Götala

I mina forskningar om tingsplatser har jag bland annat besökt Island, Irland och Danmark. Jag tar även del av nya rön i form av det som skrivs och de föreläsningar som ges. Tingstraditionen i exempelvis i Vendsyssel påminner om den som finns i Götaland och kan vara lite svårfångad i tid och rum, medan bland nordborna i västerled som i Dublin så renodlades den. Olik som den var mot det inhemska, hittas den lättare när man forskar kring detta.

Fredagen den 12 september 2014 besökte jag 2^nd Iron Age Conference in Göteborg, sammankallad av arkeologen Mari Wickerts på Göteborgs stadsmuseum, som berörde The North Sea Routes. Influences and contacts during the Vendel period and the Viking Age och bland många riktigt intressanta föreläsningar fanns en av professor Stephen Harding, vid University of Nottingham, England som upptog tingsplatser på de Brittiska öarna. Fokus riktades bland annat på Thingwall, som är ett samhälle på drygt 3000 invånare, beläget sydväst om staden Birkenhead på halvön Wirral i nordvästra England (regionen North West England). Ortnamnet þing vollr har man där på samhällsskyltarna översatt till engelskans assembly field, vilket betyder tingvalla eller tingsplatsen på modern svenska.

Liknande platsnamn på de Brittiska öarna hittar man samhället Dingwall på knappt 5500 invånare, beläget i Highland i norra Skottland och namnet Tingwall förekommer på både Orkney- och Shetlandsöarna, vilket tyder på att man hade ting av skandinavisk typ och på Isle of Man mitt i Irländska sjön finns ett eget parlament – Manxparlamentet – som härleder från vikingatiden, vilket ännu idag sammanträder på Tynwalddagen (Isle of Mans nationaldag), omkring den 5 juli varje år på en trappstegsförsedd jordhög som kallas Tynwald Hill i byn St John's – ännu ett exempel på hur den nordiska tingstraditionen med thingvellir eller tingvalla lever vidare.

Det bör påpekas att tingsplatsen på Isle of Man har flyttats runt under århundradena, exempelvis finns ett Old Tynwald site på Isle of Man. En inskrift på platsen återger året 1428, då den stenomgärdade platsen användes till ting, på grund av dess centrala läge på ön.

För att återgå till bosättningen Thingwall på halvön Wirral i nordvästra England är den nedskriven i Domesday Book från år 1086 såsom Tuigvelle och har därefter varit känd som Fingwalle (1180); Thingale (ca 1250) och Thynghwall (1426). Det finns även ett herresäte i Liverpool som heter Thingwall Hall, och var under vikingatiden en tingsplats enligt professor Stephen Harding. Ytterligare en tingsplats hittas i nationalparken Lake District i Cumbria i nordvästra England.

Där i en dalgång som heter Little Langdale hittas vid bondgården Fellfoot Farm tingsplatsen Thing Moot (The Ting Mound), som är en naturlig kulle som torde ha blivit avsiktligt terrasserad för tingsändamål på 900-talet.

Terrasserna syns tydligt på en vattenmålning som konstnären William Gershom Collingwood (1854-1932) har gjort av platsen. Han har även målat den berömda tavlan från vikingatidens Alltinget på Island, där lagmannen talar.

Den här bloggen spretar emellanåt åt olika håll, men som sagt alltid ur Götalas horisont. Idag ska vi ta oss norrut till Hälsingland, där jag har en vän som heter Kristina Pallin och är från Norrala socken utanför Söderhamn. Hon har upplyst mig (och bistått mig vänligen med bilder) om att i hennes hemsocken och i grannsocknen som heter Söderala finns tvenne olika tingsplatser, knutna till forntida storhögar. De är båda väl intressanta som resmål för den som intresserar sig för tingstraditioner i Norden, de atlantiska öarna och de delar av Storbritannien och Irland som har varit delar av nordiska tingstraditioner. Vi vet att tingshögar har varit vanliga och vi ska i sommar titta lite närmare på dessa, för att lättare framledes kunna diskutera Götalas eventuella tingsplats i hedendom/tidigmedeltid. Föreställningen om att det har varit en tingsplats är minst lika intressant, för det kan vi bland att se angående Berghögen i Söderala.

I byn Berga i Söderala socken ligger en storhög som mäter 25 meter i diameter och är 5 meter hög. Storhögen är sannolikt anlagd på 500-talet e Kr, men ingen undersökning har gjorts. På gravfältet finns ytterligare en hög (12 meter i diameter och 1,5 meter hög), fem runda stensättningar och en stensträng. Gravfältet mäktigaste stensättning har en kraftig och välmarkerad kantkedja och är uppbyggd av nästan meterstora stenar.

Vid Bergahögen har det spekulerats om det kan ha varit kult− och tingsplats i det gamla folklandet Alir. Söderala hembygdsförening tog i alla fall fasta på spekulationerna och ristade in följande i sten vid Bergahögen:

Bergahögen, den största i Alir. Danad av människohänder, troligen tingsplats. Möjligen från 500-talet, inristat 1975 av Söderala hembygdsförening.

Påminner mig om det monument över alla Götars ting, som Skaras borgmästare Gustaf Eksell år 1933 ville uppföra på Tempelbacken i Götala.

Oavsett vad kom med tiden en tingsplats att flyttas till byn Berga, då Ala tingslag som hade sin tingsplats i Mo-Myskje flyttades till Berga 1877, strax utanför Söderala, där ett nytt tingshus stod klart 1891. Invigningen ägde rum två år senare (1893). Då Söderhamns tingslag uppstod strax efter andra världskriget, drogs tingsstället i Söderala in och flyttades till Söderhamn, som även blev kansliort.

Även i Norrala finns en tingshög vid Kungsgården, här manade Gustav Vasa manade hälsingarna påsken 1521 att ansluta sig på hans sida i resningen mot den danske Kristian II. Det är en gammal gravhög – storhög som vid andra historiskt belagda storhögar i Norrala kännetecknar en hednisk centralbygd i denna del av Hälsingland och tingshögen avbildades redan under Finska kriget 1809 av Carl Edvard Bladh (1790-1851).

De stora gravhögarna fungerade som naturliga samlingspunkter för tingsförhandlingar i de gamla hövdingadömena. De äldre tingsplatserna har därför varit de lämpligaste lokalerna för kungsgårdarna i den svenska kronans gradvisa övertagande av kontrollen över Norrland – genom att anknyta till äldre maktstrukturer försökte man skapa legitimitet för sina anspråk. Att det funnits en koppling mellan storhög, tingsplats och kungsgård indikeras bland annat av ett omnämnande från senast 1343 av ett allmänt ting som hållits vid Norrala kungsgård, som då uttryckligen kallas Södra Högen. Det ovannämnda brevet med årtalet 1343 talar om att ett allmänt ting hållits vid Södra Högen, dvs. Norrala kungsgård. Sannolikt var det också just vid kungsgården som ett gemensamt ting för de norrländska kustlandskapen hölls i Norrala (jn placitacione Nøralom, ”på tinget i Norrala”) något av åren 1371–1373. Representanter för hela menigheten i Hälsingland, Medelpad och Ångermanland var då samlade vid detta ting för att begära av kung Albrekt av Mecklenburg att få behålla de lagar, rättigheter, bestämmelser och sedvänjor som man tidigare haft och att kungen inte skulle byta ut fogdarna och befallningshavarna i dessa områden. Man anhöll dessutom om förskoning från pålagor och om att de själva skulle få välja (under-)lagmän i enlighet med sina gamla lagar.

I sommar är det fjärde sommaren jag på torpet Stora Vadet tillbringar tillsammans med SLU Götalas kor och kalvar.

 

Dessa femtiotal nötkreatur i den stora Götala hage är renrasiga Hereford och brukar vara ett femtiotal, hälften kor och hälften kalvar, samt den majestätiska avelstjuren Oskarsson. Den första kalven föddes den 19 mars i år.

 

Hereford är en nötkreatursras som används för nötköttsproduktion i det svenska jordbruket. Rasen har sitt ursprung i det engelska grevskapet Herefordshire men är spridd över hela världen och började importeras till Sverige på 1950-talet. Rasen intar en mellanställning och är lättare än till exempel Charolais, men tyngre än till exempel Highland Cattle. Rasen karaktäriseras av lätta kalvningar, bra hälsa, hög betesintensitet och låga krav på vinterfodret. De kraftiga, lågbenta djuren har mörkröd päls och är vita på manken, bringan, buken och nedre delen av benen. Mest iögonfallande är det helvita huvudet, som givet rasen smeknamnet "whitehead". Hereford är Sveriges näst vanligaste köttras. Rasen har också haft stor betydelse i korsningsaveln för produktion av slaktdjur.

 

I den lilla Götala hage, intill torpet Viljet brukar det vara ungdjur, i år ett femtontal kvigor som ska i rätt tid betäckas av en nyinköpt avelstjur på försöksgården, så i år har tjuren Oskarsson konkurrens. Dessutom brukar gården Örnsjöberg ha omkring fem kvigor på Lilla Vadets mark, norr om torpet Stora Vadet. Det gör att jag och mina grannar i Götala ofta brukar prata om kor, kalvar, tjurar och kosläpp. I år släppte man de första korna i Götala så tidigt som tisdagen den 21 april, det är tidigast de år jag har varit där. Men för tillfället har man tagit in dem i forskningsändamål och släpper ut dem igen omkring den 1 juli, så för stunden känns det tomt när man beser de 35 hektar naturbeten som finns runt den forna kungsgården Götala. Endast tjuren Oskarsson är utsläppt, brukar passera honom när jag genar genom Götala hage mellan våra två torp i Götala. Angående aktuell forskning på SLU Götala, så kommer man för övrigt ha en valldag därstädes den 2 juni i år. Jordbruksverkets rådgivare inom ekologisk produktion och Greppa Näringen arrangerar tillsammans denna dag om vall och bete.   

Bilderna ovan på nötkreaturen från Götala är fotograferade i april och maj 2015, av Harri Blomberg. Under samma tid har man bytt tak på ladugården vid SLU i Götala. Nedan en bildkalkavad från detta takbyte.

Lördagen den 11 april 2015 gavs knappt ett tjugotal ur föreningen Historieforum Västra Götalands medlemmar möjlighet att tillsammans med mig få bekanta sig med Skarabygdens arkeologiska sevärdheter, som härrör från tiden före biskopsstadens Skara tillkomst omkring år 1000. Vi inledde utflykten med att besöka forntidsutställningen ”Mellan is och eld” på Västergötlands museum, där vi även parkerade en del av bilarna för att samåka, då antalet bilar skulle begränsas vid utflyktsstoppen. Utflyktsdagen, som vid sidan av forngravar även inkluderade nostalgiska torpruiner och vackra hagmarker.

Nästa stopp där vi åt vår medhavda matsäck i det underbara vårvädret var stormannagravfältet på Stora Vadet i Götala, där vi före ankomst tittade på kronoparksstenen från 1690 vid gamla Axevallavägen och vid ruinerna av Lilla Vadet fick höra dråpliga historier om dess ägare, berättade så levande av den på Stora Vadet födda Barbro Olofsson, som tillsammans med sin syster besökte sin gamla släktgård på andra sidan vadstället (numera Götalabäcken), där de goda historierna fortsatte.

De är döttrar till Nancy Nykvist, som år 1997 publicerade den för mig fantastiska bygdekrönikan Återblick, som har sin utgångspunkt i torpet Stora Vadet.

Vi tittade även på närliggande gravfält från järnåldern i Götala hage.

Eftermiddagen tillbringade vi på Brunsbo äng, intill det forna jarlasätet Järnsyssla alldeles öster om staden, där vi hittar spåren av stormännens hållpunkter i det västgötska landskapet. Fornminnesmiljön var rik på stora forngravar, gravfält och spår av dagligt liv i fordom. Närmiljön andades historia, då vi passerade den gamla biskopsgården Brunsbo, som numera drivs som gästgiveri och vars äldsta delar är från senmedeltiden. Skara stifts biskopar bodde på Brunsbo från 1400-talet till 1935, då den siste flyttade ut.

Brunsbo äng med stora ekar och forntidsgravar.

