Götala

Den 18-20 juni 1883, strax före midsommaren, hölls Svenska Fornminnesföreningens sjunde allmänna möte i Skara med omkring 170 deltagare, de flesta tillhörde den lokala eliten med biskop, domprost och läroverksanställda, men även inresta fanns närvarande och den för eftervärlden mest kände var arkeologen Oscar Montelius (1843-1921) från Stockholm.

Christoffer Eichhorn (1837-1889) kom från samma stad och var en nitisk fornforskare, en av Svenska Fornminnesföreningens stiftare och flera år dess vice ordförande. Eichhorn hopförde med stor iver och trots små tillgångar betydande samlingar av svenska porträtt, möbler, gravyrer, böcker och autografer. Samlingarna såldes efter hans död, den 3 december 1889 i Stockholm, på auktioner och tilldrog sig stor uppmärksamhet. Hans efterlämnande anteckningar till svenska konsthistorien, som han testamenterade till Kungliga biblioteket, Nationalmuseum och Nordiska museet, är av stort värde.

Intendenten Gustaf Upmark (1844-1900), kom också från huvudstaden.  Han var intendent vid Nationalmuseum 1880-1900 och tog under sin särskilda vård handtecknings- och gravyrsamlingarna, och bidrog även till att organisera museisamlingarna på ett modernt sätt. Uppmark var också den drivande kraften bakom renoveringen av Gripsholms slott som på 1800-talet var kraftigt förfallet. Han var initiativtagare till Föreningen för Grafisk Konst, och dess förste ordförande 1887-1900. Upmark kom att betyda mycket för svensk konstslöjd under slutet av 1800-talet. Han utgav ett antal bildverk med stilexempel att användas vid olika typer av hemslöjdsarbete. Annars är hans mest kända verk Svensk byggnadskonst 1539-1760, som först utgavs på tyska 1897-1900. 1904 kom en svensk översättning.

Från Göteborg kom kammarherren och museimannen Magnus Lagerberg (1844-1920), där han var intendent för Myntkabinettet på Göteborgs Museum och bosatt på Råda säteri.

Peter August Gödecke (1840-1890) var från 1880 rektor för Växjö folkskollärarseminarium och bland Gödeckes skrifter märks en översättning av Eddan (1877).

En annan utomsocknes, ifall man bortser från landshövdingen Cornelius Sjöcrona (1835-1917), som var verksam som sådan i Skaraborgs län 1880-1906 och bosatt i Mariestad, var Nils August Lundgren (1821-1901), kamrer åt släkten Bonde på Säfstaholm i Vingåker och författare till boken Beskrifning öfver Vestra Vingåkers Socken (Örebro 1873) m m.

Oklart var tidningsmannen och godsägaren Oscar Norén (1844-1923) från Västergötland bodde just då, men att han ständigt var i kontakt med sin hembygd, framgår bland annat av att med sitt samlande av västgötska dialekter grundade den första landsmålsföreningen i landet, Västgöta landsmålsförening, 1872.

Herr Werner torde vara historiemålaren Gotthard Werner (1837-1903) och inte samlaren och personhistorikern Karl Fredrik Werner (1830-1905), då ritningar af Werner var utställda i läroverkets festsal. I tävlingen 1884 och 1891 om utsmyckningen av trapphallen i Nationalmuseum fick han tredje priset.

Av skaraborna som deltog på Svenska fornminnesföreningens sjunde allmänna möte kan räknas den i Brunsbo biskopsgård bosatta Skarabiskopen Anders Fredrik Beckman (1812-1894), domprosten Anders Fredrik Sondén (1807-1885) och läroverksadjunkten och bibliotekarien i Skara vid namn Carl Johan Laurentius Torin (1826-1908), samt adjunkten och samlaren Andreas Nilsson (1832-1904).

Ur ett arkeologiskt perspektiv var nog direktör Fredik Nordin (1852-1920) i Skara mest intressant och var till profession föreståndare och förste lärare vid Läroanstalten i Skara för överåriga dövstumma. På sin fritid fick han utlopp för sitt förhistoriska intresse, såsom många andra samtida arkeologer och var Västergötlands Fornminnesförenings mångårige styrelseledamot och sekreterare. År 1874 hade Nordin läst en arkeologisk kurs för Oscar Montelius och genomförde två år senare i Svenska Fornminnesföreningens regi en arkeologisk utgrävning på Gotland. Gotlänning som han var till börden utförde han flera utgrävningar där och gjorde studier av det gotländska kulturarvet. Han undersökte och skrev bland annat om öns bildstenar. Västergötland och det närliggande Dalsland fick också sin arkeologiska skärv.

