Götala

Jag är trött, jag är led på fabriken,
jag vill hem till jordhöljt bo,
till min koja vid Blodstensmyren,
i de gröna gömmenas ro.
Jag vill leva på bröd och vatten,
om jag endast strax får byta
allt gasljus och larm mot natten
där timmarna tysta flyta.

Jag vill hem till dalen vid Pajso,
till det gräsiga kärret vid So,
där skogarna murgrönsmörka
stå i ring kring mossig mo,
där starrgräs i ånga växer
vid källor som aldrig sina
och där växter väva i jorden
sina rötter silkesfina.

Jag vill hem till dalen vid Kango
där ljungen står brinnande röd
som ett trots i flammande lågor
framför höstens hotande död -
där fjärilar, färggrant glada
på mjöliga vingar sväva
och tunga, sjungande humlor
i den svällande myllan gräva.

Jag vill hem till det fattiga folket
som svettas i somrarnas glöd,
som vakar i bittra nätter
i envig mot köld och nöd. -
Jag vill dit där molnen gå tunga
under skyn där stjärnor skina,
och där obygdsforsarna sjunga
i takt med visorna mina.

En dikt av Dan Andersson, ur Kolvaktarens visor 1915. Bilderna på ånglok, personvagnar, täckta godsvagnar och motorvagnar är tagna av Harri Blomberg och är från Skara, vid Skara - Lundsbrunns Järnvägar, söndagen den 22 juli 2012.

Den 6 maj 1241 var Sveriges alla biskopar, utom biskop Thomas i Åbo stift, samlade i Götala utanför Skara. Det framgår av ett medeltidsbrev, det äldsta bevarade som är skrivet i gytalie, som man stavar det för 771 år sedan. Dock är Götala omnämnd som en kyrkoort i äldre Västgötalagen, vars äldsta delar är från 1220-talet. Om biskop Bengt den gode heter det i denna landslags biskopskrönika; han læt gøræ kyrkynæ i gøtalum oc bo hanæ (han lät bygga kyrkan i Götala och inreda den). Det bör noteras att längden över biskoparna i Skara stift, är ett tillägg från omkring 1240.

Troligtvis skrev man fler brev i Götala under detta möte, men från år 1241 är det enda bevarade, finns för övrigt inga andra svenska biskopsbrev från detta år.

Endast ett annat medeltidsbrev, skrivet detta år i dåvarande Sverige, finns i Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven och berör Magnus Johanssons testamente, där han med sina arvingars medgivande skänker en gård i Brandstorp till nunnorna i Gudhems kloster. Vittnen var bland annat en präst med flera.

Åren runt 1241 är en händelserik tid i Skaras historia, två år tidigare – anno 1239 – har dominikanerna öppnat ett konvent i staden och året efter biskopsmötet – anno 1242 – etablerar sig franciskanerna i Skara med att också öppna ett konvent. Skarabiskopen Lars I (1240/1241–1257), bor på sin biskopsgård i Götala, där det även finns en kyrka uppförd och inredd av biskop Bengt den gode i slutet av 1100-talet.

Där smider stiftets högste planer på hur kyrkans makt ska växa under det expansiva 1200-talet, även kung Erik Eriksson läspe och halte (1216-1250) besöker skarabiskopen den 4 november 1246, vilket framgår av ett annat bevarat medeltidsbrev skrivet i Götala.

Tidigare har jag och många andra förknippat med att kungens närvaro indikerar på att det var en kungsgård redan då, men skarabiskopen Lars I vittneskap även 1246, kan istället visa att kungen med följe bevistar skarabiskopen på Götala? Brevet berör ju kyrkliga frågor, då det är en bekräftelse på en kunglig donation till Gudhems kloster.

Inte förrän under kung Magnus Ladulås regeringstid 1275-1290, försäljer skarabiskopen Brynolf Algotsson (ämbetstid 1278-1317) biskopsgården Götala till kungen för 400 mark penningar, vilket framgår av ett medeltidsbrev skrivet i Skara den 15 augusti 1308, då han med dessa medel ska köpa annan mark åt domkyrkan.

Götala torde under järnåldern och tidig medeltid ha varit alla götars tingsplats och därmed också en sorts allmänning, med en viktig farväg vid Stora Vadet. Det var viktigt att skydda byarnas odlingsmarker från färdvägarna. Vägarna gick istället på byarnas allmänningar. Även gemensamma samlingsplatser som marknadsplatser och tingsplatser var belägna på allmänningarna och i anslutning till allfartsvägar.

Inledningsvis kunde biskopssätet inte etablera sig på tinget i Götala, förrän ett allmänt beslut fanns att västgötarna skulle övergå till kristendomen, istället höll sig kyrkan nära kungamakten i Husaby och välvilligt sinnade kristna stormän och -kvinnor, såsom i Varnhem.

I alla fall tas detta beslut att gemensamt övergå till kristendomen för cirka 1000 år sedan och man skriver in i äldre Västgötalagen att ”Kristus står främst i vår lag” och biskopsstolen flyttades från Husaby till Skara, därför att denna senare ort låg i knutpunkten för alla allfartsvägar i denna centralbygd i Götaland och av hävd hade varit en samlingsplats sedan länge.   

Det var under Osmundus tid som biskop på 1050-talet, som man flyttade biskopssätet från Husaby till Skara. Han var den förste som satte staf och stol i Skara. Biskop Osmundus omnämns bland annat av Adam av Bremen och insattes som biskop av kung Emund den gamle. I biskopslängden i den äldre Västgötalagen sägs om biskop Osmundus att:

ÞriÝhi war astmuÝær biscupær. han satti fyrst staff oc stoll .i. skarum. oc hanum sköttes bolstaÝhir. hær aff almænnighi. vtæn prowæstu boll .a. mildu heÝe. i. skarum liggær han.

Stycket "Hanum sköttes bolstadir här af almänningi, utän provästu bool a mildu hede", torde betyda:  ”honom gavs bostad på allmänningen, utanför biskopsbolet, på en behaglig plats". Alltså troligtvis där biskopsgården var i Götala på 1200-talet och där biskop Bengt den gode uppförde en kyrka århundradet före, eventuellt en gårdskyrka till biskopsbostället Götala.

Vad man diskuterade och beslutade under biskopsmötet i Götala, i början av maj månad 1241, är svårt att veta, sällskapet måste ha varit flera gånger inne i Skara, sett hur domkyrkobygget och dominkanernas konvent växte fram. Kanske man funderade på var det vore bäst för franciskanerna att slå sig ned kommande år, om man redan då visste att de var på väg.

En ärkebiskop och fem biskopar hade var för sig stora följen med sig, tillsammans blev det en ännu större skara som måste ha ridit till och från biskopsgården Götala.

Det saknades en svensk biskop – Thomas, biskop i Åbo stift 1234-1245. Det kan bero på att han under de här åren tillsammans med Birger Jarl krigade i österled, men det är en annan historia.

Under biskopsmötet fanns nog intressanta prelater närvarande. Det leddes av ärkebiskop Jarler, på latin Jarlerius, som var ärkebiskop i Uppsala från 1236 till sin död den 22 augusti 1255.

Jarler var en betydande man och visade sig särdeles mån om kyrkan och stiftet. Han förvandlade munkkollegiet vid Gamla Uppsala ärkebiskopssäte till ett ansenligt collegium canonicorum seculare, dvs ett sådant som bestod av män som inte var bundna av ordensregler.

Hans i senare tid påvisade grav i dominikanernas Mariakyrka i Sigtuna bär vittnesbörd om hans intima förbindelse med dominikanerorden.

Jarlers ämbetstid inföll under ett avgörande skede i svenska kyrkans historia, då genom kyrkomötet i Skänninge 1248 den kyrkorättsliga ordningen stabiliserades i närmare anslutning till den kanoniska rätten.

Jarler deltog i detta möte, tillsammans med tre av de biskopar som deltog i mötet i Götala 1241 sju år tidigare, upprättade i enlighet med dess beslut det första domkapitlet i Uppsala och gav tiggarordnarna rätt till verksamhet inom ärkestiftet. Egentligen fick Jarler igång verksamheten i Uppsala domkapitel redan året före – 1247, men det har sin orsak i att den påvlige legaten Vilhelm av Sabina också hade anlänt till Sverige sistnämnda år.

I början av 1240-talet brinner även större delen av domkyrkan i Gamla Uppsala, så under 1240- och 1250-talet har ärkebiskopen fullt sjå att återuppföra densamma. Efter Jarlers död flyttas dock både domkyrka och namn på orten till den närbelägna orten Östra Aros.

De fem biskoparna i Götala 1241 var biskop Throgillius i Strängnäs 1233–1241, biskop Magnus i Västerås 1232–1258, biskop Gregorius i Växjö 1241 och biskop Lars av Liljesläkten i Linköping 1236-1258 och värden biskop Lars I i Skara 1240/41–1257. Om biskop Lars av Liljesläkten är det intressant att notera att han reste som pilgrim till "det heliga landet" och utnämndes efter sin hemkomst därifrån till biskop i Linköping 1236.