 

Härifrån hade vi inte långt till den närbelägna Tempelbacken i Götala, där av tradition alla götars ting hölls. Denna förhistoriska tings- och gravplats gömde sig under hundraåriga ekkronor och har under mer än ett halvt millenium varit en del av en kungsgård. Skaras äldsta kända biskopsgård, som under högmedeltiden skiftade från biskopsstolen till kungamakten och ägs numera av SLU. Här skiljdes våra vägar. Jag fick skjuts tillbaka till torpet Viljet och övriga deltagare, for hem. Alla nöjda efter att ha få upplevt en fantastisk vårdag tillsammans.

De senaste dagarna har jag besökt några torpruiner, som föredömligt har varit utmärkta. Den första vid Trötemyren i Lysekil, Bohuslän som var en välvårdad torpruin vid namn Märket (i husförhörslängderna Giljan) besåg jag i söndags, beboddes i knappt ett halvt sekel, mellan 1870-1919, föll ihop på 1920-talet, men markerna användes till trädgårdsodling av ättlingar fram till och med 1940-talet.

 

Den är belägen nära Stenhuggarmonumenten, vid samma myr, med en vacker utsikt över bohusklipporna ned mot Västerhavet. För att återgå till torpruinen sköts den väl och är också utmärkt vid en välbesökt promenadstig, som att gör att många besöker det forna torpet. På plats har den lokala Lyse hembygdsförening utmärkt torpet och skyltat området, efter att ha intervjuat ättlingar till torparna.

 

Igår var jag och såg på ytterligare två utmärkta torpruiner, denna gång i Hol i Vårgårda kommun i Västergötland. De ingår i en vandringsled, där man kan bese flera torp, såsom torpen Lellefara, Wester Anne Majas, Ettermaden och Gröneslätt. Alla med en spännande historia som berättar om bl a rackare, bebodda på 1800- och 1900-talet, torpens storhetstid.

Torpruinen Bottna i Hol, måndagen den 23 mars 2015.

Mina två torpruiner i Hol som jag besåg igår hette Bottna, bebott under åren 1778-1920 och Slättås, som byggdes i början av 1800-talet och övergavs 1904. Dessa två torpruiner var inte lika välskötta som det i Lysekil, men väl utmärkta med en informationsskylt vid varje ruin och med inlärt öga kunde man lätt se vilka byggnadsrester som fanns kvar. Om det är möjligt tycker jag att man ska försöka vara varsam över dessa minnesplatser av idogt människoarbete, från en tid då även de mest obrukbara marker togs upp för att försörja en växande befolkning. Idag ratas ofta dessa för odling och används till skogsbruk eller avstjälpningsplatser med mera. Heder till medlemmarna i Lyse respektive Hols hembygdsförening som sköter och informerar oss besökare om dessa torpruiner, samt gör dem tillgängliga med vandringsleder, kartor, faktainsamlande och liknande.

Inte långt bort från Göteborgs centrum finns forna torpmiljöer som påminner om dem som man hittar i Götala vid Skara. För sju år sedan, i april 2008 gjorde jag en inventering av dessa i stadsdelen Örgryte-Härlanda. Till Kålltorps gård i östra Göteborg hörde bland annat utmarkstorpen:

1) Skatås (ca 1822-1937)

2) Korpås (1811-1949)

3) Sandhåla (1811-1918)

En idag bevarad stenmur var förr gränsen mellan Kålltorps bys inägor och utmarken.

1) I Skatås fanns två torp:

Skatås 1 hette Skålmakärr.

Skatås 2 hette Terra Nova.

Där det idag ligger baracker från 1940-talet, som inrymmer omklädningsrum och en stuga som har gästsängar låg torpet Skatås 1 - Skålmakärr, från tidigt 1820-tal till 1878. Av detta torp återstår ingenting, då marken uppodlades.

 

Efter att Skatås 1 revs 1878 blev marken där torpet och dess ekonomibyggnader stod uppodlad. Spåren ovan jord är obefintliga, frågan är ens om en samtidsarkeologisk utgrävning skulle ge ett resultat?

 

Bakom de nutida barackerna, där torpet stod, finns en förhöjning i landskapet. Ifall man kan hitta spår av den forna torpmiljön, bör det i så fall vara här.

 

På den första avsatsen i berget, sett från slänten där torpet stod, finns ett par uthuggna stenblock löst liggande. Dessa liknar grundstenar till hus byggda av trä, kan vara från torpet eller någon av dess ekonomibyggnader.

Tillkomsten av det nya torpet år 1851, har sin orsak i skifteshandlingar angående utmarken mellan Kärralunds gård och Kålltorps gård 1843-1855, då Skatås 1 – Skålmakärr, överfördes från Kålltorp till Kärralund. En stenmur kom att byggas för att skilja ägorna åt och löper än idag över de centrala delarna av Skatås.

 

Torpet Skatås 2 - Terra Nova byggdes på mer ickeproduktiv odlingsmark. Där byggdes även ett stort antal föreningsstugor i början av 1970-talet.

 

Torpets läge var där föreningsstuga nummer 18 står idag.

 

I ett litet skogsparti invid torpet hittades vid inventeringen en tegelsten som hade tydliga brännspår. Den såg ut att ha suttit i en skorstensstock. Eventuellt i torpet Skatås 2.

 

Närmast de forna torpmiljöerna i Skatås hittas flera stenmurar. En del tillhör ägodelningen mellan gårdarna Kålltorp och Kärralunds utmarker. Andra stenmurar synes ha haft en annan funktion.

 

Stjärntorpet 1880-1969.

Stjärntorpet (detta torp låg inte under Kålltorps gård, men medtas då det ligger vid Skatåstorpen) som uppfördes 1880 som en arbetarbostad åt Kärralunds gård, låg fram till 1969 på den plats där dagens parkering till Skatås motionscentrum ligger. Under mellankrigstiden gick Stjärntorpets barn i skolan i Örgryte, medan barnen från Skatås gick i Göteborg. Stenmuren mellan torpen hade betydelse långt efter att den hade byggts. Inte bara i ägobetydelse, utan även i den praktiska vardagen. Av torpet som brändes ned av Göteborgs stad, finns inga grundrester synliga, men i slänten ned från parkeringsplatsen hittas tegel som har suttit i en byggnad.

 

 

I skogarna runt Härlanda tjärn finns flera löpande stenmurar. Till vissa har man använt sig av naturligt liggande stenblock, så att man skulle slippa onödigt byggnadsarbete.

 

 

2) Korpås (1811-1949).

 

 

Korpås är vid sidan av torpet Sandhåla det äldst anlagda utmarkstorpet som låg under Kålltorps gård. Båda anlades 1811. I Korpås finns tydliga byggnadsrester av grundmurarna från torpet, två ladugårdar (torpet Korpås flyttades en aning under 1800-talet) och övriga uthus. Därtill finns en intakt jordkällare, odlingsmarken och torpets stengärdesgårdar bevarade. En röjning i landskapet skulle synliggöra lokaliseringen av byggnaderna.

 

 

Korpås lada (den yngre), av den yngre ladugården finns grundstenar och stenfot bevarad.

 

 

Korpås lada (den äldre).

 

Korpås – jordkällare och stengrund från en ekonomibyggnad.

 

 

Korpås – jordkällaren. Ett järngaller förhindrar besök i jordkällaren. Dess tak och väggar var dock vid inventeringen våren 2008 välbevarad.

 

 

Korpås forna odlingsmarker, är fortfarande i bruk.

 

 

Korpås har gott om stenmurar.

 

 

Torpruinerna och -miljöerna i Korpås från 1811-1949  är förhållandevis välbevarade, genom att försöka bevara de stenruiner som finns kvar så kan minnena från torparnas mödor att omvandla skogslandskap till boendemiljö bevaras till eftervärlden.

 

 

Korpås upprustande skulle kunna vara ett projekt tillsammans med skolor i Örgryte-Härlanda stadsdelsnämnd. De skulle även kunna göra en liten odlingslott med typiska torpväxter, omgärdat av syrenbuskar.

 

 

3) Sandhåla (1811-1918)

 

Sandhåla var ett torp som är jämngammalt med Korpås, men efter en brand 1918 återuppförde inte den nya ägaren Göteborgs stad torpet. Naturens återtagande av torpmiljön är långt mera gången i Sandhåla än i Korpås. Denna miljö bör få fortgå sitt ”förfall”, för att kunna vara en jämförelse med Korpås och Skatås. Där den förra har bäst bevarade ruiner och den senare knappt några alls. Om ett bevarat torp kan kallas för steg 1, så är Korpås steg 2, medan Sandhåla är steg 3 och Skatås steg 4. Dock har Skatås jordbruksmarker omvandlats till fritidsområde och det är lovvärt.

 

 

Utmarkens stengärdesgårdar.

 

 

Stig med spår av mänsklig kultur vid Härlanda tjärn.

 

 

Denna trasiga fågelholk i Korpås får sammanfatta torpmiljöernas tillstånd runt Härlanda tjärn, som är en del av naturreservatet i östra Göteborg. Man ska se bortom torparnostalgin, för meningen är inte att återinföra dessa inrättningar, däremot vårda minnet av dem. Samtidigt som man får möjlighet att läsa av kulturlandskap och dess fornminnen, d v s stadigvarande övergivna kulturlämningar. Det bör påpekas att på andra platser i Delsjöreservatet finns flera torp bevarade, men dessa ligger längre från de centrala delarna av staden Göteborg.

 

 

Detta flygfoto från cirka 1969 visar Skatås, Stjärntorpet, Korpås och Sandhåla. De ligger förhållandevis nära varandra och skulle kunna ingå i en liten kulturslinga med utgångspunkt i Skatås.

 

Kronoparksstenen vid Lunnatorp i Örnsro för Vings- och Stenumsskogen anno 1690.

Uti i våra marker kring staden Skara, men även på andra platser i Skaraborg finns det gott om olika sorters vägstenar, förutom milstenar, vägvisarstenar och väghållningsstenar, även gränsstenar och gränsmärken. En sådan finns precis vid infarten vid Lunnatorp, från den gamla Axvallavägen till Lilla Vadet i Götala. Stenen är idag vänd mot öster, men torde tidigare ha varit vänd åt söder och den gamla vägen mellan Skara och Axevalla (uppgiftslämnare Babro Olofsson, Skara 2014).

En milstolpe eller milsten är en föregångare till vägmärken. I Sverige användes milstolpar från 1649 års Gästgivarordning till 1890-talet för att markera avstånd längs landsvägar och senare häradsvägar. De äldsta kända milstolparna i Sverige är från Dalarnas län och Skaraborgs län, båda 1652.

Gränsstenar och -märken, såsom den vid Lunnatorp uppvisar idag ofta bortglömda kronoparker, använda delvis för jakt. En sådan kronpark började precis öster om Lilla och Stora Vadet i Götala. Kronoparken hette ”Vings- och Stenumsskogen” och låg i socknarna i Norra Ving och Stenum i Skaraborgs län. Ortnamnsregistret, en hemsida som Institutet för språk och folkminnen handahåller, berättar om ”Cronparcken Vings- och Stenumsskogen 1760.”

Under senare delen av 1600-talet utökades antalet kronoparker i Västergötland. För år 1638 finns en förteckning för hela Sverige, som heter ”Kongl Maj:ts och Kronansparker, jageplatser, djurgårdar, skogar och lunder, men i synnerhet å de fridkallade och kronans enskylte Parker”. Därå upptas för Västergötland kronoparkerna Edzwägen, Halleberg och Hunneberg, Stadshagen vid Alfsborg, Billingen. Kinneskog, Höjentorp och Mösseberg. Under Karl XI:s regeringstid tillkom så många fler kronoparker. I en förteckning å kronoskogarna i Skaraborgs län av år 1691 är upptagna, utom de från 1638 års förteckning anförda, ”Gryteskog och thendel som tillförende ther af med Jachttaflor varit afmärckt”, samt Furubacken, Borgundeberg, Binnebergsmå, Rådaåhs, Wallen, Himmelsberg och Sundzmarken jämte Wingz, Stenum och Eeks socknar. (1)

Gränsstenen vid Lunnatorp heter i de antikvariska myndigheternas arkiv för RAÄ Skara 24:1 och är registrerad som ett gränsmärke. Det är en gränssten med en avrundad och kalkstenen är 1,20 meter hög, 0,50 meter bred (N-S) och 0,15 meter tjock. Inskriften på den mot öster vända sidan krönts av tre kronor och under dessa står texten:

”STENOM OCH

VINGS SOCKNER

CRONANS PARK

TILL IAKT ÄR 7/8

MIL LÅNG OCH ½

MIL BRED 1690”

Inventeraren noterar att kalkstenstexten är en aning svårläst, vilket gör att i FMIS står det felaktigt ”1620”, istället för 1690 som det ska vara. Undertecknad har läst hejdestenen (2) ett flertal gånger.

