Fornforskaren Pehr Arvid Säve besöker Götala sommaren 1862.
För 152 år sedan var kulturhistorikern Pehr Arvid Säve (1811-1887) från Gotland ute på uppdrag för Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens räkning, då han under åren 1861-1865 var akademiens antikvitetsintendent på Gotland, i Västergötland och Östergötland. Sommaren 1862 kom han till Skara:
”Jag uppvaktade Biskop Butsch (1), då jag påyrkade bland annat vigten af kontraktsprostarnes närmare tillsyn öfver kyrkornas gamla tillhörigheter, helst vid templens ombyggnad, reparation o. s. v. Härjemte erhöll ock många upplysningar t. ex. om de gamla och märkliga träkyrkorna i Habo och Bottnaryd och de prydliga ljuskronorna derstädes, om det vackra kyrksilfret i Borås m. m. samt i synnerhet angående Varnhems herrliga klosterkyrka. Äfven besöktes Domkyrkosysslomannen Lektor Carlmark (2) på Uddetorp (3), hvilken lemnade många vigtiga upplysningar samt äfven meddelade en afskrift af auktionsprotokollet öfver P. Thams till Dagsnäs försålda vigtigaste böcker m. m. Äfven skänkte han till Kongl. Akademiens Samlingar åtskilliga originalhandteckningar af Hilfeling. Vid Uddetorp ligger en fyrkantig sten (*) som å sin öfre yta har en naturlig ränna, hvadan sägnen är, att den varit en offersten samt att man låtit blodet komma i rännan.
Jag besåg Skara domkyrka, hvilken lyckligtvis på norra sidan fått behålla sin gamla sköna anordning. Det inre har undergått flera moderniseringar och är, med undantag af det Soopiska grafmonumentet (nu flyttadt till norra dörren) alldeles beröfvadt sin gamla prydnad. De märkliga grafstenarne har herr Carlmark noga aftecknat.
På kyrkovinden fanns dock bevaradt en mängd af rätt dyrbart gammalt kyrkobohag, deribland ett sidostycke af en chorstol, af ek, 3 alnar 8 tum långt, 1 aln bredt och 3 ½ tum tjockt (se nästa sida).
Äfven besöktes med Lektor Carlmark Brobacka (Skaraborgs slottsvallar) (4), hvilka tydligen te sig som forna vallar af ett fäste, nu gräsbevuxna, delvis bebyggda och mycket skadade.
Af Rektor P. G. Alander (5) erhöllos många upplysningar om Vestergötlands fornlemningar, i synnerhet om gång-grifterna, t. ex. vid Algutstorp i Edsvära, vid Rössberga (Jacobsbergs torp och Hacket) i Valtorps socken m. fl. Slutligen åtföljde jag honom till läroverkets, under hans ledning påbörjade fornsamlingar.
Domstenarne nära vester om Götala äro nio stycken på kullen åt öster, ännu orubbade och omkring halfannan aln höga,
äfvensom en mindre rundel af 7 stenar i vester dersammastädes,
så ock deremellan ytterstenarne af en fyrkant sydvest derstädes; inom denna äro flera stenar tydligen och nyligen borttagna.
Ett grustag är gjort under branten af kullen i öster och söder. Också fins en mindre stensättning öster om kullen. Nära nordost under kullen ligger en sten af omkring 4 alnars tvärmått och omkring 1 aln 12 tum hög, med flera grunda hål i dess öfre yta.” (6)
2) Magister Johan Peter Carlmark (1779-1870). Tisdagen den 9 september 2014, beställde jag från Ryös antikvariat i Stockholm ett exemplar av Johannes Petrus Carlmarks (Vestrogothus) akademiska arbete från år 1801 - DISSERTATIO DE ENGELBRECHTO, ENGELBRECHTI FILIO, ARMIGERO, REGNI SVECIÆ CAPITANEO. Præside Doct. Erico M. Fant /.../ P. p. Johannes Petrus Carlmark (Vestrogothus). Upsaliæ: Edman, 1801. (2), 7 s. Tagen ur band. Med lätt genomgående fuktfläck samt med namnteckning "Broocman" på titelbladet. Eric Michael Fant, teologie doktor och professor i historia vid Uppsala universitet 1781, född 9 januari 1754 i Eskilstuna, död 23 oktober 1817 i Uppsala.
3) Gården Uddetorp vid Skara, tjänade som domkyrkosysslomannaboställe. År 1943 förvärvade Skaraborgs läns Hushållningssällskap fastigheten såsom skoljordbruk och alltsedan 1945 har elever bott där, i dags datum ett naturbruksgymnasium.
4) De besökte medeltidsborgen Gälakvist, som i senare tid har kallats för Brobacka. Säve misstolkar dessa som Skaraborgs slottsvallar, vilket inte stämmer. Skaraborgs slott var en slottsbyggnad (riksborg) söder om Skara centrum. Slottet låg strax söder om nuvarande Skaraborgsgatan. Skaraborg var ett nyare slott byggt på ruinerna av dominikankonventet i Skara. Slottet byggdes av kung Johan III, och stod klart 1585. Det skapades ur den byggnad som före reformationen utgjorde en del av dominikanerklostret Skara konvent. I slottet fungerade den forna Sankt Olofs klosterkyrka som slottskyrka. Den omfattade hela norra längan av slottet och hade i öster ett tresidigt avslutat kor. I övrigt användes sten från klostret i bygget som var en fyrlängad byggnad kring en borggård. Slottet gav namn åt Skaraborgs län vid Axel Oxenstiernas första länsindelning under 1600-talet. Skaraborgs slott brändes ner av danskarna 1612, men då det fanns beslut på att det skulle byggas upp bodde landshövdingen vid sitt tillträde 1634, då Skaraborgs län bildades, provisoriskt på Götala kungsgård, intill Skara. En viss tid bodde landshövdingen även på Höjentorp. År 1660 anvisades istället Marieholms kungsgård, i Mariestad. Då pengar saknades för återuppbyggnad av Skaraborgs slott, permanentades så småningom den provisoriska lösningen med landshövdingens residens i Mariestad, som var hem för landshövdingen fram till 1997, då Skaraborgs län upphörde att existera.
5) Pehr Gustaf Alander (1807-1874), född i Norra Ving utanför Skara, var en svensk skolman, läroboksförfattare och riksdagsman. Alander blev filosofie magister i Uppsala 1833, lektor i historia vid Skara gymnasium 1840, var rektor vid högre elementarläroverket i Skara 1857-1868 och 1871-1872. Alander författade även ett flertal läroböcker i svensk och allmän historia. Vid riksdagen 1862-1863 var han riksdagsman i borgarståndet för Skara, Mariestad och Alingsås. Han var då bland annat ledamot i expeditionsutskottet.
6) Texten är publicerad i Bror Emil Hildebrands (del 1-4, 1864-1880). - Antiqvarisk tidskrift för Sverige, andra delen (1867-1869), sidorna 123-124. Bilderna från Tempelbacken i Götala är fotograferade av Harri Blomberg 20140906.
Skara stift 1000 år (1014-2014).
I helgen har man firat tusen år i kyrkans spår, där staden Skara såsom säte för biskopen, stått i centrum. Jag bevistade festligheterna i min nya hemstad under fredagen, då sensommarsolen lyste över besökarna och vi firade att biskop Thurgot kom från Bremen för tusen år sedan. Han var missionsbiskop "i de två götalanden", sänd av ärkebiskopsdömet Hamburg-Bremen och verkade här 1014-1030.
Skarastiftet inrättades 1014, efter biskoparna en tid ha verkat i Husaby, enligt uppgift i Äldre Västgötalagens biskopslängd som anger att biskopssätet först låg därstädes, flyttade man sedan till Skara. Knappt ett halvt sekel efter stiftets inrättande grundlade biskop Adalvard den äldre den första domkyrkan, helgad åt Jungfru Maria. Man brukar anse att domkyrkans invigning ägde rum 1150, alltså nära hundra år senare.
Adalvard d.ä, var biskop i Skara stift från 1060 till sin död 1064 och under hans tid blev Skara definitivt centrum för det nya stiftet. Då grundlades också domkyrkan, men flytten av stiftscentrum från Husaby till Skara kan ha skett tidigare, redan under biskop Osmundus på 1050-talet. Osmundus var en klerk och biskop, omnämnd av Adam av Bremen. Han insattes som biskop av kung Emund den gamle under 1000-talet. Om Astmund (även kallad Osmundus / Osmund) säger Äldre Västgötalagens biskopslängd:
ÞriÝhi war astmuÝær biscupær. han satti fyrst staff oc stoll .i. skarum. oc hanum sköttes bolstaÝhir. hær aff almænnighi. vtæn prowæstu boll .a. mildu heÝe. i. skarum liggær han.
Den sista delen är intressant, då det står ”Hanum sköttes bolstadir här af almänningi, utän provästu bool a mildu hede”, vilket kan översättas till ”honom gavs bostad på allmänningen, utanför biskopsbolet, på en behaglig plats".
I vissa sammanhang har några historiker uppfattat att biskopen tilldelades en gård, som hette Mildeshed, men av ovanstående förstår man att ”a mildu hede” bara betyder ”en behaglig plats” och den platsen torde med all säkerhet vara Götala, där biskopen bor när de första skrivna källorna uppkommer och utpekar Götala som skarabiskopens första kända namngivna boplats. Flera biskopsbrev är skrivna där på 1200-talet.
Biskopsbostället i Skara skapades av allmänningen vid Skara. Samma allmänning i Götala, som hade varit den tingsplats där alla götars ting hölls, ty gemensamma samlingsplatser som marknadsplatser och tingsplatser var belägna på allmänningarna och i anslutning till allfartsvägar. Vägarna gick på byns allmänningar. Samma vägar som gravfält och runstenar ofta återfinns i anslutning till, det äldsta kända vägnätet i Götala över Stora Vadet passerar ännu idag flertal stora förhistoriska storhögar och tillhörande gravfält.
Därmed kändes det rätt att fira denna märkesdag – Skara stift 1000 år, ävenledes i Götala, där skarabiskoparna bodde fram till 1200-talets andra hälft, då det tillföll kronan och tillhör ännu idag. Nedan visas en bildserie från denna nådens dag i nådens tid, fredagen den 29 augusti 2014 i Skara – Götala – Skara.
Jonas Carl Linnerhielm besöker general Fock på kungsgården i Götala hösten 1803.
Någon gång mellan 12-15 september 1803, besökte den första svenska turisten Jonas Carl Linnerhielm (1758-1829) överstebostället Götala utanför Skara. (1) Han har skildrat besöket i boken Bref under nya resor i Sverige (1806), det hittas i det tionde brefvet, sidan 99:
Från Skara reste vi till Götala, bostället för Chefen vid Vestgöta Kavalleri-regemente, att besöka den vördnadsvärda Generalen Hr. Fock (2), som vid 78 års ålder ännu gör långa promenader till häst och sjelf kommenderar sitt regemente. Götala ligger en ganska knapp fjerdingsväg ifrån Skara, något till höger om vägen till Skärfs gästgifvaregård. Der är ej betydlig byggnad; och om dess läge är fritt och utan tvånget af staket, är det också utan mycken prydnad af planteringar; och derföre nog flackt. En drygare fjerdingsväg från Skara är till venster om samma landsväg Biskops-sätet Brunsbo. Läget svarar emot åbyggnaden, som utan prakt eller anspråk är af nuvarande Innehafvaren Hr. Biskopen Doktor Weideman uppförd.
1) Jonas Carl Linnerhielm är främst känd för de tre illustrerade reseskildringar han gav ut: Bref under resor i Sverige (1797); Bref under nya resor i Sverige (1806) och Bref under senare resor i Sverige (1816).
Dödsannons för Georg Wilhelm Fock (1727-1808), publicerad i Inrikes tidningar 1808-05-06, sidan 2.
2) Georg Wilhelm Fock, född 21 januari 1727 på Thunarp i Sandhems socken, död 29 april 1808 på överstebostället Götala i Skara landsförsamling. Under sin tid på Götala, utgav han Sammandrag af de tid efter annan utkomna kongl. påbud, och andra författningar; jemte general- och regements-ordres, til efterlefnad för compagnie befälhafvare vid kongl. Westgötha cavallerie: upsatt vid majors expedition år 1799. Götala: den 24 julii 1799. Georg Wilh. Fock. Skara, tryckt hos F.J. Leverentz 1801, 68 sidor.
Svenska adelns ättar-taflor / Afdelning 1. Abrahamsson - Granfelt / 847 (1858-1864).
Natur- och kulturstigen vid Götala.
Dimslöjor vid Götalabäcken.
Förr när dimman smög över Götalas gärden sades det att "mösakärringen kokade gröt till barna", berättade Barbro Olofsson i Skara, för mig igår.
Denna folkloristiska figur fanns i folks föreställningsvärld i nejden kring Hornborgasjön i Västergötland och föranleddes av att dimslöjorna lade sig över Götala natten mellan söndag och måndag, under en långhelg då jag bevistade Götala tillsammans med min sambo.
Under söndagen kom även vår granne från torpet Motviljet cyklandes till oss på torpet Viljet, gav mig till låns en cirka tjugo år gammal trycksak som heter ”Välkommen till natur- och kulturstigen vid Götala”.
Vår granne hade köpt den för 5 kr, vid en informationstavla intill den forna kungsgårdens huvudbyggnad – Götala herrgård, då han kom till Götala som fritidsboende för ett par decennier sedan. Jag har letat efter det här häftet, då jag på mina vandringar i Götalas hagar har sett vita trästolpar och plåtskyltar med nummer, delvis förfallna, men ända visandes att det har funnits en kulturstig i området.
På turistbyrån i gamla biblioteket hade de ingen aning om vad jag pratade om, då jag frågade efter den gamla leden, däremot var nuvarande motionsslingan Tempelbackaleden bekant, där bland annat Skaras äldsta ek, 350 år gammal, går att bese längs leden, nyrenoverad och 1850 meter lång om man följer hela slingan.
För mig gör den nytta då en 130 meter lång spång hjälper mig att passera över de gamla madmarkerna i Götala (våtmarken, som Götalabäcken har runnit genom, utdikades på 1920-talet och bäckfåran är uträtad), och informationstavlorna om eklandskapet är upplysande.
För att återgå till natur- och kulturstigen vid Götala, så hade den till större delen en annan utsträckning och ledde bland annat förbi vårt andra torp i Götala – Stora Vadet.
Vår granne på torpet Motviljet berättade att han då, även följde med broschyrförfattaren på en anordnad rundtur längs de elva stationer, som stigen hade och han berättade att redan då hade hon redan hunnit flytta från Skara och hennes – namnet okänt – kunskaper var som allra starkast, då det gällde blomster och fauna i allmänhet. Påståendet och naturinslaget märks även i skriften om natur- och kulturstigen, tillkommen i samarbete med Skara kommun, Naturvårdsverket, Föreningsbanken, Hushållningssällskapet Skaraborg och Domänverket, sistnämnda ägde då Götala och arrenderades av Skaraborgs läns hushållningssällskap, vars huvudbyggnad var uthyrd åt med Märta Johansson med personal, som bedrev restaurangverksamhet.
Stigen, som ledde genom ett omväxlande landskap med åkrar, betesmarker och skog, var ca 2 km lång, om man valde att bara gå i hagmarkerna runt själva Götala.
Det lite längre alternativet, som ledde över nuvarande Stenumsvägen genom Torparelyckorna, var ca 4 km lång.
Bitvis gick man utmed mindre vägar och stigar, men även genom hagmarker med betande djur, över stock och sten, små bäckar och diken.
Hållplatserna längs stigen var elva:
1. Götala herrgård
2. Götalabäcken
3. Stora Vadet
4. Öppna diken
5. Gravfältet
6. Torp vid Halla
7. Norr om Motviljet
8. Hamlade träd
9. Torparelyckorna
10. Kungahagen
11. Tempelbacken
Om Stora Vadet skriver hon:
”På ett ställe där Götalabäcken var lite grundare och sträckan över den inte så lång, uppstod redan tidigt ett vad. På en karta från 1682 finns här två torp omnämnda, Stora och Lilla Taskevad.
Stora Taskevad heter idag Stora Vadet och finns kvar strax söder om bäcken. Förbi torpet kan vi ännu följa den färdväg som under järnåldern ledde från Järnsyssla ned mot Stenum.
Här har man passerat vadet – precis som namnet anger. Den nu försvunna leden ”Taske-” ger oss en antydan om att vattnet, åtminstone under delar av året, nådde upp i midjehöjd på dem som tog sig över (taska = pung, ficka). Väster om landfästet för vadet ligger en låg stensättning som är 19 meter i diameter.
Den största gravhögen, som ligger omedelbart öster om vadet, är idag dold och övervuxen av gran och ek. Förutom att ha fungerat som minnesmärken över mäktiga personer, har de framträdande gravhögarna haft en viktig funktion som land- och riktmärken för dem som skulle ta sig över vadet.”
Av de övriga tio rubrikerna förstår man att det finns en del matnyttigt för att mig att inspektera, bland annat resterna av hamlade träd. En kopia av informationshäftet, ska jag för övrigt överlämna till turistbyrån i Skara.
Bilderna är fotograferade i Götala mellan 25-28 juli 2014.
Skaramonument i Götala domarelund.
Borgmästarens förslag om ett monument över folkets självstyrelse på Tempelbacken i Götala.
En sommardag för 81 år sedan kan man läsa en insändare av Skaras borgmästare Gustaf Eksell i Skara Tidning. Den 28 juli 1933 delger han uppslaget Skaramonument i Götala domarelund, där han vill att man ska att uppföra ett minnesmärke, erinrande om träldomens upphävande, men även om alla götars ting, på Tempelbacken i Götala. Han skriver:
”När för några år sedan tanken uppstod på åstadkommande av ett monument i Skara, avsett att utmärka stadens höga ålder och dess betydelse under gångna tider såsom en centralpunkt i olika avseenden för västra Sverige, så omfattades denna tanke med intresse icke blott bland stadens invånare utan även utanför deras krets. Förutsättningen för att understöd skulle för från annat håll lämnas till planens förverkligande var emellertid, att från stadens sida intresse visades, och därför bildades som bekant monumentföreningen, som fick ett relativt stort antal medlemmar. När kort därefter kristiden bröt in med full styrka, minskades dock utsikterna till att från utomstående håll erhålla det understöd, som torde vara nödvändigt för att åstadkomma ett minnesmärke av betydenhet i konstnärligt hänseende. Emellertid torde utsikterna för ett understöd från vidare kretsar fortfarande föreligga, därest minnesmärket ägnas händelser eller förhållanden av mera allmänt intresse än det lokala.
Planen att med minnesmärket hugfästa den märkliga händelsen som Magnus Erikssons här i staden utfärdade påbud om träldomens avskaffande utgör, motsvarar ju i ganska hög grad ett dylikt anspråk. Men Skara hade emellertid under många århundraden förut, även bortsett från dess betydelse såsom kyrklig centralpunkt, varit ett centrum för en offentlig verksamhet av omfattande betydelse för åtminstone hela västra Sverige, en verksamhet, som till väsentlig del torde hava utövats vid alla götars ting i domarelunden vid Götala. Här stiftades under lagmannens ledning av allmogen lag, här skipades rätt, och här grundlades och utvecklades den folkets självstyrelse, som vi sena tiders barn hava all anledning att med stolthet och tacksamhet bevara i vårt minne.
I denna vackra lund, som efter stundande årsskifte* kommer att ligga inom stadens gränser, bör ett minnesmärke resas, som erinrar icke blott om Magnus Erikssons påbud om träldomens upphävande, utan även om alla götars ting och den urgamla folkliga självstyrelse, som det är en heder för vårt folk att se tillbaka på. När Sveriges riksdag avser att år 1935 med stora högtidligheter fira sitt 500-årsjubileum, kanske den även kan vilja ägna en tanke och en skärv åt hugfästandet av minnet av sin föregångare i västra Sverige, och måhända kunna även landstingen i Västsverige vilja på något sätt ihågkomma sin företrädare, alla götars ting.
Ett värdigt monument i den restaurerade domarlunden vid Götala skulle enligt min mening vara ägnat att väcka ett mer allmänt intresse utom staden med därav ev. följande understöd samtidigt som det skulle skapa för stadens invånare en vacker minnesplats och för turisterna en sevärdhet av betydande intresse.”
Ett monument till åminnelse över Skara stadga 1335, kom aldrig att resas i Götala 1935, men däremot i centrala Skara 1985, till 650-årsminnet av avskaffandet av den svenska träldomen år 1335.
Neolitiseringen av Västergötland.
I äldre tider hade Hornborgasjön sitt utlopp i Götala, på väg mot Vänern och Västerhavet och för 6000-5000 år sedan började landskapet, öster och söder om vår kära hembygd utanför Skara förändras kraftigt. Vegetationsförändringar är synliga redan för 6000 år sedan och ca 700 år efteråt och de närmaste århundradena uppförs gånggrifterna i Axvall och Norra Lundby av de första bönderna i Sverige, i slutet av neolitikum tillkommer hällkistorna, varav några stycken bland annat hittas i Stenums socken. Den neolitiska revolutionen hade nått Skara kommun och den kreatursdrift, som förs i Götala och Örnsro är den del av dessa stenåldersbönders omvandling av Skarabygden.
Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet bedrifter sedan decennier tillbaka, ofta i samarbete med Västergötlands museum i Skara och Falbygdens museum i Falköping, arkeologiska inventeringar, undersökningar och utgrävningar av dessa neolitiska grav- och boplatser.
De senaste åren i Logården i Karleby socken, där man intill Nordens största gånggrifter, har funnit dessa gravkonstruktörers boplatser. Jag fick i maj månad 2014, möjlighet att delta på en dags utgrävning tillsammans med B-kursen som hade sin fältkurs därstädes.
Bekanta ansikten, forskare som har arbetat länge med det neolitiska arvet på Falbygden, såsom Tony Axelsson, Karl-Göran Sjögren, Malou Bäcklund Blank och Peter Jankavs var där denna dag.
Min sambo Kenneth Camporedondo var ciceron denna dag. Det blev årets andra utgrävningsplats, då jag tidigare i vår deltog i en arkeologisk förundersökning i Komarken utanför Kungälv. Maj månads gästspel har sin orsak i att jag tillsammans med Gunnel Peterson i Fornminnesföreningen i Göteborg och med hjälp av Patrik Castillo, under våren 2014 har hållit en studiecirkel med namnet Liv och död i gånggriftstid. En förberedelse inför den sommarutgrävning som våra föreningsmedlemmar får delta i Logården under en veckas tid kring midsommar, under ledning av arkeolog Tony Axelsson med flera.
Denna månads blogg berör utgrävningen, då utan dessa tidiga bönder skulle inget kulturlandskap, såsom vi känner till det finnas. Gånggrifterna i Karleby socken ligger ovanför boplatsen, ej visuellt synliga, boplatsavsatsen leder mot en dalsänkan Åsle mosse. Fyndmässigt hittas rikligt med trattbägarkeramik, flinta, djurben och -tänder av nöt, svin och får, men även makrofossiler av forntida fröer, skal och växtdelar. En del anläggningar, såsom rester av stenskodda stolphål av forntida långhus och så vidare.
