Götala

 

I samband med Fornminnesföreningen i Göteborgs årsmöte den 19 mars 2012 delade vi ut två stipendier till studenter som har skrivit utmärkta C-uppsatser i arkeologi vid Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet. En av pristagarna var Sara Lyttkens, som i samband med årsmötet höll ett föredrag utifrån sin uppsats Materiell kultur i nya kontexter. En studie över stockbåtarnas betydelse och funktion under äldre järnåldern i Göteborgsområdet (VT 2011).

 

Jag har under mars månad läst uppsatsen och tycker att den, såsom föredraget, är oerhört intressant. Delvis beror det på att min morfar Niilo Hautamäki i Dagsmark i Sydösterbotten tillverkade öykstockar (dialektal form av ekstockar, fast egentligen är de byggda av annat träslag, då ek saknas naturligt i Österbotten). Öykstocken är en flatbottnad båt som man färdades med i Lappfjärds å och åmynning. Båten användes främst vid fiske och transporter på grunda vatten. Denna lilla båt är troligtvis unik för Lappfjärds å och användes flitigt tidigare men ytterst litet nu för tiden. Öykstockar finns fortfarande kvar i många båthus och lider i Lappfjärds socken och har de senaste åren skapat en stolthet hos sockenborna och på 2000-talet förs det stafetter med anordnade längs Lappfjärds å av Lappfjärds ungdomsförening r.f.

 

Dessutom har Sara Lyttkens uppsats varit mycket givande, då hennes forskning berör indirekt Götala. I och omkring denna del av Skara landsförsamling har under årens lopp hittats stockbåtar i alla numera utdikade mader och mossar, som föregåtts av åar och sjöar i forntiden. Dock har man som Lyttkens påtalar tillvaratagandet av stockbåtar i allmänhet har varit mycket undermålig, varken konstruktion, utseende eller ålder går att uttolka av de många gånger i sammanhanget vaga muntliga traditioner att stockbåtsfynd har gjorts, men även de stockbåtar som har tillvaratagits vet vi lite om. Sara Lyttkens skriver i sin inledning om stockbåtens ålder och antikvariska status:

 

Stockbåtar är en typ av färdmedel som brukats från tidigmesolitikum och ända in i vår tid här i Sverige och Norden. Även på andra platser runt om i världen har båtar med liknande utformning använts i tusentals år. Vi har därför ett stort arkeologiskt material av denna typ och bara här i Sverige rör det sig om hundratals fynd som ligger spridda runt om i landet på olika museer, magasin och arkiv. Trots detta är det nästintill outforskat område för ramen för nordisk arkeologi. Flitigt insamlande och tillvaratagande av fynd har gjorts genom åren, men trots detta har det stora stockbåtsmaterialet mycket sällan utsatts för forskning och vetenskaplig bearbetning (Lyttkens 2011:1).

 

I vilken mängd det finns stockbåtar på Västergötlands museum, vet jag inte till dags datum, men även om det har en del, så verkar de flesta stockbåtar som härrör Götalaområdet inte tagits till vara eller försvunnit med tiden. Ett undantag kan vara en stockbåt hittad i en forntida sjö söder om Götala, vilken framgår av lantmäterikartan från 1680-talet. Greta Tranberg i Romlycke 1:4, 1800 m sydöst om Götala kungsgård, har berättat om ett fynd av stockbåt i mossen "ma" vid utdikning, utförd av brodern omkring 1920. Den togs tillvara och finns troligen på gården, men gick ej att finna vid ett antikvariskt besök 1984 (RAÄ Stenum 24:1).

 

För att återgå till Lyttkens text så diskuterar hon bland annat vattnets betydelse för människan, inte bara som dryck, utan även i ett kommunikativt och rituellt hänseende. I sammanhanget har stockbåten nog haft en positiv värdeladdad betydelse. Lyttkens skriver:

 

Vattnet har i alla tider utgjort en särledes viktig del av människors liv och förutom att vara livsviktigt, har sjöar, hav och vattendrag andra viktiga egenskaper som fått människor att söka sig till platser som har tillgång till vatten på ett eller annat sätt. Att bo vid en flod eller älv gör att man blir fysiskt kommunikativ eller mobil på ett sätt som man annars inte är. Att kunna förflytta sig med båt eller transportera varor eller livsmedel ökar livskvalitet.

 

Att vattendrag kopplas till olika rituella handlingar eller kult är ett vanligt synsätt inom forntidsforskningen och källkult och offermossar har även koppling till stockbåtar. Några av de stockbåtar som hittades i Aamossen i Danmark, hade eldstäder ombord och Troel-Smith som ansvarade för undersökningarna vid Aamossen tror att dessa stockbåtar kan ha ingått i de rituella handlingar då man offrat flintyxor och lerkärl i den forntida sjön. Om de västsvenska stockbåtarna haft ett rituellt syfte är svårt att sia om, men det är värt att diskutera.

 

I denna diskussion är det användbart att knyta an till arkeologerna Per Cornell och Fredrik Fahlanders tankar kring platser och landskaps olika värden. Platser som kan ha underlättar för transport eller fiske, exempel floder, vikar eller naturhamnar, kan ha tilldelats en godartad metafysisk betydelse. Tillgång till tekniska hjälpmedel, exempelvis en båt, kan då ha haft betydelse för vilka platser som ansågs viktiga.

 

Jag gillar de tankebanor och resonemang Lyttkens rör sig i och med, får mig att tänka på Stora Vadets betydelse för järnålderns människor. Ett ställe där både stockbåtar kunde fara förbi, men där man även strandade eller passerade över vadet längs hålvägen. När man kommer från Lilla Vadets torpruin, ser man de stora gravarna resa sig längs den forna strandkanten. Likadan är ju synen om man närmar sig Tempelbacken.