Denna kronopark som sträckte sig 7/8 mil lång och ½ mil bred i Stenums och Norra Vings socknar markerades på flera ställen längs den gamla landsvägen mellan Skara och Axevalla. En fanns alldeles öster om vägkorsningen till Tubbetorp, ty det finns uppgift om en kronoparkssten därstädes (3). Ytterligare en kronoparkssten vid denna landsväg finns att bese på fastigheten Finnatorp 1.2 i Norra Vings socken och den står i vägkorsningen till den nuvarande sopstationen i Skara. Dess text lyder ”CRONANS PARK TILL IAGHT 1690” (4). Den är jämngammal med stenen vid Lunnatorp och enligt en karta från 1690 är stenen en gränsmarkering för den jaktpark som socknarna Stenum och Norra Ving utgjorde. Troligtvis utmärker även en kronoparkssten vid Kronäng i Stora Hultet ca 1 km söderom Götala, samma jaktpark. Dess text hittas under inhuggna tre kronor och lyder ”CRONANS PARK ELLER JAKT 1690”. (5) Antagligen är det även en liknande kronoparkssten som hittas vid en gård som heter Forsen, norr om ån Flian i Härlunda socken, 3-4 km sydväst om Stenums kyrka. Dess text under tre inhuggna kronor är ”KRONANS PARK ELLER JAKT 1690” (6).

I sistnämnda socken fanns ytterligare en kronopark – Furebacken. Det kan vara att sistnämnda kronoparkssten vid ån Flian även tillhör Furebacken. Det kan i så fall kartor från slutet av 1600-talet och framåt fastställa. Till Furebacken hör i alla fall kronoparksstenen med texten (under inhuggna tre kronor) ”FUREBACKEN PARCK ÄR 1/2 MILL LÅNGH OCH 1/4 MIL BREED 1690”. Den hittas knappt en kilometer nordväst om Härlunda ödekyrkogård (7).

Mellan kungsgården Götala och biskopsgården Brunsbo finns en gränssten från 1693. Den utmärker inte någon kronpark, utan gränsen mellan Skara och Skånings-Åsaka (8). Däremot finns fler kronoparksstenar i Skara kommun. Nordväst om staden Skara finns i Händene socken en gränssten på vars framsidan finns de klassiska tre kronorna med underlydande texten "CRONOPARKEN KINNESKOGA ANNO 1688 P O K", på baksidan står "SKÅNINGS HÄRAD" (9). Denna kronopark var riktigt stor. Åbrona gränssten på Åbrona fastighet i Björsäters by och socken, Mariestads kommun, upptar storleken "KINNE SKOGAPARK ÄR 3 1/8 MIHL LÅNGH 1 15/16 BREDH" (10). I Varnhems socken, finns likaså kronparksstenar, såsom jaktstenarna vid hälsobrunnen Himmelskällan – det vill säga kronostenar för instening av jaktområdet och kronoparken Himmelsberget 1690.

Länk till Västarvets bilder, såsom dessa två från Västergötlands museum ovan är hämtade från, hittas på - http://www.vastarvet.se/sv/Vastarvet/Faktasidor/Sok-i-samlingarna/

1. Åström, Adolf, Om svensk jordäganderätt. P.A Nordstedt & söner. Stockholm 1897:53-77.

2. Kronostenarna kallas lokalt även för hejdestenar, då dessa kronoparker - hejderiderier - sköttes av hejderidare (ursprungligen till häst). Ordet hejde kommer från tyskan och betyder hed alternativt skog.

3. RAÄ-nummer Skara 96:1.Tidigare registrerad som RAÄ nr 66 i Stenums socken.

4. RAÄ-nummer Norra Ving 43:1. Gränssten, 1,15 meter hög baksidan, 1 meter hög på framsidan åt SSÖ, 0,55 meter bred och 0,13 meter tjock. På den SSÖ sidan som vetter mot landsväg har stenen inristat tre kronor.

5. RAÄ-nummer Skara 32:1. Gränssten, kalksten med rundat överstycke 0,9 meter hög, 0,55 meter bred och 0,12 meter tjock., Inskrift på den mot Ö vända sidan, Tre kronor och under dessa texten: "CRONANS PARK ELLER JAKT 1690". Den är belägen på en avsats nära krön av moränförhöjning, i hagmark (betesmark).

6. RAÄ-nummer Härlunda 8:1. Gränsmärke, kalksten 0,8 meter hög, 0,55 meter bred (N-S) 0,10 meter tjock. Gränsstenen ha en avrundad topp. Inskrift under tre kronor på den mot V vända sidan:"KRONANS PARK ELLER JAKT 1690". Inskriften delvis skadad och söndervittrad. Kronoparksstenen hittas 17 meter SV om nord-västra hörnet av fritidshus, på S-sluttande moränmark. Skogsmark, granplantering.

7. RAÄ-nummer Härlunda 3:1. 1) Gränssten, kalksten, 1,35 meter hög, 0,55 meter bred (SV-NÖ), 0,12 meter tjock. Avrundad topp. Inskrift på den mot V vända sidan. Stenen lutarmot SV. Inskriften ifärgad med röd färg. Under tre kronor: "FUREBACKEN PARCK ÄR 1/2 MILL LÅNGH OCH 1/4 MIL bREED 1690". Platsen beväxt med några stora ekar. 1 m 30cg om nr 1 är 2) Femstenarör 2 x1,5 meter (330-130cg) bestående av 5 resta stenar 0,1-0,3 meter höga, 0,2-0,4 meter bred och 0,1-0,2 meter tjock. Moränkulle med ekdunge. Stenrik och sank betesmark.

8. RAÄ-nummer Skånings-Åsaka 89:1, men även RAÄ Skara 95:1. Gränssten, granit, 0,65 meter hög, 0,4 meter bred (NÖ-SV) och 0,1 meter tjock. Profilerad överdel. I NV sidan är under oläslig text årtalet 1693. Stenen står direkt i marken 1 meter SÖ om väg (NÖ-SV). Tomthörn. 1 meter NÖ om gränsen mellan Skara och Skånings Åsaka. Se även Berglund, Anders. Väg 49, Skara, Axvall. Väg 49, delen Skara-Axvall, Skara kommun, Västergötland. Arkeologisk utredning 2005. Västergötlands museum. Rapport 2005:28. (Raä dnr: 321-4344-2005)

9. RAÄ-nummer Händene 9:1. Gränssten, 1,2 meter hög, 0,15 meter tjock, 0,6 meter bred, avrundad topp, bevuxen med mossa, inskription på framsidan under Tre kronor, likaså en mindre text på baksidan.

10. Västergötlands museum: VGM_A8658.

Sverige var i krig, kung Gustav II Adolf, behövde ständigt nya trupper till sin armé. Gustav II Adolfs framgångar i krig, hade delvis sin orsak i att han omvandlade riket strukturellt. Reformarbetet ledde till att han skapade grunden för ett krigskollegium och Sverige delades upp i militära landskapssregementen. Gustav II Adolfs omvandling underlättades av att han hade goda medhjälpare, som hjälpte honom. I Västergötland sköttes organisationsarbetet av Nils Göransson Stiernsköld (1583-1627). År 1619 utsågs Stiernsköld till generalståthållare på Älvsborg, generallandsherre i Västergötland och Dalsland samt krigsöverste i Västergötland. Nils Stiernsköld moderniserade det västgötska regementets befäl och utrustning. I stor utsträckning ersattes de gamla kompanicheferna med nya och med stor energi lyckades han skaffa uniformer till det nya krigsfolket, då 200 skräddare samlades på Stiernskölds order i Götala 1619. Åtgärden kritiserades av kammarråden såsom alltför överdådig. Dock försvarade han sig, då han med kraft slog vakt om personalens avlönings- och underhållsintressen. Krigsvan sedan två decennier, visste Stiernsköld vikten om att ge trupperna en fältmässig prägel. 200 skräddare, transporter av kläde för uniformstillverkning, vagnar med råvaror för att föda manskapet och liknande, måste ha varit ett samtalsämne bland borgserskapet i det närbelägna Skara (Broomé 1974:21).

I föregående blogg visade jag tre bilder ur Svante Gustaf Silfverhjelms familjealbum, såsom överstelöjtnant vid Västgöta regemente bebodde han med sin familj på kungsgården Götala. Det finns ytterligare en bild från Västergötlands museum i Västarvets bildarkiv, som uppvisar Svante Gustaf Silfverhjelm. Den är fotograferad 1869-1871, av Gustaf Victor Hofling, på exercisheden för Västgöta regemente i Axvall, Skärvs socken i Skara kommun. I bildens mitt rider överstelöjtnant Svante Gustaf Silfverhjelm (stavas också Silfverhielm) från Götala.

Idag när man besöker Axvall, har man svårt att tänka sig all liv och rörelse som var på Axevalla hed, då den användes som tillfällig övningsplats för Skaraborgs regemente och Västgöta regemente fram till 1910-talet. Folkvimlet på Axevalla marknad sommartid kan ge en vink om folklivet.

Åren 1848, 1858 och 1865 hölls på Axevalla hed storläger, i vilka även norska trupper deltog. Den 24 juni 1858 skriver Fredrik von Essen till sin älskade Aurore Brahe om hur tystnaden även avbröts här:

”Just nu dundrar kanonerna och den stora utdelningen försigår, en vacker ceremonie som jag blott från min tältdörr får besöka emedan jag idag är jourhafvande i högqvarteret. Sällan ser man ett mera lysande tåg än Kronprinsens, med sin siuts bestående af dussintals utlänningar i de mest brokiga uniformer, den stora hop af svenska adjutanter att förtiga; all denna ståt fängsla mig dock föga, huru mycket heldre sitter jag nu och får för några ögonblick samtala med min hjertas vän.” (Planck 2014:121.)

Källa:

Broomé, Bertil, Nils Stiernsköld och regementets tillkomst. En bok om I 15. Kungl Älvsborgs regemente 1624-1974. Borås 1974:19-22.

Planck, Brita, Kärlekens språk. Adel, kärlek och äktenskap 1750-1900. Göteborgs universitet 2014.

Länk till Västarvets bilder, såsom ovanstående från Axevalla hed hittas på - http://www.vastarvet.se/sv/Vastarvet/Faktasidor/Sok-i-samlingarna/

Västergötlands museum har lagt upp tre bilder i Västarvets bildarkiv på familjemedlemmar i familjen Silfverhjelm. Familjefadern var överstelöjtnant Svante Gustaf Silfverhjelm (stavas också Silfverhielm), som innehade bostället Götala kungsgård i 12 år eller från 1860 till 1872. (1)

Svante Gustaf Silfverhjelm var son till överstelöjtnanten i armén Carl Adam Silfverhjelm (1760-1829). Fadern bevistade, såsom löjnant, kriget i den finländska rikshälften 1788–1790, samt förlorade därunder ena armen i affären vid Korhois den 6 maj sistnämnda år, då svenskarna besegrades av ryssarna, men efter slaget vid Svensksund, den svenska sjökrigshistoriens största seger någonsin, sommaren 1790 blir freden i Värälä i lätt svensk favör. Fred slöts mellan Sverige och Ryssland utan landavträdelser. Samtidigt som Ryssarna uppgav alla krav på en ändrad svensk konstitution och därmed slutade den ryska inblandningen i svensk politik, som hade pågått sedan freden i Nystad 1721. Dessutom skulle Sverige årligen utan tull få föra ut spannmål för 50 000 rubler ur ryska hamnar.

Svante Gustaf Silfverhjelm fick själv leva i fredligare tider än sin fader. Det var fred i Sverige, då Svante Gustaf fjorton år gammal inskrevs som kadett på Karlberg hösten 1816 och utexaminerades tre år senare. Trots fredstider kom Svante Gustaf Silfverhjelm att förbli Västgöta regemente trogen sitt yrkesverksamma liv igenom, ty han blev anställd som fänrik därstädes 26 oktober 1819 och nästan fyra decennier efteråt upphöjdes han till överstelöjtnant den 17 juli 1858 och fick Götala som tjänstebostad två år senare. Avskedades på grund av ålder den 20 maj 1870 och dog på Götala i Skara landsförsamling den 15 februari 1872, begrovs på den gamla kyrkogården i Skara.