Omkring tio år senare sände han nunnor från Vreta kloster till Gotland för att grunda Mons Solis – klostret Solberga i Visby, efter begäran av öns folk och prästerskap.

Medeltidsbrevet skrivet i Götala 1241 gäller doprätten i Linköping. Ärkebiskop Jarler och hans suffraganer skriver till lagmannen och invånarna i Götaland att dop- eller funtavgiften ska erläggas domkyrkan och ej till den mindre Sankt Lars kyrkan, som av missförstånd skett.

Ärkebiskopen tilldömer domkyrkan och inte den mindre kyrkan denna; S:t Lars är underställd domkyrkan. Han bekräftar domkyrkans innehav av de prebenden som biskop Bengt tilldelat kyrkan och avslutar med att ingen må dra tillbaka eller upphäva beslutet i framtiden, under hot om bannlysning och hämning. Ärkebiskopen Jarler och hans suffraganer beseglar. Given gytalie dominj MCCXL första året. Den 2 maj.

Den latinska texten lyder i sin helhet:

Jarlerius dei gracia vpsalensis archiepiscopus Omnesque sui suffraganei legifero gothorum omnibusque pacificis eiusdem terre inhabitatoribus presentibus & futuris jn perpetuum Coram nobis & fratribus nostris in concilio scarensi ex parte parrochianorum lincopensis ecclesie querimoniam ventilatam. conquerencium inferiorem ecclesiam dicte ciuitatis spoliatam baptisterio cognita veritate per testes ydoneos tam clericos quam laycos decreuimus terminare. Et cum dicta inferior ecclesia a maiori dependeat sicut in die dedicacionis sue statutum est per dominum colonum episcopum successoribus suis johanne. karolo. benedicto. jdem confirmantibus ex consensu & consilio tocius concilij adiudicauimus baptisterium ecclesie cathedrali. Prebendas eciam quas beate memorie dictus. b. in supradicta ecclesia cathedrali ordinauit auctoritate summi pontificis. Auctoritate qua fungimur confirmamus, vt sicut ab inicio ordinate sunt. in perpetuum maneant inconcusse. Quam confirmacionis paginam vt tenaciori commendetur memorie sigilli nostri munimine necnon venerabilium fratrum nostrorum coepiscoporum.

Videlicet domini Th. strenginensis episcopi. et domini M. arosiensis episcopi. et domini. G. Wexionensis episcopi et domini. L lincopensis episcopi. & dominj. 1. scarensis episcopi: dignum duximus roborari. Ne quis hanc nostram confirmacionem reuocare uel irritam facere presumat in posterum sub comminacione anathematis inhibentes. Datum gytalie Anno dominj MCC.XL primo. II nonis Maij.

Det blev en riktigt härlig långhelg i Skaraborg, där jag och min östgötska vän Malin varvade några dagars arbete på Stora Vadet i Götala med trevliga matstunder och shopping i Skara och tre nätters välbehövlig övernattning på Brunsbo biskopsgård (där laddar vi upp våra batterier mellan de intensiva dagarna med skön nattsömn och god frukost i det gamla biskopsköket).

Därtill hann vi med exkursioner till Gudhems kloster, Axvalls marknad, Varnhems kloster, Lundsbrunns kurort, Mariedals slott, Dalakvarn, Husaby kyrkomiljö och en rundtur på Kinnekulle. Långhelgen började i Falköping och avslutades i Herrljunga.

I Götala har vi fortsatt med att röja bort slånträd från storhögen, vars form blir alltmer majestätisk där den vaknar ur en Törnrosasömn, sågat ned en del övriga småträd som växer där de inte ska, tagit ned getingbon där de inte ska finnas, klippt gräs och fortsatt med den yttre renoveringen av brygghuset.

Alla fönstren till detta är nu färdigkittade och målade, därtill har vi reparerat och målat ytterdörren till detsamma. Den fick nya bräder – som vi hittade i garaget på Stora Vadet och från Malins hemgård Stora Gullborg i Östergötland, de senare en gång delar av träd uppvuxna på ett järnåldersgravfält därstädes.

Blå dörr och fönster passar bra till de röda ytterväggarna. I fönstren hängde vi upp nya gardiner, de gamla var bokstavligen i trasor. Mina nya hängde en gång i tiden i ett studentrum på Sveriges lantbruksuniversitet i Ultuna, där Malin läste till agronom. Det är passande, då Stora Vadet är granne med SLU Götala.

Till plåttaket köpte vi svart metallfärg, men på grund av sporadiska regnskurar väntade vi med att måla det, tills nästa gång.

Det finns alltid något att göra på Stora Vadet, vilket är givande. Dock arbetar vi inte allena, utan grillar kött och vandrar runt på tomten, tittar på den vackra naturen och gläds åt att markerna betas. Solnedgången över Götalabäckens dalgång är vacker.

Detta besök snickrade vi dessutom upp en informationsskylt, där Stora Vadets historia och nutid berättas för besökare.

Den fick samma röda färg som de skyltar som Länsstyrelsen i Västra Götalands län har för sina kulturmiljöobjekt. Summa summarum så hade vi en bra helg i Götala med omnejd.

Det finns vissa svenska kungar, som har fått oförtjänt dåligt rykte. I dessa fall inte som elaka regenter, utan som viljesvaga och då i skuggan av efterkommande regenter som har lyst på den historiska arenan. Kung Gustav IV Adolf (1778-1837) är en sådan, en blek skugga jämfört med Karl XIV Johan (1763-1844) och kung Erik Eriksson läspe och halte (1216-1250) jämfört med Birger Jarl (1210-1266).

Inte hjälper Erik Erikssons tillnamn hans eftermäle, lika lite att han har fått äran att tillskrivas som den fiktiva orten Grönköpings grundläggare, där han bland annat står staty på stadens torg och har namngett både skola och andra institutioner i staden. I verklighetens Hjo står han som trästaty i stadsparken.

Erik läspe och halte var en allvarlig och rättrådig kung, då han bland annat gav bönderna godhan friid, dock var han ingen synnerligen kraftfull regent. Den verkliga makten utövades av hans jarlar, först av Ulf Fase och sedan Birger Jarl. Erik gifte sig som 28-åring med den ett år yngre Katarina Sunesdotter av Bjälboätten, dotterdotter till Sverker den yngre.

Birger Jarl som var gift med Eriks syster, Ingeborg såg till att Bjälboätten kom att bli Sveriges regenter en lång tid framöver. Erik Eriksson dog nämligen barnlös på Visingsö 1250 och begravdes i Varnhems klosterkyrka, medan hustrun Katarina som dog något år efter, såg till att få sin gravplats i Gudhems kloster.

Erik Eriksson är intressant ur ett Götalaperspektiv, då det i Riksarkivet finns ett medeltidsbrev bevarat där han kungör den 4 november 1246 i Götala att han till nunnorna i Gudhem skänkt en jordlott vid sjön Vättern med tillägor, vilken gränsar till hans gods Spånhult i Grevbäcks socken, Skara stift.

”… för framtida generationer vet att vi kommer tillägga så mycket mark till alla nunnorna i Gudhem i längd och bredd på norra sidan som ligger intill egendomen Spanaholth, så mycket mark som framgår av berget till sjön Wetur dem i längd. Och ändå i enlighet med bredden av nämnda sjö. Ån som flyter mellan broarna har hittills varit fri att ta i besittning…”

Sigillet till det är mesta bortfallet; några små stycken därav finnas på tvinnade vita linnetrådar. Närvarande vittnen är bland annat ärevördiga skarabiskopen Lars I (1240/1241–1257), vilket framgår av den latinska texten i dess helhet:

Ericus dei gracia rex swethie. Vniuersis christi fidelibus presens scriptum uisuris uel audituris. in perpetuum. Qui iustis hominum desiderijs facili tenemur assensu concurrere. tanto facilius debemus admittere pia negocia ihesu christi, quanto deus noscitur hominibus preferendus. Proinde tam presentes quam eciam posteros scire uolumus. quod sanctimonialibus de guthem tantam terram cum omnibus attinenciis. in longitudine & latitudine ex parte aquilonari adjacentem predijs earum que dicuntur spanaholth. quantam terram constat eas a monte usque ad stagnum wetur in longitudine. & in latitudine tamen iuxta dictum stagnum. quantum est inter pontes riuulorum. actenus libere possedisse. presentibus venerabili domino Laurencio skarensi episcopo & dilecto nobis domino Birgero genero nostro. & domino petro Nefh. & aliis quam plurimis testibus ydoneis. contulimus. quieto jure in perpetuum absque calumpnia possidendam. Et hoc litterarum nostrarum & sigilli nostri munimine roboramus. Quicumque autem hanc nostram dationem quacumque occasione infirmare. uel eciam dictas dominas super hac molestare presumpserit. Indignacionem seueritatis regie. & insuper omnipotentis dei cui inferre conatur iniuriam. se merito nouerit incurrisse. Datum gøtalie pridie Nonarum nouembris. Anno domini. M°. CC°.XLVI°. Anno uero regni nostri. XXIIII°.