I alla fall en mycket spännande arkeologisk utgrävningsplats, där utgrävningsförhållande är goda med toalett, tält och låsbar förvaringscontainer.
Johan Georg Arsenius minnesanteckningar från kungsgården i Götala.
Götala har varit en kungsgård alltsedan Magnus Ladulås regeringstid. Dessförinnan var det biskopsgård, varifrån medeltidsbrev är skrivna på 1200-talet av biskoparna Lars I, Ragvald och Brynolf Algotsson. Den sistnämnde ryktbare biskopen är den som säljer biskopsgården till kronan på 1280-talet, men biskoparna kommer tillbaka till bygden öster om Skara då man på 1400-talet flyttar till Brunsbo.
Namnet Götala har tolkats som göternas eller Odens heliga tempel eller heliga plats, men var ett eventuellt tempel kan ha legat är inte helt klart – Tempelbacken pekas ut – och av tradition hölls Alla Götars Ting därstädes. Enligt äldre Västgötalagens uppräkningar av kyrkobyggnader ska biskop Bengt den Gode, på 1100-talets slut ha låtit bygga och inreda Götala kyrka. Oklart om det var en sockenkyrka eller gårdskyrka. Sydväst om Tempelbacken finns en plats som av tradition heter Götala kyrka, men arkeologiskt oklart om det har stått en kyrka på platsen.
Kung Erik Eriksson (Läspe och Halte) skriver medeltidsbrev 1246 på besök hos biskop Lars I i Götala, kung Karl XI övar Västgöta regemente till häst i Götala 1685 och kung Gustav III och hans bror hertigen av Östergötland besöker och övernattar på Götala kungsgård 1772. Kungsgården var länsresidens och bostad för Skaraborgs landshövding mellan 1612 och 1660 Dagens huvudbyggnad byggdes i slutet av 1880-talet och används till restaurang. Tidigare fanns här en byggnad från 1730-talet. Då var kungsgården översteboställe för Västgöta kavelleriregemente. Till den äldre byggnaden hörde två flygelbyggnader som på 1960-talet flyttades till Kråks herrgård vid Västergötlands museum i Skara. Efter Hushållningssällskapets drift av gården har Sveriges lantbruksuniversitet tagit över och driver idag gården som försöksgård, med en stor besättning av nötkreatur.
Kungsgården Götala är en plats, där många spännande levnadsöden har utspelat sig. Inte bara i mangårdsbyggnaden, utan även i de många torp som har underlydit kungsgården. Nancy Nykvist har i sin bok Återblick (1997) och i stort antal artiklar i bland annat Skara Gilles årsbok Ett och annat från den gamla staden Skara skildrat med stor berättarglädje om livet på torpet Stora Vadet under 1800- och 1900-talet, som på järnåldern var begravningsplats för Götalas stormän vid Vadstället över Götala madet. Om livet på själva kungsgården finns fina skildringar i Johan Georg Arsenius (1818-1903) postumt utgivna Minnesanteckningar, genom Nils Erdmanns försorg 1924. Lite grann om bakgrunden till Arsenius berättelse kan man läsa i Bengt O.T. Sjögrens artikel Herrar på Götala i Skara Gilles årsbok Ett och annat från den gamla staden Skara 2002-2003. Originalhandlingarna till Arsenius minnesanteckningar förvaras på Uppsala universitetsbibliotek och nedskrevs då Arsenius var 76 år gammal anno 1894, alltså för 120 år sedan. Han var skolkamrat och personlig vän med bröderna Thom och Axel Adlercreutz på Götala och beskriver deras vänskap. Deras familjer var ingifta med varandra, då brödernas syster Mathilda (1816-1840) var gift på Götala kungsgård den 23 september 1836 med Johan Georg Arsenius farbror - kaptenen och sedermera överstelöjtnanten vid Bohus läns regemente Georg Arsenius. Mathilda Arsenius ligger för övrigt begravd på Gamla kyrkogården i Skara, tillsammans med sin far Gustaf Magnus Adlercreutz (1775-1845) och mor Margareta Elisabeth Charlotta von Arbin (1778-1836). Gravstenen finns ännu att bese.
Nu till Arsenius minnesanteckningar om familjen Adlercreutz på Götala kungsgård:
Nu kom det tredje och intressantaste skedet i min ungdom. Istället för Scheffrarna fick magister Linnarsson två nya disciplar, Thom och Axel Adlercreutz, och jag två nya kamrater. De hade förut varit vid Barnängens skola i Stockholm. Inte tror jag, att de lärt sig mycket där, men Axel ägde ett briljant huvud och skaffade sig snart ett gott anseende i Skara skola på latinlinjen, då Thom åter gick in i apologistskolan. Thom var av samma ålder som jag, Axel två år yngre.
Fadern, general Gustaf Adlercreutz, var yngre broder till den store finske generalen och excellensen greve Carl Adlercreutz, som fått ett stort namn i historien, dels för sina hjältebragder i Finland och dels för sitt aktiva deltagande i Gustaf IV Adolfs avsättning 1809. Efter Finlands förlust flyttade båda bröderna till Sverige.
Den äldres liv och bana är historiskt känd. Den yngre blev chef för Västgöta kavalleri, som snart fick sitta av, då Adlercreutz befordrades till generalbefälhavare i distriktet och fick behålla Götala, en kvarts mil från Skara, såsom pension. Han hade deltagit i 1813-14 års krig, bar ordnar och medaljer och ett vackert ärr efter en kula under hakan. Han hade även ärvt Leckö (Läckö kungsgård), som excellensen fått i nationalbelöning på 50 år och lämnat åt sin äldsta dotter Charlotte samt hennes man, greve Rudenschöld, vilka, när jag kom i huset, bodde på Leckö.
Generalen, ett original, en äkta finne, föreföll livlig och glad, när han var vid det lynnet, men led av hyprokondri emellanåt. När det kom på, låg han hela år, men sjukdomen gick oftast över på en gång, och från en skröplig sjukling blev han då en levnadslustig ungdom. Han kalasade och drack och var med om allt. Som bevis på hans ovanliga kroppsstyrka vill jag berätta en episod.
Utom den stora rödmålade envåningshuvudbyggnaden på Götala funnos två flyglar. Den ena inneslöt köksdepartementet. I den andra hade i ena ingången generalen sina två à tre rum,och i den andra ingången bodde magistern och vi tre gossar. I början voro generalens sjukdomsperioder kortare och hälsoperioden längre. Sedermera blev det tvärtom, och vid det tillfälle jag nu vill tala om hade han legat mest till sängs i hela två år.
Middagarna åt han icke i familjen, men på aftnarna kl. 6 brukade han komma upp i salongen, där han lade patience, men nästan aldrig sade något.
En afton vid jultiden observerade jag, att han emellanåt tittade upp ur korten. En gång steg han upp, gick några steg och gnuggade sina händer. En liten stund därefter gick han ut och kom tillbaka med ett livligt och glatt utseende. Jag fick sedan höra, att han gått ned i stallet och med ett par örfilar tuktat upp kusken Rapp, en duktig karl, men dyrkare av spirituosa.
Morgonen därpå kom han in i våra rum kl. 4, väckte oss med en dusch ur vattenkaraffin, skrattade som en ungdom och sade: Opp nu, pojkar, gå till stallet och ställ i ordning spannet och Knölpotäten – han hade nämligen konstiga namn på alla sina vagnar. Därefter gick han och satte sig på magisterns sängkant där han skämtande och pratande kvarblev ett par timmar.
Vi läto spänna för, och kl. 9 var ekipaget på kälkar framme. Något slädföre var det just icke, endast litet rimfrost på vägen, men det gjorde detsamma.
Sedan generalen fått tömmarna, satte de fyra gula hästarna av med släden, som om den hade varit ett nötskal, in till staden, där vi bevistade gudstjänsten. Vid återkomsten blev det liv i huset, till middagen vin på bordet, skratt och skämt.
Dagen därpå satte sig generalen i sadeln på ridhingsten Milord, en gul, guldglänsande häst med vit man och svans, och red till Mariestad fem mil. Andra dagen red han hem igen. Detta vid 58 års ålder och efter två års sängliggande.
Nu blev det annat liv i huset. Kalaser för grannarna, baler och tillställningar av alla slag. Särskilt minns jag ett societetsspektakel på Charlottadagen den 12 maj, generalskans namnsdag. Dessemellan ridturer i trakten. Jag fick mina första ridlektioner på den förutnämnde hingsten Milord, men erhöll så mycket ovett, att det nästan gav mig avsmak för ridningen. Efter lektionens slut var generalen dock lika vänlig och glad som vanligt. Hans långa meritförteckning finnes fullständigt uti ättartavlorna, men jag vill nämna några ord om generalskan. Född von Arbin och syster till general Arbin, som också efter Finlands förlust överflyttat till Sverige, var hon ett i alla avseenden överdådigt fruntimmer. Vacker, lång och rak hade hon en hållning som en drottning. Hennes uppträdande på tillställningar och baler väckte alltid uppseende, och man kunde säga hon var primus inter pares. Bredvid sin gubbe, som var kort med en liten rund mage och en tjock, glänsande snusnäsa, såg hon nästan ut att tillhöra en annan folkras. I övrigt måtte hon ha varit mycket lik sin bror excellensen, om jag skall döma efter dennes mycket väl målade porträtt av Krafft, som hängde på Götala. Detta porträtt finnes på många andra ställen i vackra gravyer.
Generalskan dog 1836. Samma år hade andra dottern i huset, Mathilda, ingått äktenskap med min farbror, då löjtnant vid Bohusläns regemente och stabsofficer. Han hade varit adjutant hos generalen, såg mycket bra ut, sjöng med en vacker basröst och dansade utmärkt. För övrigt var han en god jägare och ovanligt stark. Han bröt på armtag ner en kringresande teatersimson.
Han och hans hustru fingo nu bo kvar på Götala tills vidare, och som hon var en snäll och behaglig ung fru blev hon värdinna. Hon var då 18 år och han dubbelt så gammal, eller 36. Tre år därefter dog hon på Götala, och han gifte om sig 1842 med Augusta Bildt i Uddevalla, även då dubbelt så gammal som sin andra hustru.
Generalens äldsta dotter var redan vid min ankomst till huset gift med greve Carl Rudenschöld. De bodde på Leckö. Hon var utmärkt musikalisk och hade en ovanligt stark och klangfull röst. Hon sjöng stundom vid konserter och oratorier i Skara domkyrka som, ehuru ovanligt stor, väl fylldes av hennes stämma. Ofta fröjdade hon oss också i hemmet med sin sång.
Hon hade flera barn, bland andra Axel, sedermera chef för Bohusläns regemente.
I Arsenius minnesanteckningar återkommer han ett flertal gånger till Götala och familjen Adlercreutz, bland annat brukade han med bröderna Adlercreutz från Götala med ”häst och åkdon” åka till Marums å för att bada. En gång, då Thom inte var med höll brodern Axel Adlercreutz på att drunkna i kvarnströmmen under sådan färd. Arsenius räddade honom till livet genom att dra upp Axel i håret:
Jag grep honom i håret och sam på rygg, vilket jag kunde bättre, och drog honom i land. Innan vi kommo dit kände jag dock mina krafter svika, men till vår lycka stötte mina fötter mot ett grund, där jag stannade litet. Jag lyfte upp hans huvud och gav mig sedan ut och passerade lyckligt det korta avståndet till land. Jag förstod mig icke på att rulla patienten, utan ställde honom rätt upp. Aldrig tror jag, att jag haft ett ögonblick av större glädje än då han, efter några minuter, kanske mindre, ty minuten var lång och förtvivlad för mig, med hög röst ropade Anders. Händelsen var den, att just då han höll på att drunkna, fick han ögonen på en drängpojke vid Götala, som stod på ett lass vid kvarnen. Härvid tänkte han ropa efter pojken. På detta sätt räddade jag åt fosterlandet en blivande excellens och justitieminister samt en bra karl.
Vi höllo båda händelsen hemlig, och först årtal senare fingo de på Götala veta av den, men under uppehållet i Skara berättade jag allt för min far, som både glad över min bravur och djupt rörd sade: ”Detta kan du ej tillräkna dig, som din egen förtjänst, ty det var vår Herre: som hjälpte dig.”
Källor:
Erdmann, Nils, Johan Georg Arsenius´ minnesanteckningar. Kulturbilder från 1800-talet. Stockholm 1924: 16-19, 23-24 & 43-45.
Nykvist, Nancy, Återblick. Skara 1997.
Sjögren, Bengt O.T., Herrar på Götala. Ett och annat från den gamla staden Skara 2002-2003:13-17.
Djurgårdsängsskatten – en stor guld- och silverskatt funnen mellan Götala och Skara 1880.
Endast 700 meter sydväst om Tempelbacken i Götala gjordes ett betydelsefullt depåfynd från folkvandringstiden, då den påträffades när soldaten Gustav Alfred Boström, statkarlen Gustav Wallgren och tunnbindaren A. P. Lenander grävde ett dike 1880 i Djurgårdsäng mellan Skara och Götala, bort mot stensättningarna som kallas Götala kyrka, i Kronäng ganska nära Afsen. (Några hundra meter nordväst om Götala kyrka på Gällkvistabacken, finns fyndplatsen som går under RAÄ-nummer Skara 78:1.)
Djurgårdsängsskatten innehöll 15 guldföremål, 10 stora guldtackor, ett dussintal fragmentariska silversmycken, 60 smärre silverringar och remsor och buntar av silvertråd. Och två guldbrakteater. Alltsamman var inlindat i ett tygstycke som låg på en bädd av näver och tillhörde troligen en vandrande guldsmeds råvarulager. Skatten - SHM 6563 - förvaras och visas upp på Statens historiska museum i Stockholm. Två av guldföremålen sägs ha blivit stulna på 1980-talet.
Halvfärdiga guld-, silver- och bronsföremål liksom råmaterial i form av tackor, barrar, ringguld, ringsilver, samt guld- och silvertråd utgör en guldsmeds metallförråd, som gömts i jorden. Förutom västra Sverige kan smeden ha haft sin kundkrets inom småkungadömen i Norge, östra England, södra Jylland, nordvästra Tyskland, och de danska öarna. Kontakter kan även spåras till nordöstra Skåne och Gotland.
Nedan en elvasidig artikel i "Månadsbladet" anno 1892, om det folkvandringstida depåfyndet, funnet vid Djurgårdsäng i Skara landsförsamling. Författad av arkeologen Bernhard Salin (1861-1931).
Brunsbo – en del av det forna jarlssätet i Järnsyssla.
Brunsbo storäng är en fornlämningsmiljö som ovanligt tydligt visar landskapets och bebyggelsens förändringar. Den har haft stor betydelse för tolkning av bylandskapets framväxt i regionen och andra delar av landet. Området är ett av landets bästa exempel på fossilt odlingslandskap från järnålder och medeltid. Här finns ett rikt fornlämningsområde med gravfält och spridda gravar. I området fanns så sent som 1660-talet en sjöliknande uppdämning, till bäcken Dofsan (under medeltiden hette den Drys), som kommer från trakten av Billingen och rinner igenom Skara och sedan via Flian och Lidan ut i Vänern.
Till områdets historiska sammanhang hör även Brunsbo biskopsgård, det förhistoriska och det allra äldsta medeltida sammanhanget bör kopplas till Järnsysslas förmodade jarlssäte. Där nuvarande Brunsbo biskopsgård med äng bör ha varit ”Järnsyssla övre” (Jersysla övre), utifrån det resonemang som fördes i januaribloggen 2014. (1)
Brunsbo biskopsgård, ligger tre kilometer öster om Skara och fick sitt namn efter biskop Brynolf (II) Karlsson (ca 1351- ca 1430), vilken hade studerat i Paris, som i början av 1400-talet blev den förste av ett stort antal skarabiskopar som kom att bebo Brunsbo biskopsgård – setegardhen Brynnolffs bo – i cirka 500 år, till 1935.
Huvudbyggnadens källarvalv härrör från senmedeltiden och det äldsta medeltidsbrevet som omnämner Brunsbo är då biskop Bryniolf i Skara i mitten av september 1423 tillskiftar riddaren och lagmannen Gustav Magnusson en gård i Skelfvena kyrkby i Kinds härad mot en tomt vid biskopsgården Bryniolfsbo (Brunsbo) invid Skara.
Det äldsta brevet medeltidsbrevet som finns kvar och är utfärdat i Brunsbo är från 1436 och av biskop Sven i Skaras hand, där han lägger till det av herr Bengt Nilsson innehavda dekanatet, som redan förut omfattade Eggvy, Öglunda och Istrums sockenkyrkor, ytterligare sockenkyrkorna Lundby och Skärv i Valle härad. Utfärdaren beseglar. Fler biskopsbrev skrivs här medeltiden ut och dras in till kronan under Gustav Vasas regeringstid på 1540-talet, blir kungsgård ett tag, men kommer 1577 att åter bli biskopsgård.
Skånings-Åsaka kyrka i norr blev begravningskyrka för många av biskoparna i Skara, då Brunsbo ligger i samma socken och dessutom var prebende åt biskopen, varför flera gravminnen över biskopar är bevarade. Ett epitafium av kalksten över den i Finland födde Daniel Juslenius, begravd i kyrkan 1752, är inmurat i sakristians norra vägg. Det var denne biskop Carl von Linné träffade i Brunsbo på sin Västgötaresa den 26 juni 1746. I sin resejournal skrev Linné: "Brunsbo, biskopens säte låg en kvart ifrån Skara; här sökte jag att rekommendera historiam naturalem hos herr biskopen doktor Juslenius att för den studerande ungdomen läsas."
För att återgå till Brunsbo och de tre senmedeltida källarvalven, så är de likt Vadstena rådhus byggda på markplan. Källarrummen med innervalv och – murar av tegel och yttermurar av sandsten i Brunsbo saknar förbindelse med varandra med dörrar åt söder och gluggar mot norr och hade fordom även en medeltida övervåning i sten, ombyggd för länge sedan till den vackra skapelse den är idag. Representationsfunktionen för denna biskopsanläggning var viktigare än försvarsändamålen.
Brunsbo lanthushållsskola fanns efter Skarabiskoparnas era i lokalerna i några decennier, men Brunsbo Gästgiveri drivs idag av paret Gunilla & Mats Olausson som gästgiveri och man kan äta och sova gott därstädes.
Brunsbo lantbruk, den 20 september 2013.
Ekonomibyggnaderna till den forna ladugården vid Brunsbo biskopsgård ägs fortfarande av Skara stift och arrenderas ut till Anders Gustavsson.
På gården bedrivs lantbruk och biogasproduktion, vars anläggning byggdes 2009 och invigdes 2010. Lantbruket består av växtodling och slaktsvinsproduktion.
Brunsbo äng är ett naturreservat sedan 1972, även den med stora kulturvärden. Brunsbo äng brukades som slåtteräng vid biskopsgården Brunsbo från 1400-talet till 1920-talet, innan dess var det en bymiljö åtminstone sedan romersk järnålder (200-400 e Kr), dock så hittas bebyggelsespår i området som visar att Brunsbo äng har varit bebott redan under neolitikum (bondestenåldern). Exempelvis hittas spår av 2000 år gamla åkermarker. Stengärdesgårdar omgärdade dessa förromerska järnåldersåkrar och resterna av dem kan idag ses såsom vaga stenupphöjningar i marken, så kallade stensträngar.
Driften på biskopsgården var i huvudsak inriktad på kreatursskötsel och på Storängen samlade man in foder åt djuren, genom att skörda hö, ty på ängen växte en mängd olika sorters gräs och örter som efter lieslåtter och torkning under högsommaren blev hö, dessutom skars späda kvistar och löv till ytterligare foder. På storängen växte ek och hassel, vars de förras löv samlades in på försommaren åt kreaturen, då eklöven smakade bäst och de senare gav förutom löv som foder även hasselspön och värdefulla hasselnötter. Storängen utnyttjades därmed också effektivt, då längst ned växte gräs och örter, medan i mellanskiktet fick hasseln verka och högst upp bredde ekarna ut sina lövkronor.
Brunsbo äng fick sedan växa igen i ett halvt sekel, tills området blev naturreservat på 1970-talet. Idag har man låtit den norra ängen att fortsätta växa igen och den södra ängen används som hage, medan mellersta ängen slås såsom förr av arbetslag, men med moderna maskinella liar. Slåttern där sker idag som brukligt mitt under högsommaren.
Annat var det förr på Brunsbo äng, då man samlades vid en slåtterpåle som kallades för Kungen, som var en utsågad ur en stående ekrot och kan beses ännu idag.
Innan slåttern på ängen började, samlades man kring ekpålen. Slåtterfolket utgick därefter från och återkom till denna samlingspunkt, då det var dags att ta raster. Vilka behövdes, då slåttern var ett drygt arbete som krävde allas medverkan. Männen slog gräset med liar och kvinnorna räfsade ihop detsamma.
Översiktskartan ovan över Brunsbo äng innehåller ett fossilt odlingslandskap vari vi finner resterna av en hel by med bybyggelse, åkrar, ängar och utmark, samt forngravar från hednisk tid, som blev avhyst i början av 1400-talet och sedan fram till idag har brukats som äng. Av kartan framgår att området låter sig indelas i två huvuddelar.
Norr om fägatan, som går tvärs över kartan i öst-västlig riktning, finns ett parcellerat område med inslag av flera olika typer av parcellmönster.
Söder om fädrevet ger parcellerna ett homogent intryck. Det södra området är odlingsmässigt yngst.
De smala bandparcellerna har utlagts i samband med tvåsädets införande mot slutet av vikingatiden av C 14-dateringar att döma.
Brunsbo äng, den 20 september 2013.
Det norra området företer visserligen också samma typ av långa parceller, men dessutom har det inslag av rutparceller, vilka bedöms som äldre och vilka C 14-dateringar styrker.
1) I januaribloggen 2014 diskuterades begreppet syssel och för att förtydliga det ska här exemplifieras i sysseltinget som hölls i den norddanska staden Hjørring, som har mycket gemensamt med svenska västkusten, bland annat är staden vänort till Trollhättan, dessutom är det intressant att notera att den solring som finns nära huvudentrén till Humanisten i Göteborg har sin kopia vid Springvandspladsen i centrala Hjørring 120 km västerut.
Hjørring är en stad och centralort i Hjørrings kommun i norra Jylland, Danmark, omkring 45 kilometer norr om Ålborg. Staden är med sina 24 867 invånare (2012) störst i Vendsyssel. Hjørring uppstod vid ett vägskäl, där tre vägar möttes och saknar helt hamn.