Han hade gift sig i Skara, den 15 maj 1846 med göteborgskan och grosshandlaredottern Hilda Fredrika Elfgren (1821-1901). Hon avled i Lidköping nästan tre decennier efter sin make, blev begravd i Skara. (2)

Paret fick fem barn, varav den äldste sonen Carl Gustaf (1846-1906) blev kapten i samma regemente som sin far; Fredrik Vilhelm (1848-1907) blev lanträntmästare; Bror Mattias Liborius (1850-1916) blev revisor; Syster Marie-Louise (född 1854) blev stiftsjungfru och den yngsta dottern Fanny Elin Matilda (1858-1862) dog en vårdag 3½ år gammal på överstebostället Götala.

1. Wassberg, Erik Gösta, Götala – En gammal kungsgårds historia. Ett och annat från den gamla staden Skara. Skara Gille 1970:26-30. Det kan noteras att efter familjen Silfverhjelm, tillträdde överstelöjtnant Bror Mörcke 1872 och frånträdde indelningen tre år senare, men sedan arrenderade kungsgården till 1889 (Wassberg 1970:29).

2. Hilda Fredrika Silfverhjelm var dotter tillträdde grosshandlaren Johan Fredrik Elfgren och Annette Busch.

3. Gustaf Harry Tham. Född i Ledsjö 13 augusti 1867, son av kaptenen Pehr Anton Casper Tham och Hedvig Amalia Lovisa (Louise) af Jochnick. — Studentexamen 1887, officersexamen 1889. Underlöjtnant vid Skaraborgs regemente 1889, kapten ibm 1905, major vid Västgöta reg:te 1915, överstelöjtnant i armén 1920. Ombudsman vid Skarab. och Jönköpings hästförsäkringsbolag 1920, Skattmästare i Skaraborgs läns hushållningssällskap. RSO. Gift 5/12 1899 med Clara Gustafva Amalia Blom, född 12/5 1874, dotter av disponenten Joh. Blom och Maria Blom. Barn: Sebastian f. 12/10 1900, Per Gustaf Harry f. 24/5 1905, Percy Harry f. 28/6 1906, Lennart Harry Casper f. 22/5 1910.

Länk till Västarvets bilder, såsom dessa tre ovan hittas på - http://www.vastarvet.se/sv/Vastarvet/Faktasidor/Sok-i-samlingarna/

I Skara stifts- och landsbibliotek finns bl a arkivet efter domkyrkosysslomannen J. P. Carlmark (1779-1870). Det är en blandning av topografi, originalbrev från kungligheter och stormän i trakten, som till exempel ätten Stake på Hönsäter i Götene kommun, Västergötland. Ättens mest berömde är krigsherren Harald Stake (1598-1677), som år 1648 utsågs till guvernör över Skaraborgs län. Han var dessutom nu generalmajor och upphöjdes 1651 till friherrligt stånd och kvarstod som guvernör över Västergötlands kärnområden, tills han den 27 mars 1658 utnämndes till guvernör i Bohuslän, med "Kongelf" som residensort och 1659 blev han generallöjtnant. I Carlmarks arkiv finns originalbrev och historiska handlingar, avskrifter och kopior som berör bl a Götala kungsgård vid Skara, under den tid landshövdingen Harald Stake hade Götala som residens. Under Götalas residensår på 1600-talet fanns här också Kronans fängelse, vanligen kallat Götala kista. Kartan från 1669 visar att det finns någon form av karaktärsbyggnad på Götala.

År 1651 verkar Götala ha förlänats till Königsmarck av drottning Kristina, vilket bland annat framgår i ett brev den 28 maj 1651 från Jean Ekeblad i Stockholm till sin bror Claude Ekeblad på Stola i Västergötland, där den förre skriver ”Major Standorf reser idag hädan och neder åt landet. Skall bliva i Halmstad. Han haver fått en hop gods där nere i Mark tillika med oberstleutnant Roos als man wollte sagen, vilken vill arrendera Götala av Königsmarck och sig där nedersätta att bo.” (Johan Ekeblad, Breven till Claes, om livet och hovet på Kristinas tid. Svenska Akademien 2004:30f.) Greve Hans Christoffer von Königsmarck (1600-1663) hade våren 1651 tilldelats Västervik och Stegeholm, som grevskap. Götala kom att ingå i hans domäner. Överstelöjtnant Roos kom aldrig att arrendera Götala, det gjorde Harald Stake istället. Oklart, som privatperson eller som landshövding. Greve von Königsmarck torde nog aldrig ha besökt Götala, men gården tillhörde släkten von Königsmark ett antal år, innan Götala drogs in till Kronan i samband med Karl XI:s reduktion på 1680, då alla grev- och friherreskap skulle återgå till kronan, likaså alla kungsgårdar med deras tillhörigheter. Kungsgården är på 1680-talet, en del av landshövdingen i Skaraborgs domäner och blir på 1690-talet översteboställe för Västgöta kavalleriregemente.

Även Höjentorp, var landshövdingebostad under dessa år fram till 1660, men även det var sedan 1647 förlänat, i detta fall till greven Magnus Gabriel De la Gardie (1622-1686). År 1660 anvisades istället för Götala och Höjentorp, den nya landshövdingen Thord Ulfsson Bonde (1619-1683) Marieholms kungsgård, i Mariestad och kvarstod som hem för landshövdingen fram till 1997, då Skaraborgs län upphörde att existera. För att återgå till Carlmarks arkiv finns olika poster, som med tiden kan vara intressanta att ta del av, kronologiskt finns några poster före Harald Stakes tid som guvernör.

Öpet bref för Skara Borgare, att behålla under Staden Giöthali (Götala) Gård, som tillförne under Huset för en ladugård legat hafver. Dat Marieholm, d. 11 Apr. 1597. Carolus. (C. IX.) Sid. 9.

Kung Gustav II Adolf vill ha en "Fårahjord uti Vestergöthland vid Giötala (Götala) under Scaraborg" och förordnar "denne Brefvisaren Lorentz N." och ger honom fullmakt, "att han Wår fåravachtare dersammastedes vara skall". /Utdrag./ Stockholm, d. 4. Maji 1615. Gustavus Adolphus. Sid. 179 (Sid. 180 blank.)

Den 16 april 1649 undertecknar Harald Stake ett brev i landshövdingeresidenset Götala, där han ger tillstånd åt Sven Jacobsson i Skara att uppföra en knipphammare på sin egendom vid staden. Knipphammare var en äldre typ av snabbgående lätt vattendriven fallhammare som användes vid smide av produkter av mindre dimensioner.

* Götala, d. 16 april 1649. Tillstånd utfärdat av Harald Stake (friherre, krigare, riksråd, f. 1598, d. 1677) för Swen Jacobsson i Skara "at upräta och byggia een Kniphammar på sin ägendom wid Staden Skara...." Sid. 29.

* Tillstånd för Sven Jacobsson i Skara, utfärdat av Harald Stake, "att oprätta och byggia en Kniphammar på sin Egendom vid Staden Skara" och "att njuta dertill en brukelig karl med en dräng..." Giötala (Götala), d. 16 April, A:o 1649. Mindre än 4:o, 2 s. (l blank). Avskr. Sid. 45.

Greve von Königsmarck förlänas Götala våren 1651, vari följande brev får sin förklaring. Landshövdingen Harald Stake arrenderar sin forna tjänstebostad, åtminstone fram till 1664.

* Hennes Kongl. Majtts Nådige Resolution för Skara Stad; gifven d. 24 Dec. Åhr 1652. Grefve Königsmark behåller den Hagen, som under Göthla (Götala) gård skall vara bebrefvad, etc.; stadens tömtindelning, betalning för hästlega, Creatur vilse i staden, "sakören innom Stadsens Jurisdiction","Domkyrkjones samt Hospitalets så intrader som utgifter", om Marknader, om stadens skuld till "Ammiralitetet". Sid. 18.
* Landshöfd. H. Stakes förslag uppå Göthala (Götala) Gårds och underliggande Djurgårds ränta. L. Bjurum d. 9 november 1653. Original. (Sid. 94, 95 blanka). Sid. 93.
* Kort Förslag uppå Göthala Gårdh (Götala gård) med underliggjande Djurjgårds Räntta, som af gamble och nye Jorde-Böcker är att ehr-fahra. Actum Bjurum, d. 9 Novembr. A:O 1653. Harall Stake (Harald Stake). Sid. 242. 4:o 4 s. (s. 241 och s. 244 blanka).

* Utdrag af R. R. Baron. H. Stakes bref til Inspectoren öfver Vesterviks (Västervik) Grefskap, Eusebius Boltius. Bohus, d. 5 Julii 1661. Angående arrendesumma för Göthala gård. Sid. 145.

* Kravbrev från Hans Kristoffer von Könijgsmarcks (1600-1663) arvingar till Harald Stake på bland annat tio års Ränta for ”Göthala Konungs Gård", åren 1655-1664. Stockholm, d, 22 Augusti 1665. 4 s. (2 blanka). Sid. 109. "På dragande Kalls och Embetes wägnar", undertecknat med sex namnteckningar.

Harald Stakes huvudbaner, Hönsäters kapell, Kinnekulle. Bild från Wikipedia.

Efter reduktionen 1680 då Götala året efter åter har blivit kungsgård, intygar skrivaren på Skaraborgs landskansli Gabriel Tyresson Hadelin (1662-1710) ett brev på Götala, den 8 januari 1686.

* Rächningh på the penningar iagh af Hans Nåde mottogh och är handlade i Skara.: Att thesse penningar äro så richtigt uthgifne .... betygas sant wara. Giöthala (Götala), d. 8 Jan. 1686. Gabriel Hadelin. 4:o 4 s. Sid. 67. 1)
1) Skrivaren på Skaraborgs landskansli Gabriel Tyresson Hadelin.Han adlades 1697 till Leijonstolpe, ägare till Hushagen i Skärvs socken, Helleberg i Hällums socken och Torp i Velinge socken (alla i Skaraborgs län.). Född 1662-04-05. Skolpilt i Visingsö skola 1668-05-14. Gymnasist i Växjö 1679-08-19. Student i Uppsala 1680-07-30. Skrivare på Skaraborgs landskansli 1684. Jägerifiskal i Skaraborgs län 1687-05-07. Kronobefallningsman över Höjentorps fögderi 1688-04-23. Häradshövding över Vartofta, Frökinds, Laske och Barne härader 1694-03-15. Adlad 1694-08-15 (introducerad 1697 under nr 1315). Död efter en 8-årig svår sjukdom 1710-11-07 på Hushagen och begraven i Varnhems klosterkyrka, där hans vapen uppsattes. 'Han blev 1689 av sin förman, landshövdingen i Skaraborgs län, friherre Per Örneklou hos konung Carl XI angiven såsom den där skulle hava begått stöld, försnillning, förfalskning och dråp samt andra uti icke mindre än 69 punkter uppräknade brott, men blev av en tillförordnad kommission alldeles oskyldig befunnen och genom dom av 15 mars 1690 frikänd samt ansedd hava sin kronofogdesyssla med största flit och trohet förrättat. Höll stränga rannsakningar om det i Vartofta härad och Habo socken angivna trolldomsväsendet och bragte åtskilliga personer till avstraffning därför.' Gift 1:o 1688-04-16 i Daretorps socken, Skaraborgs län med Christina Band, född 1667-08-17, död i barnsäng 1691-11-15, dotter av handelsmannen i Göteborg Nils Adriansson Band och hans 2:a hustru Brita Larsdotter. Gift 2:o 1692-08-03 på Marieholms landshövdingresidens vid Mariestad med Regina Düben, född 1669-07-00, död 1735-09-17 på Hushagen, dotter av ryttmästaren Peter Düben och Regina Wolff samt syster till överstelöjtnanten Peter Düben, adlad von Düben.
* DeSignation och Förtechningh på mitt folck Här vidh Mariaeholm (Marieholm) och Giötala(Götala). "1. Gabriel Hagelin (Hadelin), som uthi trenne åhr wijd Cantzliet (ca 1687) upwachtat att giöra sigh meriterad till någon Kongl. Mayzttz /Nåd/ har wäll warit i mitt brödh men uthan Löhn ..." 2 s. (1 blank). Sid. 87.