 

Götalaområdet var förr till skillnad mot idag mer vattenrikt, vilket framgår bland annat i en artikel i Skara Gille 1964, där förre brandchefen David Bergman i Skara har skildrat barnaårens skridskofärder på översvämningsmarker kring Skara och Götala, så också berättade Nancy Nykvist i Skara Gille 1984-1989:56f om liknande händelser. Nancy var född och uppväxt på torpet Stora Vadet. Hennes morföräldrar var torparna Lars Johansson (född 1845) och Anna Larsson, som friköpte torpet senhösten 1939, under kungsgården Götala. Nancy Nykvist berättar om Götalabäcken i sitt kåseri Från mitt 30-tal:

 

Bäcken finns i närheten. Det har hållits för troligt att den har varit farled från Hornborgasjön (knappt 5 km söderut). Enligt muntlig tradition har rester av båtar hittats i närheten av det gamla vadstället. Det lär finnas anteckningar om att det har påträffats delar av stockbåtar i bäckfåran ca en kilometer väster om vadstället. Men lång tid har förflutit sedan bäcken kan ha varit så stor och djup att den kan ha haft betydelse som farled. Stora stånd med med kabbeleka prunkar vid bäckens kanter och den gula svärdsliljan blommar där. Bäcken har under årens lopp varit bra på många sätt, t ex har djuren druckit vatten där och de kringboende har kunnat fiska. Grannen i "Lelleva´t" (torpstället Lilla Vadet, norr om Götalabäcken, av det återstå bara en torpruin, brunn, stengärdesgårdar och en raserad jordkällare) påstod att han när han hade varit i stán och köpt salt sill, var det bästa sättet att vattna ur den att "ta ena sno å lägga ena snara kring halsen på sella å så tjura sella ve bäckakanten" (ta ett snöre och lägga en snara kring halsen på sillen och så tjudra sillen vid bäckkanten), tills den var lagom urvattnad.

 

Nancy Nykvist hade historikern Ulf Erik Hagberg nytta av då han skrev kapitlet Skaratraktens förhistoria i boken Skara I, Före 1700 (1986:99-104 & 120f), som får avsluta resonemanget kring stockbåtar och Götalbäckens forna farbarhet som vattenled:

 

Den höga kullen (Tempelbacken i Götala) vetter i norr mot en idag torrlagd sankmark, en gång utvidgad av en äldre vattenled. Nedanför kullen måste ha varit en rundad vik. Vattenleden, i sitt nedre lopp kallad Afsen, utgör en biflod till Flian och Lidan. Såväl våtmarken vid Djurgårdsäng som översvämningsmarkerna vid Götala ingår i detta vattensystem som dräneras genom Götala dikningsföretag. De båda grenarna förenar sig söder om Gälkvist och passerar Slussen, omnämnd bl.a. av Carl von Linné på 1740-talet. Det "förmentes fordom varit en sjö och navigabel, emedan en gård därjämte kallades Slussen". Från sekelskiftet 1900 finns uppgifter om skridskofärder på dessa vattendrag.



Ett särskilt väl bäcken kan vi ännu se från Gamla Axevallavägen, sträckan Kyrkogården (Marie Kyrkogård) - Örnsro, i den del av dalen, som breder sig nedanför Götala. Dalen är bildad under det äldsta skedet efter isavsmältningen, då Hornborgasjön här hade sitt utlopp mot Vänern och Västerhavet. Idag kallas det grävda diket, som än idag årligen svämmar över, för Götalabäcken.

 

Muntliga uppgifter om att man ännu i sen tid tagit sig fram med småbåtar, styrks av några anteckningar om påträffade delar av stockbåtar funna norr och nordost om Tempelbacka. Ännu levande sagesmän uppger att vattnet gick upp till låren under större delen av året och mossmarkerna vid Tubbetorp var vattentäckta utom under sommaren. Några terrängnamn är av intresse, Kavelbron, Vasen (vase eller risvase är ett fiskeredskap, som skapats av en ansamling av grenar och kvistar, antingen i form av ett helt träd eller buske, eller genom att man har samlat ihop och bundit samman dem i ett risknippe. Vasar av detta slag har använts nedsänkta i vatten, för att locka småfisk som gömmer sig i dem och därmed även drar till sig rovfisk. På detta sätt får man bättre fiske i området) och Stora och Lilla Taskevadet, två i sankmarken utskjutande uddar, där våtmarken var som smalast och lättast kunde korsas. Namnet Taskevadet ger en god anvisning om vattendjupets stånd.



Stora Taskevadet heter idag Stora Vadet och är ett litet torpställe beläget på bäckens sydsida, strax söder om Örnsro seminstation. Här kan vi se rester av en gammal färdväg från Järnsyssla ned mot Stenum. Vid Stora Taskevadet har man passerat den skiljande våtmarken. På ömse sidor om landfästet ligger stora högar, väl synliga på det utbildade höjdstråket, som utgör dalens höjdsida. Den stora högen öster om vägen har en diameter om 20 m och en höjd av 1,80. Detta minnesmärke vid en viktig led bör knytas till socialt betydande person och hans ätt... Våtmarkerna kring Götala, Gälkvist och Djurgårdsäng tror jag haft en avgörande betydelse för lokaliseringen av ett centrum här.

 

Arkeologen Erik Nylén har visat hur man kan ta sig fram med mindre båtar längs ganska grunda farvatten och att man med lätthet drog båtarna vissa sträckor för att komma över till ett annat vattensystem... I äldre tider var vintern den stora resperioden. Det var lättare att ta sig fram över stora frusna myrar och sjöar än att färdas på de dåliga och backiga ridvägarna. Dessutom var vintern en tid när jordbruket inte hade samma behov av arbetskraft som övriga årstider.