I stadens närhet finns ännu idag tydliga hålvägar att beskåda. Hjørring är belagt som myntort – Heringa – från mitten av 1100-talet, på ett silvermynt slaget av den danske kungen Svend Grathe omkring 1150 och Hjørring har ännu idag tre medeltidskyrkor. Staden blev köpstad 31 mars 1243, med samma rättigheter som den danska staden Viborg, under den danske kungen Erik Plogpennings styre. Den lyder:
”Det være vitterligt for alle, som ser dette brev, at vi, idet vi vil fremme vor fattige lille by Hjørrings tarv, forunde dem, at de i alle sager og angreb må forsvare sig med de købstad-love hvormed Viborgs borgere forsvare sig.”
Hjørring var huvudort i Vendsyssel och sedermera i Børglums stift till 1554. I Kung Valdemars jordebok från 1231 stavas staden Jhoringy (stavfel för Hj-) och i Knytlingasagan från omkring 1260 i formen (í) Jorungi. Ursprunget till namnet kan beskrivas som osäker, men ett förslag är att den består av två delar: Hjórr (dvs ett svärd) och suffixet -ing, såsom i svenska Skänninge. En av de äldsta kända för boplatser i Skandinavien. Det äldsta kända stadssigillet är från 1469. Alltsedan dess har Sankta Katarina av Alexandria varit stadens skyddshelgon och den nuvarande huvudkyrkan är tillägnad henne.
Under hela medeltiden hölls sysselting här. Sysseltinget (minns Järnsyssla i Skara, där jarlen satt och Bohusläns Elfsyssel) var en rättsinsatts, som sträckte sig ända tillbaka till forntiden och hölls i i Hjørring och drog många främmande till staden från hela Vendsyssel, när egendomar skulle byta händer och arv delas, allt behandlat på sysseltinget. Den katolska kyrkan använde också kyrkan som mötesplats, närheten till tvenne kloster i premonstratensorden och domkyrkan i Børglum förstärkte stadens position. Två gånger om året hölls landsändans landsmöten i Hjørring, då äktenskapsbrott, bannlysningar och andra kyrkliga rättssaker behandlades. Biskopen bodde periodvis stad under medeltiden och under reformationens första år, innan biskopsstolen flyttades till Ålborg, där den ännu är idag.
Järnsyssla - ett tidigt västgötskt jarlssäte.
Skarastiftet inrättades omkring 1014, då det enligt Äldre Västgötalagens biskopslängd flyttades dit från Husaby. Omkring 1060 skall dock biskop Adalvard d.ä. grundlagt den första domkyrkan, helgad åt Maria. Adam av Bremen omtalar att ärkebiskop Unwan på Olof Skötkonungs begäran sände Thurgot som biskop till Skara omkring 1014 (Thurgot nämns som biskop 1013 och dog i Bremen 1030). Adam kallar Skara "civitas Scarane maxima" - den synnerligen stora staden Skara. Hittills har man vid undersökningar inte funnit bebyggelse från det äldsta Skara, men vissa lösfynd (kammar, ett bronskrucifix, vågfragment) samt fynd som Adalvardskalken bekräftar källuppgifterna.
Skara nämns första gången i Gunnlaug Ormstungas saga, då det omtalas som en vikingaby (o år 1000). I Snorre Sturlasons Olav den heliges saga nämns Skara igen (1000-t:s början). I båda fallen torde det vara fråga om en jarlarnas gård, vars läge sammankopplats med Järnsyssla (Järsyssla) vid Skara. En tid, då den till skillnad mot Birger Jarls tid ej bara fanns en riksjarl, utan troligen ett flertal olika jarlar i skilda landsändar.
Modéer har 1947 fastställt att ortnamnet Järnsyssla, som tillhör en by/gårdsgrupp ca 2,5 km ostnordost om Skara, innehåller dels det fornsvenska Iærl-, Iærls eller Iærla, dels ordet syssla i betydelsen arbete, verksamhet, ämbete, ämbetsdistrikt. Efterleden syssel härleder till det i övriga Skandinavien under medeltiden brukade administrativa distrikt. I Sverige infördes aldrig någon sysselindelning, men ordet har i begränsad omfattning använts även här, såsom i Värmland.
Bo Gräslund har 1983-1984 med hänvisning till Modéer framlagt uppfattningen att det vid järnålderns slut i Västergötland fanns ett politiskt och administrativt maktcentrum i Järnsyssla, en central tings- och kultplats i Götala och en marknadsplats i Skara. Jarlens Järnsyssla (Jersyssla anno 1534) torde ha varit uppdelat i ett nedre och övre. Dagens Järnsyssla heter i det äldsta bevarade skriftliga belägget för Prebendam Jersysla nedre och rent topografiskt borde det övre Järnsyssla ha varit det som sedan blir Brunsbo biskopsgård med äng, som först på 1400-talet fick namnet Bryniulfsbo efter den biskop som anskaffade biskopsgården till biskopsstolen i Skara. Brunsbo äng skulle då, sannolikt i förening med nuvarande Järnsyssla, kunna utgöra platsen för ett tidigt västgötskt jarlssäte. Ytterligare norrut ligger Viglunda med sin offerlund och en fornborg uppe på Lundsberget.
I den östra delen av Järnsyssla finns även en outgrävd anläggning med en cirkulär vallgrav á 50 meter i diameter och 1 meter djup, med 1 meter hög vall som kringgärdar en rund förhöjning som är 0,2 meter hög och 10 meter i diameter, innehållande tegelrester. Kanske den kan knytas till det gamla jarlasätet Järnsyssla? Även om tegelbyggnader i gemen tillhör senare tider.
I samband med Ture Johnsson Arnes arkeologiska utgrävningar av 150-tal forngravar på ett urnegravfält (brandgropsgravfält) från förromersk järnålder i Järnsyssla under åren 1904-1907, undersöktes 1906 även en rund och ganska flat stensättning, som var inte mindre än 23 m i diameter och knappt 0,5 m hög, med gravgåvor från yngre romersk järnålder.
Foto från T. J. Arnes utgrävningar i Järnsyssla 1906.
Gravfältet, av vilka rester finns ännu kvar, upptäcktes hösten 1903 av den i trakten bosatte filosofie kandidaten B. Bergström, som då observerade att brända ben och lerurnor i stor mängd anträffats vid en grustäkt på de så kallade Järnsyssla lundar, en bred och platåliknande grusås nära Järnsyssla gård.
Ture Johnsson Arne (f. 18790507 i Söderköping, d. 19650802) kom strax därefter att undersöka detta gravfält. Brandgroparna (urnegravarna) anslöt mycket nära till två flacka, stora stensättningar, drygt 20 m diam, benämnda ”rösen” (numera, även kallade stensättningar av västgötatyp).
I den ena påträffades föremål från yngre romersk järnålder, däribland silverbeslag till bägare, ett bronskärl samt två parvis lika ”vårtbägare” av keramik.
Att flera individer begravts i dessa stensättningar framgår kortfattat, men varken antal eller tidsomfång kan beräknas.
Stensättningarna torde dock vara yngre än brandgroparna och de förra troligtvis lagda över de senare.
Nära mitten av den ena stensättningen hittades en bägare i förgyllt silver från romersk järnålder, som numera finns på Statens historiska museum.
Bilden ovan visar en ursprunglig tolkning av kärlet, gjord av professor Wilhelm Holmqvist omkring 1940, men torde vara fel, enligt nyare forskning från Römisch-Germanisches Zentralmuseum i Mainz.
Troligtvis tillhör delarna upp till tre olika silverkärl. Rekonstruktioner av huvudkärlet torde vara utan hjorthuvudet, som kan vara ett phalerafragment (militär dekoration), dessutom ett beslag till ett skrin eller del av ett tredje silverkärl.
Gott Nytt År 2014!.
Allra senast har jag presenterat tvenne noveller, skrivna av den i Sverige bosatta finländaren Gustaf Henrik Mellin (1803-1876), från Västergötlands 1200-tal med utgångspunkt i Götala, utifrån den föreställningsvärld som Götala var en del av på 1800-talet. Jag vill ha med dem för att visa att platsen Götala har länge förknippats med stordåd. Den föreställningen var allmän redan i början av 1700-talet, troligtvis ännu längre tillbaka, vilket jag redan har hittat skriftliga bevis på och som jag under jubileumsåret 2014 - Skara stift 1000 år – bland annat ska presentera. Nästa år ska jag också minska mitt bloggande till 12 artiklar. En varje månad, som ska sammanfatta lite mer seriös forskning och bara i stora drag berätta vad som sker på Stora Vadet och Viljet. Först ska jag dock till Västgoternas forna rike - Regnum gothorum – på semester. Dagens bilder på Götala kungsgårds flyglar är fotograferade den 22/12 1965, för drygt 48 år sedan. Fotografen är okänd, men fotografierna finns i samlingarna på Västergötlands Museum och kan ses på Västarvets hemsida.
Två intressanta länkar om femtio års kreatursforskning i Götala, vilken har resulterat i tio avhandlingar i ämnet med mera:
- http://www.ja.se/?p=43910&pt=105&m=3433
- http://www.faravelsforbundet.com/startsida/arkiv/14-lammproduktion/1249-kottforskning-pa-gotala-de-forsta-femtio-aren
Lagman Algot.
På Västergötlands sädesrika slätt, endast en fjärdedels mil från den fornåldriga staden Skara, ligger de gamla Västgötalagmännens gård Götala. Där hade den vördade lagman Lumber, som i hävderna nämnes såsom västgötarnas äldste lagman, haft sin boning. Därifrån verkställde den sluge Emund under Olof Skötkonungs tid sin ryktbara färd till konungen, såsom Sturlasson skildrar. Där hade den icke mindre ryktbare och vördade lagman Eskil Månesköld, Birger Jarls broder, hållit ett hov, som var besökt av vittberömda gäster. Der bodde, vid tiden för denna vår berättelse, lagmannen Algot Brynolfsson, som förde ett griphuvud i sitt vapen och tillhörde fäderneslandets yppersta släkter. Under det oroliga tidevarv, som tillhör Sveriges medeltid, ägde lagarnas tolk icke i själva lagarnas egen makt tillräckligt personligt skydd för den djärva självhämnden, vars hedniska rätt ännu icke hunnit bli fullt bruten av kristendomens nya läror om försonlighet och kärlek. Lagmansgården Götala var därför befäst såsom det för tidens stridssätt erfordrades. Runtomkring gården slöt sig en timrad vall, vilken väl kunde tjäna till nödigt skydd mot pilskott och stenkastning, men ovillkorligen skulle varit ett otillräckligt mot eldvapen. Denna vall var dock ganska väl beräknad att motstå ett angrepp med handkraft, utfört av några få, och således ganska lämplig att till exempel avvärja en förbrytares anfall, vilken blivit förtörnad över en fälld dom. Men att de domar, som avkunnades på tinget av lagman Algot, var rättvisa, därom var allmogen fullt övertygad. Den gamle lagmannen ägde därför allmogens närmaste kärlek. Genom sin släktskap med det regerande konungahuset, ty Algot Brynolfsson hörde till Folkungames ätt, befann han sig i ett närmare förhållande till konung Magnus, som erhållit det betydelsefulla tillnamnet Ladulås. Men konung Magnus såg med ett misstroende, som hörde till den härsklystne monarkens lynne, den gamle lagmannens myndighet och stora anseende hos allmogen. Konungen ville styra på samma sätt och med samma makt som de utländska regenterna regerade i sina riken, och han ville, såsom en forskare yttrar, “vara den ende våldsverkaren i sitt rike.“ Han åberopade därför i en svensk dom över majestätsbrott den romerska lagen (Lex Julia). Genom utskickade spejare sökte han att förskaffa sig underrättelser om allt vad som föreföll och som sades bland folket, i synnerhet bland de store i landet. Så hade han anställt sådana, som skulle besöka lagman Algot och meddela honom allt, som skedde och yttrades i den gamle lagmannens hus. Emellertid kunde intet brottsligt och fördömligt anges om lagmannen själv. Så mycket mera hade spejarna att anföra om hans söner, som var elva till antalet.
Lagman Algot utövade på sitt Götala en vidsträckt gästfrihet, som än ytterligare tillvann honom grannars och anförvanters tillgivenhet, ehuru den också ådrog honom konungens avund och missnöje, liksom flere andra mindre bondevänliga herrars. Lagmannen satt en sommardag i sin storstuga på samma plats, der hans ädle företrädare Eskil så ofta mottagit gäster och begrundat lagar och domslut. Algot satt även och begrundade de sinnrika och betydelsefulla versarna i Västgötalagen. Denna hade nu sedan Eskils tid genom lärde mäns biträde och åtgärder blivit färdigskriven, så att lagman Algot kunde med en viss stolthet betrakta den ståtliga handskriften, som dock kanhända snarare hans minne och erfarenhet än hans skrivkunnighet gjorde för honom så bekant, att han kände och förstod allt det som i prydliga bokstäver med sina abbreviationer stod upptecknat i de stränga lagböckerna. Någon öppnade dörren och lagmannen vände sitt huvud mot den inträdande. Det var en stark huskarl i ett slags ridklädning. Sedan denne några ögonblick stirrat på den åldriges allvarliga uppsyn och gestalt, bugade han sig, ehuru tölpigt det skedde, och sade: “Min husbonde, lagman Svantepolk från Östergötland, har befallt mig att rida förut till eder, lagman Algot av Västergötland, för att hälsa eder från honom. Han har skickat mig att säga, det han snart kommer efter, och att han begär gästning hos eder för sig, sin hustru, sin dotter och sitt husfolk.“ Lagmannen avhörde tigande huskarlens ord. Därefter svarade han: “Lagman Svantepolk skall med sitt husfolk vara välkommen!“ I detsamma slog han händerna tillsammans, så att det hördes tvenne starka slag.
En av lagmannens tjänare inträdde. “Du, Arvast, följ denne mannen till hans husbonde! Tag den bläsiga hästen att rida på. Säg lagman Svantepolk att jag sänder honom min broderliga hälsning och välkomma! Säg, att det är mig en stor både heder och glädje att mottaga honom i mitt hus!“ Arvast, en särdeles förståndig och trogen hustjänare, betraktade den främmande huskarlen några ögonblick, därefter mötte han en blick av husbondens ögon och vinkade östgöten att följa sig. “Du kan nog behöva en styrkdryck, kan jag se,“ viskade han till denne. “Jag skall följa dig till vardagsstugan och därefter skall jag sadla bläsen och snart vara färdig att följa dig.“ Knappt hade tjänaren med huskarlen lämnat storstugan, innan lagmannens hustru, Margareta Pedersdotter, inträdde. Det var en till åren kommen matrona, men ännu rask och kraftig, med ett uttryck av mycken värdighet i uppsyn och skick. Väl hövdes det en man sådan som Algot att äga en så vördnadsbjudande huskvinna. Margareta hade bemärkt den främmande huskarlen, då han ankom, och anade genast att han medförde underrättelser om några betydande gästers besök. Hon fäste därför frågande blickar på sin make. “Lagman Svantepolk med hustru och dotter vill gästa oss,“ sade Algot lugnt. “Jag förmodar att han befinner sig på väg till sina fränder i Danmark.“ Margaretas uppsyn tycktes mulna. “Vi får icke glömma,“ återtog lagmannen, “att Svantepolk anser sig vara av lika hög börd som vi Folkungar. Han är ju sonson av Esbern Snare i Danmark och hans fader kallade sig hertig av Revel. Dessutom hörde hans första fru till vår egen släkt, ty, såsom du väl vet, Margareta, Benedicta var Sune Folkessons dotter.“
“Jag vet allt detta, Algot,“ svarade husmodern, “och jag vet ännu mer. Modersögat ser djupare, när det gäller sönernas hjärta, än fadersögat då det gäller deras övriga egenskaper. “
“Säg ut din mening tydligt, Margareta!“
“Du talar om Svantepolks börd. Är då vår släkt ringare än hans? Skulle en av våra söner icke vara god nog att få inträde i hans hus?“
Algot reste sig upp och såg på henne med en blick av djup förvåning. Efter några ögonblicks besinnande sade han: “Är det så, Margareta? Det är gott att jag fick veta det. Tack du för modersögats vaksamhet! Men just därför ska gästfrihet och välfägnad i vårt hus bli sådana, att vi icke behöva blygas för Svantepolks släkt.“
“Lagman Svantepolk är således icke ensam, sade du?“
“Han åtföljes av både sin hustru och en dotter. “
“Det är i själva verket kanhända icke så farligt för oss. Men vi vilja icke mera tala därom nu. Jag skall nog veta att dölja mina innersta tankar både för våra gäster och för våra söner, med undantag av Brynolf.“
Lagmannen teg några ögonblick innan han sade: “Kanhända vore det bäst, att vi hade vår son Brynolf här. Skicka en tjänare till Mildeshed - eller som han nu kallar gården, sedan han gjort den till sitt biskopssäte, Brunsbo - för att inbjuda honom till oss! Eller vad synes dig, Margareta? Var är våra övriga söner?“
“De är förmodligen utgångna var åt sitt håll. Folke och Earl ha ridit till Skara, men de kommer nog hem till middagen."
“Vi vilja ingenting låta märka av våra tankar, Margareta! Jag förlitar mig helt och hållet på ditt vakande modersöga. För övrigt är det gott, om du vill skicka till Brynolf. Han är väl icke hindrad, hoppas jag!“
Margareta gjorde en bifallande rörelse med huvudet och lämnade rummet, inom sig belåten med att dock ha gett sin make del av sina hemliga föreställningar. Lagmannen vände åter sitt tankfulla ansikte mot lagboken; men om hans tankar sysselsatte sig med skriften, det må lämnas osagt. Åtminstone tycktes det som om den gamle alldeles icke gav akt på att en husets förtrognaste tjänarinna helt tyst inträdde och ordnade åtskilligt, som hörde till storstugans husgeråd och prydnader. Av lagman Algots söner befann sig fem ännu i föräldrahuset, medan sex redan hade uppträtt såsom män i samhället. Folke var den äldste av de hemmavarande sönerna. Han hade, liksom brodern Brynolf studerat i Paris, men dock slutat sina studier utan att inträda i det andliga ståndet. Han var den åldrige faderns närmaste rådgivare och förtrogne. Gamle Algot hade säkerligen inom sig närt den förhoppningen att Folke en dag efter honom skulle inta lagmansstolen. Genom sin lärdom, som i alla fall icke var obetydlig på den tiden, och sin älskvärda personlighet hade Folke gjort sig bekant med och avhållen av klerkerna i Skara, hos vilka han dessutom även i egenskap av biskopens broder var en välkommen gäst. Domprosten Benedictus Thynneson var den förtroligaste av Folkes vänner, ty han hade just på samma tid som Folke likaledes idkat studier vid det högt berömda franska universitetet. Det fanns således även den tiden mycken lärdom i och omkring Skara. Karl, den näste brodern till Folke, var en riddare av den tidens lynne, full af håg efter äventyr. Att bli upptagen i den av konungen stiftade riddareorden och sålunda vinna riddarevärdighet samt få bära kedjan av serafimshuvuden, som utgjorde den ridderliga prydnaden, var målet for Karls önskningar och strävanden. Medan han ännu endast i sina drömmar såg riddarelivet för sig, var han gärna sin broders följeslagare på dennes besök hos de lärda vännerna i Skara. De båda bröderna hade just gjort ett besök hos domprosten och skulle därifrån begiva sig till hemmet. Under det de redo den korta vägen till Götala, samtalade de förtroligt med varandra.
“Du är alltför rädd, broder Folke,“ yttrade Karl. “Du har ju för hennes skuld övergivit de lärda böckerna och du tror att hon icke ser dig ogärna. Det synes mig som du gjorde dig onödiga bekymmer om Svantepolks samtycke. Varför skulle han neka det? För övrigt, om så galet skulle vara och gubben på intet sätt vill ge sitt bifall, tycker jag att vi väl skulle kunna finna några utvägar att främja din vilja mot hans.“
“Tala icke mera härom, broder! Du river endast upp ett blödande sår i mitt hjärta. Jag har ännu icke talat ett ord med lagman Svantepolk om denna sak, och skön Ingrid har icke heller gjort det, ty hon vet så väl som jag, att sådant visserligen vore förgäves.“
“Har verkligen Ingrid själv sagt dig detta?“
“Nej, min broder! Du har ju hört att jag aldrig talat med henne ett enda ord rörande detta, och det lika litet som med den gamle.“
“Just därför, att jag vet detta, kan jag icke finna annat än att du i dina drömmar tyckt dig möta svårigheter, som jag icke kan tro, att du skulle kunna träffa i verkligheten."
“Min käre Karl, jag känner Svantepolk och vet att han aldrig skall bryta ett löfte, som han har givit. Du glömmer att han, såsom det har blivit berättat, bortlovat sin dotter medan hon ännu var barn, och minst skall han bryta detta, då det är ett löfte, givet åt en sådan man som Danmarks drots, den gamle David Thorstensson.“
“Det förefaller mig som om en gammal drots, helst ett danskt, borde ha mera att göra med lagskipningen i sitt land än att bortta en ung och fager jungfru från oss, svenska ynglingar."
Folke suckade. “Vad jag vore lycklig," utbrast han, “om jag såsom du, broder Karl, med ett frimodigt lynne kunde slå från mig alla sorger och bekymmer. Nog vet jag vad som i alla fall blir min dom, och det är att glömma Ingrid. Men den domen kan jag aldrig efterkomma, utan så är att hon, som dock är mig i hjärtat kär, rycks från mig med själva hjärtrötterna.“
“Stackars broder!“ inföll Karl.
Folke återtog: “För mig är det visserligen en sorg, som jag kommer att dra hela livet igenom. Jag ber dig därför, broder, upprör icke mitt innersta med att tala ytterligare därom. Vad du förespeglar mig kunde endast föra mig till förtvivlan."
“Välan, broder Folke! Jag förstår väl att det tjänar till alltför litet att tala om saken, därför vill
jag icke mera nämna om den. Men lova mig att bjuda till att återta ditt forna glada lynne. Du har ju en lärdom, som hela världen känner och erkänner. Den kan du använda till vårt fäderneslands bästa. Du är ju redan vår gamle fars bäste rådgivare, och snart blir du den förnämsta i riksrådet, näst prelaterna, det förstås, och framför allt efter vår broder Brynolf. Men vi vilja for närvarande icke tala mera om saken. Vår kära moder skulle kanhända icke tycka om att vi dröja så länge. Kanhända skulle hon bli otålig, om hon alltför länge måste vänta oss till middagen. Låt om oss skynda!“ Herrarna sporrade sina hästar och ilade till Götala.