* Antekningar af K. Carl XI uti Almanach för år 1696. Egenhändig avskrift av original i Stifts- och landsbiblioteket i Skara. (Karl XI vistades på 1685, kanske även 1696?)
* Geometrisk Charta öfver Konungsgårdarne Göthala (Götala), Skaraborgs och Gjälquists tillhörigheter uti Skaraborgs Län, Skånings Härad och Skara Sockn, författad år 1682 af framlidne Landtmätaren M. E. Fillmer och renoverad år 1746 af Sven Leffler. /Sid. 72 blank./ Sid. 69.

I min senaste blogg berättade jag om riddaren Staffan Bengtsson (Vinstorpaätten), som förlänades Götala på 1400-talet. Under samma århundrade omnämns faktiskt kungsgården ännu en gång i de bevarade medeltidsbreven, men då som ett kronogods i en lång lista som tillfaller den förre riksföreståndaren Sten Sture den äldre (ca 1440-1503), då denne träder tillbaka för unionskonungen Hans (1455-1513). I förläningen, såsom hovmästare åt kungen, från 3 december 1497, får Sten Sture hela Finland med tillhörande slott, Nyköpings slott ”och en ödemark liggandes uti Västergötland... som heter Götala”. (1)

Eventuellt att kungsgården har brunnit, då den heter ödemark, men i så fall byggs den snart upp igen. Det är väl inte troligt att Sten Sture den äldre någonsin har bott där, men den var i alla fall i hans händer och man kan undra om han tänkte på att 26 år tidigare var den i riddare Bengtssons händer, vilken stupade i strid vid nuvarande Hötorget i Stockholm, då den bekämpade Sten Sture?

1800-talsbild av Sten Sture den äldre.

 

Några år efteråt, i samband med Sten Sture den äldres död 1503, förlänades kungsgården Götala till den kände krigaren, Nils Ragvaldsson (yngre Välinge-ätten), som även dog där därstädes år 1505 och efter dennes död till väpnaren och häradshövdingen i Gäsene härad Mats (Laurensson) Kafle till Hallanda i Västergötland. Här skulle man lätt kunna fortsätta framåt i historien, med en kort notis om Nils Ragvaldsson, men det ska vi inte, ty hans levnad är alltför intressant och är en av de många människoöden som gör Götala som forskningsfält intressant. Det påminner mig alla dessa lager av skeenden, som också fanns då jag skrev min master i etnologi om Rejmyre i Östergötland, för 5 år sedan.

Olofsborg, i Tanums kommun, Bohuslän.

Jag sitter här framför datorn med en hög med papper om krigaren Nils Ragvaldsson, död 1505 på kungsgården Götala. I Norge heter han Nils Ravaldsson och var av svensk-norsk börd med stora egendomar på varsin sida av Göta älv. Sätesgården var Åby säteri på Sotenäset i Bohuslän och i början av 1500-talet även hövitsman på den då nyuppförda befästningen Olsborg, eller Olofsborg, på en brant klippa vid Södra Bullaresjön i Naverstads socken i nuvarande Tanums kommun i Bohuslän. Nils Ragvaldsson var en svensk-norsk upprorsledare mot unionskungen Hans, kämpade tappert och länge, under en tid då han bland annat försökte inta Bohus fästning, misslyckades dock. Däremot föll Kungahälla, Marstrand och Sarpsborg. I maj 1504 slöts ett stillestånd mellan upprorsmännen och den danske konungen Hans, som skulle gälla under ett års tid. Bohuslän var uppdelat mellan kungatrogna och upprorsmän. Nils Ragvaldsson satt tryggt på sitt slott Olofsborg, då man på julafton anfölls av danskarna, ledda av Otto Rud (Otte Rud i Danmark) till Vedby (död 1510), hövitsman på Bohus fästning. Dansken gjorde sig senare känd för att med en dansk flotta ha plundrat och brandskattat Åbo stad och dess domkyrka 1509. För att återgå till det kända Julgillet på Olofsborg, så lyckades Nils Ragvaldsson fly skadad från danskarna, till ett säkert område långt inne i Västergötland. Alltså på kungsgården Götala, som han hade som förläning. (2)

Nils Ragvaldsson omnämns inte fullt tre månader efter överfallet på Olofsborg i ett brev från Skarabiskopen Brynolf (III) Gerlaksson (död 1505) till riksförståndaren Svante Nilsson (Sture). Av brevet framgår att Nils Ragvaldsson vistades på Götala kungsgård nära Skara, vilken han hade i förläning. Biskop Brynolf i Skara skriver nämligen om honom i ett brev till Svante Sture den 21 Mars 1505 på ett sätt, som tillkännager att de varit nära grannar, vilket i själva verket var händelsen, då man blott har 1,3 km. mellan Götala och biskopssätet Brunsbo; det heter i nämnda skrivelse:

"Engen synnerlig tidende aere her a faerde i thenne tiid, wten her aer aen alt i gode maathe i thenne landzende, wten Niels Rawalsson aer nw ganzke kranckelig, oc haffuer Otto Rwth gripet honum fron, siden Eder Herredöme haeden drog, hans foogete nider i Alehaered, sielff VI:te. AEr tha likawell Niels Rawalson well wiid eth friith moodh, hopendes, at thet skall aen baetre bliffwe, baade med hans haelse oc anner aerande".

Det är sålunda alldeles uppenbart att Nils Ragvaldsson undkommit vid eröfringen av Olofsborg, på vad sätt detta nu skett, samt att han därefter lämnat Viken och begivit sig till Götala i närheten av Skara, varefter i februari eller mars 1505 Otto Rud begått ett nytt brott mot stilleståndet, i det han gått över Göta älv och trängt in i Nils Ragvaldssons förläning, Ale härad, där han tillfångatog dennes fogde jämte fem av hans tjänare. Möjligt är att Nils Ragvaldsson under flykten från Olofsborg ådragit sig den sjukdom, varom biskopen talar om. I biskopsbrevet meddelar biskop Brynolf i Skara till Svante Nilsson att han fått dennes underrättelse om ett brev till danska rådet angående det förestående Kalmarmötet, och biskopen uttrycker sina förhoppningar om att det skall gå bra men oroas för den stora kostnad mötet kommer att innebära. Nils Ragvaldsson är som sagt sjuk och Otte Rud har tillfångatagit hans fogde i Ale härad, men trots detta är Nils Ragvaldsson vid gott mod. Biskopen skickar även hälsningar till Mätta Ivarsdotter och lille Sten (Sten Sture d y). I en bilaga meddelas att Mikael Broms är på Bohus och har "sträckt Otte Rud handen". (3)

Konung Hans var snabb med att förverka Nils Ragvaldssons godsinnehav i Bohuslän och inom några år är de givna till dansken Otto Rud. Palmsöndagen år 1508 utställer nämligen konungen ett brev, vari han, för den trohet och villiga tjänst, som Otto Rud hittills gjort och bevisat konungen och riket, skänker honom och hans rätte arvingar "alle Niels Raffvilssens Godz met alle theris raete Tilliggelse etc, ehvar thet helst liggendis er udi vört Riige Norge eller andherstedz, at haffue, nyde etc. saa friit som Niels Raffla ilsson thet tillforne haffde, förre aend han thet forbrodt till oss, oc er therfore oss tilldompt met mere Godz före then Upresninge oc Affuendzskiold,han i mange Maade giorde oc förde emodt oss, syn rate Herre och Konningh oc Riiget".

Hoppet om tillfrisknande sveks dock, ty Nils Ragvaldsson avled i juli eller augusti 1505, vilket intygas, dels av ett brev från den 18 augusti 1505 från Ture Jönsson (Tre Rosor) till Svante Sture, däri han begär att för underhåll av de 30 karlar, som tjänat Nils Ragvaldsson och vilka Ture Jönsson tagit i sin tjänst, få på en tid behålla Kinne härad, ävensom Barne härad för att betala skulderna efter Nils Ragvaldsson; dels skriver Axel Nilsson (Posse) den 9-15 september samma år till Svante Sture:

"Thi aer nw myn store bön till Edher, at I wille well giöre oc forlaene mek Ale haeret, som Niels Ragwaldsson haffde. Gud hans siael nade.” (4)

Nils Ragvaldssons hustru och barn voro icke tillstädes på Olofsborg vid överfallet julen 1504, utan vistades förmodligen på Åby på Stångenäset i Bohuslän. Omedelbart efter fästets erövring överfölls hon därav mannens förut omtalade underbefälhavare Söffren Skåning (Søren Skåning), som väl nu övergått till fienden. Härom skyndade biskop Brynolf i Skara att den 20 januari 1505 underrätta Svante Sture:

''Huru sig forlopet aer wm Niels Rawalsons hwstrw oc swene, weth thenne Eder swen, Peder Matzzon, Eder Herredöme wnderwise.'' (5)

För att återfå friheten måste hon lämna en särskild förskrivning, som synes av tvenne brev till riksföreståndaren, daterade Skara den 20 juli 1506, däri hon för sitt och sina barns uppehälle begär få Barne och Ale härad i förläning, eller ock någon annan hjälp, åberopande ett Svante Stures brev, däri hon utlovas få behålla mannens förläningar under sju år efter hans död; hon hade mist vad hon ägde i Norge och därtill måst lösa sig ur fängelse; hon skriver:

''Myn ödmjwglige ok kerlig helse altid forsend medh var Herre. Ma I vide, at jach kom hiid tiil Westergötland fredagen nesth epther visitacionis Marie och menthe at vaenthe mik noger godh wnsätningh och hulswalelse for ten store bedröfvelse och fängelse, jak är vdi kommen epter myn dödhe hwsbondde Nielss Ragwelsson, Gud hans siel nadhe, som han haffuer faath for sin troo tyaenisth och for Sweriges riges skuldh. Thagh aer mik thee laenfraa, som aer Daal, Ale herid och Barne herid, som jach en nw haffuer Ederss breff paa, at hee hwad paa komme, jak skwle nywte for:ne laen i vij aar epter myn dödhe husbonddes dödh och ter til Götale gaardh, som nw haffuer Matz Kafle.

Kere herre, vden i vele for Gudz skuldh oc for Gudz retwise skuldh och for then troo tyaenisth, som myn dödhe husbondde bewisthe Eder och Sweriges riighe, och jach nw for ten tyaenisth misth haffuer hwar then stagge och lösööre, som iach hade i Norges righe och ter til star i stor faengelse for en swager (svår) swm peninghe. Ty beder jach Eder ödhmywglige, om I nogen ti´dh vele hwgswale eth faticth, bedröfvth herthe, at I ville for Gudz skuldh och for ten troo tyaenisth skuldh, som myn dödhe husbonde Eder giorth haffuer oc Sveriges riighe, at wnne mik, fatigh, wärnlöss qwinne, Barne hered och Ale hered, som Edert breff inneholler, tiil tesse jach matte komme aff mith faengelse och myn fatyghe bam tiil seeth gotz i gen, som the wmborid haffwe oc dogh umbäre i Norges riighe for theres faders troo tyaenist skuldh.

Tacker jack gerne her Twre Jensson, ath han haffuer en naken deel forswaridh mik tiil handde for myn dödhe husbondde skuldh, ter han visthe jac war reth vdi for myn dödhe husbonddes waenner, som Nilss Krwm och flere hans bame vener, Kere herre, hade jach gerne lithet her Twre tiil och her Aage, och the skwlle maneth goth for mik fatigh, värnlöss qwinne, tagh hade Her Twre nok at gere met sin kere hustrues liigh at felige til sin lägerstadh,Vazstene, och her Aaghe Kwnne jach ingen hugswalelse aff faa.

Kere herre, aal myn troo och lidh, fatigh wämlöss qwinne, staar nw indh tiil Gud i hymerigh och Edher, at jach motthe beholle noget aff for:ne län, tiil tesse jach komber aff mith faengelse, och tiil mith gotz eller anner hielp aff Eder och Sweriges righe. Kaere herre, al myn troo och liith ser nw tiil Eder, jach aer nw swa fatigh och rich, som I ville mik haffwe, epter thet at vaerdz macth aer nw i Idarth woldh.