I mitten av juni 2012 arbetade jag tillsammans med Malin Hansson från Östergötland med att röja vidare på torpet Stora Vadet i Götala, dessutom valde vi att inleda renoveringen av brygghuset, måla dess väggar och fönster- och dörrkarmar.

På Julavaruhuset i Skara tittade vi på färger, penslar och övrigt som behövdes för att fullgöra vårt uppdrag. Östgötar som vi båda är till födseln fastnade vi givetvis för en slamfärg som tillverkas i Götaland.

Östergötland är sedan en lång tid tillbaka en stor producent av rödfärger. I bland annat Sätragruvan i Vånga bergslag hittades råvaror för att framställa rödfärg i en på området uppförd rödfärgsfabrik.  Den kom att saluföras under namnet Doverstorps rödfärg, jämfört med Falu rödfärg var Doverstorps rödfärg lite mörkare.

Vår inköpta slamfärg på Jula – Rödfärg 10 liter – tillverkas dock på Vadstena Färg AB, vars innehåll är minst 10% järnoxidpigment, såsom i den traditionella rödfärgen från Falu koppargruva, och inte några bly eller andra tungmetaller som kan vara skadliga för vare sig natur, människor eller miljö.

Slamfärg är en målarfärg för träytor och baseras normalt på en uppslamning av pigment, järnvitriol, linolja, såpa (för att dispergera linoljan), och vetemjöl (konsistensgivare) i vatten. Linoljan ger färgen längre livslängd, bättre skydd, större motstånd mot nedsmutsning och bättre vidhäftning.

Slamfärg är normalt förhållandevis billig. Den är lättstruken och täckande. Den är vidare lätt att förnya och underhålla.

När man handmålar ett hus, som vi gjorde, så fäster och täcker den bättre, än vid sprutmålning, som är vanligt när det handlar om flera och stora byggnader, exempelvis på de stora slättgårdarna i Öster- och Västergötland.

Till fönster och dörrkarmar, valde vi en fönster- och detaljfärg i Blueberry Blue, vattenbaserad akrylfärg i vars färgton instämde med tidigare målningar av brygghuset.

Det blev mycket lyckat, vid kommande besök ska vi måla om plåttaket och se över fönstren, som bland annat behöver kittas om.

Dessutom finns högt på önskelistan att golvet bör åtgärdas, troligtvis behöver stora delar läggas nytt, men vi ska göra det enkelt, använda av oss gamla brädor som finns på torpet.

Till detta finns skäl att återkomma i början av juli, efter vår långhelg därstädes.

Kring gamla torp finns en rik växtlighet, jag har med hjälp av agronomen Malin Hansson från Östergötland inventerat växtligheten på torpet Stora Vadet i Götala. Dessutom har arkeologen Mac Lundquister från Göteborg varit oss behjälpliga med att förstå vad för blomster, trädgårdsväxter, buskar och träd som har varit vanliga i Västergötland, erfarenhet som hon har av talrika inventeringar av skog och mark.

Jag har flera olika jordmåner på tomten på Stora Vadet. Exakt vilka kan man inte veta utan att gräva. Självklart näringsrikt med så många nässlor och meterhöga växter. Troligen fosforrik, men går inte säga klass utan jordanalys. Den forntida färdvägen är torr och näringsfattig.

Placeringen av växter var viktig på torpen, exempelvis var det vanligt med ett stort lövträd på gården, två träd på varsin sida av grinden, fläder och slånbär vid toaletten med mera. På gamla bilder från Stora Vadet ser man att de numera stora björkarna längs stengärdesgårdarna åt söder och väster var nyplanterade 1925.

Av trädslag hittar man på Stora Vadet sommaren 2012 asp, björk, ek, en, gran, körsbär, lärk, oxel, rönn, tall, vildapel och troligtvis gråal.

 

Av buskar hittas äkta kaprifol, slån och syren. Av de första kände vi vid vårt senaste besök på försommarkvällen den behagliga doften. Jag kommer att behålla en hel del äkta kaprifol, som till mitt övertagande hade blivit lite väl vildvuxna klängväxter, och alla syrener, vilka jag älskar och som jag ska låta stå kvar vid själva torpet.

Slån däremot, som blir upp mot 2-3 meter höga, är en av de tätaste och taggigaste buskar man kan ha i sin trädgård. Den bildar ganska snabbt täta buskage. Slånbuskarna växer som bekant på sydsluttningen av storhögen, vilket är förståeligt då de föredrar en torr växtplats. Jag kommer att såga ner hela buskaget för att frigöra forngraven, men hade de växt någon annanstans kunde jag efter några frostnätter på hösten ha plockat de blå bären och gjort slånbärssaft.

Dessutom finns idag på Stora Vadet bestånd av hallon, krusbär och vinbär. Ättlingar till krusbärsbusken, hittar man ofta vid gamla torp, exempelvis i steniga backar där de har varit fredade. Även rotäkta träd såsom plommon och äpple, vid sidan av körsbär hittar man där.

Annat ätbart på Stora Vadet är lingon, nypon, rabarber och smultron. Rabarberfälten är stora och dess skörd har redan blivit superba krämer, pajer och saft i Väster- och Östergötland. Nyponrosens koppling till torplämningar är dessutom dess värde som prydnad, med sina blommor och bär.

Under våren och sommaren skiftar ju bekant blommorna. I juni hittas av blommor på Stora Vadet bergklint, blå- eller purpurviol, borstnejlika, daggkåpa, förgätmigej, groblad, gullviva, hundloka, kaveldun, kåltistel, lupin, nässlor, ormbunke, smörblomma, rödblära, skogsstjärna, svärdslilja och vicker. Vissa av de ovanstående blommorna är kvar sedan torpet beboddes.

Karaktäristiskt för den mindre gården eller torpet, var blomsterbänken utmed boningshusets framsida eller gavel.



Ett urval perenner som man ofta hittar vid torplämningar är astilbe, borstnejlika, daggkåpa, förgätmigej, lavendel, löjtnantshjärta, riddarsporre, rölleka, stormhatt och tusensköna. På Stora Vadet hittade vi några av dessa ovanstående.

En del av blommorna är klassificerade som ogräs och andra är ängsblommor, som alltid har tillåtits vandra i naturen, mellan ängarna, vägrenarna, in i trädgården och åter ut. Ogräset tisteln är oklar, men det kan bero på att den tagglösa kåltisteln och den tvååriga vägtisteln korsar sig ibland med åkertisteln, något som kan förvirra vid artbestämning.



I alla fall är tistlar som blommar i lila vackra skapelser. Fordom växte flera ogräsarter, såsom brännässla, hundloka och kvickrot, inom en avgränsad yta som vid gödselstackar eller invid uthusgrunder.

Avslutningsvis kan det sägas att på mindre torp, där varje jordbit måste utnyttjas för det dagliga uppehället, prydde man kanske sitt trädgårdsland med några blommor eller dekorativa rötter. Men då var det ofta fråga om växter som kunde användas som krydda eller läkeört. Fägringen var sparsam och skulle helst vara nyttig, som äpplerosen med sina nypon. Lavendel, åbrodd och salvia räknades till prydnadsväxter och planterades intill husväggen i en mullbänk.

Midsommarsol som strålar het ifrån de blåa tak,



skänk i min glädjes bägare att jag nu glömma må,



att jag nu glömma må att jag med Broder och med Gud har sak,



och fröjdas åt din klara luft och dina skyar blå.



Och sänk dig sakta, ljumma natt, i bergens svala famn,



och giv åt folk som vaka glatt en fröjd förutan namn!



Låt, sommar, fältens unga korn och täktens vilda bär



få dricka ymnigt dagg och ljus och giva hundrafalt!



Giv must åt klövern honungfull och grann, färg åt duvkullan skär,



och strö var natt och varje dag välsignelse kring allt.



Så sjunger jag vid hedens kant, vid Kabofallets brus



och dyrkar högt, o sommarkväll, ditt underbara ljus.



En dikt av Dan Andersson (1888-1920), med bilder från Harri Blombergs och Malin Hansson röjningsarbete på Stora Vadet i Götala 20120602.

Jag älskar sommarns vindar och solen tröstar mig,
all markens blommor gläds jag med inunder himmelen.



Små myror, viken undan för min fot uppå den smala stig
vi är så många vandrare som trängas fram på den.



Här vill jag sitta neder på de fallna, vissna barr,
i skuggan vill jag sjunga högt en visa till gitarr.



Fåfänglig är väl mänskans lott på jorden där hon går,
och hennes dagar svinna hän likt röken i en vind.



Hon gläds och bygger bo till dess en kväll vid grinden står
en sorg, en synd och hälsar stramt, då bleknar hennes kind.



Då spela löven ej som förr, ej fågelns sång hon hör,
all världen dansar glädjefull men hon är utanför.



Likt Kain hon blickar emot jord och hör ej Herrens röst
ur åska, storm och blomsters doft och ljumma regnens spel



och det som förr en balsam var för hennes kvalda bröst
gör hennes syn blott mera klar för hennes många fel.



En dikt av Dan Andersson (1888-1920), med bilder från Harri Blombergs och Malin Hansson röjningsarbete på Stora Vadet i Götala 20120601.