Då gårdsporten i Götala öppnades av husdrängen, blev de hemkommande sönerna inne på gården varse flere främmande hästar, ett par hästbårar och åtskilliga obekanta tjänare. Då emellertid en sådan syn ingalunda var ovanlig på Götala, överlämnade de utan vidare förfrågan sina hästar åt drängen och begav sig in i förstugan. Bredvid lagman Algots vördnadsvärda gestalt, som satt i högsätet, var ställd en särskild högkarmad stol, på vilken lagman Svantepolk hade tagit plats. Östgötalagmannen saknade kanhända det uttryck av ädelt allvar, som utmärkte Algot, men hans breda panna med starkt utbildade knölar över de vitgrå ögonbrynen och en mängd av fåror, tecknade såsom årens runskrift mellan de kantiga tinningarna, utvisade en karakter av oböjlighet, som hos en rättvisans skipare måste göra ett djupt intryck på alla, som såg honom. De båda domarna betraktade varandra med ömsesidig högaktning. Vid ett bord i andra ändan av den rymliga storstugan satt ett par fruntimmer, lagman Svantepolks senare hustru, Ingegerd till Händelö och hennes dotter Ingrid. Den första var en högväxt, medelålders kvinna, den senare en adertonårig, ljuslett skönhet. Framför dem stod i sin matmoderliga värdighet fru Margareta, med artiga ord bjudande dem hålla till godo gästfrihetens välmening. Då de tvenne nyss hemkomna sönerna inträdde, flög dem till mötes en hastig blick från moderns öga, vari ett darrande bekymmer gömt sitt uttryck, men för övrigt röjde hennes uppsyn och ord icke om en livligare sinnesrörelse blivit väckt hos henne. Ett skimmer av rodnad flög över Ingrids skära hy. De båda inträdande ungherrarna framgick först för att vördnadsfullt buga sig för lagman Svantepolk. Algot sade deras namn, då de föreställdes för den vördade gästen.
Då yttrade Östgötalagmannen med en vänlig blick:
“Det fägnar mig att se eder, herr Folke, i eder faders hus. Vi träffades sist i Östergötland. Det är väl nu snart ett år sedan!“
Folke lyckades att snart besegra den sinnesrörelse han erfarit vid inträdet, och han såg nu lagmannen dristigt i ögonen och sade: “Jag har att tacka lagman Svantepolk för all den gästfrihet och välvilja, som jag fick åtnjuta i Östergötland. Det kan icke vara annat än med tacksamhet och glädje som jag nu ser eder i min faders hus, där jag vet att I är välkommen!“
Lagman Svantepolk räckte, utan att resa sig upp, honom handen till ett vänligt handslag. Samma hälsning fick även därefter den bugande herr Karl mottaga.
En tredje av de i huset hemmavarande bröderna, som också med detsamma infann sig i storstugan, föreställdes nu för den östgötske domaren under namnet Rörek. Denne son av Algot hade ett lynne, som var mera fallet för enslighet, så att han endast sällan slöt sig till de bägge andra brödernas sällskap. Alla tre bröderna vände sig nu till sin moder, som föreställde dem, nämnande deras namn, för de bägge främmande fruntimren. Ehuru Folke kände sitt hjärta klappa med häftighet, fann han nödvändigt att icke förråda sin rörelse. Såsom den äldste av de närvarande bröderna och därjämte en lärd man, tillhörde det honom att föra samtalet med fruntimren. Han vände sig först till fru Ingegerd för att framföra samma tacksamhetsbetygelse för henne, som han ägnat hennes man. Under tiden fastade Karl en frimodigt beundrande, nästan skälmsk blick på den unga Ingrid, då han tilltalade henne. Rörek drog sig efter den första hälsningen långsamt tillbaka, överlämnande åt bröderna att underhålla fruntimren. Han fäste dock också på Ingrid en förvånad och beundrande blick.
Då fru Margareta begav sig till sina matmoderliga bestyr, ställde Algot till sin son Folke en fråga, som nödgade honom att närma sig till de båda gamla. Han måste göra reda för åtskilligt i den skrivna lagen. Möjligtvis var han inom sig icke obelåten med att förhindras från att tala med den unga damen, helst han - ehuru visserligen icke ämnen till samtal bort fattas en man som honom - i själva verket kände sig förlägen huru han skulle tilltala Ingrid.
Såsom tidens sedvänjor krävde i en gård sådan som lagman Algot Brynolfssons, fanns där en särskild gästabudssal, i vilken måltiden för gästerna uppdukades. Det yppersta, som den tidens matmoderliga välvilja kunde åstadkomma och bjuda, ordnades der på ett sådant sätt, som de enkla sederna föreskrev. Det fornnordiska bruket af en eld längs efter salen, över vilkens lågor dryckeshornet skulle räckas, ävensom andra barbariska bordsseder, hade måst vika för den tillika med kristendomen alltmera fortskridande bildningen i likhet med det övriga Europas. Således befanns bordet i gästabudssalen på Götala betäckt med en virkad duk. Rätterna framsattes på fat af ler och trä, men vid översta ändan prunkade ett och annat silverfat. I stället för de gamla dryckeshornen fordrade bruket nu att bägare av horn, silver och glas skulle begagnas. Väldiga ekbänkar sträckte sig utefter bordets långsidor, och det besvärade icke ens de finaste ridderliga och kungliga jungfrur att kliva över bänken, då de skulle intaga sin plats vid bordet. Medan sällskapet ännu i storstugan avbidade återkomsten av matmodern, som i egen person skulle tillsäga att måltiden var färdig, yttrade Svantepolk några ord om målet för sin resa.
“Jag ämnar fara till Lödöse,“ sade han. “Jag hoppas hinna dit med en enda dagsresa ’härifrån, om det också blir en tämligen lång. Jag tänker där möta min tillkommande måg, David Thorstensson. Han är en gammal vän till vår släkt, och jag har lovat honom min dotter. Om det för min gemål faller sig lägligt, skulle jag gärna själv göra en resa till fädernefränderna i Danmark, men nu har David lovat att möta mig och lär väl medföra några av fränderna, så att jag möjligtvis kan få se dem på bröllopet."
Lagman Algot välvde långsamt sina ögon på Ingrid, från vars kinder den lätta rodnaden flydde. "Det är alltså eder avsikt, min värde ämbetsbroder," yttrade han, "att bortfästa denna eder unga dotter åt Danmarks rikes drots."
"Ja," svarade Svantepolk, "så är, inför Gud i himmelen och alla helgon däruppe och inför alla kristna människor på jorden, min redliga avsikt."
"Så har alltid varit nordmannased och nordmannarätt," återtog Algot i det han lät sina ögon vändas på Folke, "att fadersord skall gälla för dotter. En faders ord skall stå och icke till rygga gå."
"Visserligen! Något annat kan väl icke komma i fråga," yttrade Svantepolk med en trygg uppsyn.
"Jag har hört talas om David Thorstensson," återtog Algot, "han lär vara en redbar och ansedd man och en god riddare. - Mycket gott förspörjes om hotrom i Danmark under dessa svåra tiderna därstädes. Väl må det ock beklagas att så många fejder ägt rum mellan oss och våra grannar."
Svantepolk strök sig med en djupsinnig uppsyn om skägget och betraktade Algot med en hastig blick. "Visserligen vore en god grannsämja och frid mycket goda," sade han, "men vi leva i så oroliga tider! Det skulle kanhända kunna vara fråga, om det icke också är rätt gott och väl, att de nordiska konungarna icke hänga alltför mycket tillsammans, åtminstone för mången redlig herre och riddare, som väl kan behöva att finna en tillflyktsort i det ena landet, när han oskyldigt förföljes i det andra."
"Så kan det väl synas,“ medgav Algot, i det han rynkade pannan. "Hos oss har också vår konung infört ridderskap, eftersom i andra länder det är skick att ädla riddare finnas. Men der lagen icke är lika för alla, där kan det nog hända att man mången gång behöver söka hägn under fiendens tak och vänner i ovänners bo. Vore krig till intet nyttigt, visserligen skulle han, som är mäktig över allting, göra en evinnerlig frid på jorden, så att Guds moder och alla helgon kunde ha sin fröjd att se på människorna. Men det onda i världen tör dock också vara gott för någonting.”
Nu öppnades dörren till storstugan och in trädde en reslig man med ett uttryck av mildhet i kraftfulla anletsdrag. Han var klädd i en svart prästerlig dräkt, som dock vida skilde sig från allt slags grov munkdräkt, ty den bestod av en sid, vid rock, som räckte ända ned till fötterna, och icke, såsom munkarnas, var omgjordad med ett rep, utan föll i lediga veck kring den väldiga gestalten. I stället för biskopsmössa, eller som det i den tidens handlingar hette: klåfhatt (kluven hatt), bar mannen en svart sammetsmössa på huvudet, såsom de parisiska doktorerna brukade. Det var biskop Brynolf i Skara. Då prelaten inträdde, reste sig alla i stugan. Själva den vördnadsvärde fadern uppstod, ehuru han gjorde det sist från sitt säte och vände sig mot den inträdande sonen. Med en hälsning, full av värdighet och vördnad på en gång, framträdde prelaten till lagmannen och fattade hans framräckta hand.
“Välkommen, min son!“ sade den gamle. “Jag har fått kärkomna gäster, vilka jag gärna ville föreställa eder. Jag beder eder därjämte att I viljen välvilligt dela vår välfägnad och glädje i dag.“
“Min älskade fader,“ inföll biskopen, “jag känner lagman Svantepolk alltsedan mina besök i de ståtliga klostren i Östergötland. Det är mig kärt att se eder, östgötarnas vördige lagman, såsom gäst i min faders hus. Jag önskar eder frid och framgång för Guds heliga moders och alla helgons skull.“ Vid dessa ord räckte han sin hand åt Svantepolk.
“Jag hälsar eder, biskop Brynolf!“ svarade denne. “Fastän vi lyda under ett annat stift än edert, känna vi på andra sidan Vättern ganska väl den lärde Skarabiskopens vishet och dygder. Ehuruväl jag visserligen icke hade gjort mig den förhoppningen att få se eder, vördige fader, på denna resa, gör det mig en synnerlig glädje att träffa eder här. Jag beder om eder välsignelse, högvördige fader Brynolf!"
Biskopen upplyfte sin högra hand och tecknade ett kors i luften över den gamles nedlutade huvud, i det han sade: “Pax tecum! Jag önskar eder frid och lycka på alla edra vägar och i alla edra företag, lagman Svantepolk!"
"Jag tackar eder, herr biskop!" sade lagmannen, i det han rätade upp sitt huvud, "och jag beder också att eder välsignelse må varda de mina, som är mig följaktiga, till del. Jag menar min hustru och min yngsta dotter." Då lagmannen visade med handen på de bägge fruntimren, gjorde de en vördnadsfull bugning för prelaten. Biskopen tog några steg mot dem, böjde huvudet till hälsning för Ingegerd och gjorde ett korstecken för henne. Därefter vände han den genomträngande blicken på Ingrid, vilken ödmjuk såsom det ägnade sig en ädel jungfru, närmade sig för att kyssa hans hand. I biskop Brynolfs eljest milda ansikte kunde dock ett ganska strängt allvar även finna sitt uttryck. Nu var blicken endast vid första ögonkastet skarp och den förmildrades genast, i det han sade: "Den heliga jungfrun sände en ängel att ledsaga dig på alla goda vägar, unga dotter!" Därefter vände sig Brynolf till sina bröder. De framträdde för att frambära sin vördnad för kyrkans representant, och i deras hälsning, då han räckte dem handen, uttryckte sig deras kärlek till den ädle brodern.
Värdinnan, som förut mottagit den sist anlände sonen innan han inträdde till gästerna, kom nu med uppmaning till dem alla att bege sig till måltidssalen. Lagman Algot fattade själv sin ämbetsbroders hand för att, såsom det från hedenhös ärvda talesättet lydde, leda honom i högbänk. Fru Margareta tog fru Ingegerds hand. Biskopen räckte med ett värdigt uttryck av ridderlig artighet sin hand åt den blygt rodnande sköna Ingrid. Algots övriga söner och Svantepolks husfolk följde efter. I den fornåldriga gästabudssalen infann sig även lagman Algots husfolk, tjänare och tjänarinnor för att delta i måltiden. Den ordningen iakttogs, alla männen satt på den ena sidan om bordet och fruntimren på den andra, och främst vid övre bordsändan de båda lagmännen. Måltiden vart hållen med all den ståt, som hörde till tidens bruk, och välfägnaden visade sig mera i överflödet av kraftfull mat än i dyrbara drycker, ty hembryggt öl, porsöl, utgjorde det egentliga innehållet i dryckeskärlen. Endast vid slutet av måltiden frambars en silverkanna med vin, varuti de båda lagmännen och biskopen drack varandra till. Varken husets söner eller tjänstefolk fick del av denna dyrbara dryck. För övrigt samtalade under måltiden endast de äldre. Ungdomen och tjänstefolket avhörde med vördnad och tystnad vad de äldre hade att säga. Efter måltiden begav sig folket till sitt arbete. Gästerna samlade sig i storstugan för att där samtala och hålla varandra sällskap. Fru Margareta förde dock snart sina kvinnliga gäster upp till loftrummen, där de skulle erhålla härbärge för natten. Der fann egentligen den ädla husmodern först ett tillfälle att mera förtroligt samspråka med den sköna Ingrid. Ingendera talade väl om vad som låg, såsom en helig hemlighet, på djupet av deras tankar, men Margareta fann ett stort, om också sorgligt behag i umgänget med flickan. Denna mötte henne också både med blygsamhet och ömhet, som uttalades i blickar i stället för ord. Även fru Ingegerd tycktes mycket belåten med den uppmärksamhet, som visades henne. Senare på eftermiddagen begav sig fruntimren åter till gästabudssalen, där husets yngre söner, i förtroliga samtal med varandra, redan länge hade gått av och an i förbidan på deras ankomst. Då damerna anlänt, dröjde det icke länge innan den tidens umgängeslekar begyntes under höviska samtal och artigt skämt, omväxlande med de för nordborna egna sånger, som ännu i sina fortlevande lämningar beundras av tonkonstens vänner. Dessa sånger, som både fruntimmer och herrar ömsevis föredrog, utgjorde än riddarevisor om tappra äventyr som Karl fann sin glädje uti att sjunga, än sköna jungfruns trohet och olyckor, som Ingrids ljuva och milda stämma framställde, och än i mera konstfulla kväden, som Folke, kunnig i den högt skattade vetenskapen musica, hade lärt i Paris. Från bygden eftersändes även en gammal spelman, som fägnade sällskapet med spel på sin harpa. Slutligen framsattes där också skacktafel och Folke inbjöd Ingrid till den skarpsinniga tävlan, som utfördes med dess brickor. De båda gamla befann sig tillika med biskopen i övre ändan av salen. Deras samtal var allvarsamt och vände sig förnämligast omkring det föregående årets hungersnöd.
Biskopen fäste en tankfull blick på sin fader och yttrade: “Jag må i sanning tacka Gud, som ledde det så, att många människoliv dock blev räddade.“
“Vi har hört något därom,“ sade lagman Svantepolk. “Det var ju både min ämbetsbroder Algot och I, herr biskop, som tog eder de uthungrade an? Men jag känner icke närmare huru därmed gick till. “
“Nöden har också sitt majestät,“ tog biskopen till ordet, i det han reste sig upp och med en sällsamt uttrycksfull uppsyn betraktade de båda gamle. “Jag gjorde orätt den gången, då jag ville undandra mig min anförtrodda hjord. Jag ville såsom David dra mig undan straffdomen, men jag blev återkallad till mig själv och min plikt. Det var min vördade fader,
som förde mig till besinning.“
“Skulle det vara mig tillåtet att höra huru därvid gick till, vore det mig särdeles kärt,” inföll Svantepolk.
”Jag vill då omtala det allt och icke förtiga min egen blygsel,” återtog biskopen. “Såsom eder är bekant, lagman Svantepolk, hemsökte Herren Västergötland med ett förskräckligt hungersår. Ett sådant har icke varit i mannaminne. Alla ville ta till tiggarstaven, sedan den ene icke mera hade än den andre. Jag bävade för Herrens hårda straff över folket och kunde icke skåda dess elände. Därför begav jag mig över till min gård på Thorsö i Vänersjön. Där ville jag i enslighet avbida att Herren åter skulle förbarma sig och ge ett fruktbart år. Jag bad till Herren och klagade vår nöd för Guds moder och alla helgon, men det vart icke hört intill dess jag väcktes och kallades tillbaka till mina plikter av min ädle fader. Då hans eget hus var utätet samlade han den hungerbleka skaran, så många som kunde följa honom, och drog bort till stranden. På så många fartyg, som kunde överkommas, förde han de elända över till Thorsö. Jag glömmer aldrig, då det gräsliga tåget ankom. Främst gick min gamle, gråhårige fader och efter honom den jämmerfulla skaran av dödsbleka, hungrande tiggare. Jag har sett härar i all den ridderliga prakt, som slår med bävan var och en, som skulle kunna tänka på’ motstånd. Men aldrig har jag känt mig så häpen och bävande som vid åsynen av den förskräckliga skaran av utmärglade gubbar, utsvultna kvinnor och jämrande barn. Icke behövdes då min faders ord för att återkalla mig till besinning. Blotta åsynen av det stora tiggaretåget talade kraftigt såsom domens basuner. Jag lät genast utdela vad jag ägde av livsförnödenheter och återvände med de arma till deras hem. Sedan dess har Herren hulpit oss. Efter bedrövelse och nöd låter han oss ånyo hoppas och sänder oss trösten. Aldrig har jag sett min gamle ädle fader så vördnadsbjudande, så värd alla Guds helgon som då.“
“Jag har med glädje sett årsväxtens härlighet under hela min resa,“ anmärkte Svantepolk. Den gamle Algot hade under biskopens ord böjt ned sitt huvud och suttit försänkt inom sig själv i djupa tankar. Nu slog han upp ögonen mot sonen och vände dem därefter mot sin ämbetsbroder. “Det är så, min ämbetsbroder, “ sade han, “att långt hastigare än man tror, helas såren efter en sådan nöd. Endast vore att önska att folket tog sig prövningen till hjärtat och blev klokare därav. Men det ligger i vårt lynne att glömma den onda dagens både vedervärdigheter och lärdomar.”
Under sådana samtal och sysselsättningar fortgick tiden tilldess en ny gäst anlände. Då dörren öppnades, inträdde genom densamma en ny gestalt, klädd i en snäckbeprydd kåpa, med en bredskyggad hatt på huvudet och en lång stav i handen. Gestalten stannade vid dörren och sade med hög röst: “Pax vobiscum! Jag hälsar med Guds och helge Eriks nåd allas eder in- och utgång, som härinne bon och ären tillstädes! Given en nödtorftig föda och ett kristligt härbärge åt en Guds och Sancti Bothvids pilgrim!“ Utan att av bida svar inföll han därefter med en sång, som lydde: »Vem skall härbärgera en vägfarer man? Själve Jesus Kristus, som alla vägar kan. Solen under himmelen och månen under sky, Själve Jesus Kristus ledsagar oss till by.« Så snart sången var slutad, upphöjde lagman Algot sin röst och sade: “Träd in i Guds och alla helgons frid, pilgrim! livad du begärt skall dig givas och är dig väl förunnat för heliga Guds moders och Sancti Bothvids skull.“
Biskop Brynolf hade emellertid skarpt betraktat pilgrimen och vände sig till honom: “Träd fram, pilgrim, och låt mig hälsa dig. Bär du de sju vigningarna på ditt huvud och har särskild rätt att meddela den fridshälsning, varmt du inträdde, så var mig välkommen såsom en broder i vår gemensamma Herres tjänst!“
Pilgrimen, som hade bugat sig djupt vid lagmannens ord, lyssnade med någon överraskning på biskopens, men trädde därefter frimodigt fram till honom och bugade sig djupt, i det han avtog hatten, så att tonsuren på hans hjässa skulle synas. Biskopen sade då: “Det är gott! Sitt ned, min broder, och vila dig efter din vandring. Medför du några nyheter, så meddela oss dem såsom det är brukligt och tillbörligt."
Pilgrimen bugade sig ånyo. “Jag bör först nämna för eder, högvördige fader och biskop, ty jag kan förstå att jag står inför biskop Brynolf Algotsson i Skara, att jag är broder Nisbertus, ovärdig predikarebroder vid den helige Francisci kloster samt helige Olofs och Vårfrumoders hospital i Lödöse. Min väg går till Alvastra, dit jag har brev till priorn från vår abbot. Jag är född invid den vackra sjön Tåkern, och jag har under min tjänstgöring vid klostret erhållit en underbar väckelse, så att jag nu känner en stark kallelse och dragning att besöka min fädernebygd och det berömda Alvastra kloster därstädes. Om Gud och den högvördige fadern tillåta det, ville jag då gärna erhålla en anställning antingen i själva klostret eller i dess grannskap."
Biskopen svarade endast med en böjning på huvudet, tillkännagivande att han var nöjd med vad pilgrimen yttrat såsom redogörelse för sin person och sitt ärende. Pilgrimen vände sig nu till det övriga sällskapet, bugade sig ånyo för de båda lagmännen och därefter för de andra närvarande. Hans hälsning besvarades av alla med den aktning och välvilja, som på den tiden en andlig man, stadd på en sådan färd, alltid kunde göra sig säker om att möta. På husmoderns vink framträdde en av husets tjänare och framsatte en stol vid sidan av biskopens åt pilgrimen. Lagman Svantepolk tog ordet och frågade: “Kan ni, vördige broder, efter ni kommer från Lödöse, underrätta oss om vägarna åt den trakten äro säkra?"
"Visserligen har jag hört," svarade pilgrimen, "att några av den landsflyktige marsk Stigs män tagit sig det orådet före att överfalla vägfarande på båda sidor om älven, men både västgötar och vikboer vilja hålla efter dem, så att vi har all anledning att hoppas att det ofoget snart skall ta en ända.“ Lagman Svantepolks uppsyn blev bekymrad och röjde betänklighet. Då yttrade Algot: “Väl är det beklagligt att en sådan man som marsk Stig icke skall ha bättre underhåll för sina tjänare än alt de skola nödgas att leva av rov. Men vi kunna ju icke hjälpa det, utan de må stå sitt kast, de som begå missgärningar. Jag skall uppskära en budkavel och hålla ett skall efter våldsmännen så snart jag får något närmare besked om deras illgärningar. Om lagman Svantepolk ville hålla till godo med några dagars gästfrihet i mitt hus, skall jag under tiden besörja att vägarna bli trygga.“ Lagman Svantepolk tog åter till orda: “Jag vill förmoda att stigmannens antal just icke kan vara så särdeles stort. Jag kan icke uppskjuta min resa, utan finner mig nödgad att fortsätta den redan i morgon. Emellertid är jag tacksam för min vördade ämbetsbroders erbjudande av en så vänskapsfull gästfrihet. Men det synes mig som jag väl borde kunna med tämlig säkerhet komma fram till Lödösehus. Där har jag ju hela besättningen till mitt försvar.“ Nu uppreste sig Karl, den raske junkern, och framträdde till de äldre herrarna. “Om det tillätes mig,” sade han med en djup bugning för lagman Svantepolk, “att erbjuda min tjänst, så kan jag gärna med några handfasta män göra en resa till Lödöse, om lagman Svantepolk önskar och tillåter oss att rida i sitt sällskap. Det skulle ingalunda vara mig emot, om jag finge tillfälle att delta i försvaret av Lödösehus, i fall så skulle erfordras.“
“Jag tackar er, unge herr Karl!“ inföll lagmannen. “Och om inga vigtiga angelägenheter göra det nödvändigt för eder att vara hemma, skall ert sällskap vara mig kärt på vägen. Jag hoppas då att jag far behålla er någon tid såsom en kär gäst vid min dotters bröllop.“
Vid dessa ord uppreste sig lagmannen och vände sig till samtliga de närvarande, i det han tillade: “Och nu ville jag därtill förklara, att jag och min husfru skulle räkna såsom en stor ära, om vi vid samma tillfälle finge se hos oss samtliga medlemmarna av min vördade väns, lagman Algots hus, äldre och yngre, ingen nämnd och ingen glömd.“ Nu uppstod även lagman Algot, bugade sig med mycken högtidlighet och svarade: ‘‘För den vördige ämbetsbroderns hedervärda inbjudning är vi alle, såväl jag som de mina, hustru och barn, hjärtligen tacksamma. Men vad mig beträffar, så förestå just nu tvenne viktiga ting, så att jag icke för närvarande kan lämna mitt lagmansdöme.“ Svantepolk återtog: “Men åtminstone vill jag mottaga herr Karls löfte att följa mig till Lödöse, och jag tillägger, att det skulle göra mig en stor glädje, om också herr Folke kunde göra sig ledig och komma med oss. Jag hoppas att jag får bjuda er att vara mycket välkommen igen en gång till oss, herr Folke. “Folke reste sig rodnande från taffelspelet och framträdde, med en sidoblick tillika på sin fader, för att med all den tidens artighet tacka för bjudningen. Den gamle lagman Algot yttrade intet, ehuru visserligen ett par av skrynklorna på hans panna lade sig i något djupare veck. Den sköna Ingrid såg icke upp från spelet, utan tycktes helt och hållet försänkt i begrundande af något märkvärdigt och viktigt drag. Fru Ingegerd nickade vid bjudningen mycket fryntligt åt fru Margareta, och den senare besvarade nicken med ett vänligt leende, men därefter lade sig något tankfullt i hennes anletsdrag, isynnerhet då hon oförmärkt kastade sina ögon på Folke.