Eder altiid ödhmywglige, Gud befallendes och Sancte Eric. Snarlige i Scara anno domini MDV Sancte Margarete dagh. Ottylye/Ottes dotter.'' (6)

Nils Ragvaldssons änka, Ottilia Ottesdotter Römer, som förlorat sina och mannens gods i Norge, synes därefter ha bosatt sig i Skara, sedan hon blivit berövad alla mannens förläningar, till och med Götala kungsgård, vilken Svante Sture förlänade först till den våldsamme fogden och häradshövdingen Matts Kafle 1505-1506, därefter till Torkel Jonsson omkring 1506-1507, vald till biskop i Oslo, men undanträngd av konung Hans, och som därefter sökt understöd i Sverige, allt oaktat hon själv i brevet till riksföreståndaren åberopar dennes skriftliga löfte att få behålla alla förläningarne sju år efter mannens död. Lagmannen i Västergötland Ture Jönsson (Tre rosor) skriver den 9 augusti 1508 brev till riksförståndaren Svante Nilsson att han åter ska förlänas kungsgården Götala. Ture Jönsson ber att få Götala gård som han tidigare haft, men som Svante förlänat till Torkel. (7)

Efter oslobiskopen Herlaugs död 1505 hade domkapitlet valde omedelbart Torkill Jensson (som han heter i Norge), kanik i Mariakyrkan, såsom biskop, och erhållit godkännande från både ärkebiskop och påven. Men hösten 1506 hade den av kapitlet valde och av påven konfirmerade biskopen i Oslo Torkill Jensson måst fly till Sverige, då kung Hans i hans ställe insatt dansken Anders Mus. Electus Torkill tog sin tillflykt till Skarabiskopen, och denne tog sig an hans sak och anbefallde honom till herr Svante. Biskop Vincent tog därmed risken att stöta sig med konung Hans. Och det är troligt, att umgänget med herr Torkill icke befrämjat konungens sak. Även inom Växjöstiftet har den norska kyrkopolitiken tilldragit sig intresse. Sålunda veta vi, att biskop Ingemar hösten 1507 genom en landbo fick sig inberättat från Trondheim om den norske ärkebiskopens oförskräckta svar till prins Kristiern, då denne begärde att bli krönt redan under fadern Hans livstid: ”wij haffue nogh aff en kröneth koningh her i richit eder fadher”.

Den av unionskungen Hans avsatte biskop Torkill Jensson, omnämns i ett medeltidsbrev den 21 november 1506, från biskop Vincent i Skara till riksföreståndaren Svante Nilsson. Däri står att Torkel, electus till Oslo, kommit till hans stift om mickelsmäss hösten 1506, efter att ha blivit bortträngd från sitt stift av kung Hans' man Anders Mus, trots att han har påvens brev därpå. Biskopen bifogar avskrifter av två brev som Torkel fått från Bohus och av vilka framgår att Torkel har stöd av allmogen där. I ett brev daterat i Småland i april 1507 och riktat till invånarna i Kalmar stödjer Svante Sture Torkel, vad han anser vara den rätte biskopen i Oslo, som har fördrivits till Västergötland och ersatts av dansken Anders Mus, vilket allmogen ogillar, och försöker hjälpa honom få tillbaka sitt stift. Under tiden förlänas den avsatte biskopen Götala, att leva på. (8)

Förläningsrätten över kungsgården Götala synes såsom ovan skifta ständigt, men den tillfaller aldrig mer Nils Ragvaldssons hustru. Nils Ragvaldssons tapperhet och trohet mot Sverige belönades sålunda med grym oförrätt och svikande av givna löften, i det att hans änka och barn berövades alla de förläningar, han innehaft. När så skedde i Sverige, som till den avlidne stod i icke ringa skuld, var det mindre att förvånas över att hans fiender lade beslag på allt vad han och hustrun ägde i Norge. Realpolitiken hade talat, riksföreståndaren Svante Sture behövde förläningar att dela ut till dem som stödde han. Nils Ragvaldsson var död och likaså präster efter reformationen, ersattes de med nya ämbetsmän då den tidigare avled. Kunde inte hustrun gifta sig med efterträdaren blev ofta svårare tider efter nådeåret och därför uppmuntrades änkekonservering, där församlingen valde efterträdare som kunde tänka gifta sig med änkan.

Sten Sture den äldres godsinnehav 1497, bl a Götala, ur "Geschichte Schwedens, Erster Band" av Erik Gustaf Geijer, Hamburg 1832.

1. Hallbäck, Sven Axel, Götala – Alla Götars Tempelplats. Falköping 1985:8; Styffe, Carl Gustaf, Bidrag till Skandinaviens historia ur utländska arkiver. Fjerde delen. Sverige i Sten Sture den yngres tid 1470-1503. Stockholm 1875:232f (CCCXXXII-CCCXXXIII); Wassberg, Erik Gösta, Götala – En gammal kungsgårds historia. Ett och annat från den gamla staden Skara. Skara Gille 1970:26-30; Westin, Gunnar T, De s.k. länsregistren från medeltidens slut, sidorna 156f.

2. Rydén, Verna, Julgillet på Olsborg 1504 med objudna gäster från Bohus. Bohus fästning 700 år. Antologi kring jubiléet 2008. Föreningen Kungälvs Musei Vänner 2008:151-166.

3. Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven, SDHK-nr 35092. Utfärdandedatum 15050321.

4. Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven, SDHK-nr 35483. Utfärdandedatum 15060801. Utfärdandeort Falun, nu under Lindholmen. Falun låg i Strö socken, Kållands härad i Västergötland. Utfärdare Riddaren Ture Jönsson (Tre rosor), som sänder till riksföreståndaren Svante Nilsson ett brev, som Axel Posse gett honom, vilket från Norge har sänts till Dals-Eds prästgäll, och överlämnar åt riksföreståndaren att avge svaret. Gäller dag för förlikning med Otte Rud. Denne har dragit ned till Danmark och skall lämna över slottet (Bohus) kring 29/9 och den unge herrn (kung Kristian) skall få hela Norge. Själv skall brevutfärdaren försvara sin landsända som han lovat och ber om mer hjälp. Herr Tures svenner var närvarande när Matts Kavle mottog länet, som riksföreståndaren givit honom, och han utber sig nu Götala. Se även följande brev:

   Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven, SDHK-nr 35484. Utfärdandedatum 15060801.Utfärdandeort Falem (Falun, nu under Lindholmen. Falun låg i Strö socken, Kållands härad i Västergötland). Utfärdare Ture Jönsson (Tre rosor), som sänder till riksföreståndaren Svante Nilsson ett brev, som Axel Posse har gett honom, vilket från Norge har sänts till Dals-Eds prästgäll, och överlämnar åt Svante att avge svaret. Ture har talat med Åke (Hansson) på prästmötet den 5/7 1506 om en dag för förlikning mellan Peter Lycke och sig och med Otto Rud. Otto har farit till Danmark och skall lämna över slottet (Bohus) vid S:t Mikaelstiden och den unge herrn (kung Kristiern) skall få hela Norge. Själv skall Ture försvara sin landsända såsom han lovat och utber sig därför ytterligare hjälp. Tures svenner har varit närvarande, då Mats Kavle mottog det län, som Svante har givit honom, och han utber sig nu Götala.

   Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven, SDHK-nr 35495. Utfärdandedatum 15060818. Utfärdandeort Falem (Falun, nu under Lindholmen. Falun låg i Strö socken, Kållands härad i Västergötland). Utfärdare Ture Jönsson (Tre rosor) meddelar riksföreståndaren Svante Nilsson att han har anställt ett 30-tal karlar, vilka har varit i Nils Ragnvaldssons tjänst, och för den skull behöver han (inkomsterna av) Kinne härad. Då Ture var på Dal, gjorde Trotte Månssons tjänare anspråk på detta härad. Tures tjänarskara är inhyst hos Olof Björnsson och vaktar på Severin Skåning i Viken, så att han inte angriper Dal. Ture ber också om Barne härad mot att han betalar Nils skuld med inkomsterna därav.

5. Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven, SDHK-nr 35044. Utfärdandedatum 15050120. Utfärdandeort Skara. Utfärdare Biskop Brynolf i Skara, som meddelar Svante Nilsson att han fått dennes brev enligt vilket han ämnade vara i Skara nästkommande måndag (27 januari) såsom han även tillskrivit allmogen om, och biskopen ber enträget att så måtte ske. Hur det har förlupits om Nils Ragvaldssons hustru och svenner kan brevvisaren Peder Mattsson underrätta närmare om.

6. Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven, SDHK-nr 35473. Utfärdandedatum 15060720. Utfärdandeort Skara. Utfärdare Ottilia Ottedotter (Römer), som skriver till riksföreståndaren Svante Nilsson att hon kom till Västergötland den 3 juli 1506 och väntade hjälp efter sin make Nils Rangvaldssons död för den trogna tjänst som han hade gjort Sverige. Men hon har fråntagits länen Dal samt Aleoch Barne härader, fastän hon hade Svante Nilssons brev på att hon skulle ha dem i sju år efter mannens död, och Götala gård, som Matts Kavle nu har. Eftersom hennes make hade tjänat Svante och Sverige har hon mist sin egendom i Norge och häftar i stor skuld. Hon ber därför att få Barne och Ale härader tills hon är fri från skulden och barnen får tillbaka sitt gods. Se även följande brev:

   Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven, SDHK-nr 35474. Utfärdandedatum 15060720. Utfärdandeort Skara. Utfärdare Ottilia Ottesdotter, som meddelar riksföreståndaren Svante Nilsson att hon kom till Västergötland den 3 juli 1506 och väntade hjälp efter sin make Nils Ragnvaldssons död för den trogna tjänst, som han hade gjort Sverige. Men hon har fråntagits Dal samt Ale och Barne härader, trots Svantes brev på att hon skulle ha dem i sju år efter mannens död, och Götala gård, som Mats Kavle nu har. Eftersom hennes make hade tjänat Svante och Sverige, har hon mist sin egendom i Norge och är dessutom skuldsatt. Hon ber därför att få de två häraderna, tills hon är skuldfri och barnen får tillbaka sitt gods. Hon har inte fått den väntade hjälpen från Ture Jönsson och Åke Hansson.

7. Berg, Vilhelm, Olofsborg, Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia, sjunde bandet, tredje häftet. Göteborg 1904:441-557, med bilagor. Se speciellt sidorna 468ff.

   Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven, SDHK-nr 36252.Utfärdandedatum 15080809. Utfärdandeort Falem. (Falun, nu under Lindholmen. Falun låg i Strö socken, Kållands härad i Västergötland). Utfärdare Ture Jönsson, som meddelar Svante Nilsson att han i enlighet med dennes brev och befallning, utskrivet i Västerås (21/7), kommer att komma upp till honom (24/8) med "folk, harnesk och värja". Han vidarebefordrar ett rykte om att biskop Karl i Hamar, som suttit fängslad på Bohus, är fri men spårlöst försvunnen, samt att electus till Oslo (Torkel) efter att ha träffat (Kristian II) på Varberg, följt med honom till Bohus och skall få tillbaka Oslo stift. Ture ber att få Götala gård som han tidigare haft men som Svante förlänat till Torkel. Han meddelar vidare att Bengt Bengtsson är död och att Axel Matsson vill ha häradsrätten i Vadsbo samt tillstyrker att han får det. Hälsningar till (Mätta Ivarsdotter) och (Sten Sture d y). I ett postscriptum berättas att Nils Claesson (Storda) begär de "så kallade häradsgodsen" i Kinne härad som Bengt hade och Ture rekommenderar Svante att belöna sina gamla tjänare.

   Om Matts Kafles händelserika liv, se Hans Gillingstam, Svenskt biografiskt lexikon, http://sok.riksarkivet.se/SBL/Mobil/Artikel/12300

8. Gösta Kellerman , Kyrka och stat åren 1497-1507. Skrifter utgivna av Kyrkohistoriska föreningen, trettioåttonde årgången. Uppsala och Stockholm 1938:98.Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven, SDHK-nr 35586. Utfärdandedatum 15061121. Utfärdandeort Ving, Ås härad. Utfärdare Biskop Vincent i Skara till riksföreståndaren Svante Nilsson.

   Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven, SDHK-nr 35760. Utfärdandedatum 15070400. Utfärdandeort [Eksjö, Vallsjö sn, Västra härad, Njudung]. Utfärdare Svante Nilsson meddelar invånarna i Kalmar.