Kvigorna i hagen betar Lilla Vadets lägenhetsbebyggelse, som man måste passera för att komma till torpet Stora Vadet. Det är viktigt att de båda grindarna hålls stängda vid besök, men det är tillåtet att passera och köra bil ända fram till torpet, då det har servitut längs den uråldriga färdvägen över Vadet i Götala.

I början av juni 2012 övernattade jag, tillsammans med min kompis Malin Hansson från Östergötland, för första gången på Brunsbo biskopsgård, då vi arbetade två dagar med trädgården på Stora Vadet i Götala.

Brunsbo är granne åt norr, sett från Götala, och är idag i privat ägo. Man ser byggnadskomplexet när man kommer ut på Gamla Axevallavägen vid Lilla Vadet, ligger tre kilometer öster om Skara och fick sitt namn efter biskop Brynolf (II) Karlsson (ca 1351- ca 1430), vilken hade studerat i Paris, som i början av 1400-talet blev den förste av ett stort antal skarabiskopar som kom att bebo Brunsbo biskopsgård – setegardhen Brynnolffs bo – i cirka 500 år, till 1935.



Huvudbyggnadens källarvalv härrör från senmedeltiden och det äldsta medeltidsbrevet som omnämner Brunsbo är då biskop Bryniolf i Skara i mitten av september 1423 tillskiftar riddaren och lagmannen Gustav Magnusson en gård i Skelfvena kyrkby i Kinds härad mot en tomt vid biskopsgården Bryniolfsbo (Brunsbo) invid Skara.



Det äldsta brevet medeltidsbrevet som finns kvar och är utfärdat i Brunsbo är från 1436 och av biskop Sven i Skaras hand, där han lägger till det av herr Bengt Nilsson innehavda dekanatet, som redan förut omfattade Eggvy, Öglunda och Istrums sockenkyrkor, ytterligare sockenkyrkorna Lundby och Skärv i Valle härad. Utfärdaren beseglar. Fler biskopsbrev skrivs här medeltiden ut och dras in under Gustav Vasas regeringstid på 1540-talet, men kom att 1577 att åter bli biskopsgård.



Skånings-Åsaka kyrka i norr blev begravningskyrka för många av biskoparna i Skara, då Brunsbo ligger i samma socken och dessutom var prebende åt biskopen, varför flera gravminnen över biskopar är bevarade.



Ett epitafium av kalksten över den i Finland födde Daniel Juslenius, begravd i kyrkan 1752, är inmurat i sakristians norra vägg. Det var denne biskop Carl von Linné träffade i Brunsbo på sin Västgötaresa den 26 juni 1746.

För att återgå till Brunsbo och de tre senmedeltida källarvalven, så är de likt Vadstena rådhus byggda på markplan. Källarrummen med innervalv och – murar av tegel och yttermurar av sandsten i Brunsbo saknar förbindelse med varandra med dörrar åt söder och gluggar mot norr och hade fordom även en medeltida övervåning i sten, ombyggd för länge sedan till den vackra skapelse den är idag. Representationsfunktionen för denna biskopsanläggning var viktigare än försvarsändamålen.

Brunsbo lanthushållsskola fanns efter Skarabiskoparnas era i lokalerna i några decennier, men Brunsbo Gästgiveri  drivs idag av paret Gunilla & Mats Olausson som gästgiveri och man kan äta och sova gott därstädes. Jag kan rekommendera gästgiveriet och kommer att återkomma som gäst.

Alldeles norr om biskopsgården hittas Brunsbo äng som är ett naturreservat sedan 1972, även den med stora kulturvärden. Brunsbo äng brukades som slåtteräng vid biskopsgården från 1400-talet till 1920-talet, innan dess var det en bymiljö åtminstone sedan romersk järnålder (200-400 e Kr), dock så hittas bebyggelsespår i området som visar att Brunsbo äng har varit bebott redan under neolitikum (bondestenåldern). Exempelvis hittas spår av 2000 år gamla åkermarker. Stengärdesgårdar omgärdade dessa förromerska järnåldersåkrar och resterna av dem kan idag ses såsom vaga stenupphöjningar i marken, så kallade stensträngar.

Nedan ses två gravhögar från brons- eller järnåldern. Gravarna har aldrig undersökts och kan därför inte med säkerhet tidsbestämmas.

I den västra kanten av naturreservatet, som ligger i Järnsyssla, finns även en anläggning med en cirkulär vallgrav á 50 meter i diameter och 1 meter djup, till finns en 1 meter hög vall som kringgärdar en rund förhöjning som är 0,2 meter hög och 10 meter i diameter, innehållande tegelrester. Kanske den kan knytas till det gamla jarlasätet Järnsyssla? Även om tegelbyggnader i gemen tillhör senare tider. Det tål att återkomma till denna plats och övriga sevärdheter kring Brunsbo äng.

När våren kom med sunnanvind och solen sken i sky,
då slog mitt hjärta underbart och rymden var som ny.
Ur fordoms gångna, mörka natt en morgonglädje kom,
när kärrets högflod sköljde upp de frusna fjolårsblom.



Jag tackar dig, du vårens ljus, för glädjen som du gav.
Blodsmörk och sträng står rymden än kring slaktingsplats och grav!



Dock är som sände du, o sol, en hälsning fjärran från,
som mitt i vapenbraket gick en nyfödd himlens son.



En himlens son, en fadrens son med ljust och lockigt hår,
du väcker upp bland blad och ben allt gräset där du går.
Du kommer ej från hämndens gud till dyster räfst och dom,
men sår kring hatets gravar ut ditt rikes vita blom.



Bland järn som vittrar, kors som rests, du vandrar stilla hän,
och låter saven svälla högt i blodbestänkta trän.



Där tusen kroppar bli till jord i jättegravens ro
du låter vallmons vilda frön i fröjd mot solen gro.



Jag frågar ej vad hända kan mitt i ditt glada ljus,
om än skall gå från rymd till rymd ett dödens vingesus.
Blir det till döds, jag tackar dig dock för ditt ljus ändå,
mitt i mitt hjärta skiner du, fast döden själv ser på.



Av vilda dalar har du gjort till sist ett söderland,
där solen ler och vågen slår mot fruktbelastad strand.



Gå före dit och lys oss väg, o ljus, bland lövens gull, och
spela, vind, på harpan din min gård av toner full!



Kanhända når ditt ögas glans långt bortom tidens led,
där dödas skuggor röra sig i liljeängars fred!
Kanhända kan du läka sår, dem ingen hela vet, du
ögonljus från det som var och är i evighet.



Nu sjunger jag: kom, ljumma regn, kring blad och nya barr,
och spela milt på säv och strå din dämpade gitarr!



Mitt hjärtas port jag låtit upp för vind som dansar in,
i vår, i vår, o bröder, är all världens glädje min!

En dikt av Dan Andersson (1888-1920), med bilder från Lilla & Stora Vadet i Götala 20120520.

Under åren 1988-1998 var jag delägare till ett kråkslott på 17 rum i Hjortöström, intill smalspåret som gick mellan Växjö och Västervik via Virserum, som var vår närmaste tätort. Sommartid gick persontrafik med både rälsbussar och ånglok, som drevs av smalspårsföreningen. Bilden ovan tog jag sommaren 1989, då ångloket på Smalspåret fyller på vatten från dammen i byn Hjortöström, ett samhälle 2-3 kilometer söder om Virserum i Småland. Det stora trähuset i bakgrunden ägdes av mig till en tredjedel. Bilden nedan vid samma hus och järnvägsräls är tagen av min vän – konstnärinnan Katti Brolin i Virserum - i januari i år.

Idag är trafiken på vissa av delar av bansträckan Växjö – Hultsfred begränsad till dressin, men önskan finns hos smalspårsfantaster att hela banan åter ska trafikeras, vilket vore lovvärt. För att ta mig till och från Virserum brukade jag vandra längs rälsen längs Virserumssjön, då trafiken inte kördes, vilket man hade gjort fordom också, då det gick att lösa årskort för att vandra på spåret. En genväg istället för landsvägen.

Därför blev jag glad att en del av smalspåret finns kvar i Skara, den som leder till brunnsorten Lundsbrunn och drivs av föreningen Skara - Lundsbrunns Järnvägar.



Skara var under 1900-talet navet i det smalspåriga järnvägsnätet i Skaraborgs län med linjer i fem riktningar.



De sträckor som intresserar mig mest kördes av Lidköping-Skara-Stenstorps Järnväg (LSSJ) & Skara-Timmersdala Järnväg (STJ), då den första hade hållplats intill landsvägen, som avviker åt norr från Götala till Brunsbo biskopsgård. Den hette Brunsbo och den andra järnvägslinjen hade en hållplats i Brunsbo äng. Den hette Brunsboäng.



På kartan nedan, där vägnätet är från 1933, syns ingen hållplats i Brunsbo äng, det beror på att persontrafiken på Skara-Timmersdala Järnväg upphörde året dessförinnan.