Då gästerna inbjöds till aftonmåltiden och inträdde i gästabudssalen, hade den blivit särskilt prydd med löv och blommor. Doften av björklövet fyllde det ansenliga rummet, och blomstren, i stora knippor, smyckade isynnerhet fönstren. Alla kände sig upplivade och upprymda, utom gamle Algot och hans fru, som icke kunde kväva åtskilliga aningsrika bekymmer. Men även biskop Brynolfs uppsyn röjde betänklighet, sedan han fått tillfälle att av pilgrimen förnimma några enskilda meddelanden. På den tiden stod de kyrkliga anstalterna i förbindelse med varandra egentligen endast genom bud, som fördes av personer, vilka besökte eller visiterade, såsom det hette, klostren och till och med kapitlen. De brev, som de visiterande medförde, var icke särdeles vidlyftiga, så att de förnämligast hade att meddela muntliga uppdrag. De, som ägnade sig åt sådana besök, var förnämligast munkar, vilka också därigenom ofta kom att föra ett tämligen kringvandrande liv i stället för att tillbringa livet med den stilla och enformiga tjänsten i klostren av kyrkorna. Dessa pilgrimer - ty i sådan dräkt och under förebärande av ett sådant värv gjorde de oftast sina resor - blev såsom budbärare gärna mottagna överallt. Biskop Brynolfs betänkliga uppsyn vid pilgrimens hemliga meddelanden härrörde av dessas beskaffenhet. Men han lät under aftonmåltiden icke vidare märka att han icke fann sig rätt glad. Då måltiden var slutad, tog biskopen avsked. Han önskade först de resande lycka på vägen. Hans vänliga önskan besvarades med mycken artighet av lagman Svantepolk och hans fru; men då han även till den unga bruden framförde en lyckönskan, skiftade hon färg och förmådde icke svara med något annat uttryck af sin tacksamhet än att hon bugade sig ödmjukt. Då tecknade han över hennes nedböjda huvud det heliga korstecknet. Därefter vände han sig till pilgrimen och sade: ‘‘Ehuru väl jag vet att ni, broder Nisbertus, här hos min fader skall finna ett gott härbärge och välfägnad, vill jag likväl inbjuda er att följa mig till min biskopsgård. Jag anhåller att min fader ville låna mig en av sina hästar, så skall jag skicka den tillbaka i morgon bittida. Vill ni rida på den, Nisbertus, för att lättare kunna följa mig på hemvägen? Jag skall där hemma, om ni vill, skriva ett brev med eder till prior Tidemandus i Alvastra. Kanhända skall han icke neka att fästa något avseende på mitt förord!“ Pilgrimen bugade sig tacksamt för den vördige fadern, vände sig därefter med nya bugningar till lagman Algot och hans söner och gäster, uttalande sin välsignelse över hela huset. Biskopen hade tagit avsked av sina föräldrar och lämnade salen, åtföljd av pilgrimen. Därefter anvisade fru Margareta åt gästerna på Götala lagmansgård deras rum och bäddar, och det dröjde icke länge innan både gästerna och husets övriga invånare gått till vila, sedan likväl Folke och Karl skyndsamt givit några befallningar och gjort några anstalter till följande dags resa.
Då följande morgon vid solens uppgång klosterklockorna från Skara klingade hän utöver slätten och manade de fromma till deras morgonandakt, var lagman Svantepolk och hans medfölje färdiga till uppbrott från det vänliga härbärget hos lagman Algot på Götala. Avskedet från de båda åldriga makarna Algot och Margareta var isynnerhet hjärtligt. Den unga bruden tycktes särdeles rörd, då hon med nästan dotterlig ömhet fattade fru Margaretas hand och kysste den. Margareta såg på henne med en sorglig blick, som nästan innehöll en hemlig tår, och det tycktes som den tacksamma Ingrid däruti läste ett deltagande eller till och med ett ömt medlidande, vilket uppfyllde hennes hjärta med en underbar och innerlig tacksamhetskänsla. Då Svantepolk med de sina steg till häst, framkom de båda bröderna Karl och Folke, och till dem slöt sig sex utvalda, handfasta karlar, alla väl beridna. De hälsade fryntligt på lagman Svantepolks åtta huskarlar, med vilka de gjort bekantskap, Karl översåg i hast hur var och en var beväpnad, en omständighet, som var av stor vikt under den oroliga tiden. Så snart sällskapet efter förnyade avskedshälsningar ridit ut genom den trånga porten av Götala gård och befann sig på öppna fältet, red Karl fram till lagmannen och bad honom om tillåtelse att få ordna tåget såsom han ansåg det nyttigast. Denne smålog och gav sitt bifall. “Ni tycks verkligen vara ämnad till befälhavare, herr Karl,“sade han. “Ni må gärna råda.“ Karl fördelade då den lilla truppen, så att han blandade lagmannens husfolk med sina egna karlar och lät på krigsmannavis den ena hälften rida före och den andra efter den gamle och fruntimren. Själv red han främst i spetsen for förtruppen och hela tåget. Folke erhöll hans uppdrag att sätta sig i spetsen för eftertruppen, så att han därigenom kom att rida närmast till de gamle och den unga bruden, vid vilkens sida han oftast befann sig.
Så red man muntert åstad, tätt förbi det märkvärdiga Gällaqvist eller Jarlaqvist (Gälakvist), där konungarna ofta plägade vistas, och även nära Skara stad, vars tvenne höga domkyrkotorn och många kors och spiror på de talrika klostren gav staden liksom ett heligt utseende. Färden togs västerut bortåt slätten, som i den friska och ljusnande morgonluften mötte de resande med sina vidsträckta utsikter. Alltsom tåget fortskred över fälten, vilka kanhända på den tiden till och med var fruktbarare än nu, tycktes den gamle lagmannens fryntlighet tillta. Han begav sig från mitten av tåget, där hans fru och dotter befann sig, främst till spetsen för att rida vid Karls sida och språka med den hurtige riddaren. Lagman Svantepolk yttrade att han gärna ville hinna fram till Lödösehus för att slippa söka något annat härbärge, ehuru dagsresan kommer att utgöra något över åtta mil. Hästarna skulle därför ansträngas, menade han, och man skulle icke beta och vattna oftare än som var nödvändigt. Alltsedan konungen utfärdat sina stränga påbud mot all våldgästning hade förhållandet emellan de resande och folket blivit omvänt. Nu var det bönderna som var de rådande och som fordrade betalning för allt vad de lämnade. Under samtalet mod Karl yttrade Svantepolk, vilken ingalunda var en sådan allmogevän som Algot, att det enda, som kunde göra Alnsöstadgan dräglig var att den dock befriade alla frälsemän från gästningstungan.
Karl anmärkte: “Min fader förmenar, att konungen på allt sätt vill bistå och understödja odalbönderna, förty eljest skulle ju ingen finnas, som kunde betala skatten. Bönderna kalla honom därför Ladulås, att de förmena sig även i annat bliva rådande, så att de väl snart akta sig lika goda som oss, frälsemän. Men det är dock en stor skillnad mellan bönderna uti sina orediga flockar med råa vapen, då det gäller mot oss, ridderligt utrustade, med hors och utsökt drabbningstyg försedda män. Vi behöva icke frukta något bondregemente, ty vi kunna nog alltid rida bönderna överända så snart vi vilja. Det är icke mera en sådan tid som då lagman Lumber, vars gravhög vi se därborta vid Vånga kyrka, höll ting med bönderna. Min fader prisar honom mycket, och kan väl vara att han var en myndig och rådande man, men bönderna behöva någon herre, som kan hålla dem i aga.“
“Jag känner igen edra tänkesätt, herr Karl,“ sade lagmannen, “och jag varken vill eller kan fördöma dem; men det är likväl så, att utan bönderna vore vi intet. Jag vet hur det står till i Riga, där de tyska riddarna har väldet och råda över det kuvade folket som över trälar, och jag finner det tillbörligt att de, som är födda till herrar, också ska ha några att råda över.“
“Ja, därtill äro ju frälsemannen borna och födda,“ utbrast Karl. “Det är väl också dem, som lagarna skola skydda framför alla vanbördiga. Men det är så vår nuvarande konungs sed, att han vill skydda dem, som behaga honom, men klämma dem, som icke är fullkomligen efter hans sinne. Han har inrättat ridderskap hos oss, men han vill icke uppta alla, som förtjäna det, till riddare." Lagman Svantepolk smålog. "Ni vet väl, herr Karl, att där ett ridderskap skall kunna finnas, där måste det vara en stark och mäktig konung vid styret. Det är konungen, som efter sitt välbehag utdelar riddarevärdigheten. Men han måste också se till att folket får behålla sin rätt och trygghet, eljest skulle ingen riddare vara trygg för sitt liv och sin säkerhet.“
“En riddare och en oförskräckt man har ju alltid sina vapen och behöver därför icke frukta," sade Karl med en spotsk och leende uppsyn.
Det resande sällskapet nalkades nu en å, som genomskär Larvs slätt; det var Lidan, som anses såsom en av Västergötlands märkligaste åar. Denna å är på flera ställen ganska djup, så att man endast på färjor, som fordom brukades, kunde komma över densamma, helst då fruntimmer befann sig i sällskapet. Herr Karl hade skickat ett bud förut, så att vid sällskapets ankomst till ån färjan var i ordning till överfarten, som således gick skyndsamt och lätt för sig. Därefter skickade den omtänksamme Karl nya bud för att på samma sätt bereda överfarten över den längre bort belägna Nossan. Han föreslog att vila en stund vid Edsvära, en ansenlig by, den ryktbara Edsvärasläktens stamsäte. Här träffades flera bekanta, helst denna lagmanssläkt till och med räknade förvantskap med Folkungarna. Under det sällskapet h vi lade och njöt några förfriskningar, utskickade Karl ånyo ett par av sina tjänare. Men han medtog här några andra karlar i stället. Vägen strök nu förbi Vidnor och Åsaka till Nossebro. Där gick man ånyo över på färja. Här var halva vägen från Götala tillryggalagd. Man hade genomfarit en slättbygd, der utsikten alltid var vidsträckt. Men på andra sidan om Nossebro mötte skogar och en ojämnare trakt. Där kände sig lagman Svantepolk mera orolig, helst det visade sig att man knappast förrän sent på aftonen kunde hoppas att hinna fram till Lödöse. Men herr Karl uppmuntrade honom med den försäkran, att man i nödfall skulle kunna finna härbärge i Magra eller Erska, ett par byar i Bjärke härad. Resan gick emellertid så raskt, att man ännu tämligen tidigt på eftermiddagen hade farit förbi dessa byar, varefter en mera skogbeväxt och ödslig trakt mellan sjöarna Anten och Vanderydsvattnet vidtog. Lagmannen lät endast med möda lugna sig genom Karls anordningar och anmärkte att han bortskickat alltför många av huskarlarna. I detsamma hördes från en skogsdunge invid ett kärr ett besynnerligt skrik. Det kunde icke vara av en fågel eller något djur, men det lät icke heller såsom ett nödrop. Karl skyndade att befalla sitt folk att de skulle sluta sig tillsammans omkring fruntimren. Herr Folke tog sin plats vid fru Ingegerds sida och drog också sitt svärd såsom de övriga. Huskarlarna hade också blivit bättre beväpnade än som eljest var vanligt under vardagliga förhållanden, ty även dem hade Karl försett med huggvapen jämte de dem tillhöriga spjuten.
En bågsträng klingade och en pil träffade herr Karls sköld. Vid skrällen mot kopparn framstörtade ur skogen några vilda kämpar, vilkas antal dock icke visade sig överlägset. De tycktes studsa, då de fann de resande beredda till strid. Det ordnade och kraftfulla motstånd, som visade sig hos de stridsfärdiga huskarlarna, ingav snart fruktan, så att blott ett hagel av pilar avsköts mot dem, och därefter utstötte en, som tycktes vara anföraren, ett lika besynnerligt läte som det som bebådade anfallet, och vid detta tecken flydde de anfallande tillbaka inåt skogen, så att de resandes seger tycktes avgjord redan innan striden begynts. Färden fortsattes således och herr Karl anmärkte skämtande till lagmannen, att detta var en alltför ringa fara för att kunna anses såsom något ridderligt äventyr. Men herr Svantepolk såg betänklig ut. “Jag hade dock knappast kunnat tro,“ yttrade han, “att överdådet skulle gå så långt som det nu visat sig. Det måste hejdas, och det skall bli mitt första åliggande att låta kämparna från Lödösehus rensa denna skogstrakt.“
“Har någon blivit sårad?“ frågade fru Ingegerd med vänlig omtanke, i det hon såg sig om i kretsen av sällskapet. “Hur är det med eder, herr Folke? Jag tyckte att en pil träffade eder.“
“Det är så obetydligt,“ svarade Folke. “Det lönar icke mödan att tala därom.“ Men både lagman Svantepolk och isynnerhet herr Karl kastade oroliga blickar på Folke, och skön Ingrid skiftade färg, ehuru ingen märkte det utom Folke. Fru Ingegerd bad att få undersöka hans sår. Herr Folke avböjde detta och försäkrade att han endast blivit rispad så obetydligt i vänstra sidan av en pil, att han icke ens kunde känna det. “Det är emellertid kanhända nödvändigt,“ tillade han, “att vi genast fortsätta vår ritt utan uppehåll, och möjligtvis behöva vi påskynda den.“ Lagmannen tycktes inse detta, men yrkade dock att den sårade först skulle förbindas. Men då Folke icke medgav detta, satte sig tåget ånyo i rörelse. Då det led mot aftonen, nalkades de ridande mellan de här och där uppstickande klipporna stranden av Göta älv, och slutligen blev det gamla tornet av Lödöse kyrka, helgad åt St. Petrus, och tinnarna av Liodhus, eller Lödöse fäste, synliga.
Själva staden med sina till utseendet föga ansenliga och i själva verket fåtaliga hus, i vilka dock rika köpmän bodde med sina skatter, gömde sig bakom muren, men över densamma höjde sig gavlarna av några kloster och det berömda helgeandshuset, eller hospitalet, som avstack mot de borgerliga stugornas ringhet genom en viss mera storartad byggnadskonst. Vid älvstranden nedanför staden låg flera fartyg, som vittnade om stadens starka handel, ty i själva verket var Lödöse, sedan Kungälv blivit förstört, den stad, genom vilken hela det västra Götaland drev sin handel på Västerhavet. De resande anlände till stadsporten, där Svantepolk genast talade vid vakterna och tillkännagav vem han var samt blev igenkänd. Han begav sig därefter med hela följet och sina gäster till Liodhus, eller borgen. Borgfogden och besättningen igenkände också genast sin herre och han blev mottagen med tillbörlig vördnad.
Fruntimren infördes först i sina rum. Därefter befallde Svantepolk att rum också skulle anvisas gästerna, men herr Karl förklarade att de ämnade söka härbärge i Vårfruklostret. Då Svantepolk icke ville medgiva detta, viskade herr Karl honom i örat, att hans broder behövde rådfråga en läkekunnig munk, men bad lagmannen icke oroa fruntimren med någon underrättelse härom. I själva verket röjde Folkes uppsyn att någon häftig rörelse föregick inom honom. Han var blek och hans ögon spändes mod en besynnerlig oro än på den ena, än den andra. Svantepolk ingick därför på herr Karls förslag, men yrkade att herrarna dock skulle spisa sin aftonmåltid hos honom. Detta kunde icke avslås. Under måltiden förtärde Folke nästan intet. I hans blickar på Ingrid lästes en sällsam ångest jämte den ömhet, som han allt mindre tycktes kunna dölja. Även den sköna Ingrid led, men tycktes i det stilla djupet av sitt ödmjuka sinne söka styrka till den försakelse, som väl skulle bli hennes lott.
De båda ridderliga bröderna begav sig genast efter måltiden och efter ett artigt avsked till klostret. Lagmannen hade redan skickat ett bud om deras ankomst, så att där fanns allt i ordning i härbärget. Herr Folke gick genast till sängs och herr Karl befallde deras tjänare att hålla sig vakna, emedan hans broder var illa sjuk. Själv begav han sig ut för att, innan det mörknade, kasta en blick på belägenheten och stadens omgivningar. Natten förflöt och tidigt följande morgon inträdde herr Karl i borgen med sorgsen uppsyn. Han ville tala vid lagmannen, sade han, för att meddela honom den sorgliga underrättelsen, att hans broder Folke hade avlidit under natten. Så snart en tjänare meddelat lagmannen sorgbudskapet, skyndade icke blott den gamle herrn, utan även hans hustru och dotter till salen, der herr Karl blivit införd. Lagmannen tillkännagav med mycken rörelse sitt deltagande i den djupa förlust, som träffat hans medbroder Algot och de ädla Algotsönerna. Fru Ingrid beklagade att hon icke fått, såsom hon begärde, undersöka och förbinda herr Folkes sår, helst det nu visat sig vara av så svår beskaffenhet. Ingrid var alldeles förstummad. Men herr Karl tycktes bära sin bedrövelse med mycken styrka och beslutsamhet. “Jag har beslutit,“ förklarade han, “att ännu i dag återvända till Götala med min broders döda lekamen. Jag vet full väl att mina föräldrars önskan är den, att Folke skall vila i vår fädernegrav i Skara. Jag beklagar därför, herr Svantepolk, att jag icke kan vara närvarande vid eder dotters bröllop.“
“Det gör mig mycket ont, herr Karl,“ sade lagmannen, “och det så mycket mera som jag just nyss erhållit underrättelse, att min måg ännu i dag ankommer med ett par skepp från Seland (Själland).“
“Så mycket mera måste jag skynda,“ inföll herr Karl med en viss häftighet; “den passar föga till bröllopsgäst, som blivit så slagen av sorg som jag genom min älskade broders olycka.“
Den blick, som ur Ingrids öga flög mot herr Karl, uttryckte en sällsam känsla: det var förtvivlans undergivenhet. Han vände sig då med ridderlig artighet till henne. “Jag har en bön till eder, ädla jungfru!“ sade han. “Gärna ville jag, då vi bära vår broder på sin bår, att han finge prydas av den ridderliga dödskransen. Viljen I, jungfru Ingrid, bevisa vårt hus den hedern och honom den sista tjänsten att knyta den krans, som skall följa ungersvennen i hans grav?“ Fru Ingegerd tog ordet för sin bleknande, förstummade dotter och sade: “Jag kan gärna för min dotter svara ja. Hon vill säkert icke undandra sig denna lilla äretjänst åt lagman Algots son.“ Herr Karl uttryckte sin tacksamhet och kunde icke neka sig att med ett artigt leende, mitt under sorgen, buga sig för den sköna tärnan. Därefter tog han avsked och lämnade borgen. Lagman Svantepolk begav sig i tankfull tystnad in i sitt särskilda rum, der han hade sina förnämsta skatter förvarade. Han öppnade flera av de väl beslagna kistorna och kastade en blick på sin dotters blivande hemgift, som låg förvarad där. Sedan framtog han särskilt penningar, som var behövliga till bröllopsanstalterna. Därefter begav han sig till de nödvändiga bestyren. Han måste först inhämta underrättelser om vad som tilldragit sig i staden och orten, och därjämte ta en översikt över borgens tillstånd och försvarsanstalter samt besättningens styrka. Därtill skulle han anordna hur den danska riksdrotsen vid sin ankomst borde mottagas. Allt detta måste ske innan han fick läglighet att göra sitt besök i Vårfruklostret. Därvid blev han i synnerhet uppehållen av anordningen vid hamnen, der han hade att anbefalla de många köpmansskutorna att lämna rum för de danska skepp, med vilka David Thorstensson skulle anlända, Då lagmannen från hamnen återvände till borgen för att där med sin väntande- hustrus tillhjälp verkställa de även i land erforderliga anstalterna, mötte han jungfru Ingrid, som, med kransen i hand och endast åtföljd av en tjänare, just befann sig på väg till klostret.