    

   
   Lindholmen vid Vänern anno 1700, i dessa trakter skrev Ture Jönsson (Tre rosor) ett flertal brev till riksföreståndaren Svante Nilsson, där han önskade få Götala kungsgård, vid Skara i förläning. 

Riddare Staffan Bengtsson (Vinstorpaätten) förlänas Götala 1466.

Efter att biskopsgården Götala övergick till kronan under Magnus Ladulås regeringstid i slutet av 1200-talet, omnämnt i ett medeltida brev 1308, är det ganska tyst om kungsgården i cirka 200 år. Inte förrän på 1500-talet omnämns kungsgården Götala åter i hävderna, men det finns ett undantag och det är ett bevarat pergamentbrev från 1466 som förvaras på Uppsala universitetsbibliotek. Däri får man veta att riksföreståndaren och tillika ärkebiskopen Jöns Bengtsson Oxenstierna (1417-1467) på Stockholms slott den 16 augusti 1466 förlänar herr Staffan Bengtsson (Vinstorpaätten) gården Götala i Skånings härad, vilken nu Håkan Bengtsson haft i värjo (äldre ord för beskydd och förvar).

Staffan Bengtsson hade knappt ett decennium före tillträdet till Götala, dubbats till riddare. Troligtvis i samband med Kristian I:s kröning i Sverige 1457, då han omnämns som sådan den 19. januari 1458. Han erhöll rätt till Ottenby kungsgård på Öland i Ås socken i Gräsgårds härad den 8 juni 1458. Året därpå dog hans första hustru och han ärvde jord i Malmö efter henne. Gift 16 januari 1463 med Ingeborg Åkesdotter, som var dotter av riddaren och riksrådet Åke Jönsson (Svarte Skåning). Samma år benämns han riksråd.

Staffan Bengtsson dog, då han stupade på kung Kristian I: s sida i slaget vid Brunkeberg den 10 oktober 1471, vilket gjorde att han fråndömdes sätegården Vinstorp av segraren Sten Sture den äldre (ca 1440-1503). Dottern Mekthild Staffansdotter återfick 1472 de av fadern fråndömda godsen. Hon ägde gods i Frökinds, Kinds, Kåkinds och Redvägs hd i Västergötland och levde ännu den 23 april 1480 men var död den 7 maj 1482. Staffan Bengtssons änka Ingeborg gifte om sig före den 2 februari 1480 med riksrådet Erik Gustavsson (Laurens Haraldssons ätt) och dog troligen före den 7 maj 1482.

Enligt den yngsta rimkrönikan vid namn Sturekrönikan skall Knut Jönsson Posse (ca 1440-1500) ha varit Götalariddarens baneman, då Posse i slaget på Brunkeberg 1471 ha erövrat det danska riksbaneret danabroka och slagit ihjäl Staffan Bengtsson (Vinstorpaätten). Enligt Olaus Petri blev han därefter själv nerstucken och svårt sårad av kung Kristian I. Posse kom sedan att bli god försvarare av staden Viborg i öster, då ryssen kom 1495 och han med sina soldater skrämde iväg fienden med den berömda Viborgska smällen, men det är en annan historia.

Stenhuset på Vinsarp utanför Ulricehamn, huvudgods för Vinstorpaätten, ska ha uppförts 1471. Samma år som riddaren Staffan Bengtsson slogs ihjäl av Knut Jönsson Posse. Vinstorp låg inte mer än ca 7 mil från Götala, så Staffan Bengtsson torde ha besökt och bebott sin förläning Götala vid Skara regelbundet, då riddare Bengtsson var i Västergötland.

Staffan Bengtssons förläning av Götala går att finna i de bevarade medeltidsbreven.

 

Källa: Svenskt Diplomatariums huvudkartotek (SDHK) över medeltidsbreven nr 28603, datum 1466-08-16. Förläningen Götala stavas Gödhall (rättstavningspraxis fanns inte, utan Gödhall har blivit en tolkning av ortnamnet) i detta medeltidsbrev.

En av de klassiska skildrarna av Götala, vars beskrivning av lagmännens säte därstädes har fått stå som grund för senare Götalabeskrivningar, är västgöten Andreas Olavi Rhyzelius (1677-1761), som studerade i Skara i sin ungdom. Han kom även påverka många andra Skaraskildrare, såsom Christopher Rydell som 1719 i Uppsala utkom med sin avhandling Skara, götarnas urgamla stad. Rhyzelius avled 83 år gammal i Linköping, där han var biskop sedan 1743. I Sviogothia Munita, utgiven i Stockholm 1744 beskriver biskop Rhyzelius Götala, såsom han kände till det dåvarande överstebostället:

Göthala österut en fierdendels mill ifrå Skara Stad i WästGöthland, nuförtiden Öfwerste-bostelle wid WästGötha Cavallerie-Regemente, nyligen mycket förbettradt och anstädeligen byggd af Generalen Gref Axel Spens. Fordna tider ett anseenliget Konunga- och Höfdingasäte, som icke lärer tå hafwa warit uthan nödwendig borg och fästning til sin säkerhet. Hwarefter nu fuller inga lämningar finnas; men tekn thertil fela icke för them, som äga snille at döma om antiquiteter. Man håller före, at WästGötha Lagmännen ifrå heden tima hafwa bodt på thetta Göthala, longt innan Biskopen i Skara Bengt hin Gode wid år 1188 byggde wid Göthala en kyrkio, såsom berettas uti thet Bispatal, som finns efter WästGötha Lagen anfördt. År 1246 pridie Non. Novembris eller d. 4 Novembr. Daterade Konung ERIK hin Läspe på thenna Göthala gård sitt bref för Gudhems kloster. (Rhyzelius 1744:73f)

Källa:

Rhyzelius, Andreas Olavi; Sviogothia Munita Eller Historisk Förteckning På Borgar, Fästningar, Slott, Kongs-Hus och Kongs-Gårdar Som fordna tider hafwa warit, och än til en del äro, Uti Swea- Och Götha Riken, Ihtu Swenska historier och handlingar sammanfört, them wetgerigom till någe och kan ske någon nytto inrättad, år 1743, Och med nödwändigt Register försedd af AmintOR. Stockholm, Lars Salvius, på egen kostnad, 1744.

Sviogothia Munita 1744, sidan 74.

"Rannsakningar efter antikviteter" på Stifts- och landsbiblioteket i Skara.

Jag hade förhoppningar att Skaras Rannsakningar efter antikviteter skulle ge lite hjälp om Skara stads- och landsförsamlings fornlämningar, men tyvärr var dessa alldeles för torftiga. Götala omnämns inte alls. Rannsakningar efter antikviteter var en omfattande inventering av främst fornminnen, men även skyddsvärda objekt, från historisk tid, som ägde rum i Sverige (och Finland) från 1667 och med ojämna mellanrum fram till 1693. Initiativtagare till projektet var riksantikvarien Johan Hadorph och det hela stöddes av rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie. Arbetet med att sammanställa förteckningar över fornminnena etcetera, i de olika socknarna i riket, sköttes av präster som via mellanhänder skickade sina akter till det nybildade Antikvitetskollegiet. Ordet rannsakning kunde avse prästens insamling av uppgifterna men användas också för att beteckna den skriftliga akten som deras efterforskningar resulterade i, det vill säga själva inventeringsrapporten.

På Stifts- och landsbiblioteket i Skara finns de till åskådan och där kan man se att rannsakningarna skedde i Skara (Schara Staadh) på en sockenstämma på S: Simmonis och Judae dagh 1669, varefter den skickades till Collegium Antiqvitatum (förutan den berättelse som anno 1668 vid riksdagen leverades och förutan den som Johan Hadorph själv i Skara domkyrka avritade och uppskrev). Man berättar i rannsakningen 1669 om domkyrkan, dess ålder och ett antal av stadens kyrkoruiner. Dessutom berättas sägner från menigheten, om tvenne systrar som bodde i varsin borg och grundade dessutom varsin kyrka norr om staden. Rannsakningen avslutas med raderna Flerre Monumenter och Antiqviteter Finnes här intet. Skara dhen 15 Aprillis Anno 1672 (Alltså ca 3 år efter sockenstämman). Andreas Amberni Omaenius P. Et P. Scarensis (med sigill).

Källa:

Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Rannsakningar efter antikviteter, band II. Södermanland, Närke, Värmland, Västergötland, Östergötland, Gotland . Häfte 1 – Text. Almqvist & Wiksells, Uppsala 1969: 246-248 (Schara Staadh).

Under ett av mina många besök på Stifts- och landsbiblioteket i Skara, bekantade jag mig lite med prosten Harald Ullenius (1669-1731) skriverier. Märk betoningen på lite, då han var en man som skrev varje dag under sitt vuxna liv. Det var ortsbeskrivningar, etnografiska notiser, genealogier, anekdoter, språkliga notiser, prästlängder, händelser i hans liv, etc. Drygt hälften av vad man vet att han skrev finns ännu i behåll (drygt 20 band med handskrifter), de flesta i Skara stiftsbibliotek. Ullenius var därutöver präst bl.a. i Timmele och Ulricehamn. Min bekantskap berörde den fem år gamla tryckta versionen av Hendecapolis VisiGothica eller De elva städerna i Västergötland (1714).  Utgivare är Föreningen för Västgötalitteratur i Skara 2009. Boken har en inledning och kommentarer av Benny Jacobsson och innehåller 110 sidor med texten på såväl modern svenska som 1700-talsspråk. Boken är illustrerad med en rad gamla stadsmålningar och innehåller rader av fantasifyllda historier om städerna. Jag studerade främst Ullenius anteckningar om Götala, till skillnad mot den fem år senare utgivna avhandlingen Skara, götarnas urgamla stad, av Christopher Rydell från 1719, nämns inget om lagmans- eller tingstraditioner, däremot nämns den medeltida kyrkan som funnits, i samband med den då gängse uppfattningen i början av 1700-talet om ett tiotal kloster som man trodde fanns omkring Skara under medeltiden, varav ett i Götala. Ullenius skriver: Vid Götala, som nu för tiden är översternas för Västgöta kavalleri ryttmästaresäte, har äntligen det 11:e klostret stått, och där jämte ett kapell, av Benct Bonde uppbyggt.

Götala var en plats som under bl a under slottet Skaraborgs tid användes som kungsladugård, men efter danskarnas härjningar 1612, flyttade man länsstyret till Götala och kvarstannade där till 1660. Ullenius skriver: Konungarnas ladugård var den tiden Götala; [sedermera landshövdingesäte; och äntligen rustmästareboställe].

Det är allt, men så får man tänka på att boken berör alla städerna i Västergötland 1714. Dock finns anteckningar som är intressanta i Ullenius arbete, som skildrar Djurgården mellan Skaraborgs slott och kungsladugården Götala, där bl a Djurgårdsängsskatten senare kommer att hittas på 1800-talet. Notera även de stockbåtrester man har hittat i de vattendrag som tidigare omfattade Götala mader, bl a på torpet Ekedal i Götala (uppgiftslämnare Barbro Olofsson i Skara 2014) och i Romlycke 1:4, med beteckningen RAÄ Stenum 24:1, söderom Götala:

Sydost ifrån Skara stad är en mycket stor och ljuvlig Djurgård, med ganska många hjortar uti, samt allehanda slags trän, och skön gräsmark. Här har den studerande ungdomen sitt största nöje, med bollekande, när de får sina vanliga lov- och vilostunder, ons- och lördagar efter middag. Runt omkring staden, där hus och gårdar fordom stått, är nu sköna och mycket avliga åkrar och ängstycken.

Har ock fordom till Skara varit seglats och sjöfart, så ifrån Vänern, som ifrån Lonen. Samma fart är nu äntligen igenfallen, med dy uppfylld, och med gräs övergången; syns dock tecken därefter än idag, att sedan man kommit ifrån Lidköping, strömmen Lidan utför, åt Skofteby, Resville, Kolltorp, Ardala, etc. har man farit utmed hospitalet, slussen och söder om Skaraborg; dädan sedan har varit sjöfart ut igenom Djurgården in i Lonen, vilken på den kanten kallas Stenumssjö, såsom på andra sidan vid Hornborga, Hornborgasjö. Klart tecken nog, ibland andra, är härtill, att man ännu uti Djurgården finner bräden utav beckade båtar.

Haraldus Ullenius namn i skrift, från en publikation tryckt i Uppsala 1699.