Terrängen kring Götala erinrar om vissa uppländska vattenleder - idag översvämningsmarker vid vårflod - t ex Långhundraleden vid Mora stenar öster om Uppsala. Kanske det är liknande kommunikationstekniska förhållanden som ligger bakom de båda mötesplatserna? Särskilt lättillgängliga var dessa områden på förvintern, då det grunda vattnet snabbt frusit till. Här hade man goda möjligheter att samla ett större antal människor. Kring 1 februari hålles ännu idag i Uppsala distingsmarknader som går tillbaka till en gammal ismarknad  på översvämningsmarkerna vid Isländerna. I Skara finns en januarimarknad - tjugondemarknaden (efter jul) belagd under medeltiden. Kanske kan den tolkas som en efterföljare av en forntida samling kring Götala eller dess närhet?

Det blev ett par timmars arbete fredagen den 16 mars 2012 med att röja upp kring brygghuset, mycket fjolårsgräs och nedfallna grenar från åldriga björkar samlades in, det senare i badkaret som står utanför ekonomibyggnaden, som ska bli brasved till kaffepannan i vår. Att röja upp ger mig vällust, trädgårdsarbetaren Davids kamp mot naturen Goliat.

 

55 % av Sveriges yta är täckt av skog. Sverige har 22, 7 miljoner hektar skogsmark, vilket är lite drygt hälften av vår totala landyta á drygt 40 miljoner hektar. Det ska jämföras med Danmark, där bara 11 % av landet täcks av skog.



I 1948 års svenska skogsvårdslag står det all mark som inte utnyttjas rationellt borde gå till skogsbruk och mellan slutet av andra världskriget och 1989 försvann över 2 miljoner hektar av de gamla inägorna (kulturmark), genom plantering av gran på åkermark, men också genom att ängar och hagar tilläts växa igen. Sedan 1920-talet har virkesförrådet i Sverige som helhet ökat med 60 procent och i Götaland fördubblats. Sverige håller på att växa igen, men detta vägrar jag att låta ske på min dryga hektar av jorden.

 

För 15 år sedan försvann 2 mjölkgårdar varje dag i Sverige, många av de kor vi ser ut i hagarna producerar inte mjölk för avsalu, utan är köttdjur. Kring torpet Stora Vadet betar dock sommartid kor i norr, väster och söder.



Det är en fin känsla för det öppna kulturlandskapet är inte oss naturligt givet. Även om betande djur idag håller landskap öppna, så är det mänskohänder som har fällt träd i stora mängder. Igenväxta hagar kan åter öppnas av mänskohand.

 

Stefan Edman skriver i boken Gläntor (1997) att ”vi svenskar är ursprungligen ett skogsfolk. Men skogen vore inte uthärdlig om inte gläntorna fanns… Solöppningarna. Troligen bär varje människa på minnet av en glänta någonstans. I skogen, men lika mycket i sitt inre, mentala landskap. En ljusning som ger hopp om förändringar… Vi behöver gläntan. För att finna våra kulturella rötter, för att vårda den biologiska mångfalden som blev oss given… En engelsk biolog har beräknat att det i en vanlig ängsmark om sommaren kan finnas uppemot 5 miljoner spindlar på ett hektar.”

 

I fredags var jag och tittade lite på storhögen, eller backen som torparna kallade gravhögen som ligger mellan bostadsstugan och Götalabäcken, på Stora Vadet, den var för stor för att odla bort, ty redan på de gamla lantmäterikartorna är den definierad som hårdvall, men odlad runtomkring.



Där finns i nordöstra delen av högen en linrötningsgrop – brôtehôla – anordnad i slutet av 1800-talet och användes bevisligen av torparen Johan Larssons (f. 1845) första hustru, död 1899, som enligt uppgiftslämnaren Nancy Nykvist, som var född på Stora Vadet, Va`t kallat –  bråtade lin där. Ett av de många bevis av torparnas mödor på Stora Vadet åtminstone alltsedan 1600-talets mitt. Gropar för linrötning brukar vara ganska vanliga stensatta spår kvar i kulturlandskapet. De skulle vara vattentäta och användes för att röta linet i.



Torparen Johan Larsson som bebodde torpet i alla fall 1925, då 80 år gammal, finns det flera skäl att återkomma till vid senare tillfällen, då Nancy Nykvist anno 1989 i en välskriven artikel i en publikation utgiven av Skara Gille, beskriver en karaktärsfull torpare, med mycket humor i sig. Hans föräldrar, i vars barnaskara Johan var äldst, flyttade till Stora Vadet 1852.

Camilla Finsberg är en ekolog med botanisk inriktning som utför naturinventeringar, reservatsutredningar och skötselplaner, för knappt ett decennium sedan gjorde hon en inventering av lövskogarna i Skara åt länsstyrelsen i Västra Götalands län, då hon även besökte lövskogsbestånden kring Götala som via Götalaleden förbinds med Skara. Att ett naturområde ligger nära en stad och är lättillgängligt för människor är viktigt för friluftslivet.



Götalas lövbestånd skiftar mellan olika delområden som har höga till ganska måttliga naturvärden, men då det via vandringsleden har stor betydelse för friluftslivet stärker värdet ytterligare. Finsberg ger bland annat en intressant beskrivning av Tempelbacken, som är en av fyra ekkullar som ligger öster om Skara. I norr avgränsas ekbackarna av Götalabäcken.



Finsberg berättar också om allén och vårdträdet vid Götala kungsgård, där det bland annat i inventeringsrapporten framgår att en liten damm är belägen bakom huvudbyggnaden och vilken finns även med på äldre lantmäterikartor över området, samt blandlövhagen vid Motviljet.