Om dessa seminariedagar i Svenska Fornminnesföreningens regi kan man läsa en annons två veckor före sammankomsten i Tidning för Wernesborgs stad och län, måndagen den 4 juni 1883, nummer 43, sidan 3:

Vid svenska fornminnesföreningens möte i Skara den 18, 19 och 20 juni komma följande frågor under öfwerläggning:

1 ) Hwilka förut okända grafwar från stenåldern hafwa under de sista åren upptäckts i Westergötland?

2) När började jernet blifwa känt i Swerige?

3) Kunna spår af Thors och andra hednagudars dyrkan ännu uppwisas i Westergötland?

4) Hwilka källor i Westergötland äro kända såsom offerkällor? Besökas de företrädeswis på bestämda dagar?

5) Hwilka äro de äldsta till wår tid bewarade kyrkor i Westergötland?

6) Hwilka upplysningar kunna lemnas om Skara domkyrkas ursprungliga byggnadsstil och kyrkans byggnadshistoria?

7) Äro särskilda åtgärder önskvärda för bewarandet af runinskrifterna?

8) På hwad sätt skulle tillfälle beredas skolorna att erhålla lämpligt åskådningsmaterial, som kunde göra det möjligt att wid underwisningen i fäderneslandets historia gifwa en föreställning om fornlemningarnas betydelse?

Dessutom äro följande föredrag hittills anmälda:

af direktör Nordin: Arkeologiska undersökningar på Gotland år 1882; af amanuensen Eichhorn: Om Warnhems klosterkyrka; af d:r Montelius: Hwad wi weta om Westergötland under hednatiden; samt af densamme: Sweriges förbindelse med westra Europa under äldre tider.

Första mötesdagen företages en utmarsch till det nära Skara belägna Götala. Andra dagen besökas Axewalls slottsruin och Warnhems kyrka, samt tredje dagen Kinnekulle och Husaby.

Till Götala Tempelbacke – Skaras motsvarighet till Uppsala högar – kom det stora sällskapet redan den första aftonen och tillbringade i ett par timmar med att dricka skålar under sång av en dubbelkvartett. En afton som förövrigt avslutades på stadshotellet i Skara för att intaga en gemensam sup.

Det klargör den i Finland utgivna tidningen Morgonbladet, fredagen den 22 juni 1883, nummer 142, sidan 2:

Svenska fornminnesföreningens sjunde allmänna möte öppnades i Skara i måndags kl. 10 f.m. Deltagarne uppgingo till omkring 170 damer och herrar, hvaribland märktes landshöfding Sjöcrona, biskop Beckman, domprosten Sondén, intendenten Upmark, kammarherren Lagerberg från Göteborg, kamrer Lundgren från Vingåker, d:r Oscar Montelius, amanuensen Eichhorn m. fl. kända personer.

– Talarestolen bestegs först af amanuensen Eichhorn, som, sedan han erinrat om de senast hädangångne fornforskarne Sylvander, Wiberg, Cl. Joh. Ljungström* och Hofberg, förklarade mötet öppnadt.

– Till ordförande valdes landshöfding Sjöcrona, till vice ordförande bibliotekarien Torin, samt till sekreterare d:r Montelius och direktör Nordin.

– Öfverläggningarna började med fjerde frågan: ”Hvilka källor i Vestergötland äro kända som offerkällor? Besökas de företrädesvis på bestämda daga?” Den besvarades af hr Werner, som omtalade Ingemo, Åsbro, Marie källa, Odins källa m. fl., alla besökta vissa tider af allmoge. Äfven d:r Montelius och litteratören Oscar Norén yttrade sig i denna fråga.

– Frågan n:r 5: ”Hvilka äro de äldsta till vår tid bevarade kyrkor i Vestergötland?” uppkallade hr Eichhorn, som erinrade om Vestergötland såsom Sveriges äldsta kristna bygd, påpekade Husaby och Skälfvum samt många andra särdeles gamla kyrkor, till vilka hr werner lade Forshem, Göthlunda, Ofva och Hörja. Spörsmålet om figuren i Göthlunda framkallade någon öfverläggning.

