande i gott skick med de ursprungliga klockorna som fortfarande hänger i toppen.
Kyrkobyggnadens fasad är återuppbyggd i neogotisk stil med en mix av pseudo-romansk material och element, för att utstråla det spanska kulturarvet, uppförd i tegel och lera. Namnet Bantay kommer från den spanska tiden, då klocktornet användes såsom vakttorn för att spana efter pirater, då bantay betyder vakt.
En av arkitektoniska höjdpunkterna i staden Vigan, med sin spanska koloniala arkitektur, är en vacker liten kyrkogård - Simbaan a bassit (betyder Liten kyrka) - med tillhörande kapell från 1850-talet, tillägnad Santo Cristo, som i regionen kallas "Apo Lakay" och som tros ha räddat Vigans befolkning från pesten, både 1756 och 1882.
Begravningskapellet har genomgått flera renoveringar och tar upp emot ett 100-tal personer i samband med begravningsförrättningar.
Jag har hört om en stad – Vigan.
Under min första resa till Filippinerna i julas fick jag höras om en stad, inte ovan molnen, inte ovan jordiska dimhöljda länder.
Däremot om en flod som leder till solljusa stränder, om en stad med fina kullerstensgator och sin berömda spanska arkitektur.
Under min andra resa till Filippinerna i somras fick jag äntligen komma till Vigan (officiellt City of Vigan), som är en av de äldsta städerna på Filippinerna och är administrativ huvudort för provinsen Södra Ilocos, Ilocosregionen.
Staden med drygt 50 000 invånare ligger på huvudön Luzons västkust.
Den har placerats på UNESCO: s världsarvslista och Calle Crisologo, belägen i stadens historiska centrum, är stängd för fordonstrafik.
Denna vackert bevarade kullerstensgata är kantad av koloniala tiders handelshus och barockkyrkor. Hästdragen vagnar, som kallas kalesa, är med och skapar den härliga atmosfären.
De flesta av stadens eleganta byggnader är privata hem, men några har omvandlats till hotell, Bed & Breakfast (rum och frukost) och museer, vilket gör det möjligt för besökare att se dess fantastiska interiörer.
Dagens stad grundades under den spanska eran, men var en handelspunkt långt före dess, och härur har stadens unika arkitektur skapats med delar av lokal, kinesisk och europeisk arkitektur.
Vigan anses vara Asiens bästa exempel på en planerad spansk kolonialstad, efter att de övriga städerna i Filippinerna skadades svårt och raserades till stora delar under krigsåren på 1940-talet, då Japan ockuperade öarna.
Kalesa – att åka häst och vagn på traditionellt sätt i Filippinerna.
Kalesan är en färggrann hästdragen vagn, som erinrar om det spanska koloniala styret i Filippinerna på 1700- och 1800-talet.
En avställd kalesa på ett museum i Vigan, staden är belägen i nordvästra Luzon.
Även om den nästan försvann ur gatubilden efter andra världskriget till förmån för motoriserade fordon, har den senare tid återkommit i turiststäder som Manila och i städer som Vigan, som är Asiens bästa exempel på en planerad spansk kolonialstad, försvann den aldrig utan lämpar sig väl för trafik i stadens historiska centrum, med vackert bevarade kullerstensgator och kantade av koloniala tiders handelshus och barockkyrkor.
I svenskan använder vi begreppet kalesch, även kallad barouche, för dessa hästdrivna vagnar. Det är en fjädrad vagn med två eller fyra hjul där sätena är vända mot varandra. Vagnen är öppen fram och har en sufflett bak. Det finns flera olika varianter av denna typ av vagn, både med och utan kuskbock.
Det finns även en typ av diligens som har en fast kur som kallas postkalesch. Även andra typer av finare vagnar kan ibland kallas kalesch. En variant av denna vagn utvecklades under 1800-talets senare hälft och kallades barouche eller barouchette.