Då lagmannen varseblev den mötande jungfruns tårade blickar, stannade han och tilltalade henne: “Ehuru du börjar din bröllopsdag med ett sorgligt bestyr, min dotter, hoppas jag med Guds och alla helgons hjälp att den skall slutas till din lycka och belåtenhet. Heliga Guds moder och alla goda helgon välsigne dig, mitt barn, fastän din utstyrsel kostar oss mycket.“ Ingrid kastade en besynnerlig blick på fadern, böjde sig tigande och fattade hans hand samt kysste den. Han nickade med ett uttryck av belåtenhet och fortsatte sin väg till borgen, medan hon, utan att yttra något ord, vandrade vidare till klostret. Vid dörren till den så kallade vakerstugan stod tvenne av Algots tjänare i full vapenskrud. En hästbår med täta, mörka förhängen, bevakad af de likaledes fyra andra beväpnade tjänare, stod färdig på gatan, så att det tycktes som herr Karl redan haft allt färdigt till sin broders liktåg. Då Ingrid ankom, mötte henne herr Karl, iklädd sin ridderliga rustning, med svärdet spänt vid sidan, vid klosterporten. Sedan han bugat sig för henne, tillsade han hennes tjänare att inträda i en annan sal, medan han själv räckte henne handen för att höviskt leda henne in i vakerstugan. Herr Folke låg, iklädd en ny, ridderlig rustning, utsträckt på en upphöjning mitt på golfvet. Endast huvudet var bart, ty den fjäderskuggade hjälmen stod på en särskilt prydd stol bredvid liket. Bävande upplyfte den bleka Ingrid sina ögon för att ännu en gång betrakta den älskade riddarens drag. Hon tyckte sig känna hur hans nyss tillslutna ögon dock ännu gömde en blick för henne. Men hon avtorkade med handklädet sina tårar och närmade sig för att trycka kransen på hans huvud. Den var bunden av rosmarin och vita törnrosor, hämtade ur franciskanernas klosterträdgård. Då hon med darrande händer satte den på hans panna, slog han hastigt upp ögonen och såg klart och bestämt på henne. En känsla av djupaste förskräckelse genomfor henne. Då log herr Karl och sade: “Nu tyst och snabbt vad som måste ske!“
I detsamma sprang herr Folke upp från dödslägret och tog den avsvimmade Ingrid i sina armar. Herr Karl fattade den stora duken av silvertyg, som varit utbredd över likbädden, och båda bröderna insvepte uti densamma den sanslösa flickan. Folke betäckte hastigt sitt huvud med hjälmen och nedslog hjälmgallret, så att ingen kunde igenkänna vem han var. Därefter fattade bröderna med försiktig omsorg den orörliga flickan och bar henne till hästbåren, där de noga, men skyndsamt tillslöt förhängena omkring henne. De sprang därefter upp på sina hästar och tog, åtföljde av sina tjänare, vägen från staden. Så snart de kommit utom stadsporten, påskyndades farten och de ilade bortåt vägen. Men därifrån kastade de sig snart på en avväg, som ledde inåt den klippfulla skogstrakten utmed älven. Knappt en timme efter det lyckligen fullbordade klosterrovet hade underrättelsen därom hunnit till lagman Svantepolk, som i sin bestörtning och harm till en början helt och hållet förlorade besinningen. Fru Ingegerd, lika häpen som han, ville genast att man skulle skicka efter de flyende. Men Svantepolk insåg val att tvenne sådana riddare, som Karl och Folke icke skulle vara så lätta att taga, även om man visste vilken väg de följt. “Ha de väl kommit över älven,“ yttrade han efter någon besinning, “in på norska området, där konung Magnus Presthatare visst icke nekar dem sitt beskydd, då kunna vi vara övertygade att vi aldrig mera återfå vår dotter.“ Emellertid satte sig lagman Svantepolk genast i rörelse. Beväpnade flockar, såväl av borgens besättning som stadens borgare, utskickades på flere vägar ävensom ett par fartyg genast fick befallning att bege sig uppför älven. Så snart det blivit utrett vilken väg de flyende tagit, följde de utskickade deras spår. Men inom ett par timmar bragte de utskickade fartygen, som vände tillbaka, den underrättelsen att flyktingarna på en färja vid Edet gått över älven. Lagman Svantepolk, som nu blygdes att träffa den danska drotsen, beslöt att genast resa från det olycksaliga Lödöse, där han blott kvarlämnade en tjänare att underrätta den bedragne brudgummen om hans missöde.
Den redlige lagman Algot, som icke hade någon aning om sina söners dåd, befann sig ett par dagar senare på vägen från Götala till Brunsbo. Han blev varse, just vid korsvägen till Skara, en vallareman, eller pilgrim, som kom från Skara. Mannen sjöng, under det han gick, en sång, vars ord väckte lagmannens uppmärksamhet.
»Och jungfrun hon gick för sin styvmoder in
Och frågade henne om råd.
Och kunde jag få i vakerstugan gå
Och se herr Karl på bår?
Och intet så vill jag gifva dig råd,
Ej heller så nekar jag dig.
Men om du i afton i vakerstugan går,
Herr Karl han sviker dig.
Och jungfrun hon inför dörren gick,
Hon glimmade som en sol,
Men herr Karls falska hjärta
Det låg på bår och log.»
Ett par veckor hade förflutit efter Röreks avresa, då en dag biskop Brynolf infann sig på Götala gård. Han var vid sin ankomst åtföljd av flera tjänare och packhästar, så att han tycktes ha tillämnat en längre resa. Han inträdde genast i sin faders rum, där denne som vanligt satt ensam försänkt i begrundande. Biskopen hälsade brådskande och tilltalade den gamle: “Låt oss skynda, min far! Konungen kommer. Han har redan hunnit över Tiveden. vi kunna vänta allt av konung Magnus, då han är, förbittrad eller söker tillfälle att visa sig sådan. Han har redan fängslat Rörek, och det är visserligen hans mening att på hela vår släkt straffa Folkes och Karls gärning." Lagman Algot reste sig upp och såg biskopen skarpt i ögonen. “Alltsedan Kristnabalken infördes i vår lag,“ sade han, “har rätten blivit förändrad. Det är icke numera släkt och fränder, som ska umgälla vad en medlem har förbrutit. Jag fruktar icke konungen och hans dom.“
“Men jag fruktar det värsta,“ sade biskopen.
“Hans list är lika farlig som hans grymhet, och han aktar litet om han begår de största våldsgärningar. Jag vill begiva mig till Läckö, till dess hela saken hinner bliva ordnad. Om konung Magnus begår någon våldsamhet, så skall jag väl stävja den med kyrkans’ makt. Jag ber därför: följ mig, min far! På Läckö kunna vi vara säkra. Det kan icke tagas så lätt och jag skall därifrån skriva till den helige fadern i Rom.“
“Jag ämnar icke fly,“ förklarade lagman Algot.
“Jag vill sammankalla nämnden, och med den skall jag möta konungen på tinget. Han skall där finna allmogen samlad till rättvis dom, och konungsdom ska vara rättvis. Gör du som du anser klokast, min son. Men lagman Algot är för gammal att vika, då det gäller lag och rätt.“
“Om allenast lag och rätt finge gälla,“ invände biskopen. “Men det kommer kanhända snart att visa sig vad han, som bönderna kalla Ladulås, gör för avseende på rätt, då han får anledning att förfölja några, som han anser för motståndare och fiender. “
“Jag har sagt vad jag gör!“ sade fadern.
“Välan, jag vet att jag icke kan ändra edert beslut,“ yttrade biskopen, “men jag beklagar det, min far. Emellertid skall jag icke vila. Jag skall försöka om icke kyrkans makt kan utsträckas även till rättvisans och lagarnas skydd. Jag måste således lämna eder, min fader. Det sker med blödande hjärta, men jag överantvardar eder i Gud och alla helgons beskydd.“
Biskopen omfamnade sin far och tog även ett bekymmerfullt avsked av sin mor. Fru Margareta var dock lika fast och oförfarad som sin man. Biskopen fortsatte sin förd till Läckö. Lagmannen utfärdade genast en budkavle att sammankalla allmogen och nämnden till följande morgon på den vanliga mötesplatsen vid Lumbers hög. Men innan aftonen hade Götala gård blivit omringad av en beväpnad skara, som med överlägsenhetens våld inträngde i gården och rusade in i salen. De främmande kämparna tycktes ett ögonblick studsa vid åsynen av den gråhårige lagmannens gestalt, men en, som syntes vara anföraren, framträdde och fattade den gamle vid skuldran. Då framskyndade Margareta med sitt husfolk. Med värdighet framträdde hon till befälhavaren och frågade vad som var å färde. “På konungens befallning!“ svarade mannen kort. “Var är konungen ?“ inföll lagman Algot hastigt.
“Han är icke långt härifrån på sin gård Järlaqvist (Gälakvist),“ svarade den beväpnade, i det han vinkade åt sina följeslagare att komma närmare.
“Gott!“ sade lagmannen. “Följen mig genast till honom!“
“Så är den befallning vi fatt,“ lydde svaret.
Lagmannen hann endast säga åt sin hustru: “Var lugn!“ innan de vilda knektarna omgav honom, grep honom i kläder och armar och ryckte honom med sig. Ute på gården sattes han upp på en häst, vid vilken han blev fastbunden. Därmed lämnade de beväpnade gården, där fru Margareta kvarstod bland sitt husfolk, och med bestörtning blickade efter de avtågande. Förbittrad, såsom han visade sig, över det brott mot kvinnofriden, som blivit förövat, hade den listige konung Magnus beslutit att begagna detta tillfälle att förödmjuka lagman Algot och bryta hans anseende samt förkrossa hela hans släkt, som var alltför frisinnad efter konungens nya begrepp om konungamakten. Vid sin ankomst till Järlaqvist hade han genast utsänt krigsfolk att fängsla lagmannen själv jämte hans hemmavarande söner. Dessa var borta, men konungen utskickade folk att söka och gripa dem. Den gamle själv kastades i en fängelsehåla under borgen vid Järlaqvist. Vid underrättelsen att sönerna icke träffats blev konungen obehagligt överraskad, och mest förtörnad blev han, då han fick veta att biskop Brynolf undkommit till sitt välbefästa Läckö. Emellertid efterspanades ivrigt de övriga Algotssönerna.
Dagen efter sin ankomst begav sig konungen till tingsplatsen på Larvs hed, dit han hörde att allmogen var sammankallad. En talrik allmoge var samlad vid domarehögen bredvid vilken Lumbers hög är belägen. Bönderna väntade lagman Algot, men då de i stället hörde att konungen låtit fängsla honom, gick ett sorl av både bestörtning och vrede genom menigheten. Sorlet avbröts emellertid, då en skara ryttare anlände. Omgiven av riddare i glänsande harnesk och själv klädd i en dyrbar purpurmantel, uppträdde konung Magnus Ladulås bland den församlade mängden. Han steg av hästen och satte sig på domarestenen, den största av de stenar, som utgjorde domareringen. Ur hans mörkhyade ansikte, mellan de skarpa kindknotorna och de buskiga ögonbrynen gnistrade tvenne djupt liggande, skarpa ögon. Det var en hemsk känsla av besynnerlig bävan, som hans åsyn ingav. Också var böndernas ögon icke med något uttryck av glädje eller hyllning riktade på honom. Men han lät sina oroliga blickar några ögonblick flyga över folkhopen, varvid nämnden tog plats på de övriga domarestenarna och de förnämsta odalmännen samlade sig i en tät’ skock omkring honom. En härold utropade på konungens vink att nu öppnades tinget. Konungen upphöjde då sin stämma och talade: “I, gode män, skolen veta att jag är kommen till eder landsända för att hålla konungsräfst. Här har förefallit brott mot kvinnofriden, som jag harlyst över hela mitt rike. Edsöre är förbrutet, och min vilja är, att ett strängt straff skall övergå våldsverkarna. De ska straffas med döden.“
“Var är vår lagman Algot?“ höjde sig en stark stämma ur hopen. “Han skall föra vår talan, ty han vet vad rätt och skäl är.“
Konungen blinkade till vid den höga bonderösten som åtföljdes av ett väldigt sorl och kraftiga rop på lagman Algot. “Lagman Algot sitter fängslad,“- sade konungen med hotfull stämma. “Hans söner har begått kvinnorån och klosterrov. Jag vill själv vid konungs nämnd rannsaka och döma brottet. Men efter jag hört att han kallat eder till tinget, I män av Västergötland, så har jag ridit hit för att förkunna eder detta och uppmana eder att på heliga Guds Moders himmelsfärdsdag infinna eder i Skara för att där förnimma och förspörja vad jag i saken beslutit och avgjort.“ Alla hade förstummats av häpnad vid konungens ord och han kastade åter den oroligt gnistrande blicken över folkhopen. Då höjde sig åter bland bönderna den väldiga stämman, som förut ropat på lagman Algot och sade: “Lagman Algot är oskyldig! Gif honom lös, herre konung!“ Och ett förfärligt skrik uppkom: “Giv Algot lös! Han är oskyldig.“ Konungen syntes överraskad. Han reste sig upp och vinkade med handen för att äska ljud. Endast med möda lyckades det honom att tysta de högljudda bönderna. Äntligen hördes han säga: “Jag upplöser nu detta ting och uppmanar eder alla att vända hem i frid var och en till sitt samt hörsamma detta och andra mina påbud. För att visa eder att det är jag som har makten, skall jag här inför edra ögon låta utföra en del av den stränga dom, som skall övergå våldsverkarna!“ På konungens vink framträdde några av hans följeslagare, ledande en fånge i tunga bojor fram till den så kallade blodstenen, som låg helt nära utanför domareringen. Vid fångens åsyn genomlopp ett nytt sorl av bestörtning den täta folkmängden. “Det är herr Rörek!“ ropades det. Men knektarna blottade i detsamma hastigt fångens hals, och innan böndernas sorl hunnit utveckla sig till någon bestämt uttalad yttring av deras vilja och mening, blixtrade ett svärd och Röreks huvud föll till hans fötter. Då höjde konungen med stark ansträngning sin stämma och ropade: “Jag skall lära eder, I bönder, att bli lydiga undersåtar: Gå var och en fredligt till sitt!"
I detsamma konungen vände sig bort och hans häst framfördes, framträngde ur hopen invid konungens domstol en mörk gestalt i svart pilgrimskåpa med hättan neddragen över huvudet så att endast halva det skäggiga ansiktet syntes. Mannen bar i den högt upplyftade handen ett brev och ropade med hög röst: "Det är till konungen!" Den i sitt innersta djupt förtörnade härskaren vände sig häftigt om. “Från vem är det?" frågade han. "Det är från biskop Brynolf och fäderna i domkapitlet," svarade mannen, i det han närmade sig och framräckte brevet. "Och vad innehåller det?" yttrade konungen, nästan endast talande till sig själv, i det han emottog brevet. Då vek mannen ett par steg tillbaka och svarade med högt skallande stämma: "Det innehåller, i Guds, alla helgons och den heliga kyrkans namn, en bannlysning!" Med dessa ord försvann mannen i folkhopen. Endast under de första ögonblicken av bestörtning stod allmogen förstummad, men därefter upphöjde den ett ännu gräsligare sorl än förut. Konungen hämtade sig emellertid snart från sin överraskning. Utan att öppna brevet kastade han det ifrån sig. En vindfläkt fattade i detsamma det kastade bladet, så att det flög något åt sidan och föll i den halshuggne Röreks blod. En av konungens män skyndade emellertid att uppta det, så att det icke skulle falla i folkets händer. Men konungen vände bort ansiktet och talade med dem, som närmast omgav honom. Därefter kastade han sig upp på sin häst och ilade åtföljd av en del riddare från stället. Åtskilliga av konungens herrar stannade dock kvar tillika med ett antal beväpnade ryttare. En av herrarna vinkade åt de sorlande bönderna, och en härold framträdde, som utropade högljutt: “Konungen har upplöst tinget! Den, som här stannar kvar eller begynner någon rådplägning, har brutit konungens edsöre och är genast förfallen att straffas till sin hals. Skingra er därför genast, bönder och allmoge!“ De överraskade bönderna knotade väl, men vågade icke vara ohörsamma mot den stränge konungen. Det var med stor skyndsamhet de begav sig åt var sitt håll, helst ingen, efter vad som förekommit, hade lust att vara den siste på platsen.
Konungens vredesmått var icke fyllt med Röreks död. Med ohejdad grymhet sökte han att fånga även de övriga Algotssönerna. Han vågade väl icke ta även den gamle lagmannens huvud, men han fortfor att hålla honom fängslad, varvid det ytterligare retade hans vrede, att Algot med obruten ståndaktighet bar sina bojor. Icke heller vågade konungen genom någon förföljelse mot fru Margareta ådra sig mera hat än han redan förmärkt. Däremot blev Algots söner, så många som kunde gripas, avrättade. Det uppgavs att konungen låtit döda sju av de elva. Den som sist bland dessa fick räcka huvudet under bödelssvärdet var herr Karl. Han var nog djärv att, efter det fullbordade jungfrurovet och sedan Folke befann sig i full säkerhet i Norge, göra en resa till Sverige för att besöka sin gård Lindö vid Mälaren. Där blev han dock förrådd, och konungen lät gripa och halshugga honom, utan att ens vilja se honom. Den förargligaste av konungens förhatade motståndare var dock biskop Brynolf, ehuru denne var bekant för sin fromhet och mildhet. Men det var just det fruktan värdaste att den högt vördade prelaten icke gjorde något steg till våldsamt motstånd, utan endast drog sig undan. Konungen kände inom sig att det världsliga svärdet dock kom till korta då det gällde en strid mot det andliga, som icke var synligt förr än det blixtrade fram med bannlysningens förfärliga stråle. Tilldragelser i grannriket Danmark hade visat hur farligt det var för konungamakten att angripa kyrkans män och bära hand på deras invigda personer. Konung Magnus ville på intet villkor bära bannlysningens förkastelsedom, men han visste att ingen, utom biskopen själv, förmådde upphäva den, ty han insåg ganska väl att den heliga fadern i Rom visserligen icke skulle vägra sin bekräftelse å någon åtgärd av den även inför den romerska stolen aktade biskopen.
Konungen hade icke kunnat finna den ringaste anledning att göra någon av sina vanliga våldsgärningar vid Röreks begravning. Fru Margareta hade tigande mottagit sin sons lik och bestyrt om begravningen utan någon ståt, men låtit över honom läsa många själamässor icke blott i klostren, utan i själva Skara domkyrka. Den fångne lagmannen hade icke heller yttrat något enda ord, då han mottog underrättelserna om hur sönernas blod blivit utgjutet, den enes efter den andres. Både han och hans hustru bibehöll ståndaktigt sin tystnad. Emellertid samlade konungen en ryttareskara, som man allmänt trodde vara ämnad att angripa Läckö. Men snart fick konungen veta att biskop Brynolf, på det att icke oskyldigt blod skulle spillas för hans skull i ett inbördes krig, lämnat Läckö. Det förspordes att biskopen därjämte yttrat att han ville tänka på något medel, som icke skulle bliva så blodigt, utan att därför kyrkans rätt och rättvisans fordringar behövde uppgivas. Konungen förmodade då att biskopen rest till Rom, där han kanhända kunde bereda sin förföljelse en långt svårare vedergällning än han kunnat åstadkomma här hemma. Magnus visste dock att dölja sina bekymmer, ehuru djupa de var, och sina samlade ryttare tåga till Stockholm i stället för att utföra något mot biskop Brynolfs borg.
Vid foten av Östergötlands krona, det vackra Omberg, låg Alvastra ståtliga kloster, vars ruiner numera endast ge ett högst ofullständigt begrepp om dess forna storhet och prakt. Rikt begåvat av konungar och högförnäma män, hade Alvastra sin mest lysande period före Vadstena, som först genom det vida berömda helgonet därstädes vann sin märkvärdighet. Alvastra, som först innehöll munkar, blev sedan nunnekloster och tillhörde cistercienser- eller bernhardiner-orden. Enligt sin bestämmelse erbjöd klostret en tillflykt och härbärge åt alla, som bad därom. Till och med. om nättema måste portarna öppnas, då där klappades på, och brodern portvaktaren måste alltid befinnas färdig att öppna, så snart han funnit, att det var fredliga främlingar, som infann sig. En dag anlände till klostret några främlingar, vilka genast röjde sig såsom förnäma gäster. Det var än äldre herre, åtföljd av sin fru och dotter samt av några tjenare, alla, såsom det på den tidens resor erfordrades, till häst. Så snart de ankommande avstigit på klostergården, skyndade en tjänande broder, på den vaktande broderns tillsägelse, att för abboten Tidemannus anmäla Östgötalagmannen Svantepolk Knutsson till Viby. Den omtänksamme priorn lät icke så betydande gäster vänta. Medan åt fru och dotter anvisades ett särskilt mm, inbjöds lagmannen genast till priorn. Så snart lagmannen inträdde, mötte honom den andlige mannen med mycken hövlighet och välvilja och uttalade den vanliga hälsningen: ‘Tax tecum!“ över den bugande gamle. Lagman Svantepolk framställde utan eljest vanliga omsvep sitt ärende: “Jag kommer hit, herr prior, för att utföra ett uppdrag av min fru, som också följer mig. Hon har bestämt såsom gåva för sin själs skull åt detta Guds hus och de helige fäder ett par gårdar, nämligen Athelef och Methiatorp. Jag medför gåvobreven och det är min mening att lämna dem i era händer, vördige fader, emedan de redan är skrivna och bevittnade som sig vederbör.“
Priorn upplyfte ånyo välsignande sina händer över lagmannen och sade: “Jag vet väl att fru Ingegerd är en from och gudfruktig fru och att hon av god vilja och i gudelig mening giver! Men även eder, herr lagman, veta vi väl att vi är skyldige all tacksamhet för ert bifall och begivande härtill. Vi vilja med allt innerligt erkännande motta eder gåva och vi skola be Guds moder och alla helgon för edra själar. Gud ge alla dem sin nåde i himmelrik, som komma oss, arma bröder, med sådan välvillighet ihåg! Benedicat Deus!“
“Jag tackar eder, högvördige fader!“ svarade lagmannen. “Det är mig i allo kärt, att vi ha kunnat göra något för att bevisa välvilja och heder åt ert fromma samfund. Jag har dock nu därjämte en anhållan hos eder, högvördige herre!“ Abboten såg uppmärksammare på lagmannens uppsyn och genmälde: “Det skall för mig vara ett stort nöje om jag på något sätt kan bliva eder till tjänst och välvillighet, lagman Svantepolk!“
“Jag ville bedja er om ett brev till eder syster abbedissan i Vreta kloster, vilket ju är med er förbundet och så till sägande under ert inseende.“
“Mycket gärna! Jag vill vara i allt vad jag förmår till eder tjänst!“
“Som det säkerligen är er bekant,“ återtog lagmannen långsamt, “har jag fått en svår sorg av min dotter Ingrid. Därför har jag och min hustru beslutit att söka förekomma en sådan fara för vår andra dotter Katarina. Vi vilja därför ge henne i Vreta kloster till att där bliva en syster och delaktig af den frid och alla helgons välsignelse, som är de fromma renlevnadssystrarna förunnad. Nu vore min anhållan att I, vördige fader, ville giva mig edra goda råd och skriva till abbedissan för att fråga henne huru hon åstundar att det skall med detta ärende ställas och bedrivas." Priorn teg några ögonblick. Därefter sade han: “Det är en viktig sak, som I förehaven, herr lagman. Haven I också betänkt huruvida er dotter har egen håg och vilja att ingå i de fromma systrarnas samfund och därmed vedersaka all timmelig lust och fåfänglighet?“ Lagmannens panna lade sig i ett par skrynklor och han yttrade: “Det har så av ålder varit och är så allt ännu i vår lag, att fader råder över dotter sin. Vad vi föräldrar har beslutit, det skall framgå och icke till rygga stå. För övrigt, om det skulle komma ifråga, vill jag säga eder, högvördige fader, att min dotter Katarina ingalunda är hågad att strida mot vår vilja, utan har hon städse haft stor åhåga att komma till ett heligt och gudeligt hus, der hon kunde tjena Guds moder och alla helgon i alla sina livsdagar.“ Den kloke abbot Tidemannus nickade och biföll: “Då är det gott, herr lagman, och jag skall gärna skriva till syster Botildis, såsom I begären. Men kanhända I tillåten, att jag nu får framföra min hälsning och välsignelse till eder fru och tacka henne för hennes stora kärlek och välgörenhet, efter jag förnimmer att hon själv är tillstädes här i vår fredliga boning!“
Abboten gjorde en hövisk bugning och lagmannen besvarade den, varefter båda herrarna begav sig till det gästrum, varuti fru Ingegerd och jungfru Katarina blivit införda. De båda fruntimren, mor och dotter, mottog med den djupaste vördnad priorns hälsning och välsignelse. Han förstod med en världsmans belevenhet, sådan den även då for tiden kunde visa sig, att frambära sin tacksamhet och belåtenhet, utan att ödmjuka sig mera än som hövdes hans ämbete. Han fastade en synnerlig uppmärksamhet på den unga Katarina. Hon var en starkare och mera beslutsam flicka än systern. I hela hennes uppsyn röjde sig ett sinne för högre tankar än de vardagliga, ett allvar, som just tycktes göra henne lämplig för det liv av fromma sysselsättningar och försakelse av världen, vilka tillhöra klosterlevnaden. Om också den kloke Tidemannus kanhända icke fann tillräckligt uttryck av ödmjukhet i hennes väsende, visste han väl att det nog var ett sinnelag, som snart skulle inplantas hos henne. Hans forskande blick röjde snart tillfredsställelse. Sedan han talat med modern och lagmannen själv yttrat sina tankar om gåvan till klostret, vände sig priorn till den unga flickan. “Vad ert beslut, min unga jungfru, beträffar, kan jag icke annat än lyckönska eder därtill. Om det sker af den rätta åhågan att tjäna Guds heliga moder och alla helgon, skola visserligen välsignelse och ära bliva eder lott i tid och evighet.“ Katarina knäföll för priorn och han utsträckte handen, med ett korstecken, över henne, under det han högtidligt uttalade: Benedicite!