– Frågan n:r 2: ”När började jernet blifva kändt i Sverige?” besvarade hr Montelius i ett längre anförande, hvarunder han visade, att jemförande öfversigter tillåta antagande, att jernet hunnit Norden omkring 300 år före Kristi födelse. Hr Torin beskref romerska grafhällar och stenar, visande, att Vestergötland haft en egen bildhuggareskola under hednatiden.

– Derefter höll d:r Montelius ett föredrag om Vestergötland under hednatiden.

– Efter sammankomsten besågs adjunkten Nilssons stora samling af konstföremål och kuriosa, vidare domkyrkan och läroverkets museum. Kl. 6 på aftonen företogs en utfärd till Götala, en höjd utom staden, der mötesdeltagarne tillbragt ett par angenäma timmar under skålar, omvexlande med sång af en utmärkt dubbelqvartett, hvarefter man tågade tillbaka till staden för att intaga en gemensam sexa å stadshotellet.

Mötet fortsattes om tisdag. Möteslokalen utgöres af läroverkets festsal, som i fonden prydes af en dekoration af flaggor, omgifvande riksvapnet, och en runsten, omgifven af granar. Ritningar af Werner och Gotlandsfynd af Nordin äro utstälda.

*) Initiativtagare till Västergötlands Fornminnesförening, som bildades år 1863, var kyrkoherden Claes Johan Ljungström. Dess samlingar, inkluderande de föremål Skara läroverk deponerade 1866, blev grunden till Västergötlands museum i Skara, som invigdes 1919.

Den enda avbildningen jag känner till av kungsgården Götala, som den såg ut före den häftiga eldsvådan som ödelade den forna huvudbyggnaden 1887, är en laverad tuschteckning från år 1835 av prästen Johan Gustaf Thun i Skara stift. Han utförde en mängd laverade tuschteckningar på platser han besökte mellan åren 1830 och 1839. Hans 51 teckningar, huvudsakligen med motiv och vyer från Västergötland, visar hur dessa trakter såg ut under 1830-talet i denna ritbok som fått den handskrivna titeln För ro skull. Teckningarna mäter 10,5 x 17 cm och förvaras på Stifts- och landsbiblioteket i Skara. (1)

Torparen Johan Larsson på torpet Stora Vadet underlydande kungsgården, var född 1845 och hade blivit 42 år gammal då den stora branden skedde på Götala. Han måste under denna sensommartid för 125 år sedan ha sett och nog även deltagit i det släcknings- och röjningsarbete som skedde nästgårds, tillika hos den arbetsgivare som troligtvis lät Johan Larsson att vara med på ett flertal dagsverken då den nya herrgården uppfördes två år senare och intrycken från denna tid, främst branddagen 1887, måste ha satt sig till den grad att torparen Johan Larsson levde med dessa minnen och återberättade dem ända fram till sin dödsdag under mellankrigstiden. (2)

Den stora branden i Götala kom att omnämnas flitigt i svensk dagspress den 8 augusti 1887 och två dagar senare i finländsk dagspress, enligt de tre källor som jag i dags datum har att tillgå. Fler exempel skulle vara roligt att få tag på, då de här tre artiklarna verkligen skiljer sig åt från varandra.

Tidning för Wenersborgs stad och län skriver på sidan tre, måndagen den 8 augusti 1887:

Nedbränd kungsgård. En eldsvåda ödelade natten till sistlidne torsdag hufvudbygnaden å den i Skara landssocken belägna, historiskt kända kungsgården Göthala, skrifver Tidning f. Skaraborgs län.

Bygnaden hyrdes af häradshöfdingen C. G. Vennberg. Nästan hela hans rika lösörebo blef lågornas rof och det var under de största ansträngningar, som han lyckades rädda häradsrätternas i Skåning, Vilkse och Valle häraders arkiv och öfriga handlingar.

Den gamla bygnaden, uppförd 1734 och förbättrad 1799 enligt dåtidens tunga och smaklösa stid, var för kronans räkning brandförsäkrad i Skaraborgs läns brandstodsbolag; lösegendomen var försäkrad i bolaget Svea.