Om jag kliver av bussen vid nya Katedralskolan intill köpcentret Jula i Skara och går till idrottsarenorna söder om busshållplatsen, så börjar en rätt så nyligen anlagd cykel- och vandringsbana som leder rakt österut mot Axvall, dess start är norrom Marie kyrkogård och är resterna av den gamla banvallen Lidköping-Skara-Stenstorps Järnväg.



Pilgrimsleden Skara – Varnhem passerar på järnvägsbanken, så boken Pilgrimsvandra i Skaraborg. Vägledning för yttre och inre vandring (2010) är ypperlig för den som vill fortsätta österut efter Brunsbo hållplats och vill veta vad det är för intressanta platser man passerar.



Författaren Agne Josefsson skriver för övrigt om Götala:

Söderut ligger Göta gamla kungsgård, idag herrgård med gästgiveri och möjlighet till logi. I närheten ligger en anspråkslös kulle som rymmer en rik historia: Den så kallade Tempelbacken, en forntida kult- och tingsplats.

Lidköping-Skara-Stenstorps Järnväg öppnades redan den 19 november 1874 och lades ned helt 1966. Godstrafik enligt tidtabell upphörde 1960 mellan Stenstorp och Axvall och 1961 upphörde all person- och godstrafik, inkluderande sträckan Brunsbo hållplats och Skara, förutom godstrafiken mellan Skara och Lidköping som pågick till 1966.



Järnvägsspåren Stenstorp-Axvall revs 1962, Skara-Axvall före 1967 och Lidköping-Skara 1969.



Av banvallen återstår bara delar mellan Skara och Axvall och på vilken jag vandrade tur och retur lördagen den 12 maj 2008, då jag arbetade med att synliggöra storhögen på Stora Vadet.



Jag sågade ned mycket slån, men även det nedersta grenverket i skogsdungen som finns därstädes.



Alltmer liknar den en pelarsal i skogen, som också finns i John Bauers (1882-1918) målningar, långt ifrån en svensk urskog.



Två stänger rabarber hade förövrigt börjat växa på storhögen.

På vägen till Skara centrum passade jag på att på Julavaruhuset köpa arbetskläder till de arkeologiska utgrävningarna inom Kungahällaprojektet som för 2012 sätter igång i Ytterby, måndagen den 14 maj.

Jag brukar ofta gena genom Marie kyrkogård och inte gå ända fram till platsen för Brunsbo hållplats, men varierar emellanåt vandringen och då tänker jag på ett grupporträtt av fotograf Sven Wilsson på Västergötlands museum, från Västarvets bildarkiv, där det står tre kvinnor vid Brunsbo hållplats, den låg intill landsvägen mellan Skara station och Tubbetorps hållplats.



Den sistnämnda hållplatsen livligt frekventerad då Skaraborgs läns sanatorium låg norr därom. Många militärer hade fordom använt sig av järnvägen mellan stiftsstaden och Axvall för att ta sig till regementsplatsen Axevalla hed, innan den 1917 flyttades till Vänersborg.

Det finns ytterligare en bild från järnvägarnas Brunsbo på Västergötlands museum i Västarvets bildarkiv, fotografen är okänd, men fotografiet föreställer i alla fall ett ånglok och rallare i Brunsbo äng, då Skara-Timmersdala Järnväg byggdes under första decenniet av 1900-talet.



Bygget påbörjades hösten 1907 och banan öppnade för allmän trafik den 24 oktober 1909.



Persontrafiken lades ner 1932, medan godstrafiken fortsatte ytterligare i två decennier till 1952.

I sydvästra delen av Götala, väster om landsvägen från Marie kyrkogård i Skara till Stenum, finns en beteshage med två stensättningar, varav den ena är avvikande, då den saknar fyllning, men har en kantkedja, där innandömet är lägre beläget.



Stensättningen, som nu är beväxt med två ekar, har av närboende sedan långt tillbaka kallats för kôrka. Det finns inga arkeologiska bekräftelser att det var här som skarabiskopen Bengt den Gode, på 1100-talets slut lät bygga och inreda Götala kyrka. Oklart om det var en sockenkyrka eller gårdskyrka.

Det har varit liksom bortglömt att platsen finns, men på kartan efter fornminnesinventeringen 1984 finns platsen markerad som Götala kyrka. Den mångsidige forskaren Hjalmar Kylén (1862-1933) förmodade att den runda stenkretsen var en rest av Götalas tidigmedeltida kyrka. Han var enligt lokalhistorikern Nancy Nykvist, en släkting till henne via morfadern torparen Johan Larsson (1845-ca 1925) på Stora Vadet i Götala (1).

Söndagen den 6 maj 2012 åkte jag med Bengt Wadbring till Götala kyrka, som bevisligen har funnits enligt äldre Västgötalagens uppräkningar av kyrkobyggnader på 1220-talet. Om biskop Bengt den gode heter det i Västgötalagens biskopskrönika; han læt gøræ kyrkynæ i gøtalum oc bo hanæ (han lät bygga kyrkan i Götala och inreda den). Om kyrkan var en gårdskyrka och inte sockenkyrka kan den eventuellt ha legat vid platsen för nuvarande kungsgården (under äldsta medeltiden skiftade ägandet av Götala mellan att vara hos skarabiskopen och i kungligt innehav) och kanske inte på den traditionsbundna platsen, men vid Götala kyrka finns en 110 meter lång stensatt terrasskant som är 0,3-1 meter hög.



Det kan vara så att Götalas äldsta kungsgård under sin tid som västgötalagmannens bostad låg sydväst om den nuvarande, vid traditionsplatsen Götala kyrka? Den yngre järnålderns bebyggelse av hallbyggnader, men även i övergången till tidigmedeltid, byggdes gärna på terrasser.

Maj månad kanske inte är den bästa tiden att inspektera fornplatser, men vi var lite skeptiska till det som eventuellt skulle ha varit en rundkyrka. Fundamentet liknande alltför mycket en stenkrets, istället för kyrkogrund med huggen sten. Dock om det var en gårdskyrka, kanske enkelt byggd. Alldeles intill låg en klar stensättning, så kanske båda är forngravar om olikt uppförda eller under modern tid förändrade på grund av odlingslandskapet, ty vid sidan av Götala kyrka heter platsen även Torparelyckorna.

Götala kyrka heter RAÄ Skara 38:1 och beskrivs enligt 1984 års inventering som en rund övertorvad stensättning, 10 meter i diameter och 0,7 meter hög. Den har en 0,4 meter hög kantkedja av 0,4-1 meter långa stenar och dess kyrkogrundsliknande form kan bero på att längs kanterna är även påförd odlingssten, som bildar närmast en vall runt stensättningen, dessutom är stensättningen beväxt med två ekar.

Den runda stensättningen RAÄ Skara 38:2 intill, sex meter sydöst om Götala kyrka, är 9 meter i diameter och 0,3 meter hög. Även denna är övertorvad av i ytan rikligt med 0,4-0,6 meter stora stenar. I nordvästra delen av forngraven är ett 1,3 meter stort och 0,2 meter högt block alternativt är det berg i dagen.

Kring Götala kyrka finns gravfält, en hög, stensättningar, gamla färdvägar och stensträngar, skålgropar och en domarring. Bengt och jag var och tittade på en del av detta.

RAÄ Skara 37:1 är en 1,3 meter hög gravhög, som är 12 meter i diameter och har ett mittblock som är 1,3 x 0,9 meter stor och 0,25 meter hög.

Fyra meter åt sydväst finns den runda övertorvade stensättningen RAÄ Skara 37:2, 6 meter i diameter och 0,4 meter hög. Idag beväxt med 1 ek, den andre som stod därpå är numera nedhuggen, men roten kvarstår.

Vid vägskälet till Marie kyrkogård-Stenum, finns på sydvästra sidan en kulle och där tittade vi på ett mindre gravfält som heter Skara 58:1 och som består 3 runda stensättningar, 1 rektangulär stensättning och 1 rest sten. I samband med 1984 års inventering gjorde den halvhöga granplanteringen gravfältet svårrekognoserat, men i maj 2012 var det lätt att gå i och utsikten över fälten i Götala vida.

1) Filosfie kandidaten Nils Hjalmar Kylén (stavas ibland Hjalmar Kyhlén), föddes 1862 i Skara och torde rimligtvis tagit realen i sin födelsestad, men kom att bosätta sig i Stockholm, där han var läroverksadjunkt och tillika erkänd forskare. Första gången hittar jag honom i journalerna var i början av seklet 1900. Åtminstone åren 1901-1902 var han rektor vid Allmänna läroverket i Askersund, om för dessa år på grund av styrkt sjukdom beviljad tjänstledighet, from och med år 1903 anställd som adjunkt i Nyköping. Enligt Sveriges rikskalender 1908 läroverksadjunkt på Kungsholmens realskola med 284 lärjungar, senare 1917 på Kungsholms Elementarskola för flickor.

*Gemensam undervisning af olika årsklasser (1900).

*Swedenborgsreformation i Sverige under 1800-talets första decennier (1910).

*Bidrag till kännedom om svensk personlighetsfilosofi : Beiträge zur Kenntnis der schwedischen Persönlichkeitsphilosophie (1910).

*Boström och Swedenborg : några erinringar (1910).