 

Den senare är den stora hagmark åt söder, med forngravar och gammal hålväg, som skiljer min fastighet Stora Vadet från kungsgårdens byggnader. Det finns ett glest trädskikt som domineras av björk och, med inslag av asp, ask, fågelbär, klibbal, rönn, gran och tall. Buskskiktet är glest och består av en och nypon.

 

Tisdagen den 13 mars var jag tillsammans med min thailändske kompis Chai Phasuk, kemist utbildad på Maejo och Chiang Mai-universiteten i norra Thailand, på vandring längs denna friluftsled från Stora Vadet, via kungsgårdens hagmarker och Tempelbacken, till Marie kyrkogård i Skara, efter att vi hade röjt bort sly och fjolårsgräs (flera års lager av gräs) på Stora Vadet.



Denna årstid är ypperlig om man vill bese forngravar, den 19 m i diameter stora stensättningen RAÄ Skara 92:1, som ligger väster om min stengärdsgård syntes tydligt.



I den öppna hagmarken fanns flera resta stenar, en del uppresta och andra fallna.

 

Ekologen Finsberg har även inventerat den sekundära lövskogen och blandlövhagen vid Stora Vadet, där den södra delen är betesmark som går ihop med blandlövhagen vid Motviljet.



Den norra delen är en sedan ganska lång tid tillbaka igenväxt skog. Fältskiktet är övervägande av frisk örttyp med fuktiga och blöta inslag kring Götalabäcken. Området är ganska omväxlande, där åkergrodor lever och ormvråk noteras. Hon skriver i rapporten från 2004:

 

”I hagmarken i söder dominerar asp och björk det halvslutna trädskiktet. Andra förekommande trädslag är ask, ek, fågelbär och gran. Träden är mestadels medelålders, men här finns också hela dungar med tättväxande ung asp. Enstaka dött fågelbär förekommer. Buskskiktet är glest växande en.

 

Den norra delen är en sluten skog där asp och björk finns i stor mängd, med sällskap av ek, rönn och sälg. Inslaget av gran och tall är stort. Klibbal förekommer där marken är riktigt fuktig till blöt. Här har stammarna utvecklat socklar, både hos klibbal och björk. En del död stående och liggande ved av klibbal och björk finns i skogen. Buskskiktet utgörs av hallon och enstaka en.” (Se vidare Finsberg, Camilla, Lövskogar i Skara kommun, Länstyrelsen, Västra  Götalands län. Rapport 2004:59, sidorna 137-140.)



Blandskogen på min tomt vill jag omvandla till lövhagsliknande tomt, men då granarna är nog ett tiotal meter höga är det ett senare projekt, men en önskan vore att den i framtiden från träd avskalade storhögen RAÄ Skara 48:1 på tomten skulle kunna beses från landsvägen vid Örnsro.

Götala har med kortare bortförläningar bl a till grevarna Königsmark sedan högmedeltiden tillhört kronan. Under indelningsverkets tid var det boställe, inledningsvis för ryttmästaren, men från 1730 för översten för Västgöta regemente till häst – Skaraborgs kavalleriregemente, medan infanteriregementet hette Skaraborgs regemente. Överstebostället Götala nybyggdes 1735 och reparerades åren 1799-1800. Västgöta regemente övades från 1689 på Eggby ängar, öster om Skara och från 1745 på Axevalla hed mellan Skara och Skövde, som blev den permanenta mötesplatsen fram till slutet av år 1916, där infanteriregementet även övade alltsedan 1725.



Eggby ängar som användes under den karolinska epoken låg vid Höjentorps kungsgård i Eggby sn, men innan Karl XI hade lagt vantarna på slottet vid Billingens fot efter sin faster Maria Eufrosyne av Pfalz´s död 1687, var exercisplatsen ambulerande. År 1685, då indelningsverket började ta mer fast form, mönstrade Karl XI sitt Västgöta regemente till häst vid kungsgården Götala.

 

Den 4 december 1682 godkändes förslaget om införandet av det ständiga knekthållet av riksdagen. Förslaget bygger på principen att kungen påtog sig ansvaret att med varje landskap förhandla fram frivilliga avtal om uppsättandet av krigsmakten. Införandet tog tid vilket till största delen beroende på att det inte var någon tvingande lag, utan infördes genom förhandlingar mellan statsmakten och allmogen i landskapen. Västergötland införde indelningen våren 1685. Samma höst, under tiden den 22-28 september 1685, bodde Karl XI på Götala.



Västgöta regemente kom snart få sin fasta organisation, 1691 indelades det på 1000 nummer, varav huvudparten i Skaraborgs län, men hösten 1685 hade man bara lyckats samla ihop fyra kompanier á 125 i varje, alltså omkring 500 ryttare, samt befäl, präster och annan personal samlades på markerna runt kungsgården Götala.



Kungen kände sitt kavalleri, då han redan den 21 juli 1685 hade besökt Sjötorp i Larvs socken, där han övade Västgöta regemente. Kungen kom också att besöka kyrkan i Larv med sitt manskap under inspektionen. Karl XI var starkt troende.

 

Jag tänker på det när jag på Skottdagen den 29 februari 2012 besöker Götala i vackraste vårväder, för att sätta upp informationsskyltar för besökande till torpstället Stora Vadet. Ty den äldsta kartan över Götala och Stora Taskevadet, som det hette, är från 1682, kompletterad 1688, och redan då fanns det ett torp på södra sidan av Vadet i Götala mader, invid den gamla hålvägen som också är utritad på kartan.



1680-talet, då var Sverige en stormakt och i folks minne fanns de stora häxprocesserna från åren 1668-1676, men vars förföljelser på 1680-talet nästan helt avtagit. Karl XI lyckades under de här åren skapa fred för Sverige, förbättra kronans ekonomi, skapa en stark stående armé och inre ordnade förhållanden.