Egendomen arrenderas af öfverstelöjtnant B. Mörcke.

K. m:t och kronan torde näppeligen komma att uppbygga någon hufvudbygnad i den nu nedbrunnas ställe, och kungsgården Göthala skall sålunda för framtiden varda ett minne blott.

Göthala (Göthes hall) har under hednatiden varit säte för vestgötalagmännen. Vestgöta jarlar hafva äfven der residerat.

Tidningen Kalmar skriver på sidan 4 samma dag:

En häftig eldsvåda ödelade totalt under natten till sistlidne torsdag hufwudbyggnaden å den 1/8 mil från Skara belägna historiskt ryktbara kungsgården Göthala, skrifwes till Wårt Land. Kl. 2 upptäcktes olyckan af en tjensteflicka. Elden hade då wunnit stark utbredning och inom kort stod hela byggnaden i brand. De inneboende hunno med nöd rädda sig och twenne qwinnor måste i blotta linnet störta ut genom fönstren. Byggnaden förhyrdes af häradshöfdingen C. G. Wennberg, hwars rika lösörebo nästan helt och hållet blef lågornas rof. Till all lycka förmådde man under de största ansträngningar rädda häradsrätternas i Skånings, Wilske och Walle häraders arkiv, äfwensom andra wigtiga handlingar.

Då husets räddning war ej att tänka och det från Skara anlända brandmanskapet kunde intet uträtta. Om eldens uppkomst har man sig intet bekant. Den gamla byggnaden war uppförd 1734 enligt dåtidens tunga och smaklösa stil samt war för kongl. m:t ock kronans räkning försäkrad uti Skara läns brandstodsbolag. Häradshöfding Wennberg hade sin lösegendom försäkrad i bolaget Swea. Arrendator af egendomen är öfwerstelöjtn. B. Mörcke, som bor uti en flygelbyggnad.

Den i Helsingfors utgivna tidningen Finland skrev två dagar senare än de andra om branden i Götala. På sidan 3 onsdagen den 10 augusti 1887 kan man läsa under delen De Skandinaviska länderna:

En häftig eldsvåda ödelade totalt under natten till sistlidne torsdag hufvudbyggnaden å den 1/8 mil från Skara belägna, historiskt ryktbara kungsgården Göthala.

Göthala (Göthes hall) har under hednatiden varit säte för Vestgötalagmännen. Äfven hafva vestgötajarlar der residerat. På Göthala höllos Allergötha ting, då skatter eller krigsrustningar skulle utskrifvas. År 1188 byggde biskop Bengt den Gode der en kyrka. Under tionde seklet residerade konung Erik Segersäll på Göthala och styrde derifrån 3 riken; Sverige, Danmark och Norge. Sonen konung Olof Skötkonung höll der ofta hof. Från Göthala utfärdade konung Erik XI Läspe och Halte den november 1245 gåvobref å sin gård Spanahult vid Vettern till systrarna i Gudhems kloster. Gården har varit befästad med borg och fästning. Då konungarna höll hof på det stortartade Skaraborgs slott var Göthala derunder kungsladugård. Sedermera blef det landshöfdingsäte. År 1730 blef det boställe åt chefen för Vestgöta ryttare.. Då refvos de gamla byggnaderna. Ny hufvudbyggning uppsattes för 5,649 daler 12½ st. silfvermynt. Generalmajoren grefve Axel Spens ditflyttade derefter 1735. Under generallöjtnant G. V. Focks tid reparerades byggnaden åren 1799-1800 för 866 riksdaler.

Bland dem, som under senare tiden bott på Göthala, förtjenar särskildt nämnas general Carl Johan Adlercreutz.

 

 

1) Johan Gustaf Thun var son till komministern Lars Thun i Husaby och föddes i Medelplana den 11 mars 1798; blev student i Uppsala 1817 och prästvigdes 1821; predikant i Händene 1826 och komminister i Husaby 1840, men erhöll K. Maj:ts tillstånd att återlämna fullmakten och dog 1843. Johan Gustaf Thun var gift sedan 1827 med Fredrika Wilh. Josefina Lindskog, dotter till lektorn och domkyrkosysslomannen Peter Lindskog i Skara.