*Svenskt tänkande eller indiskt? : vidräkning med en ny förkunnelse / Hjalmar Kylén. Överensstämmer Platos sedelära med kristendomens? / C. Y. Sahlin 1910.

*Hjalmar Kylén: Heidenstams Swedenborg / Hans Edfeldt: Förtjänar Boström en plats bland svenskarnas höfdingar? Ett stycke ur en afhandling. Jämte ett tillägg infördt af G. J. K. Smärre skrifter utgifva af Boströmsförbundet XXX (1911).

Hjalmar Kylén har också publicerat sig i tidskrifter som Pedagogisk tidskrift 1900 och Idun 1910, även gjort inlägg i SvD 1924-11-26 om Kung Inge den äldre i Västergötland. Bilden ovan på den 19 årige Hjalmar Kylén 1881 och de två bilderna nedan på Nils Johan Kylén är från Västergötlands museums samlingar och visas på Västarvets hemsida. Porträttet av fadern är fotograferad av O. W. Malmström. Övriga fotografer är okända.

 

Hans far Nils Johan Kylén (Stavenius kallad av djäknarna i Skara), föddes 1825-12-29 i Svarttorp (F), var adjunkt på läroverket i Skara och var också läroboksförfattare, med boken Rättskrifnings- och satslära jämte skriföfningar, till tjenst för folkskolan och elementar-läroverkets lägre afdelningar på 79 sidor och utgiven 1865. Denne hade gift sig med Jakobina Gabriella Ridderbjelke, född 1843-11-03 i Ryda och fick dessutom dottern Gerda Maria, född år 1869 i Skara. Gerda Kylén (1869-1935) utmärker sig genom att vara den första kvinnliga privatisten vid Skara läroverk. Hon avlade mogenhetsexamen 1887. Läraren var hennes far och tillsammans med denne och rektor Ödberg trädde hon efter examen ut på läroverkets stora trappa för att mottaga mängdens hyllningar. Inte förrän 1927 tilläts flickor att officiellt börja studera vid läroverket i Skara.

Stora Vadet är för mig en kultur- och naturupplevelse, vilken ger mig en värdefull rekreation, som inte egentligen har något värde i pengar utan skapar för mig en lokal identitet, hälsa och välbefinnande. Stora Vadet ger mig motion, avkoppling och kultur- och naturupplevelser. Mitt liv har blivit bättre, efter inköpet av fastigheten för knappt ett halvår sedan. Jag tänkte på det när jag idag närmade Götalabäcken på den urgamla kör-, rid- och gåvägen på Lilla Vadets marker, när jag öppnade grinden och gick över bron exploderade himlen av fågelkvitter. Småfågellivet är intensivt nu i maj.

Idag provade jag grillen för första gången, tre Chorizokorvar som jag tillsammans med juice köpte på Netto, två grillpinnar hittade jag i loppisen på Hötorget, inne i Skara, före buss 211:s avfärd från Skara station i förmiddags. Varm mat har nog inte tillagats på Stora Vadet på mycket länge, grillen sattes fyr av ett marsnummer av Dagens Nyheter och en hög med plockved.



Det brann bra, så jag hade en balja med vatten intill. Korvarna var superba.


 

Dessföre och därefter röjde jag vidare, från ladugården har jag hämtat en gammal stege som gör att jag kommer 1-2 meter högre upp i trädens grenverk.



Detta skymmer storhögen från ljus och insyn.



Vilket successivt avverkas med såg.

 

I östra delen av bäckfåran bar jag dessutom bort ett hundratal döda träd, grenar och kvistar som fällts för ett antal år sedan, men vars sly ej bortförts. Strandkanten ska bli helt tillgänglig.

Förr var det vanligt att på gårdarna dumpa sitt avfall av plåthinkar, flaskor, metall- och glasburkar på ett och samma ställe på tomten, min hög ligger nära grillplatsen, men vid varje bussavgång tillbaka till Skara från hållplatsen i Örnsro, tar jag med mig en kasse eller två av detta för djuren farligt skräp, som jag återvinner i returstationen vid Skaraverken, intill lokstallarna för smalspåret… så även idag. Bilden nedan är tagen i slutet av april, idag ser det mycket bättre ut.



Jag avslutade min eftermiddag med en långfika på det trevliga Blombacka Hembageri i Skara, läste lokalpressen och hem till Göteborg köpte jag tre stycken av deras finska rågbröd, som jag fryser in och har det upptinat som frukostmat.

I Skaraborgs Läns Tidning från igår stod det i artikeln ”Okända fynd ska bli kända” på sidan tre, att arkeolog Tony Axelsson har fått ett stipendium från Lennart J Hägglunds stiftelse som stödjer arkeologisk forskning i Syd- och Västsverige, för att tillgängliggöra Leif Arvidssons fyrtioåriga forskning om de 130 funna stenåldersboplatserna kring Hornborgasjön. Intressant även ur ett Götalaperspektiv, då sjön ligger bara en halvmil söderom, tidigare då sjön var större, ännu närmre.



Artikelförfattaren Karin Kvarnlöf skriver att arbetet att göra Arvidssons forskning känd kommer att inledas 2012 och slutföras 2013. Projektet ska innehålla två delar. En där boplatser ska föras in så att de går att hitta i RAÄ: s register Fornsök. Av boplatserna har bara ett 50-tal blivit införda i offentliga fornlämningsregister, resten är helt okänd för forskningen. I den andra delen ska en publikation produceras där Tony och Leif ska beskriva fynden och lyfta fram särskilda kategorier som är speciella för Hornborgasjön.

Efter andra världskriget blev torpfastigheter som Lilla och Stora Vadet i Götala olönsamma. Staten önskade basjordbruk som var tio till tjugofaldigt större än Stora Vadets dryga hektar och medel gavs inte mer till drift av småbruk, med förhoppningen att de dessa istället skulle slukas upp av de större.



Rationaliseringarna de närmaste två årtiondena skulle även frigöra arbetskraft åt den växande industrin och den stora flytten in till större samhällen satte fart. Landsbygden utarmades och blev i bästa fall ett fritidsparadis för stadsbor. Statare som kogubbar försvann också från storgårdarna. Med detta innebar att många kohagar blev granåkrar.

Storgårdsdriften kring Götala med kungsgården och inseminationscentret i Örnsro har dock räddat de öppna vyerna kring Stora Vadet.



Även om torpfastigheten i sig har ordentligt växt igen, dock försöker den en gång rika blomsterprakten ännu ta sig upp, även om den inte är lika riklig som förr.

Det märker jag vid min ständigt pågående tomtröjningen, som förhoppningsvis kan för en mansålder i alla fall hålla liv i ett landskap med högre biologiska och kulturella värden än den monokultur som lätt tar över av de livskraftigaste snårväxterna.



Tyvärr kommer jag inte att kunna hinna slå med lie efter blomningstid, men tänker på växtligheten när jag röjer upp markerna, exempelvis låter jag vitsipporna få blomma ut och sprida sig vidare, innan jag med trimmer ska gå över årets första grönska som har tagit fart efter mitt trädgårdsarbete.



Däri växer bland annat blå hyacint och pingstliljor, medan kabbleka växer i Götalabäcken.



Nu är det ännu inte riktigt möjligt, då mycket röjning återstår.

Exempelvis rensningen av storhögen tar betydligt mycket längre tid än jag hade väntat mig, där växer hagtorn eller slån, lite svårt att veta när de inte har börjat blomma ännu. I alla fall taggiga buskar och träd, som varsamt får flyttas över till rishögen.



Dock börjar storhögen så smått ta form.

Röjningen längs Götalabäcken fortsätter också, likaså vid den norra stengärdsgården på tomten som skiljer storhögen från bäcken. Den syntes knappt tidigare, vilket jag tyckte var synd, då så mycket manskraft har lagts på denna och de andra stenmurarna runt torpet.

Jag har varit i Götala under några dagar i maj och vid mitt senaste besök kom Internets motsvarighet till Västgöta-Bengtsson (1908-2000) och hälsade på.



Bengt Wadbring från Lagmansholm i Vårgårda kommun, som har Västergötlands bästa arkeologi- och historiehemsida och vilken förlovade sig på Tempelbacken i Götala för något år sedan, var en mycket uppskattad gäst och vi besökte ett flertal intressanta platser såsom Götala kyrka, Tubbetorp, Stenum och Dagsnäs slott, vid sidan av sevärdheterna kring Stora Vadet. Hans kunskaper om det västgötska kulturlandskapet är ovärderliga och jag ser fram emot fler besök.

När vi kom till torpruinen av Lilla Vadet, diskuterade vi skillnader och likheter mellan brunnen därstädes och den på Stora Vadet. Brunnslocken är inte av samma stenart, men båda är nog huggna för ändamålet, min av sandsten, sannolikt från Kinnekulle eller Billingen.



För övrigt hann jag före Wadbrings besök söndagen den 6 maj 2012, rensa fram den återstående delen av brunnslocket. Omkring 200 liter mossa, gräs och annan växtlighet fick jag bära bort.