En avställd fyrhjulig vagn på ett museum i Vigan.
I bland annat Québec i Kanada och på Filippinerna används kalesch eller "kalesa" om de i dessa länder vanligt använda tvåhjulig vagnarna.
En kalesa (även känd som carromata, caritela eller karitela) är en hästdragen ”kalash” som används i Filippinerna. Det var ett transportsätt som introducerades på de filippinska öarna på 1700-talet av de spanska kolonisatörerna och var ursprungligen endast reserverade för adelsmän och andra högt ansedda medborgare.
De används mer sällan på gatorna idag, förutom i de turistfrekventa områdena i gamla städer och i vissa landsbygdsområden. Den filippinska kompositören Ambrosio Del Rosario komponerade originalmusiken och konstnären Levi Celério skrev texterna till en sång om Kalesa, där man ärade transportmedlet.
Ordet, också stavat calesa, kom till Filippinerna från spanskan, som i sitt äldsta ursprung i Europa härrör från ett kyrkoslaviskt ord som betyder hjul, ty även det svenska ordet kalesch kommer utifrån, från tyskans ord Kalesche, som härstammade från tjeckiskans kolesa, som betydde vagn eller hjul.
En kalesa ser ut som en lutande vagn, och dras av en enda häst. Den har två runda hjul på varje sida och två rader säten som rymmer fyra personer. Föraren sitter på ett träblock som ligger på framsidan av vagnen nära hästen.
När kalesa introducerades under 1700-talet, växte det till ett betydande transportsätt på de filippinska öarna. Rika, utbildade filippiner som kallas ilustrados använde kalesan för personliga resor, såväl som för transport av varor till närliggande områden.
Under den amerikanska ockupationen höll Manila stad med kalesas, men dessa sjönk i popularitet efter förödelsen av Intramuros under andra världskriget.
Kutsero kallas kalesa-föraren i Manila. Här på väg till Intramuros från The Manila hotel.
Kalesa-föraren kallas vanligtvis kutsero (tagaloiserad från cochero, "bilförare").
150 pesos (25-30 kr) i timmen är taxan för häst och vagn, vi brukade hyra en kalesa (calesa) flera timmar åt gången, då vi besåg den fina staden Vigan.När en kutsero vill att hästen ska svänga till höger säger han "mano", medan han säger "silla" för att få hästen att svänga åt vänster.
Kalesa-förare i Vigan, vagnen är registrerad och föraren namngiven. Vår kutsero hette Cris.
Även om kalesa har blivit en alltmer sällsynthet, finns de kvar i Filippinerna, till exempel i Vigan och Laoag. Kalesas finns också i Intramuros, där de tillgodoser turister i Manila, liksom i Iligan, där man med dekorerade kalesas kan ta en tur längs en viss gata.
I Cagayan är kalesas vanliga, särskilt i Tuao och andra kommuner i provinsen. I Tuguegarao är vagnarna en del av trafiken tillsammans med privata bilar, motorcyklar, trehjulingar, jeepneys, lastbilar och cyklar.
På huvudön Luzon heter det Calesa, medan ordet Tartanilla är en tvåhjulig hästvagn som används som kollektivtrafik i många cebuano-talande städer i centrala och södra Filippinerna, inklusive Cagayan de Oro. Medan i calesan så möts både föraren och passageraren längs samma riktning som hästen står inför, sitter i tartanillan passageraren mot sidan av vägen; tartanillas passagerarstolar är ordnade som i en standard jeepney.
Det var tartanillan som var kungen av vägen och styrde de små kullerstensgatorna i städerna med sin klippety-klopp.
I det gamla Cebu City fanns det gott om tartanillor.
Idag har de försvunnit helt, men inte i städerna Iligan, Ozamis och Tangub, där de fortsätter att dela stadsrummet med modern motoriserade kollektivtrafik.
I det gamla Cebu City fanns det gott om tartanillor.