Bilden ”Göthala 1835” är en laverad tuschteckning av kungsgården Götala utanför Skara, daterad 1835 och tillika bild 47 i Johan Gustaf Thuns ”För ro skull”, som förvaras i Stifts- och landsbibliotekets samlingar i Skara, hyllsignum: MS Geografi Västergötland 1, bild 47. ”Göthala 1835” är även utlagd på Internetadressen:

http://www.flickr.com/photos/63794459@N07/7183060805/in/set-72157630051444931/

2) Arrendator av kungsgården Götala vid den stora branden, natten till torsdagen den 4 augusti 1887, var överstelöjtnant Bror Mörcke (1821-1892), gift med Ida Hildegard von Hall (1825-1897). De fick sonen Bror Birger Emil Mörcke (1861-1951), som också blev överstelöjtnant. Dessutom var den sistnämnde krigsminister under världskrigsåren 1914-1917 och har fått äran att vara förebild för general Bääfvenhjelm i serietidningen 91:an av Rudolf Peterssons hand. Alla de tre familjemedlemmarna - far, mor och son - är begravda på Norra begravningsplatsen i Stockholm, kvarter 16A4, gravnummer 1098. Dagens herrgård i Götala är uppförd år 1889, av kapten Leonard Svensson som samma år övertog arrendet av kungsgårdens marker. Huvudbyggnaden dessförinnan uppfördes 1734, strax efter att regementschefen för Västgöta kavalleriregemente flyttade in från Orreholmen 1731 och huvudbyggnaden kom under åren 1799-1800 att renoveras. Den äldre huvudbyggnaden brann som sagt ned 1887, medan de två flyglarna från den äldre mangårdsbyggnaden fick stå kvar i nästan åtta decennier, då de plockades ned i februari 1966 för att återuppföras vid Kråks herrgård invid Västergötlands museum och återinvigdes som museum respektive festvåning 1968.

I föregående novemberblogg 2012 berättade jag om funna skolböcker på Stora Vadet i Götala, för att ge ett exempel på vilka förståndiga barn som har vuxit på torpet därstädes, ska jag återge en reseberättelse av Eva Larssons hand. Hon gick i Fortsättningsskolan, motsvarade årsklass 7-8 i folkskolan och det innebar att Eva Larsson torde ha varit född omkring 1919 och i femtonårsåldern då Fortsättningsskolan åkte iväg österut från folkskolan i Skara den 20 juni 1934. Hon var sannolikt dotter eller på annat sätt släkting till den Anna Larsson som den 16 november 1939 friköpte torpet från kungsgårdens ägor, därmed också släkt med den mycket spännande torparen Johan Larsson (1845-ca 1925) på Stora Vadet, förmodligen barnbarn till densamme.

Det är en underbar liten historia, som berättar om ett Götaland (Västergötland, Småland och Östergötland) under ett år då Adolf Hitler konsoliderar sin makt och blir Führer, efter att bland annat ha avrättat meningsmotståndare under de långa knivarnas natt i Tyskland den 30 juni; då den svenska industrin passerar jordbruket i antal sysselsatta och de svenska beredskapsarbetena når en topp med 40 000 sysselsatta, för att nämna något. En rolig notis vilket kommer framgå i berättelsen är skolflickorna från Skara bor på ett vandrarhem i Gränna, vilket hade öppnat i maj 1933 på Brahegatan 56, såsom Sveriges första. En övernattning i Gränna kostade 50 öre, om man hade medtagit egna lakan. Reseberättelsen slutar abrupt i Vadstena, ingen fortsättning följer. I slutet lägger jag till två rättelser i hennes berättelser om byggherrar, då jag själv har varit vadstenabo.

Något om vår skolresa… Onsdagen den 20 juni samlades vi, som skulle vara med på skolresan. Vi voro fjorton flickor och två ledare, nämligen fröknarna Hammargren och Brandström.