 

Jag har en livlig fantasi när jag ser ut över hagarna mot kungsgården Götala, tänker på Karl XI:s vistelse här hösten 1685. Hör nästan ljudet av hundratals frustande hästar som reds av svenska karoliner i mycket trovärdiga övningar, krigarkungen till häst och troligtvis själv delaktig i övningarna.



De karolinska hästarna var små och inte särskilt vackra, men hade en god kondition. De skulle vara 1,4 m höga bakom sadeln. Mindre godkändes om de var starka.



Vadställets sluttningar vid Götala mader fylldes av trampande hovar och stänket av madets vatten, då hästarna rusade över dess botten. Ryttarna utgjorde eliten av den svenska armén och spelade ungefär samma roll som pansartrupperna idag. De skulle storma fram som en kil och bryta upp fiendeleden.

 

Kavallerister fullt rännande mot tilltänkta fiender. Det så kallade svenska maneret, en stridsformering då ryttarna red i ett pilformat kompani, som normalt räknade 125 hästar, uppställd enligt Karl XI:s exercisreglemente på tre led, tätt anslutna, med tätast möjliga anslutning mellan rotarna. Ryttmästaren i kompaniet hade sin plats i spetsen, löjtnanten och kvartermästaren strax bakom. Standaret, vilket utgjorde den allmänna rättningspunkten, fördes av den andre kornetten som red i mitten av främsta ledet. Den äldste korpralen ställdes på högra flygeln, den andre vid standaret, den tredje på vänstra flygeln.



Det svenska kavalleriet kom att använda den mycket framgångsrika taktiken att rida rakt på fienden med värjan, för att sedan använda handeldvapnen. Det var den enda stridsmetod karolinerna kände, reträtt övades aldrig. Övningarna var mycket realistiska och ibland till och med livsfarliga för de inblandade på fälten kring Götala kungsgård.



Under fältveckan i Götala hölls religiösa bönstunder, varje morgon och kväll. Gudstjänster hölls också, varje regemente hade egna präster och det var en allvarsam kung som besökte Götala hösten 1685, då prinsarna Gustav, född den 4 juni 1683 hade dött den 16 april 1685, och Ulrik född den 23 juli 1684 hade dött den 29 maj 1685. Karl XI tog förlusterna hårt, vilket framgår av samtida brev som han skrev till sina betrodda män. Kungen måste ha känt oro över sin havande hustru och lämnade Götala, då besked kom från huvudstaden att drottningen den 28 september 1685 födde prinsen Fredrik.



I galopp måste hemfärden gått över Götala mader vid Stora Vadet mot Axevalla, Skövde och vidare till Stockholm. Lyckan blev kortvarig, Fredrik avled redan den 12 oktober samma år. Prinsen Karl Gustaf  (1686-1687), som föddes året därpå kom också att dö som spädbarn och på två år fick Karl XI ställa fyra små silverkistor i Riddarholmskyrkan. På en familjetavla av Ehrenstral, numera på Gripsholms slott, syns de fyra döda sönerna, prinsarna Gustaf, Ulrik, Fredrik och Karl Gustav uppe bland molnen.

Dock, det finns en nutid och jag tog Skottdagen 2012 fram min nyinköpta sekatör, för att rensa bort ogräs och vildvuxet buskage kring brygghuset. De närmaste besöken ska jag frilägga marken norr om själva torpet och nordöst om ladugården, alltså ända till området vid bron över Götalabäcken. Dessutom mätte jag dörrspeglarna till brygghuset, de nya kommer att bli 73 cm x 73 cm.



Här kommer årets aktivitetsyta att vara, jag funderar på att införskaffa ett militärtält och sätta upp härstädes. Inte fel, om man tänker att Götala användes som exercisplats av Karl XI för 327 år sedan. Glad och kanske ännu mer förvånad blev jag vid senaste besöket när jag testade vattenpumpen, det forsade rikligt med vatten ur den.

Större gravhögar från forntiden antas till största delen vara begravda stormän. Åtminstone kan man anta att det var avsikten när högen restes att den skulle visa hur stor den döde hade varit i livet. Något som inte klart framgår idag, med nutidens vattennivåer, är att högarna ofta ligger vid forntida stränder, såsom några pampiga högar och stensättningar på gravfältet vid södra sidan av Vadet i Götala. Detta var en lämpligt pampig begravningsplats, som sågs av förbifarande resenärer, de som kom med båt på sommaren eller längs isen på vintern och de som for på hålvägen som kom exempelvis från jarlssätet Järnsyssla (Järsyssla) två kilometer norrom Vadet, där västgötajarlen hade sin gård och som var centrum för dennes ämbetsutövning. Resenärer som var på väg till Götala eller vidare till Stenum vid Hornborgasjön – en sjö som före sjösänkningarna var vida större.



Att Järnsyssla såsom Götala är en av stormännens hållpunkter i det västgötska landskapet, bekräftas också av ett år 1906 funnen silverbägare från romersk järnålder, vilken låg nära mitten av en rund och ganska flat stensättning som var 23 meter i diameter och 0,4-0,5 meter hög (jämför nedan med den runda stensättningen på Stora Vadet som mäter 19 meter i diameter och är 0,3 meter hög). I Djurgårdsäng, 1 kilometer väster om Götala, har man även hittat Djurgårdsängsskatten – ett rikt guld- och silverdepåfynd från folkvandringstiden. Österom Götala har på Tubbetorps mark hittats ett lösfynd – en 21 gram tung guldten.