Min arkeologiska vardag kretsar inte bara kring Götala, utan i stora delar av Götaland. Lördagen den 5 maj 2012 var jag reseledare för Fornminnesföreningen i Göteborgs vårresa till Småländska höglandet, där Lars Ljungberg och Michael Wallin från Höglandets Fornminnesförening tog emot oss och gav oss en mycket trevlig dag bland fornminnena i Aneby, Eksjö och Nässjö kommuner.



I Rommenområdet i Forserums socken bland alla gravfält och andra fornlämningar fanns en brôtehôla, såsom i storhögen på Stora Vadet. Linberedningsgropen i Rommen hittades ungefär 10 meter västnordväst om det runda röset i gravfält R17. Det var en rektangulär stensatt grop – två meter lång, en halv meter bred och en meter djup och enligt 1954 års inventering klassificerad som linberedningsgrop. Fascinerande hur allting hänger ihop, hur man kan lära sig av jämförande studier.

I bondesamhället var det vanligt att rensa ängarna från fjolårets löv och nedfallna grenar, men till skillnad mot fordom har jag dessutom sågat ned träsly och rensat bort flera års lager av fjolårsgräs, men inte eldat upp avfallet, då jag inte bebor torpet och kan vakta elden. Den näringsrika askan brukades sprida ut över ängen, eftersom ängarna inte gödslades tenderade de med tiden att utarmas på näring, men jag får tillföra aska framöver. Mitt avfall sorteras upp i gräs och brännbara grenar till min eldstad, det har blivit en riklig mängd.

Jag kommer inte kunna kalla marken nedanför brygghuset för äng, då jag mer vill att den ska likna de intilliggande hagmarkerna, där bland annat Götala kungsgårds kreatur betar, dock vill jag att det ska vara öppet landskap, med få stora björkar som växer, för att storhögen ska bli synlig från Gamla Axvallavägen vid Örnsro, dessutom vill jag att strandkanten av Götalabäcken ska vara tillgänglig för människor, för kontemplation.

Det var meningen att jag skulle ha fortsatt med framtagandet av storhögen, men indirekt och visuellt ingick även arbetet lördagen den 28 april i denna plan, samtidigt som strandkanten numera kan nås på ett helt annat sätt än förr. Jag glädjs av den rikliga mängd av vitsippor som finns på Stora Vadet, förhoppningsvis kommer de nästa vår att trivas mycket bättre vid Götalabäcken, när alla nedfallna grenar och sedan tidigare nedsågade och på platsen dumpade mindre träd är borta.

Man behöver inte ens lämna Skara centrum för att komma ut till Götala, det räcker bara att från domkyrkan gå ned mot Västergötlands museum och stanna vid Kråks värdshus. Huvudbyggnadens nuvarande gestaltning är från 1791, men kan ha en äldre stomme. Den flyttades från Kråks säteri vid Vättern till Skara och uppfördes med nybyggd källarvåning till herrgårdsmuseum och värdshus 1958.

Kråks herrgård saknade dock flyglar, vilka kom att knappt ett decennium senare att överflyttas från Götala kungsgård.



Det framgår av ett stort antal bilder från Västergötlands museums samlingar på Västarvets hemsida, vilka bland annat visar nedplockningen av de tvenne flyglarna i februari 1966.



De flyttades till Skara och invigdes som museum respektive festvåning 1968. Nedanstående bild från Götala togs 1966 av Jan Bertil Schnell.

Nuvarande huvudbyggnaden på Götala kungsgård nyuppfördes av arrendatorn kapten Leonard Svensson 1889, men flyglarna från den äldre mangårdsbyggnaden fick stå kvar i nästan åtta decennier.



Flyglarna hade i sin tur uppförts av generallöjtnant Axel Spens i karolinsk stil 1735. Strax efter att regementschefen för Västgöta kavalleriregemente flyttade in från Orreholmen 1731.



Nedanstående bild, då flyglarna fortfarande stod kvar i Götala, togs 1922 av Sanfrid Welin.

En liten bit mot öster om storhögen i Götala finns ett dike, som har grävts för avrinning från sankmarkerna i Götala hage, den mark som torparna på Stora Vadet brukade förr under den tid man låg under kungsgården. Diket rinner ned i Götalabäcken i norr. Enligt den på Stora Vadet födda Nancy Nykvist hittades på 1930-talet årets första hästhovar i dikeskanterna. Stigen mellan Vasen och Va´t (Stora Vadet) används ännu idag och går på norra sidan av storhögen ned till bron över Götalabäcken i nordväst, vilket jag tycker är trevligt, så därför la jag lite tid att röja upp för underlätta för de gående. Vitsipporna växer rikligt och förhoppningsvis kommer de att bli fler med tiden, då jag ges möjlighet att rensa markerna från sly.



På östra sidan av diket finns en ”hag” (hage), där är även gränsen mellan Stora Vadet och Vasen. Det var också gränsen mellan Skara landsförsamling (numera en del av Skara domkyrkoförsamling) och Stenum.



På Vasens marker finns Vasahage och för 80 år sedan växte stora tuvor med backtimjan och röda och vita kattfötter där. På en höjd i hagen, alldeles söder om Götalabäcken finns ett gravfält och röjningsrösen. I hagen finns den första troligtvis den första hällkistan av tre på en sträcka av 1,5 km, de övriga två ligger österom. Gropen i en stensättning täcks nämligen till stora delar av en häll, 1,5 meter i diameter och 0,2 meter tjock. Den är beväxt av enbuskar och är svår att inventera.



Dock är det järnåldersgravarna som fascinerar, en rund gravhög som är åtta meter i diameter och 0,4 meter hög. På norra delen av densamma finns en rest sten.



Söder om denna gravhög finns tre bautastenar på rad med fem meters mellanrum, den nordligaste och sydligaste har fallit omkull och syns bara som flata hällar, medan den mittersta är på väg att göra detsamma, lutningen är stark.



Trots detta är den imponerande med sina mått 1,6 x 1,3 x 0,35 m. Gravfältet kan ha fler fallna bautastenar, då hagmarken är full av mindre odlingsrösen, stensträngar, enstaka spridda block, terrasser, gropar och stigar.



Nästa stora sjok av resta stenblock i öster finns på gravfältet vid Tubbetorp, 1,5 km åt öster vid Götalabäckens dalgång. Dessa bautastenar förekommer oftast på gravfält från järnåldern och till skillnad mot runstenar och bildstenar, saknar bautastenar ristningar. Fritt stående är de ofta gravmarkörer, men har en tendens att falla omkull med tiden. Vissa gravfält med många stående stenar har genomgått restaurering under 1900-talets första hälft. Nu för tiden gör man inte sådana ingrepp i fornlämningar utan att totalutgräva dem först.

Ordet bautasten förekommer i modern svenska för första gången hos Olof Verelius år 1664, men hittas tidigare i Eddadiktningen, till exempel i Havamal; "Sällan bautastenar / stånda byväg när / om ej resta av frände åt frände".

Stora stenar har alltid fascinerat människan, exempel om hur jättar har kastat stenblock är talrika. John Bauers målningar förmedlar denna tradition, men även i ett brev till sin vän Axel Kleimer skrev John Bauer i början av 1900-talet:

Jag tänkte återigen på tiden. De minuter som nu förflöto var min tid. Jag tänkte på dem som levat 500 år före mej och på dem som komme leva 500 år efter mej. Det låg en gammal mossig sten ijämte mig. Jag tycker om sådana gamla stenar. Den var lika dan ungefär för 500 år sedan. Och komme att förbli sådan om 500 år. Jag klappade honom och bad honom hälsa till framtiden. Man tänker så mycket när man står på en kulle en stjärnklar vinternatt.

Kulturlandskapet i Sverige ändrade karaktär på 1900-talet, det framgår bland av en bild på Västarvets hemsida från Västergötlands museums samlingar, där Johan Larsson (1845 - ca 1925), torpare på Stora Vadet i Götala, figurerar på en glasplåt tagen av Sanfrid Welin på Västergötlands museum 1925.



Den uppvisar dessutom en vedhög vid en byggnad på Stora Vadet och en äldre ladugård bortom stengärdsgården. Den ålderdomliga ladugården med halmtak är raserad, okänt vilket år.

Ett större uthus står på Stora Vadet idag, kanske som ersättning i samband med friköpet av torpet ur statens ägor av Anna Larsson senhösten 1939 eller är det samma gavel på bilden från 1925 som till vänster av garageutbyggnaden från 1950-talet, som ses på bilden nedan. Funderar om jag står på samma plats som Sanfrid Welin 1925? Att de små träden vid stenmuren är de stora björkarna 87 år senare.

En ladugård är en ekonomibyggnad på en bondgård, där en bonde till exempel kan ha sina djur eller hö. Hur en ladugård skulle se ut var ofta inte planerat helt ifrån början, utan man byggde ut allt eftersom man behövde mer plats. En byggnad där bara foder förvaras kallas lada. Används byggnaden enbart för hästar kallas den stall. Många gamla ladugårdar finns kvar än idag, men somliga hyser ej längre djur, utan har byggts om till förråd, bostäder, kontor eller samlingslokaler.