Då alla voro samlade utanför folkskolan, och vi tagit farväl av de anhöriga, som följt oss, startade vi efter många viftningar söderut mot Falköping. Vi besågo icke Falköping emedan det regnade så, att det var omöjligt för oss att stiga ur bussen. Då vi kommit till trakten av Mullsjö eller närmare bestämt vid sjön Stråken, stannade vi första gången för att beundra den härliga utsikten. Trots det ihärdiga regnet tog Fröken Brandström ett kort, som blev rätt bra. Alla önskade vi att solen skulle börja stråla, och därför sjöngo vi en liten visa, där vi manade solen titta fram. Det dröjde icke heller länge, förrän solen kröp fram. Det var precis då, vi körde över gränsen till Småland. En fru Gustavsson, vilken reste med oss till Huskvarna, utbrast stolt: ”Där ser ni, vad Småland har att bjuda på.” Hon var nämligen smålänning. Nu fingo vi se Smålands stora skogar, omväxlande med de små åkertegarna. Länge fingo vi dock inte njuta av den härliga landsbygden, ty snart körde vi in den för oss småstadsbor stora Jönköping. Här fingo många av oss för första gången se en spårvagn och ett elektriskt tåg. Men vi fingo snart erfara att det finns något, som kallas hunger, och därför bar det allra först av upp i Jönköpings härliga stadspark, där en del av vår medhavda matsäck inmundigades. Därefter uppsökte vi en fågeldamm, där några svarta svanar varmt beundrades av oss. Här voro vi i tillfälle att från en höjd i stadsparken, där några kanoner var uppställda, njuta av den härliga utsikten över Jönköping. Långt bort vid synranden skönjades Visingsös sydligaste udde. Vi kommo även i tillfälle att få bese Jönköpings läroverk, med deras massor av uppstoppade djur och deras kemi- och fysiklaboratorium. Korridorväggarna voro på en del ställen prydda med utomordentligt smakfulla målningar. Men allt för länge fingo vi dock icke stanna och beundra detta utan efter en promenad i staden och utåt hamnpiren fortsatte vi färden till Huskvarna.

Hela vägen mellan Jönköping och Huskvarna är som en enda villastad. Vi beslöto att avvika från vår bestämda plan och åka en bit uppåt den för sin skönhet så berömda Ådalsvägen. Då vi åkt en bit uppåt, skickade vi chauffören och bussen i förväg till Huskvarna. Själva promenerade vi, och den promenaden är något som vi nog icke glömma så lätt. I Huskvarna bjöd fru Gustavsson på kaffe i sin makes föräldrahem. Eftersom det var det första kaffet vi drucko sedan vi lämnade Skara, smakade det så bra, att bättre kaffe hade vi aldrig känt. Sedan vi som tack utbringat ett leve för värdfolket, bröto vi upp. Så gick färden vidare; nu uppåt norr till Gränna. Nu regnade den inte längre, utan aftonsolens strålar förgyllde Vätterns sköna stränder. Långa sträckor bestod vägen av snörräta åker. Gränna har ej förbindelse med någon annan plats genom järnväg, men plötsligt fingo vi höra någon, som sade: ”Le Grännatåget”! Tåget var ungefär hälften så stort som ett vanligt tåg och till passagerare hade det kol. Men snart fingo vi syn på reklamskyltar för Gränna polkagrisar. Om en stund skymtade Gränna och det härliga pensionat Ribbagården. Det skulle dock inte bli vår hemvist under natten, utan vi åkte vidare genom staden till ett vandrarhem, där vi åto en sen middag. Därefter begåvo vi oss ut i staden och upp på Gränna-berget där vi sågo solen krypa ned i Vätterns vatten.

Nästa dag måste vi använda väl, och därför stego vi upp tidigt, och voro sedan vid hamnen kl. halv tio för att med någon lämplig båt fara över till Visingsö. Vi hade tur och voro snart över på Visingsö strand. Gubbarna, som körde remmarlag överhopade oss med böner om att taga just deras remmarlag. Ledarna utvalde två passande remmarlag, och så begåvo vi oss ut på landsvägarna, som oftast voro omgivna med lummig lövskog. Från tornet av Kumlaby kyrka, hade vi en härlig utsikt över ön. Vidare besågo vi Brahekyrkan med dess märkliga samlingar från flydda tider, såsom bysterna av Per Brahe samt hans maka, målningar, skrin och dräkter funnos också. Länge fingo vi dock inte fördjupa oss i detta, ty vi måste passa på båten. Det dröjde ej länge, förrän vi voro i Gränna och uppsökte vår buss, och foro till Vadstena. Vägen mellan Gränna och Vadstena var alldeles utomordentligt naturskön; den gick långa sträckor alldeles utmed Vätterns strand. Snart nog stannade vi dock, för att inmundiga något av vår medhavda matsäck. Vi hade turen att stanna alldeles intill den sten; som Oscar II uppreste vid vägens invigning. Där stod ungefär detta: ”Under ett av Oscar II:s första regeringsår byggdes denna väg. Med Guds hjälp övervunno vi de väldiga naturhinder, som här mötte.” Snart kommo vi till Alvastra ruiner. Utsikten från Omberg kommo vi dock icke att se, emedan ett ihärdigt regn hindrade utsikten. Tåkern sågo vi endast mycket suddigt, dock kunde vi urskilja några småfåglar, vilka rörde sig på vattenytan.