Högarna och gravfälten hade en speciell funktion när det gällde att bevisa rättmätigheten i ägandet på platsen, eftersom långvarigt boende var det starkaste stöd man kunde anföra för sina anspråk. Sju generationer gav rösträtt vid tinget talas det om i vissa källor. I detta sammanhang förstår man lättare vilken manifestation högarna utgör - ättens tidigare generationer garanterar ättlingarnas rätt och därför torde sedan länge i Götala ha funnits en stormannagård. En storman var en framstående och mäktig man under yngre järnåldern och in på medeltiden, ofta en man som ägde mycket jord. Precis då man hade vadat över Vadet i Götala möttes resenären av några stora gravar på moränhöjden, varav åtminstone en storhög, som är en ovanligt stor gravhög, minst 20 meter i diameter. Den, som heter RAÄ Skara 48:1, ligger alldeles sydost om dagens brygghus och mäter idag längden 20 x 11 meter och är 1,8 meter hög. Storhögen är kantskadad i syd och sydväst. Gravhögen har nog aldrig varit rund och har därmed inte blivit långsträckt på grund av bortodling, utan storhögarna från järnåldern brukar ha raka sidor samt en avplanad topp. Bredsidan är vänd mot Vadet.



Strax söder om denna vid hålvägen finns en annan gravhög – RAÄ Skara 94:1 – med måtten 17 x 15 meter och är 1,5 meter hög, men då en jordkällare har byggts in den östra delen har den ett mer diffust omfång. Förhoppningsvis kommer gravhögen att bli tydligare när jag med röjsåg kan såga ned alla fruktträdsly och nypon som växer på den.



Alldeles väster om stengärdsgården som skiljer min mark från kungsgården Götala, finns på moränhöjden vid Vadet RAÄ Skara 92:1-2 som är sammanförda fornlämningar varav en riktigt stor rund stensättning, 19 meter i diameter och 0,3 meter hög. Den är övertorvad med i ytan enstaka stenar 0,2 - 0,4 meter stora. Den har ställvis kantkedja av 0,2 meter höga och 0,4-0,8 meter långa stenar. Ojämn yta, skadad i nord-nordväst-väst genom äldre täkter. Intill finns eventuella fordom resta stenar, som har använts som gravmarkeringar. 1,8 meter respektive 2 meter långa, 1 meter breda och 0,5-0,8 meter tjocka, liggande intill varandra. Troligtvis finns ett stort antal omarkerade gravar på varsin sida stengärdsgården, vari det är sannolikt även finns stenar som man har plockat från forngravar för att få odlingsbar jord.



Jag har inte inspekterat markerna så noggrant ännu, men det är möjligt att ett tiotal meter sydöst om RAÄ Skara 48:1 finns en rest av en oregistrerad domarring. I alla fall finns därstädes fyra stora runda stenar i ringformat. Omkring 100 meter nordöst, på andra sidan sockengränsen i Stenums socken finns på krönläge längs Vadets sträckning en gravhög (8 m i diameter och 0,4 m hög), några resta stenar, varav alla utom en är nedfallna och en förmodad hällkista i en stensättning. Den sista är benämnd RAÄ Stenum 53:1 och de andra sammanförda till RAÄ Stenum 29:1-2.


 
För att få sig en bild av hur storhögen på min tomt har sett ut i landskapet, finns 100-150 meter väster om densamma på krönläget av moränryggen längs Vadet gravhögen RAÄ Skara 23:1.



Den finns i hagen invid Götalabäcken och är 10 meter i diameter och är 1,2 meter hög. I ytan finns måttligt med 0,1 - 0,9 meter stora stenar. Ställvis kantkedja intill 0,3 meter hög, av 0,3-0,6 meter långa stenar. I mitten har uppkommit en grop, 3 x 2 meter (Ö-V) och 0,3 meter djup. Schaktskadad i Ö-SÖ kanten. På högens SV del är en järnstolpe.


 
Alla dessa nyss nämnda forngravar skulle ses av ankommande resenärer vid Vadet, men även fortsättningsvis blev de påminda av stormannaättens anspråk på Götala, ty den forna hålvägen söderut kantas av gravfält och enstaka gravar. Exempelvis på en sträcka på 100-200 meter söder om min tomtgräns i dagens hagmark kring Arvidslyckan finns två förhistoriska gravfält, de har legat intill hålvägen som har gått genom Götala. RAÄ Skara 49:1 består ca 6 fornlämningar och utgörs av 4 runda stensättningar och 2 resta stenar. De runda stensättningarna är 6-9 meter i diameter och är 0,2-0,3 meter i diameter. Stensättningarna är svårrekognoserade, då impedimentet har påförts odlingssten, och är omrört och schaktskadat sen tidigare. De resta stenarna är 0,7 respektive 0,2 meter höga, 0,7 respektive 0,25 meter breda och 0,25 respektive 0,15 meter tjocka. Gravfältet är beväxt med aspar, björkar och lövsly. Den största resta stenen är i västra änden av gravfältet.


 
Strax därefter kommer nästa gravfält som heter RAÄ Skara 25:1 och ligger som det föregående också på ett krön av låg flack moränrygg (N-S) i hagmark som aktivt betas. Gravfältet består av ca 17 fornlämningar. Dessa utgöres av 5 högar, ca 9 runda stensättningar och 3 resta stenar, varav 1 osäker. Högarna är 6-10 meter i diameter och 0,6-0,8 meter höga. Samtliga har enstaka till talrika stenar i ytan, 0,1-0,8 meter stora. En av högarna är anlagd på en bergklack, en annan har i kanten ett block, 1,5 meter stor och 0,4 meter hög. En hög är påförd odlingssten. De runda stensättningarna är 4-13 meter i diameter och 0,3-0,6 meter höga. Samtliga är övertorvade med i ytan enstaka till talrika stenar 0,1-0,6 meter stora. En har mittblock 0,9 meter stor och 0,3 meter hög. Tre stensättningar har ställvis kantkedja 0,1-0,4 meter hög av 0,2-0,7 meter stora stenar. En har en grop i kanten 1 meter i diameter och 0,2 meter djup. De flesta högliknande. De resta stenarna, varav 1 i mitten på gravfältet är osäker, är 0,35-1 meter höga, 0,2-0,5 meter breda och 0,2-0,35 meter tjocka. Gravfältet är påfört odlingssten, ställvis i norra delen i form av diffusa och korta stensträngar. I södra delen syns tydliga kanter av odlade ytor. Gravfältet är beväxt med björkar och andra lövträd i västra kanten.