Ett problem på senare tid är läckande tak på de gamla ladugårdarna, vilket vid eftersatt underhåll får takstolarna att ruttna. Med hjälp av vind och snö kollapsar slutligen taket. Vissa ladugårdar kollapsar bara delvis, och då byggs de upp igen. Den nya delen kanske inte alltid har samma taktyp, och då märks det tydligt att byggnaden varit utsatt för ras.

Stora Vadet har fram till mitt övertagande varit igenväxt och tisdagen den 25 april 2012 har jag en hel eftermiddag och tidig kväll klippt och krattat ihop flera årslager av växtlighet och dumpat det i en slänt.



En hektar är alldeles för mycket, så jag har samlat mina krafter kring årets aktivitetsyta söder om brygghuset och söder och väster om storhögen. Kommande besök ska jag koncentrera mig att rensa storhögen från resterande sly och mindre träd på dess södra slänt.



Målsättningen är att gravhögen ska ses tydligt, såsom de två andra stora forngravarna längs Götalabäckens strandkant på Stora Vadets gravfält.

Den senaste veckan har jag uträttat mycket som skulle kunna kallas trädgårdsarbete, exempelvis på mina vänners odlingslott i Gärdsås i Göteborg, men även i samband med en fornminnesinventering på Grindengravfältet i Kungälv och på torpfastigheten Stora Vadet i Götala. Trädgårdsarbete och fornminnesvård står varandra nära. Ett fornminne kräver samma omtanke som en planta, därför har man i Göteborgs stadsmuseums arkeologiska verksamhet en kedja av frivilliga som adopterar och sköter ett fornminne i Göteborgs kommun till gagn för oss alla.

Söndagen den 15 april 2012, då jag fortsatte med framröjandet av storhögen på Stora Vadet, kom jag tänka på att fordom var fornminnesvården inte alltid lika vårdande, utan i ett fattig-Sverige hade man fullt sjå med att försöka överleva dagen och i ens närmiljö tog man vara på det man hade till hands, bodde man på ett förhistoriskt gravfält fanns det gott om stenar att använda och som för övrigt var i vägen på de små åkertegarna.
  

Nancy Nykvist berättar i kåseriet Från Mitt 30-tal i Skara Gille 1984-1989 en dråplig historia om sin morfar Johan Larsson (1845 - ca 1925), torpare på Stora Vadet i Götala, där det även framgår att stenar från gravfältet på Stora Vadet har fått en ny funktion och att Stora Vadets marker nog innehåller ett stort antal numera okända gravplatser under jord:

Omkring 1920 kom det en ny lärarinna till Skara Folkskola. Hon var intresserad av gammalt och fornt. På strövtåg i de sägenomspunna trakterna vid Götala kom hon till morfars små åkertegar. Hon förstod att de liggande och stående stenarna var fornlämningar, varför hon kontaktade ”de lärde” i Stockholm för att de skulle komma och syna fornlämningarna. Men – det dröjde innan de kom, så morfar hann flytta på en del av stenarna. En riktigt stor och präktig sten tyckte han blev utmärkt att lägga som stadga i botten på den gödselstack som han då anlade. Han hade några kor och en häst, varför stenen snart doldes av gödsel.

När de ”lärde männen” kom och lärarinnan skulle visa dem de stenar, som hon hade ansett vara av intresse, kunde hon inte hitta dem. Morfar – i likhet med den tidens gentlemän – menade ”ja, se fruntimmer”.

Ingen frågade morfar var stenarna fanns och han ville inte besvära och uppehålla de sakkunniga och lärarinnan med att berätta om vad han hade gjort.

Det gör att jag med tiden nog på tomten kommer att hitta en och annan sten, som inte står på ursprunglig plats. Därför blev jag inte förvånad att jag under min vattenpump i söndags hittade under mossan en stor kvarnstensliknande sten som täcker den stensatta brunnen, ty en liknande finns vid ruinen av torpet Lilla Vadet norr om Götalabäcken. Eventuellt har de fordom använts vid någon kvarn eller så är de huggna för brunnsändamål. Denna typ av stensatta grävda gropar finns det gott om i kulturlandskapet och är de övergivna indikerar de ofta tidigare bostadsbebyggelse, då brunnarna nästan alltid låg i direkt anslutning till gårdsplaner. Eftersom det är mycket arbete förknippat med att stensätta en grävd grop, så måste vi tänka oss den som en viktig ekonomisk resurs. En brunn kan ligga kvar som en grop i landskapet. Det är vanligt att man fyllt igen gamla uttjänta eller uttorkade brunnar med sten och grus för att förhindra olyckor. Jag hoppas att de båda Vadställstorpen får behålla sitta klara vatten, som spår av de två tvillingtorpens forna brukare.

I början av 1990-talet brukade jag hålla öppet på Lebellska köpmannagården i Kristinestad, då intendenten var på inköpsresor. Stadsgårdens äldsta delar härrör nästan från stadens grundande 1649. Sådana gamla hus har klockor som har tickat i århundraden, så ljudet för mig var detsamma som för dem som bodde där under exempelvis Gustav III: es dagar. Söndagen den 1 april passerade jag Trandansen vid Hornborgasjön och tusentals tranor fyllde dess stränder, flyttfåglarna kommer tillbaka, men närapå hälften eller 120 av våra 250 häckande fågelarter stannar kvar. De flesta av fåglarna var även våra förfäders. När kulturlandskapet förvandlas, försvinner även en del av fåglarna. Nötväckorna gillar gläntbackens jättelika ekar med rötter i Gustav Vasas tid. Jag har det i åtanke, när jag röjer på Stora Vadet. Under söndagen försökte jag släppa tillbaka ljuset på storhögen; skymmande grangrenar sågades ned, sly klipptes bort och senare i vår ska jag ha kommit så långt att man tydligt ska se storhögens form, kunna vandra runt den och att man från dess topp ska ha utsikt över landskapet. Jag röjer även upp längs strandkanten av Götalabäcken, där ligger så mycket döda träd, fjolårsgräs, sly och taggiga buskar.


 

Den andra gravhögen på tomten, bevuxen av en massa olika mindre träd och buskar, som ligger alldeles bakom torpstugan, har en inbyggd jordkällare, den uppfördes enligt säljarna i november 2011 av två luffare som i tacksamhet för boende och mat åt husmodern på Stora Vadet ville uppföra en jordkällare. Kanske de var arbetslösa rallare eller dylikt, för källaren är väl uppförd. Nancy Nykvist berättar i kåseriet Från Mitt 30-tal i Skara Gille 1984-1989 om hur det där förr växte rikligt av blommor och buskar som jag knappt känner namnet på, så mycket finns att lära:

På västra sidan av källaren, som troligtvis är placerad i en gravhög, växte ärenpris, eller som vi alltid sa´, mormors glasögon. På östra sidan fanns snöbärsbuskar, merabeller och krikonträd. Bären på de gamla surbärsträden blev nästan svarta innan de var riktigt mogna. Då var de saftiga och goda. Krusbärs och vinbärsbuskar fanns också.

När jag kommer ut från Lilla Vadets marker till Gamla Axevallavägen, så syns Skara bôxer och i början av 1900-talet syntes tvillingtornen på Skara domkyrka även från Stora Vadet, men skogsbeståndet är större idag och trädkronor skymmer stadens tvenne karaktäriska kännetecken. Det framgår av en dråplig historia som har med bygget av jordkällaren att göra och återberättas i Nancys berättelse. Hon inleder med en kort levnadsbeskrivning av sin morfar Johan Larsson (en underbar bild på honom 80 år gammal vid husknuten på Stora Vadet 1925, med den gammaldags lockpanelen synlig och såpnejlikorna runt stugan, finns bevarad på Västergötlands museum, se länken http://www9.vgregion.se/vastarvet/va/resultat_enpost.asp?nr=VGM_A635 ):

När morfars föräldrar flyttade till torpet år 1852, hade namnet ändras (från Stora Taskevad) till Stora Vadet. Morfar var det äldsta barnet i den syskonskaran. Han var född 1845. Han övertog arrendet efter sin far. Morfars andra hustru var min mormor. Det äldsta arrendekontraktet som vi har bevarat är från 1875. Morfar hade slitit hårt med att bruka de små tegarna mellan alla stenar. Att det var gamla gravfält som brukades, ansåg väl ingen som något märkvärdigt.

En hel del sten kom till användning, när morfar med hjälp av två luffare gjorde en källare. Stora stenar är lagda både till väggar och tak. Med tanke på dåtida enkla hjälpmedel är det fantastiskt att det göra en så bra källare med ett så fint takvalv som står sig än idag. Det har berättats för oss att det skulle ha varit så, att när den ena av de två luffarna fick syn på Skara ”bôxer” blev han så törstig att han inte kunde motstå att springa till stan och köpa ”dreck”. Se´n blev det inget mera arbete på ett tag.

Men morfar och luffaren kom på råd. Luffaren fick aldrig vända sej´ mot väster. När han hade ärende däråt så fick han gå baklänges, för bara han inte såg kyrktornen så ansatte törsten inte honom. Så fick det bli till källaren var färdig.