I den större Gustavianska hörsalen vid Uppsala universitet samlades man förmiddagen den 2 juni 1719 för att lyssna till västgöten Christopher Rydells försvar av sin akademiska avhandling om Skara, götarnas urgamla stad, under presidium av professor Johannes Steuchius (1676-1742). Rydell föddes som prästson i Ryda socken i Vara kommun 1687 och studerade flera år i Skara skola och gymnasium, innan han blev student i Uppsala 1708. Efter universitetsåren återkom han till sitt kära Västergötland och blev rektor vid Vänersborgs skola 1721, prästvigd 1725, kyrkoherde i Yllestads socken i Falköpings kommun 1730, kontraktsprost över Redbergs kontrakt 1752 och avled 1759.

Redan för 300 år sedan var det en allmän uppfattning att Götala under äldre tider var plats för Västergötlands lagmän. Rydell skriver:

”Att lagmän och landshövdingar över Västergötland fordom tagit sin boning i Skara stad eller nära denna, synes vara ställt utom tvivel, och de äro icke få, som anse, och det icke utan skäl, att Giöthala gård, som ligger ungefär ett stadium* ifrån staden och idag tjänar som boställe för översten för Västergötlands kavalleriregemente, varit anvisad till deras bruk och bostad.” (Blomgren 1982:17.)

*) Stadium, gick stadion, var ett gammalt grekiskt vägmått av varierande längd, här brukas ordet om avståndet mellan Skara och Götala, som var ungefär en fjärdings väg, 9000 fot, som motsvarar 2672 meter, ¼ av en gammal svensk mil, som var 10689 meter lång. (Blomgren 1982:33.)

Det fanns en allmän föreställning fordom om antalet kloster i Skara var betydligt fler än de franciskaner och dominkaner som etablerade sig där på 1200-talet. Exempelvis räknade Rydell dem till tio stycken, varav fem inom staden och utanför stadens område fanns också fem kloster. Rydell skriver: ”Det femte, som låg invid Giötala gård, var sammanbyggt med ett där uppfört och förut av mig omnämnt kapell.” (Blomgren 1982:23.) Härvid hänvisar Rydell till en handskrift av dåvarande domprosten, sedermera biskopen i Skara magister Andreas Amberni Omoenius (1608-1684), där denne skriver i en uppräkning av kyrkor omkring Skara: ”... Ottonde uti Sudost, långt ifrå staden war itt Capell, nästan gent emot Konungsgården Giötala, ther af the ytterste somlige giärden kallas Capels giärden.” (Blomgren 1982:20f.) Det av Rydell omtalade och citerade manuskriptet av biskop Omoenius är förkommet. Omoenius, studerade i Skara 1618-1625, blev domprost där 1653 och biskop 1677. (Blomgren 1982:35.)

Källa: Christopher Rydell, Skara, akademisk avhandling från år 1719. Uppsala, översatt av Sven Blomgren. Särtryck ur Västgötalitteratur 1982, Vara 1982.

Christopher Rydell har av Andreas Olai Rhyzelius, född 1677, som hade gått i Skara skola, fått vissa upplysningar i ett brev, som citeras i del II # 1. Upplysningar har han också fått (I # 1, II # 1, III) av sekreteraren i Riksarkivet Elias Palmskiöld (1667-1719), vilkens nyligen timade frånfälle han i del I # 1 beklagar. Om ett manuskript av domprosten, sedermera biskopen Andreas Omoenius har han enligt del II # 3 fått kännedom genom konsistorienotarien i Skara Mag. Petrus Gudhemius (1679-1751)*. För övrigt har han utnyttjat ett betydande antal lärda verk alltifrån Adam av Bremen fram till sin samtid, vilka alla är förtecknande på sidan 39. Naturligtvis har han begagnat de editioner av dessa skrifter, som på hans tid fanns i Uppsala universitetsbibliotek, men likväl har det i ett par fall varit svårt eller omöjligt att avgöra, vilken edition han anlitat. Därtill kommer, att hänvisningarna icke sällan är mer eller mindre felaktiga, varom upplysningar lämnas i noterna. Rydells dissertation innehåller en del åtskilliga uppgifter, som är av värde för kännedomen om Skara stads historia.

*) Petrus Olai Gudhemius (1679-1751) var konsistorienotarie i Skara 1715-1721, blev slutligen kyrkoherde i Böne och kontraktsprost i Redvägs kontrakt. (Blomgren 1982:3ff.)

Denna blogg handlar om Götala, men vad händer när jag inte är i Skaratrakten? Jag har haft olika hembygder under årens lopp. Jag har lätt att känna mig hemma på nya platser, men sedan finns platser som verkligen är de andra hemmen i min vardag 2014. Idag kan de räknas till fem platser, varav fyra av dem jag regelbundet numera besöker, vid sidan av Götala utanför Skara, så är det givetvis hemstaden Göteborg, men också födelsestaden Norrköping i Östergötland och min sambos hemort Lysekil i Bohuslän, dessutom finns i denna hembygdskarta även fäderne- och mödernestaden Kristinestad i Österbotten, på den finländska västkusten.

Motala ström.

Idag – onsdagen den 8 oktober 2014 – har jag varit och besökt två arkeologiska stadsutgrävningar i Norrköping, en vardera på varsin sida av stadens pulsåder Motala ström. Under 2000-talet har staden varit ett svenskt Pompeji, där stormaktstidens Sverige har blottats på sina ruiner. Norrköping expanderade kraftigt på 1500- och 1600-talet, blev Östergötlands viktigaste stad och i svenska mått en storstad, med tre centralt belägna kyrkor inom stadens tullar – från norr Hedvigs kyrka (tyska kyrkan), Sankt Olai kyrka (stadsförsamlingen) och Sankt Johannes kyrka (landsförsamlingen, även den kyrka där finska gudstjänster började hållas för första gången i stadens historia anno 1715, för en då talrik finkspråkig menighet i Norrköping). Under medeltiden fanns även en kyrka och kyrkogård i kvarteret Mjölnaren, mellan Västgötegatan och Bredgatan, vars äldsta kristna gravar är från 1000- och 1100-talet. Här låg nog det medeltida kapell, helgat åt Sankta Gertrud, som finns omnämnt i skriftliga källor från denna tid. Delar av en Eskilstunakista – en tidigmedeltida kalkstensstenkista – har 2011 framgrävts i kvarteret Gamla Rådstugan, mellan Skolgatan och Gamla torget i Norrköping.

Norrköpings tre stormaktstida kyrkor ligger längs stadens paradgata Drottninggatan. Kartan är från 1879.

 

Hedvigs kyrka - Tyska kyrkan.

 

Sankt Olai kyrka.

 

Olaitornet.

 

Sankt Johannes kyrka, en ny byggdes utanför tullarna och denna äldre blev ombyggd till Hörsalen.

 

Minnessten över Sankt Johannes kyrka.

 

De talrika utgrävningarna har att göra med att dagens Norrköping växer så det knakar och har idag ca 135 000 invånare i kommunen. Staden river få hus idag, men desto fler på 1960- och 1970-talet. Dessa parkeringsytor, som jag har varit kritisk till, har dock haft en mycket positiv betydelse för det senaste decenniets stadsarkeologi, då stadslagren har konserverats. Professor Per Cornell från min Institutionen för historiska studier i Göteborg, har varit involverad i sammanhängande studier av dessa förundersökningar och slutundersökningar i Norrköping inför nybyggnationen. Vår möjligt att kunna förstå uppbyggnaden av stormaktstidens Norrköping, först skyddad av och förvaltad från slottet Norrköpingshus och sedan av Johannisborg, och den tidigmoderna staden är exceptionellt goda. Samtidigt växer en vacker sammanhängande stad upp, då kommunen gärna förtätar de centrala delarna där infrastrukturen redan är uppbyggd med goda allmänna kommunikationer och gatunät.

Spårvagnsmöte.

 

Dagens första arkeologiska besöksmål har varit utgrävningen på norra sidan av Motala ström, den sker i kvarteret Mässingen vid den gamla busstationen och nuvarande Resecentrum i Norrköping. Där gräver arkeologer från Östergötlands museum och Jönköpings läns museum. Undersökningsområdet ligger inom den Nya staden, som planlades under hertig Johan av Östergötlands tid – densamme som bebyggde Johannisborg – på 1610-talet. Norrköping expanderade kraftigt och stadens befolkning tredubblades under femtioårsperiod kring sekelskiftet 1600-talet, då staden för första gången blev viktigare än grannstaden Söderköping, som fram till dess hade dominerat denna del av Östergötland. Söderköping hade såsom Skara sin storhetstid under medeltiden. Även om de senaste årens utgrävningar har visat att Norrköping redan under yngre järnåldern hade en viktig handelsplats, tidiga kungsgårdar och stadens forsar har varit oerhört viktiga för kvarnar och laxfiske, innan industrialismen tog över strömmens kraft.

Norrköping blev under stormaktstiden centrum i Sveriges industriella utveckling med vapenfaktori, klädestillverkning åt karolinernas manskap, mässingsbruk och utskeppningshamn för Finspångs kanoner gjorde att den tidigare lilla staden växte till en av rikets viktigaste städer. En bidragande orsak var det kapital som Louis de Geer kunde skaffa fram och därför står han också staty, gjord av Carl Milles, på Gamla torget i Norrköping.

I kvarteret Mässingen, som omgärdas av gator som Slottsgatan (namngiven av hertigens Johannisborg), Rodgagatan, Magasinsgatan och Godsgatan, samt Sveaparken, finns lämningar kvar från 1600-talet, 1700-talet och framåt, dessförinnan var detta område stadens betes- och åkermarker. Under stormaktstiden blev det ett högstatusområde, där svenska industrins fader Louis de Geer lät uppföra sitt palats Stenhuset och där hertigen uppförde sitt slott. Själva utgrävningsplatsen bestod mer av bakgårdar med spår av tjänstebostäder, uthus, delvis för hantverksverksamhet, kanske en smedja och trädgårdar, exempelvis tobaksodlingar så viktiga för stadens produktion av bland annat tobak och snus under en lång tid. Tobaksodlingar var vanliga i trädgårdar förr, exempelvis odlade min farfar Hemming och farmor Ida tobak i Sydösterbotten. Efter utgrävningen ska flerbostadshus byggas på platsen.

Arkeologisk utgrävning i kvarteret Mässingen.

 

Arkeologisk utgrävning i kvarteret Mässingen.

 

Arkeologisk utgrävning i kvarteret Mässingen.

Den andra utgrävningen jag har besökt idag är i kvarteret Kopparkypen vid korsningen Sankt Persgatan (S:t Persgatan)/Butgatan. Lundbergs ska bygga många bostäder och tusentals med kvadratmeter verksamhetslokaler här och dessa föregås av arkeologiska utgrävningar av Arkeologgruppen AB. Kvarteret Kopparkypen låg intill Holmen och industrikvarteren vid Motala strömmen, som under stormaktstiden befolkades av nyinflyttade hantverkare och industrifolk från hela Nordeuropa. Undersökningsområdet låg i område som namngavs som Tyskebacken och stadens befolkning trefaldigades, en spännande smältdegel där gamla svenska traditioner blandades med grannfolkens. Kontinentala levnadsmönster föddes med en sådan stadsexpansion och dessa efterreformatoriska lämningar ska nu bli allmän kunskap i arkeologins namn. Likt en Fågel Fenix reser sig åter min födelsestad från ruinerna av en tidigare storhetstid. Det är mycket tillfredsställande att följa denna utveckling.

Arkeologisk utgrävning i kvarteret Kopparkypen.

 

Arkeologisk utgrävning i kvarteret Kopparkypen.

 

Arkeologisk utgrävning i kvarteret Kopparkypen.

 

Arkeologisk utgrävning i kvarteret Kopparkypen.

 

Arkeologisk utgrävning i kvarteret Kopparkypen.

 

Arkeologisk utgrävning i kvarteret Kopparkypen.

 

Arkeologisk utgrävning i kvarteret Kopparkypen.

 

Arkeologisk utgrävning i kvarteret Kopparkypen.

 

Arkeologisk utgrävning i kvarteret Kopparkypen.

 

Arkeologisk utgrävning i kvarteret Kopparkypen.

 

---

 

Bilderna från Norrköping är fotograferade av Harri Blomberg, onsdagen 8 oktober 2014.

 

Kneippen i höstskrud.