 

Torpet Stora Vadet tillhörde fram till den 16 november 1939 Kungliga majestät och Kronan, då det friköptes av Anna Larsson ur Götala herrgårds ägor som var en del av Kungliga Domänstyrelsens markinnehav.



Kungsgården Götala, vars betesmarker är min närmaste granne åt söder och väster har bortsett från kyrkligt innehav på 1200-talet, i huvudsak ägts av staten fram till idag, även om det periodvis har försålts, förlänats och arrenderats ut.

 

Exempelvis uppfördes nuvarande herrgårdsbyggnaden av arrendatorn kapten Leonard Svensson 1889, senare ombyggd 1984 och 1996, avstyckad från kungsgården Götala sistnämnda år.



Där man sedan 1984 har bedrivit restaurangverksamhet, men vars byggnader och parktomt á 13 428 m² i januari 2012 är till salu för 4 585 000 kronor.

 

Kungsgården Götala var under åren 1963/1964 och 30 år framåt utarrenderad och senare 1994 såld till Skaraborgs läns hushållningssällskap som tillsammans med Sveriges lantbruksuniversitet bedrev en försöksgård för värphöns och köttdjur.



Sommaren 2009 köpte SLU upp egendomen från Hushållningssällskapet för 18 miljoner kronor, varefter regeringen godkände köpet året därpå och gården är åter i statligt ägo.



I dag bedrivs bland annat lamm- och nötdjursforskning.

Vintern har lagt sig över Götala. Fredagen den 27 januari tillbringade jag några timmar i Götala, åkte med landsortsbussarna 211 och 212 tur och retur. På veckodagarna har jag sex respektive fem turer åt vartdera hållet och jag kliver av och på hållplatsen Örnsrovägen, därifrån är det inte mer än ett par hundra meter över Vadet innan jag är på egen jord. Sommartid är det även turer på helgerna, då bussen passerar Skara sommarland.

 

Denna resa hade sin grund i att jag förberedde vårens yttre renovering av brygghuset, som uppfördes så sent som 1958 på torpet Stora Vadet. Det framgår av en pennanteckning på ena innerväggen som lyder:

”Tvättning första gången under tak den 9 sept 1958.”

 

Brygghus var vanligt förekommande i Sverige fram till och med 1950-talet. Det användes för allehanda funktioner som krävde uppvärmning och där vätskor kunde tillåtas spridas på golvet. I brygghuset kokades tvättvatten och bryggdes öl. Även vid slakt kunde brygghuset komma till användning. Brygghus var oftast försedda med spismur, inmurade kar och skorsten. Brygghusen kunde vara placerade vid gården, nära ett vattendrag eller insjö eller vid en tvättbrygga. Brygghus som låg i ett gårdskomplex var ofta en fristående byggnad, men brygghuset kunde också vara en del av en ekonomibyggnad eller ett uthus.

Torparna på Stora Vadet värmde upp sitt vatten i ett stort eldningsbart kar, såsom i finländska bastubyggnader, varur man ur en kran tappade ut en lämplig mängd vatten i exempelvis badkaret som man införskaffade och som nu ligger utanför brygghuset. Kallvatten fick man ur källan, vars vattenpump jag under detta besök frigjorde från klängväxter.

 

Brygghuset som ligger invid bron över Götalabäcken är drygt 8 kvadratmeter stort (2,50 x 3,30) och mellan 1,83 m till 2,7 m högt. Två fönster med vardera 4 rutor mäter bredden 1 x höjden 0,9 meter om man räknar med fönsterkarmarna. Dess fönster är hela, medan ytterdörren saknar tre fönster av fyra i fönsterinfattningen. Måtten på de tre glasen som jag skaffa kommer mäta ca 31 x 31,5 cm, inte riktigt standardmått på alla, utan med fönsternubb och kitt ska de sitta bra. Även dörrspeglarna ska bytas. Annars har fasaden, åt alla håll utom mot söder, klarat sig bra.

 

Skorstenens funktion är alldeles för tidig att uttala sig om, den ska med hjälp av en skorstensfejare alternativt sotare provtryckas i ett senare skede för att se att skorstenen är tät och funktionsduglig. En fördel är att skorstenen ligger fritt på den västra gaveln.



Brygghuset står på plintar, så luftgenomgången i byggnaden har varit god, fast det är givet att golv i brygghus tar mycket stryk. Årets projekt är att säkerställa byggnadens yttre, samt göra antikvarisk byggnadsritning av densamma.

 

Efter att hösten 2011 ha läst en försäljningsannons hos Skara Fastighetsbyrå AB på Internet, där man hade torpfastigheten Stora Vadet i Götala till salu, åkte jag den 15 oktober 2011 till Skara för att titta på objektet. Det var en vacker höstdag och under min promenad till och från Götala njöt jag av det vackra kulturlandskapet, skissade och mindes att jag var i krokarna den 20 augusti 2006, då jag fotograferade Brunsbo biskopsgård och Brunsbo äng i samband med att jag skrev en wikipediaartikel om den i Finland födde Skarabiskopen Daniel Juslenius (1676-1752), vilken för övrigt Carl von Linné besökte under sin Västgötaresa den 26 juni 1746. I sin resejournal skrev Linné: "Brunsbo, biskopens säte låg en kvart ifrån Skara; här sökte jag att rekommendera historiam naturalem hos herr biskopen doktor Juslenius att för den studerande ungdomen läsas." Kulturlandskapet är påtagligt kring Stora Vadet.