Snart körde vi in i Vadstena. Vi flickor blevo fasligt förvånade, då vi fingo se, att det antagligen fanns spårvagnar i Vadstena. På gatorna funnos nämligen några skenor utlagda. Då vi aldrig fingo se någon spårvagn, frågade vi Fröken Hammargren hur det förhöll sig och hon sade: ”Spårvagnar finns inga i den här lilla staden, men förr i tiden funnos ett slags hästdroskor, som gingo på dessa skenor.”

Efter det vi installerat oss något på det pensionat, där vi skulle ligga över natten och ätit middag, begåvo vi oss ut för att se på staden. Vår vänliga värd följde oss; sämre vägvisare kunde vi fått. Det viktigaste av allt vi skulle se här, var ju givetvis klostret och klosterkyrkan. Då vi kommo in i kyrkan, kände jag mig så liten inför dess väldiga storlek. Något som särskilt fångade våra blickar, var en madonnabild, huggen i trä. Den var så naturlig, att då vi sett på den en stund, tyckte vi, att den var levande. Även den heliga Birgittas relikskrin sågo vi. Många byster av olika slag funnos. Altardukar och dräkter, sydda av medeltidens munkar och nunnor, funnos bevarade. I klostret fanns den kista vari Birgittas lik fraktades från Rom till Vadstena. I taket fanns på ett ställe målat de fyra evangelisterna, med deras symboler. Då vi sett oss nöjda på klostret, begåvo vi oss till det hus, som Per Skinnare (sic! Ska vara Mårten Skinnare) byggde under medeltiden. Bland andra sevärdheter i Vadstena är också Vadstena slott, vilket byggdes på Johan III:s tid. (sic! Bör vara Gustav Vasas tid, även om Johan III planerade slottets tredje våning med rikssalar och slottskyrka. Hela bygget stod klart under första hälften av 1600-talet.) Gick man utåt fyren såg man det ståtliga Naddö. Nu nalkades dock tiden för att gå till vila, och därför begåvo vi oss hem till Strandpensionatet.

Götala finns i mina tankar allt som oftast, så många frågor jag vill ha svar på och dessa kan ges genom forskning. Idag skrev jag från min bostad i Göteborg ett e-postmeddelande till en släktforskare i Skåne, som har förfäder födda i Götala. Kanske jag kan få en bättre klarhet kring alla dessa torp, som har varit underordnade kungsgården Götala. Torparna har varit många och då de inte kunde äga sina torp, byttes torparna ut successivt, även om torpkontrakten ofta kunde övergå till nästkommande generationer.

Det fanns även en småskola i Götala, riktigt var den låg har jag inte ännu lyckas lista ut, men att den har funnits hittade jag bevis på i Svensk Läraretidning, då man i nr 47 anno 1897, sidan 680, annonserar efter en småskollärarinna till Götala med tillträde den 1 mars 1898 och erbjuder förutom lön och ved, även bostad (rum och kök) i skolhuset.

I samma tidning hittade jag även i 43:e årgången, nummer 29, sidorna 578-579 (utkom den 16 juli 1924) ett fint minnesord och en bild över den i blindtarmsinflammation avlidna Ida Larsson, som jag misstänker vara dotter till den då 79 år gamla torparen Johan Larsson på Stora Vadet. Hon var lärarinna i Skövde småskola och dog den 13 juli 1924. Hon var född den 1 februari 1871 under Götala, vilket torde innebära att hon var torpardotter. Ogift och sörjdes närmast av en åldrig far och syskon. Faktauppgifterna får kontrolleras när tillfälle ges i Skara.