Då aftonen inbrutit med en mörk och stormfull väderlek, beslöt lagman Svantepolk, på prior Tidemanni inbjudning, att förbliva i klosterhärbärget över natten. Vid aftonmåltiden, som de förnäma gästerna höll med priorn och ett par af de förnämsta bröderna i ett särskilt rum, talades mycket om jungfru Katarinas fromma beslut att gå i kloster. Själv yttrade sig jungfrun med ovanlig beslutsamhet om denna sin avsikt. Men ingen häntydde något på den sorgliga tilldragelsen med hennes syster Ingrid, vilket endast skulle väckt ett sårande minne och av Katarina kunnat tydas såsom mindre hövligt, emedan därigenom ett mindre värdigt skäl möjligtvis misstänkts till hennes fromma företag. Klosterbrodern Nisbertus, som först sett lagmannen vid hans besök på Götala, hade av priorn blivit inbjuden till aftonmåltiden och lyckades därunder tillvinna sig de ärade gästernas välvilja. I synnerhet tycktes fru Ingegerd med uppmärksamhet av höra hans samtal. Hon tyckte att han talade så milt och försonligt om allt, att han därigenom vann hennes förtroende. Medan stormen och ovädret rasade därutanför som vildast utan att särdeles mycket därav förspordes i det lugna refektorium, som låg utåt den inre sidan av det fast byggda klostret, fördjupade sig sålunda dessa gäster allt mera i sina vänliga och förtroliga samtal. Då inträdde en tjänande broder och faste sina blickar på priorn. Tidemannus vinkade honom att träda närmare och avhörde hans berättelse att en ny främling ankommit och begärde härbärge. Då han icke nämnt sitt namn eller den tjänande brodern kunde lämna något besked om vem han var, gav priorn en vink åt Nisbertus, som genast lämnade salen för att efterhöra förhållandet. Nisbertus återkom snart, och då han givit priorn ett hemlighetsfullt tecken, hvilket, jämte hans något bestörta utseende, icke undföll Katarinas uppmärksamhet, begav sig priorn också ur salen. Efter några i tysthet växlade ord med Nisbertus, närmade denne sig gästerna och upptog ånyo samtalet med dem. Men nu hördes der rörelse i salen nästintill, där dörren också lämnades öppen. Man kunde urskilja att också dit anlände någon främmande. Emellertid hade Nisbertus nu, i stället för att undvika, fört samtalet just på Ingrids bortrövande. “Klostrets frid kan emellertid icke egentligen anses bruten, “ yttrade han, “emedan ingen våldsgärning skett, ty det lär icke kunna bevisas att de hurtiga Algotssönerna använt våld, då de bortförde jungfrun.“ Svantepolk kände sig träffad liksom av en pil och sprang upp. “Här det icke skett med våld?“ utropade han. “Ar hon icke bortförd mot sin faders vilja och samtycke?“
“Visserligen!“ medgav Nisbertus. “Men vi veta icke om hon själv egentligen ansåg det för större olycka att bliva den tappre Folke Algotssons brud än att givas åt den gamle David Thorstensson." Den vördiga fru Ingegerd kastade på Nisbertus en besynnerlig blick och utbrast: “Och ni själv, som är en andelig man, kan framställa den saken så lättsinnigt. En dotters första plikt är att lyda sina föräldrar.“ Katarina såg sig omkring med en stolt och beslutsam uppsyn. “Genom det odådet har mycken olycka uppkommit, sade Svantepolk, i det han drog sina ögonbryn tillsammans. “Blod har flutit för lagens svärd och split och blodhämnd ha uppkommit mellan mäktiga släkter.“
I detsamma inträdde vid priorns sida en reslig pilgrim, som sköt kåpan tillbaka från huvud och ansikte samt steg fram till lagman Svantepolk. Det låg ett ädelt men sorgligt uttryck i pilgrimens milda drag, och då han fastade sina ögon på den överraskade lagmannen, igenkände denne genast biskop Brynolf av Skara. “Jag hälsar eder, lagman Svantepolk! “ sade biskopen. “Jag bjuder eder frid och försoning, om I såsom en kristen man viljen motta den. För den våldsgärning, som skett både mig och min fader ovetande, har tillräckligt blod flutit. Jag är ingen stridslysten blodsman, och min gamle faders grå hår och redliga rättvisa hade väl även i denna sak förtjänt mera vördnad och aktning. Men emedan I, lagman Svantepolk, dock ären den förorättade, ty rätten är onekligen på eder sida, så vill jag för hela min släkt erbjuda er böter och all den försoning, som gode män finna rättvis och tillbörlig.“ Lagman Svantepolk stod stum av bestörtning. Då tog prior Tidemannus till ordet: “Det är visserligen en maktpåliggande sak och der har, såsom nämndes, blod flutit, och ädelt blod, för densamma. Men ehuru det kanhända icke är så lätt att genast fatta sitt beslut i den saken, kunna val så visligen tänkande män som I ären, vördade herrar, icke vägra att uppgöra en förlikning på ömsesidigt billiga villkor. I har förut vänt eder med förtroende till mig, lagman Svantepolk. Viljen I nu anta mig till medlare och mäklare mellan eder och den fromme biskopen, så skall jag sannfärdeligen råda och styrka till det, som ärligt och kristligt vara kan för Gud och människor. Jag kan icke annat förvänta av eder, såsom I ären en man av kristligt sinne, herr Svantepolk, än att I viljen komma alla de billiga anbud och redliga förslag, som göras eder, till mötes, ävensom att edra fordringar varda billiga och värdiga eder kännedom både av lagen och kristendomen. I haven säkerligen betänkt att det som är gjort kan icke göras ogjort.“ Lagmannen såg mörk ut. Den kloke priorn fortfor, i det han kastade en blick på fru Ingegerd: “Dessutom, om I rätt betänken saken, herr lagman, kan varken I eller eder hustru eller eder släkt säga att den unga jungfrun har blivit förnedrad och kommit till ett ovärdigt hus och illa beryktad släktskap. Icke heller tör man väl kunna säga annat om herr Folkes namn och ära, än att han, såsom det i forna tider var sed här i landet, tog med makt vad han icke kunde hoppas att vinna med godo, ehuru han icke var ovärdig. “
“Mitt ord till drots David har blivit brutet,“ yttrade lagmannen dystert. “Jag måste blygas inför alla ädla danska riddare. “
“Vad det beträffar,“ inföll abboten med ett fint leende, “så äro eder ära och edra ord, herr
Svantepolk, alltför väl kända och aktade i Danmark för att en olycka, om I så vill kalla den, hvilken visserligen I själv på intet sätt rådde för eller kan anses såsom skulden till, skulle lända eder till den ringaste men.“
“Men lag skall gälla!“ ropade lagmannen. “Icke vill jag vara den, som sviker mitt ord, så vitt lagen råder!“
“Jag bjuder eder frid, böter och försoning, så vitt lag och dom förmå!“ inföll biskopen, som också kastade en blick på fru Ingegerd och gjorde en hälsande bugning för henne, i det han höjde sin hand till korstecknet över henne. “Här har blod flutit,“ tillade han, “ehuru lagen medgiver även annan bot.“
“Just därför fråga vi eder,“ förklarade priorn. “Det är dock till en kristen man, som vi här vända oss. All blodshämnd är okristlig, det säger en högre lag än den gamla ännu från hedenhös överlevande. I denna sak har redan tillräckligt blod blivit utkrävt. Den som fordrar mer, honom må blodskuldens förbannelse inför Gud och alla helgon drabba, det säger jag i kraft av mitt ämbete såsom Kristi och kyrkans tjänare.“ Fru Ingegerd sade intet, men såg på sin man. “För övrigt är det konungen, som så ivrigt har farit efter att straffa våldsgärningen,“ anmärkte lagmannen. “Konungen torde nu ha hunnit besinna sig,“ sade priorn med en blick på biskopen. “Jag föreställer mig att biskop Brynolf icke skall vägra att tillfredsställa honom med att ge honom all den säkerhet och uppfylla alla de fordringar han kan göra. Biskopen har aldrig, det vet jag, förnekat konungen hörsamhet i sådana ting, der konung har att bjuda och befalla. Han har aldrig i ringaste måtto upprest sig mot överheten. Därom må för övrigt den helige fadern i Rom döma!“ Lagman Svantepolk vände sitt ansikte mot sin fru och betraktade henne. Det var med en viss oro, men likväl med mycken ömhet han tycktes vilja läsa i hennes drag. Den eljest myndige domaren syntes söka ett beslut, som han ville se i dens blick, som kanhända mer än alla andra människor hade inflytande på hans meningar. Men han ville just icke låta märka det. “Fader är sin dotters målsman!“ sade han. “Men, det må vara. Det kan väl också tyckas, som någon gång en fader kunde låta sitt barns vilja något gälla. Dock må det komma an uppå vad som därvid är moders råd.“ Allas ögon vände sig till fru Ingegerd. Hon trädde ett par steg närmare med uttrycket av en stilla värdighet, men tillika ödmjukhet i sitt väsende. I det hon liksom böjde huvudet for sin man, tog hon sakta till ordet. “Är det så att min herre och husbonde vill tillåta mig att också tala ett ord i saken, som eljest är hans rätt och hör honom ensam till, så har jag intet annat än att önska och bedja om försoning och förlåtelse." I biskopens öga blixtrade en hastig tår. “I talar som en kristlig kvinna, fru Ingegerd!“ sade han. “Gud och alla helgon välsigne eder! I bär icke förgäves ett modershjärta i edert bröst!“ Biskopens rörelse gjorde ett djupt intryck på alla, som hörde hans ord. Lagmannen besinnade sig ännu några ögonblick. Därefter sade han: “Förlåtelse? Du sade förlåtelse, Ingegerd? Kan du förlåta vår dotter? Kan du förlåta den, som så har brutit i sina plikter mot fader och moder?“ Fru Ingegerd lade handen på sitt hjärta och svarade endast klart: “Ja!“ Det blev en tystnad, och Svantepolk tycktes förstummad. Slutligen tog biskopen ånyo ordet. “Välan, det som är talat och tänkt så som Guds helgon tala och tänka, det må med samma Guds och alla helgons makt också gälla på jorden. Förlåtelse, I föräldrar, förlåten eder dotter! Förlåten på jorden, så skall eder förlåtas i himmelen!“ Ingegerd brast ut i tårar. Svantepolk, den gamle, härdade domaren, räckte henne, överväldigad, sin hand och även hans ögon tårades. Fadershjärtat blev en starkare makt än rättsanspråken, vanan och myndigheten. De båda gamla makarna betraktade varandra tigande. Jungfru Katarina hade med en lugn och bestämd uppsyn betraktat sina föräldrar. Nu vände hon sig till lagmannen. “I haven unnat mig att få min önskan uppfylld, fader,“ sade hon, “I haven tillåtit mig att få uppoffra det jordiska för det himmelska. Nu ber jag er om samma rätt för min syster. Låten också hennes vilja få gälla, om hon fritt och frivilligt har velat följa den man, som bortförde henne.“
“Du beder också för henne!“ utbrast lagmannen.
“Ja, hon gör det av systerligt hjärta,“ yttrade priorn: “och nu inser jag att en kristen man, som I, herr lagman, icke skall neka att- ingå på försoning och förlåtelse, och der beder jag alla helgon giva sin tillskyndan och välsignelse till! Talen nu, herr biskop!“
“Jag vill på förhand förklara, att jag är redobogen att medgiva allt vad I viljen framställa och fordra, lagman Svantepolk! Viljen I antaga böter och försoning, icke vilja vi tvista om beloppet. Gud och alla helgon, liksom konungen och alla goda män må döma, om jag icke gör allt, som är värdigt och icke strider mot samvetet och den heliga kyrkan, för att ställa denna sak till rätta. Här bjuder jag eder min hand till fred och försoning, lagman Svantepolk!“
Lagmannen dröjde några ögonblick innan han, efter en besvarad blick på sin hustru, fattade den framräckta handen. Då utropade priorn: “Gloria in excelsis! Pris vare alla helgon! Pax nobiscum! Frid med oss alla!“
Konung Magnus insåg att det icke lät sig göra att sträcka hämnden längre. Priorn skrev från Alvastra till biskop Bengt i Linköping, konungens broder, och ärkebiskop Magnus, som nyss blivit utvald, underhandlade med konungen. Denne tycktes mest befara att biskop Brynolf hyste hat och uppgjorde hemliga anslag mot honom. Ärkebiskop Magnus hade svårt att övertyga den hämndlystne, som dömde andra efter sig själv, om motsatsen. Först då lagman Svantepolk själv upptog sin dotter och måg och den gamle lagtolkaren blivit försonad, förmådde han även konungen att göra slut på förföljelsen mot den gamle Algot och hans söner. För att vara tryggad mot biskop Brynolf fordrade konungen av honom en förbindelse att aldrig svika konungen, utan alltid förbliva honom huld och trogen. Bannlysningsbrevet skulle återkallas, och biskop Brynolf underkastade sig, om han skulle bryta mot denna sin trohetsförsäkran, själv bannlysning, som ärkebiskopen åtog sig att i detta fall avkunna över honom. Då brev och förklaringar blivit växlade och allt ordnat såväl mellan Svantepolk och Algot och deras barn, som mellan konungen och de anklagade, bestämdes att konungen skulle personligen möta biskopen i Skara domkyrka jungfru Marie Himmelsfärdsdag i augusti månad 1289.
Skara domkyrka var utsirad till en högtidlig gudstjänst. Från landet runt omkring hade på särskild kallelse både av biskopen och konungen, en talrik mängd av bönder infunnit sig. Efter klockringningen framträdde, sedan det högtidliga orgelspelet och några omväxlande sånger slutat, bland ljusblå molnvirvlar av mäktigt doftande rökverk biskop Brynolf i glansen av sin praktfulla biskopsskrud till altaret för att själv läsa mässan. Mitt framför koret, just i slutet av stora gången, stod en gammal gråhårig gestalt med vördnadsbjudande uppsyn. Det var lagman Algot Brynolfsson, som begivit sig hit så snart hans fängelsedörr öppnades. Ehuru hans åldriga drag hade bleknat mycket och håret blivit vitare, bar han ännu huvudet upprätt och såg med en långsamt välvande blick omkring sig. Alla bönder böjde vid hans åsyn sina huvuden och betraktade honom med stum häpenhet, medan allt emellanåt en tår framtindrade i deras ögon. Han själv kände också att understundom en varm droppe smög sig fram utefter de fårade kinderna ned i det vita skägget. Han lyssnade stilla och andaktsfullt på de heliga sångerna, medan folket strömmade fram uppför gången och från koret därefter delade sig åt ömse sidor. Där föregick vid altaret en helig förrättning. Det var en nunna, som av biskopen invigdes till – sitt heliga stånd. Hela församlingen bevittnade hur hon tog avsked av fader och moder och syster, som stod närmast altaret. Därefter mottogs hon av några fromma systrar och abbedissan, som ledde henne intill altaret, där hon knäböjde, omgiven av dem. Den gamle Algot kände alltför väl både den unga nunnan och hennes föräldrar. Men det var i synnerhet den ridderliga gestalten vid nunnans systers sida, som han betraktade med blicken av en sällsam rörelse. Det var nämligen den son, som genom sitt dåd dragit alla dessa olyckor över hela släkten. Och dock kunde den gamle fadern icke kväva en känsla av stolthet vid åsynen av hans ädla skick och hans sköna maka. Herr Folke hade dock icke blivit varse sin fader och visste icke ens att han befann sig i kyrkan. Det var överenskommit att även Svantepolk och hans fru efter nunneinvigningen skulle följas åt till Götala för att där fira försoningen med ett släktmöte, och man väntade att gamle Algot genast begivit sig hem ur fängelset.
Så snart den heliga förrättningen slutat i koret och den ny invigda nunnan blivit under heliga sånger och toner av orgeln, som var en av kyrkans nyare inrättningar, bortförd till det inre av helgedomen, även som den fromma jungfruns anhöriga dragit sig tillbaka till ett sidokor, hördes utanför kyrkan ljudet av basuner och trumpeter. Efter några korta virvlande ljudstötar tystnade de och allt folket intogs av en spänd väntan. Då inträdde genom den stora kyrkodörren konung Magnus Ladulås i sin konungaskrud, omgiven av sina förnämsta riddare och herrar. Hans uppsyn var dyster, men beslutsam, och hans blick på all den ståt, som kyrkan utvecklade, röjde harm, men icke vördnad. Man. kunde se på honom att han denna gång var sinnad att undertrycka vad som jäste inom honom. I det han skred uppåt kyrkogången, mellan rader av det tillbakavikande folket, föll hans ögon på den gamle lagman Algot, som stod orörlig vid den ena pelaren. Konungen studsade vid hans anblick, men hämtade sig genast och framträdde till honom. “Jag har givit eder fri, lagman Algot!“ sade han. “Jag förklarar att jag är tillfreds med den förlikning, som blivit gjord, och det gods och böter jag av edra söner för brutet edsöre har tagit. Den brottsligaste har dock undkommit och han vare, så länge jag lever och är herre i mitt rike, fridlös tillika med sin rövade hustru. Den lejd, som är dem given, må de ännu njuta i tre veckor, men ingen dag längre. För övrigt vare vår tvist slutad och all vår sak avgjord. Eller är det något mera I viljen fordra, lagman Algot?“ Den gamle hade med lugn värdighet sett konungen i ansiktet och, utan att blinka, mött det skarpa ögonkast, som åtföljde de sista orden. “Herre konung!“ svarade han långsamt. “Jag tvistar icke med landets överhet; jag bär min sorg såsom en man, den der tröstar på Guds hugsvalelse, och jag är tillfreds.“ Vid dessa ord böjde den gamle sin vita hjässa för konungen. En underbar darrning genomflög konung Magnus Ladulås, men han besinnade sig hastigt och räckte sin hand åt den gamle, så hårt förorättade. Denne mottog handslaget lugnt och bugade sig tigande. Därpå vände sig konungen mot altaret, därifrån biskop Brynolfs ögon uppmärksamt hade betraktat detta uppträde. Konungen framträdde till altardisken, drog sitt svärd och räckte det glimmande stålet åt en av sina riddare. Därefter knäböjde han på en pall mitt framför biskopen. Han tycktes kämpa ett ögonblick med sig själv, men därefter sade han med låg röst, men likväl så att de närmast stående likasom biskopen hörde det: “Jag är kommen att begära förlåtelse för all den hätskhet och orättvisa, varmed jag har vänt min hand mot den heliga kyrkans tjänare.“
Biskopen hade betraktat honom med en sorgfull nästan medlidande blick, men trädde nu fram, upplyftade honom och omfamnade honom, i det han sade: “pax nobiscum! Jag förkunnar eder, herre konung, Guds och den heliga kyrkans förlåtelse och förklarar eder nu från synd och förebråelse avlöst och fri.“ Därvid utsträckte biskopen handen och mottog av en av konungens tjänare ett brev; det var det olycksdigra bannlysning brevet. Både prelatens och konungens blickar var mörka, då den förre utvecklade den av hans broders blod fläckade skrivelsen. En ung, blek korgosse framträdde med en brinnande fackla och biskopen höll med darrande hand bladet över lågan, som snart förtärde det, så att askan föll ned på golvet.
Nu spände konungen ånyo sina blickar i biskopen och sade: “Farväl, biskop Brynolf! Jag tackar er! Ännu i dag återvänder jag till min huvudstad.“ Biskopen gjorde korstecknet över konungen och sade: “Jag skall först följa min åldrige fader till hans bekymrade hustru, och där hoppas jag få njuta någon hugnad vid återseendet av mina närmaste i frid och försoning. Därefter vill jag återvända hit för att hålla själamässor över mina bröder. Gud och alla hans helgon upplyse eder, herre konung, och före eder på en rätt väg, så att både edert folk och edert samvete måtte finna frid! Pax nobiscum!“ Vid en vink av biskopen inföll orgeln och en kör av sångare uppstämde ett högtidligt “gloria in excelsis: “ära vare Gud i höjden!“
1800-tals novellen ”Lagman Algot”, berättar om lagman Algot i Götala, samt den konflikt som uppstår mellan dennes släkt och kung Magnus Ladulås under andra hälften av 1200-talet. Novellen hittas i Samlade svenska historiska noveller av Gustaf Henrik Mellin (4:e upplagan). Med 30 teckningar av C. G. Hellqvist. 1:a delen. Stockholm. Albert Bonniers Boktryckeri 1878:139-193. Illustrationerna till bloggavsnittet är från Skara stift och alla från 1800-talet. Algot Brynolfsson, har funnits i verkligheten och vilken 1270 första gången i urkunderna omnämnes såsom lagman i Västergötland. Han hade många söner, av vilka man med säkerhet känner namnen på sex: Brynolf (biskop i Skara), Karl, Peter, Bengt, Rörik och Folke. Lagmannen Algot stod i stor ynnest hos kung Magnus Ladulås, men föll sedermera i onåd efter att sonen Folke någon gång kring år 1287 rövat bort Ingrid, dotter till den förnäme Svantepolk Knutsson. Han var son till danske konungen Valdemar Sejrs oäkta son, hertig Knut Valdemarsson av Danmark, och gift med en syster till svenske konungen Erik Erikssons gemål, som var trolovad med en dansk ädling, och flytt med henne till Norge. I detta illdåd hade brodern Karl varit Folke behjälplig. Då kung Magnus ansåg hela släkten ha varit delaktig i detta brott mot hans fridslagar, lät han gripa och fängsla lagman Algot och hans son Rörik. Karl, Peter och Bengt lyckades fly undan till Norge. För att undfly konungens vrede gömde biskop Brynolf sig i Alvastra kloster. Först sedan han givit en ödmjuk förpliktelse till lydnad mot konungen, fick han återvända till sin biskopsstol. Fadern Algot, som jämte sonen Rörik 1289 släpptes ur fängelset, måste nedlägga sitt lagmansämbete. I tron att allt var förlåtet återvände Karl från Norge, men blev gripen och avrättad. Ingrid återkom till Sverige efter Folkes död och var sedermera en tid abbedissa i Vreta kloster. Med Folke hade hon sonen Knut Folkesson. Denne, vilken blev gift med en dotter till marsken Torgils Knutsson, var svenskt riksråd och avled i mitten av 1300-talet. Det finns lite felaktigheter i platsnamngivandet med verkligheten, då Brunsbo inte uppstår som biskopsgård förrän på 1400-talet, däremot var Götala biskopsgård under denna tid, men såldes av skarabiskopen till kronan efter denna fejd. Se vidare http://sv.wikipedia.org/wiki/Algotssönerna 2013-12-28 och http://wadbring.com/historia/sidor/algot.htm 2013-12-28.