 

Fredagen den 25 november 2011 ringde jag den mycket trevlige och kunnige mäklaren Fredrik Axell och sa att jag ville köpa den till salu utbjudna fastigheten, varefter köp och överlåtelse av fastigheten ”Skara Götala 4:2” skedde på Nordeas kontor vid Stortorget i Skara måndagen därpå, då jag även träffade säljarna, vars släkt hade ägt torpet Stora Vadet i minst tre generationer.



Inte förrän fredagen den 20 januari 2012 återbesökte jag Stora Vadet. Nu för att fotografera och visa upp fastigheten för mina vänner Peter och Olav, samt Peters hund, alla tre från Skövde. Vi samlades vid Skara station, då jag kom med tåg och buss från Göteborg och fortsatte sedan till Tempelbacken i Götala och därefter till Stora Vadet. Peter berättade att han hade ätit middag på Götala herrgård. Vid skymningen for vi till Skövde.

 

Jag ser Stora Vadet som ett långvarigt kulturprojekt, vars förvaltare är jag i bästa fall ett kvarts sekel. Platsen har använts av människor i årtusenden, vilket det förhistoriska gravfältet den ligger på och vadstället över Götalabäcken uppvisar.



Innan alla utdikningarna var bäcken mycket bredare och användes som vattenled till den förhistoriska tings- och kultplatsen vid Tempelbacken, där det fordom fanns en liten vik till storleken av en liten sjö. Den forna bäckfårans kanter är ännu tydliga metervis ovanför nuvarande Götalabäcken i Götala.  Hålvägen från ”Taskevadet” som fortsätter över min tomt kantades av forngravar på varsin sida och som ledde fram till ”alla götars ting”.

 

Vadstället var så djupt att den nådde till strax nedanför midjan, därav det ursprungliga namnet ”Taskevadet”. På varsin udde av vadet, där våtmarken var som smalast, växte det fram ett torp – Lilla respektive Stora Vadet. Det förra ligger närmast Gamla Axvallavägen och av det återstår inte mer än rester av en jordkällare och några stengrunder.



Idag arrenderas marken av en närbelägen bosatt bonde – ägarinnan bor i Göteborg – som har det till hage. Över Lilla Vadets marker leder den gamla vägen över till andra sidan av Götalabäcken, där Stora Vadet tar vid.

 

Generationer av torpare lämnar mycket spår efter sig i form av byggnader och växtlighet. År 2012 har jag som arbetsmål att göra en yttre renovering av brygghuset på fastigheten – måla väggar, dörr och plåttak, samt laga fönsterrutorna och få i stånd den närbelägna vattenpumpen, samt börja röja upp tomten från sly, men försöka behålla den växtlighet som flitiga torparhänder en gång planterat och vårdat.



Om det vill sig väl, är det meningen att ladugårdens yttre också ska sättas i stånd med färg år 2013 och den enorma jordkällaren år 2014. Förhoppningsvis hindrar dessa åtgärder att en del av torparmödorna inte har varit förgäves. Jag vet inte om jag någonsin kommer att bebo Stora Vadet, kanske jag istället skaffar mig en mindre övernattnings- och ferielägenhet i Skara, men tillsvidare får fastighetsinköpet ses som ett aktivt kulturvårdsärende där jag vill lära mig så mycket som möjligt om de människor som i årtusenden brukat Vadet i Götala. Dessutom med den arkeologiska erfarenhet jag har inventera platsens fornminnen och vårda dem som finns på min egen tomt.



Varför kan man undra sig? Ja, det kan bero på att jag har en förkärlek för det odlade kulturlandskapet och det är en bra grund för bevarande eller som göteborgsarkeologen Anita Synnestvedt skriver i sin avhandling ”Fornlämningsplatsen – Kärleksaffär eller trist historia” (2008:311):

 

”Kärleken till en plats är en förutsättning också till att man vill bevara och underhålla platsen, och ju fler som känner den här kärleken desto större möjlighet är det att den både kan brukas och bevaras.”

Götala med Tempelbacken i Skara domkyrkoförsamling (fram till 1934 en del av Skara landsförsamling/Skara socken), var under järnåldern ett hedniskt kultcentrum för ting och marknad i Västergötland, som i tidig medeltid ledde fram till uppkomsten av staden Skara.




Hit ledde landskapets stora allfartsvägar och platser som "Taskevadet" med hålväg och gravfält invid Götalabäcken visar var man tog sig över vattendragen. Götala ägdes en tid växelvis av kyrkan och kronan. Kung Erik Eriksson, "Erik Läspe och Halte" skrev ett brev i Götala 1246 och flera biskopsbrev är daterade från Götala under 1200-talet, men var alltsedan ca 1300 en del av kronan, såsom kungsgård och förlänades därefter till adel och militärer. Ståthållaren i Västergötland bodde i Götala under första hälften av 1600-talet, och från 1690 till slutet av 1800-talet fanns i Götala ett översteboställe för Kungliga Västgöta Kavalleriregemente.



Idag bedrivs i Götala restaurangverksamhet på Götala herrgård, men även modernt jordbruk med forskning på Statens lantbruksuniversitet (SLU)s försöksgård vid Götala herrgård och avelsverksamhet i Viking Genetics anläggning i Örnsro, som ägs av de svenska husdjursföreningarna, Viking Danmark och FABA i Finland.