Ett besök hos lagman Eskil.
På Götala gård, nära den gamla staden Skara och ännu närmare till det starka fästet Skaraborg, bodde den vördade lagman Eskil. Han var högt ansedd i landet, emedan han ägde snille “framför androm mannom“. Den förträffliga Västgötalagen, kanske den yppersta av Sveriges gamla landskapslagar, nämner med vördnad den ädle lagmannen. Kunskaper ägde han mer än andra lekmän i världsliga ting och var i andliga studier jämngod med klerkerna. Därjämte var han en man för sig och styrkte västgötarna och deras hövdingar i det som rätt och gott var, så att han genom sina rätter och råd aktades högt bland alla rikets lagfarna män. Han var också en rik man, gift med en rik jarlaänka, fru Kristina från Norge. Hans släkt var den förnämsta i Svea och Göta riken, där hans broder, Birger Jarl, sedermera förde riksstyrelsen. Den andra brodern, Bengt, var lagman i Östergötland och den tredje biskop.
Lagman Eskil satt en dag år 1218 i sin sal i högsätet. Bredvid honom satt på en bänk en klosterbroder, som hade en bok i handen. De var båda fördjupade i samtal.
“Vördige broder Andreas!“ sade lagmannen. “Du lovar då att skriva hela vår Västgötalag till årets slut?“
“Ja, om Gud vill!“ svarade klosterbrodern. “Föga tacksamt vore det av oss, fattige bröder i Varnhem, om vi icke gärna gjorde lagman Eskil detta till nöjes. Du har låtit ånyo bygga upp vårt kloster, sedan det blev nedrivet av våra ovänner, och du födde oss hela första året, sedan vi med våra böcker och saker kom hit från Danmark. Dessutom är lagen visserligen en bok, som är värd att finnas i vårt skåp. Du är ju också nöjd att hela skriften bliver sådan, som jag nu börjat kyrkobalken?“
Därvid öppnade munken en bok. Lagmannen såg på den.
“Du gör goda abbreviaturer, broder Andreas. Men initialerna kunde du måla mera med blått än med rött; boken tycks mig eljest så blodig. Hur många bokskrivare är I nu i skrivkammaren i Varnhem?“
“Vi är tre, men vi ha hopp att snart erhålla biträde, ty den unga Björn Stenson har slutat sina studier i Paris och kommer att bli ett år hos oss i Varnhem innan han tillträder canonicatet i Skara.“
“Det är mig kärt att vi få ännu en lärd man hit i grannskapet. Har I haft brev från honom nyligen? Vad skriver han om Paris? Har han fått de penningar, som vi av tionden sände honom till hjälp för hans studier?“
“Ja, allt har gått honom väl. Han är intagen i Collegium Upsaliense, som du vet blivit stiftat till härbärge för tolv svenska och götiska studenter. Huset är beläget på en gata, som heter Rue de Serpent. Senior och principalis för de tolv studenter är Andreas And, som väl blivit canonicus i Uppsala. De har en god ordinantie. Alla har de sin spisning vid ett bord, och på kamrarna får ingen traktering äga rum. Spel är strängt förbjudet, och ingen får sätta sig i skuld över fyra styver. Om söndagen skall allt vara tyst, men om söknedagarne får sjungas både i kamrarna och trädgården. Broder Andreas äger det huset där de bo, och han ämnar testamentera det till collegium.“
“Sålunda kunna ock vi svenskar hoppas, att hos oss skola sådana män uppkomma, som för lärdom och vetenskaper njuta heder även i andra länder.“
“De svenska studenterna är väl anskrivna i Paris. Vi har där tre, som blivit baccalaurei uti theologia och professores artium liberalium. Med tiden torde kanske en av dem blir rektor för hela universitetet och parisiske rektorn rangerar över alla ministrar, grevar, baroner, kardinaler (om de inte är av kungligt blod), ärkebiskopar, ja, han är näst påven och konungen.“
“Detta är hjärtligen fägnesamt, broder Andreas! Men en sak, som ligger mig starkt på hjärtat, ville jag språka med dig om. Skulle vi icke ha några lärde män, som samlade våra gamla hävder och urkunder? Du har ju själv varit i Danmark och läst den lärde Saxos bok. Jag lät nyligen Johannes, kanik i Skara, läsa för mig en bok, som de ha där fått från Rom. Boken var skriven av en man, som hette Valerius Maximus, och den avhandlade romarnas hjältedåd. Jag tänkte då, att vi väl har gjort så stora bedrifter som mången av dem. Därtill med har danskarna samlat sina minnen av framfarna dagar, och vi har dock väl så mycken ära som de. Vad menar du därom, broder Andreas?“
Klosterbrodern teg en stund. Slutligen sade han:
“Visserligen är vi, svear och göter, det första folket i Norden, och vi har utfört många märkliga gärningar. Även ha i synnerhet norrmännen oss att tacka för allt vad de är, så vitt vi kunna spörja tillbaka. Men ett sådant företag som att samla och uppsätta våra hävder, är varken lätt eller snart gjort. Emellertid är det en god tanke, lagman Eskil. Jag skall begrunda den, ehuru jag kanhända bättre passar att skriva andras böcker än egna.“
Lagmannen räckte honom tigande sin hand och båda försjönk i djupt begrundande. Då öppnades dörren och fru Kristina inträdde, åtföljd av en främmande man. Hon hade ett papper i handen och gick med en viss häftighet till lagmannen samt räckte honom papperet, i det hon sade: “Här är en isländare, en skald, som reser till Uppsala, till hovet. Han har skickat sin tjänare förut och begärt härbärge. Därtill sände han detta blad.“
“Tillsäg vårt hovfolk, att de laga allt i ordning till skaldens och hans följeslagares härbärge!“ sade lagmannen till en tjenare, som var tillstädes. ‘‘Och du, isländare, gå och möt din husbonde och säg att han är välkommen hos lagman Eskil!“
Främlingen avlägsnade sig och lagmannen läste papperet. “Det är ett skaldestycke till dig, min husfru!” sade han. “Det heter “Andwaka“ och innehåller din förre mans, Håkan Jarls minne.“
Fru Kristina, som satte sig i högsätet hos sin man, åhörde hans läsning med känslor av rörelse och beundran. Även klosterbrodern röjde ett livligt deltagande, emedan även han var en varm vän av den nordiska skaldekonsten.
“Var välkommen, isländske skald, i mitt hus! Sitt ned vid mitt bord och håll till godo vad gästfriheten bjuder dig. En resande man från fjärran länder plägar icke försmå en välment undfägnad, även om den är ringa i ett tarvligt hus.“
Tärnor frambar dryckeshorn och förplägning av flera slag. Den resandes följeslagare framfördes även till bordet, och det visade sig, att lagmannens uttryck om välfägnadens ringhet endast var ett slags hövlighetsbetygelse, som skulle betyda att ingen välfägnad vore dyrbar nog för en så aktad gäst. För övrigt hörde det till tidens gästfrihetslagar, att man icke fick vara nog ohövlig, att fråga efter främlingens namn, innan han själv yppade det.
Sedan man spisat och druckit hos lagmannen, begynte denne inlåta sig i samtal med den lärde gästen; klosterbrodern’ deltog även i samtalet. Som främlingen kom från Norge, vände sig snart samtalet ditåt. Man hade den tiden inga tidningar, utan nyheter meddelades endast av resande. Lagmannen hörde av sin gästs berättelser, att denne var en högst lärd och tillika erfaren man. Även lagmannens husfru förvånades över den reda han hade på alla Norges förhållanden.
Slutligen föll samtalet på Norges historia. Främlingen berättade många märkliga händelser ur densamma. Lagmannen frågade honom om han visste varifrån Norge egentligen först erhållit folk och lagar.
“Det veta vi väl,“ sade främlingen, “och nu erkännes det av alla norrmän, att de från svearna erhållit allt gott, som nabo kan av nabo bekomma. I de tider, då ingen konung fanns i Nordlanden, var Norge bebott av jotar och stigmän, som blotade åt Tor och levde av rov. Men då Odin kom till Svitiod, fick också Norge del av hans visdom. Och det var Norges första lycka. Sedermera har vi icke glömt, att Harald Hårfager och alla hans efterkommande var av Ynglingaätt. Även har alltid Uppsalakonungen varit överhuvudet för de nordiska länderna och bibehåller ännu, sedan de blivit tvenne riken, främsta rummet bland nordens konungar. Väl vet jag, att vi från England erhållit månget trätofrö bland den goda säden, som hos oss blivit sådd, men så skola väl tider komma, då Viken icke mer utgör ett tvisteämne mellan svear och norrmän. Det synes mig väl gjort att då påminna om vad gott norrmän från sina grannar erhållit har. Och jag vill till den ändan uppsätta de gamla konungasagorna i böcker, att de må förvaras åt eftervärlden.“
“Ett gott värv är det,“. yttrade lagmannen, “att bevara det, som folket försport om fäderna. En sådan kunskap är nyttig att varna de unga och ger råd vid många tillfällen.“
Medan samtalet så fortgick och de båda männen fördjupade sig däruti, betraktade klosterbrodern främlingen med spänd uppmärksamhet. Slutligen gav han värdinnan en obemärkt vink och viskade hastigt ett par ord till henne.
Fru Kristina stod då med någon häpenhet upp och hämtade en stor gyllene armring. Med denna kungliga gåva trädde hon fram till sin gäst och sade:
“Nu känner jag er och er släkt, lagman Snorre Sturlasson! Er vänskap för min släkt har åter visat sig i det nya skaldestycket “Andwaka“, som ni bevisat mig och vårt hus den äran att sammansätta över oss. Jag tackar er därför av uppriktigt hjärta och ber er hålla till godo mitt välmenta tacksamhetsbevis.“
Därmed överlämnade hon den dyrbara armringen åt honom. Lagman Eskil stod också upp från sin plats och räckte Snorre Sturlasson handen. Den tidens båda märkvärdigaste lagfarna män betraktade varandra med blickar av ömsesidig beundran.
1800-tals novellen ”Ett besök hos lagman Eskil”, berättar om hur lagman Eskil i Götala får besök av Snorre Sturlasson, ur Samlade svenska historiska noveller av Gustaf Henrik Mellin (4:e upplagan). Med 30 teckningar av C. G. Hellqvist. 1:a delen. Stockholm. Albert Bonniers Boktryckeri 1878:133-138. Harri Blombergs fotografier är från Skara och Götala 20131216-20131217.
Tingshögar och tempelbackar i Danmark.
Av de drygt 100 000 gravhögar som har funnits i Danmark, återstår ¼ eller i runda tal 25 000 och av några av dessa kullar – oftast med tillhörande gravhögar – av mer monumental karaktär blev tidigt folkliga samlingsställen. Allaredan under förhistorisk tid möttes man på lagberg och kullar till tingsförsamlingar, varpå lag blev förkunnat och rättsaker avgjorda. Traditionen utvecklade sig i nyare tid till att vissa platser blev nationella samlingsställen.
På Skamlingsbanke föddes den folkliga väckelsen 1844. På Himmelbjerget och Hohøj försökte Blicher att samla folket och väcka dem till dåd. Och i mindre skala har liknande skett lokalt ända fram till nutiden (Lidegaard 1998:13). Nedan en bild på tingshög och galgbacke, för danska Rinds häradsting som var i bruk intill 1689.
Under neolitikum (bondestenåldern) uppkom de äldsta mänskligt uppförda högarna i Danmark, oftast i form av långhögar och fortföljdes av olika former av övertäckta stenkammargravar. Under bronsåldern uppkom det tusentals av runda gravhögar, vilka övertäckte sten- eller ekkistor. På Bornholm uppfördes gravrösen, såsom i övriga Norden. Vid kartläggningen av de danska forntidsvägarna har man uppmärksammat att det med jämna mellanrum uppträder markanta högar eller kullar med påfallande namn, såsom Tempelbakken (jämför med Tempelbacken i Götala, Skara) (Lidegaard 1998:14f & 19).
Mats Lidegaard har skrivit en underbar bok som heter Danske høje fra sagn og tro, vilken utkom på Nyt Nordisk Forlag Arnold Busck i Köpenhamn 1998. Där berättar han om när gravhögarna uppfördes, åt vilka och hur traditioner med sägner och folktro levde kring dem, men även om hur de försvann med ett mer intensivt jordbruk under 1800-talet, då även hur gravmaterial samlades på museer. Det är ett standardverk för dem som intresserar sig för gravhögar och tingsplatser.
Bildmaterialet är rikligt, då han flitigt har rest runt i Danmark. Namnet Tinghøj (Tingshög) uppkommer på 10 olika platser,men även snarlika ortsnamn som Lovhøj (Laghög) och Tingbjerg (Tingsberg). (Lidegaard 1998:172, 182, 189, 200, 206, 207, 208, 213, 215 & 233, samt 241 & 251).
Ett exempel på en dansk Tinghøj, är ovan- och nedanstående som är 7-8 meter hög med en diameter av 25 meter (skadad på sidan). Denna rundhög från forntiden är sedd från parkeringsplatsen vid vägen A16 mellan Hammershøj och Kvorning. Den är fotograferad av Kim Hansen, den 8 januari 2010 och av Slaunger, den 24 maj 2012.
Luciadagen 2013.
I Götala hage tittade jag på forngravar, jag ser alltid något nytt när jag passerar markerna. En liten rest sten (klumpesten eller bautasten), tittade upp som en vårblomma. Den var vacker att bese.
Stormen Sven som drabbade södra och mellersta Sverige mellan 5 – 7 december 2013, hade ruskat om björkträden i Götala, så jag samlade in del kvistar, men annars var det inga skador. Därför hade jag tid att såga ned slånträd och röja bort större delen av ett träd på torpet Stora Vadet, som har fallit för blixten för något år sedan. Flera av träden på Stora Vadet är på grund av sin längd och fria läge utsatta för en del åskviggar när det behagar sig att åska och blixtra.
Lucia, som det var tände jag en eld och ledljusen i brygghuset, aftonen var färgsprakande med en guldfärgad himmel och på Götala herrgård förberedde man kvällens julbord, då jag passerade i skymningsrodnaden.
Min barndoms träd.
Pelarrader stå som förebråelser: ovärdig går du under oss! Du är barn och bör kunna allt, varför är du fjättrad i sjukdomens band?
Nu ville vi säga dig ditt livs hemlighet: nyckeln till alla hemligheter ligger i gräset i hallonbacken.
Vi ville stöta dig för pannan, du sovande, vi ville väcka dig, döda, ur din sömn.
(Juni 1922)
Torparliv i Götala.
I Västergötlands museums bildarkiv kan man via Västarvet, hitta en bild på Lars Lindströms stuga i Bolum, Broddetorps socken vid Hornborgasjön. Den revs 1930, såsom många av kungsgården Götalas torp har gjorts under åren.
Ibland när man ser diverse stenhögar, såsom vid besök den 4 december 2013, har man svårt att föreställa sig människorna som en gång bebodde platser som Trädgårdstorpet i Götala, men här finns släkthistorier till svenskar av idag, vilket Gunnar Öhrns trevliga hemsida på Internet bekräftar. Han har sina rötter i Skara och i hans presenterade släktdata framkommer det hur knektsonen Anders Jansson (1793-1828) flyttade för snart 200 år sedan till Trädgårdstorpet i Götala.
År 1817 hade han som dräng kommit till Skara, från grannsocknen Stenum. Under åren 1817/1818-1828 bodde han Trädgårdstorpet med sin familj. Sistnämnda år, den 3 mars, avled han på torpet av en elakartad halsfluss och begrovs sex dagar senare.
Han hade gift sig den 24 maj 1818 i Skara, med Anna Olofsdotter, född den 24 juli 1787. Hustrun var dotter till torparen Olof Pehrsson (ca 1724-1790) och dennes hustru Catharina Olofsdotter, född 1745, som brukade Götala Hed under kungsgården och fadern avled av bröstfeber.
Torparen Anders Jansson fick med sin hustru tre barn på Trädgårdstorpet i Götala:
1) Jan Petter Andersson, föddes den 6 januari 1819.
2) Eva Andersdotter, föddes den 3 januari 1822.
3) Olaus Andersson, föddes den 19 februari 1825. Han var trumslagaren vid Västgöta Regemente och de sista åren av sitt liv var han stensättare och dog den 3 januari 1903 i Skara.
Något år efter makens död 1828 flyttar Anna Olofsdotter till Petersburg i Skara, där hon gifter om sig.
Jordkällaren till Trädgårdstorpet är lätt att hitta och med stor sannolikhet finns boningshuset nära gamla fruktträd, där stengrunder synes och om viljan finnas kan man med lantmäterikartor, såsom ovan från 1892, och inventering leta sig fram.
Tydligare är det i granntorpet Motviljet, vilket ännu bebos idag som fritidshus.
Där finns i hagen norr om boningshuset ruinerna av torpets flesta uthus som ladugården och dylikt lätt funna på marken, då stengrunder till tre hus och en brunn hittas vid ett besök den 4 december 2013.
Stensättningen RAÄ Skara 34:1 och stensträngen RAÄ Skara 34:2 i Götala.
I Riksantikvarieämbetets arkeologiska inventeringar gjorda 1960 och 1984 hittar man ca 250 m SSV om Tempelbacken vid åkerkanten en 9 meter i diameter och 0,6 meter hög stensättning.
Forngraven är övertorvad med i ytan enstaka 0,2-0,4 meter stora stenar.
I mitten finns en försänkning, 1,5 x1 meter (NNV-SSÖ) och 0,1 meter djup. Alldeles sydväst om densamma löper en ca 90 meter lång stensträng (NV-SÖ), som är 1,5-2 meter bred och består i huvudsak av 1-2 skikt av 0,2-1 meter stora stenar, samt av enstaka jordfasta block, intill 1.5 meter stora.
Söder om stenhägnaden har det legat ett kronotorp under kungsgården Götala, numera en försvunnen lägenhetsbebyggelse inom en yta av 70 x 40 m (ÖNÖ-VSV), med beteckningen RAÄ Skara 76:1 och bestående av 1 grund efter boningshus med spismursrest, 1 brunn och röjda markytor. Omkringliggande ekar är gamla och ståtliga.
Bilderna är fotograferade av Harri Blomberg, den 29 november 2013.
Torpet Hästhagen och Trädgårdstorp under kungsgården Götala.
År 1892 fanns inte torpet Viljet eller Norr-, Mellan- och Södergården i Götala, men däremot fanns en massa andra torp, som idag bara är ruiner. Alldeles söder om torpet Viljet finns idag torpet Motviljet, detta senare torp fanns 1892. Väster om torpen Motviljet och Viljet finns en hage som sträcker sig en kilometer västerut, ända fram till landsvägen som går mellan Marie kyrkogård i Skara och Stenum. I hagen finns rester av två torp – torpet Hästhagen och Trädgårdstorp (Trädgårdstorpet), också upptagna på en lantmäterikarta från 1892.
Det första torpet österifrån heter Trädgårdstorp (Trädgårdstorpet) och har idag den antikvariska beteckningen lägenhetsbebyggelse RAÄ Skara 71:1 med beskrivningen ”Bebyggelselämningar, sentida torpställe, inom ett område av ca 90 x 80 m (Ö-V), bestående av 1 grund efter boningshus, 1 jordkällargrund, 1 uthusgrund samt odlingsrösen. Beväxt med ekar och rönnar.” Inventeringen gjordes 1984 på en lätt kuperad och stenig moränmark, använd som hagmark/betesmark.
Det andra torpet österifrån heter Hästhagen och har idag den antikvariska beteckningen lägenhetsbebyggelse RAÄ Skara 70:1 med beskrivningen ”Bebyggelselämningar, sentida torpställe, inom ett område av 85 x 40m (Ö-V), bestående av 1 grund efter boningshus med spisröse, 1 jordkällargrund och 1 uthusgrund. Beväxt med 1 lönn och 2äppelträd.” Inventeringen gjordes 1984 på låg moränrygg (Ö-V), då använd som skogsmark/blandskog. År 2013 är det en del av hagen, som betas av kreatur från SLU Götala.
Bilderna är fotograferade av Harri Blomberg 20131129.
Från 28 till 29 november 2013.
I dagarna var det två år sedan jag blev götalabo och Skara min hemkommun. På torpet Stora Vadet fortsatte jag med att röja, ställde undan trädgårdsmöbler och utsmyckade brygghuset inför 1:a advent. På tvåårsdagen hade jag en lite ljusfest då skymningen blev mörker. Tomtarna på Stora Vadet höll mig sällskap.
Fredagen den 29 november vaknade jag till en underbar soluppgång, gick ut för att njuta av den, som om världen hade satts i brand. Jag gick sedan tillbaka till sängen för att läsa vidare i aktuell lektyr för dagen, efter frukost, städning och vedhuggeri, gick jag över hagmarkerna med dess torplämningar och fornlämningar till Skara för shopping, besök i domkyrka och på stadsbibliotek, samt en välbehövlig matstund. Jag inköpte en tavla från mellankrigstiden, föreställande Billingen, sedd från Kungslena. Evald Gillbrand från Tidaholm, köpman och allkonstnär, har målat tavlan. Han finns representerad med bl a en väggmålning från 1941 i Tidaholms kyrka och dessutom med flera alster i dess församlingshem, Mobackens kapell, Blåhults kapell och Östra kyrkogårdens kapell, samt i den klassiska Sagabiografen i Tidaholm från 1917.
Bilderna är fotograferade av Harri Blomberg i Götala 20131128-20131129, bortsett den sista bilden med väggmålningen i Tidaholms kyrka, som fotograferades av densamme sensommaren 2006.