Stjärnorna äro obevekliga -

det veta vi alla -

men jag vill söka lyckan på alla vågor blå

och under alla gråa stenar.

Om lyckan aldrig kommer? Vad är ett liv?

En liten näckros vissnar bort i sanden.

Och om dess aning sviker? en dyning dör vid stranden

när sol går ned.

Vad hade flugan att söka i spindelns nät,

och vad har sländan gjort av sin enda dag?

Det gives intet svar än två livlösa vingar

över ett hopsjunket bröst.

Svart blir aldrig vitt -

dock kampens sötma finnes kvar för alla

och alla dagar komma färska blommor ur helvetet.

Men det kommer en dag då helvetet är tomt och himlen stänges

och allt står stilla -

intet finnes då kvar än en sländas kropp i vecket av ett blad.

Men ingen vet det mer.

Postumt utgiven dikt av den finlandssvenska diktaren Edith Södergran (1892–1923), i samlingen Landet som icke är (1925). Bilderna från Stora Vadet i Götala 2012-10-19, är tagna av Harri Blomberg.

Ett år och fyra dagar tidigare var det den senares första besök på Stora Vadet. Denna milda och vindstilla höstdag 2012 användes till att arbeta med tomten, enligt de delmål som har tagits för 2012, i hagen söderom tomtgränsen betade SLU: s kor.

Fornminnesföreningen i Göteborg besökte lördagen den 29 september 2012 den tusenåriga färdvägen och gravfältet på Stora Vadet på årets höstresa, då föreningen bekantade sig med Västergötlands museum och dessutom arkeologiska sevärdheter i Järnsyssla, Brunsbo och Götala.

Efter en trivsam middag på den forna biskopsgården Brunsbo, där värdparet Gunilla och Mats Olausson underhöll oss med god mat, men även trevliga berättelser och en rundvandring i det senmedeltida biskopssätet, var det dags, efter att ha parkerat bussen från Ljungskile buss på Örnsros besöksparkering, att för 54 personer att bese det närbelägna Lilla och Stora Vadet. Där det gavs en kort visning av torpruinen på det förra stället och en längre visning av det senare med forngravar, byggnader och historier om de mänskor som har bebott platsen.

Jag tyckte att det var trivsamt att ha så många gäster på en gång, dessutom sådana som ger mig goda råd och har bra rön om en fortsatt utveckling av markerna i Götala.

 
Jag längtar till landet som icke är,

ty allting som är, är jag trött att begära.

Månen berättar mig i silverne runor

om landet som icke är.

Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,

landet, där alla våra kedjor falla,

landet, där vi svalka vår sargade panna

i månens dagg.

Mitt liv var en het villa.

Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen

vunnit –

vägen till landet som icke är.

I landet som icke är

där går min älskade med gnistrande krona.

Vem är min älskade? Natten är mörk

och stjärnorna dallra till svar.

Vem är min älskade? Vad är hans namn?

Himlarna välva sig högre och högre,

och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor

och vet intet svar.

Men ett människobarn är ingenting annat än

visshet.

Och det sträcker ut sina armar högre än alla

himlar.

Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar

och alltid skall älska.

Postumt utgiven dikt av den finlandssvenska diktaren Edith Södergran (1892–1923), i samlingen Landet som icke är (1925). Bilderna från Götala – Brunsbo – Järnsyssla 2012-09-17, är tagna av Harri Blomberg.

Lördagen 15:e september åkte min kompis Ingeborg Olofsson från Malmö och jag på en västgötaresa, där huvudmålet var att påbörja en inre målning av brygghuset på Stora Vadet i Götala, samtidigt ville jag visa de tre vackra städerna Falköping, Skara och Skövde. I Falköping var vi på en stadspromenad, där vi besåg byggnader och flera megalitgravar som ligger i folks trädgårdar och i parker.

I Skara var vi på kyrkans loppis och åt en lätt lunch vid Hötorget, innan vi via ett besök vid domkyrkan och på Marie kyrkogård med det vackra vita begravningskapellet från 2006 och som har ritats av arkitekten Ingvar Blixt, fortsatte i det varma och vackra höstvädret mot torpet.

Där visade jag ägorna för Ingeborg, varvid vi båda arbetade ett par till tre timmar.

Ingeborg skrapade den östra innerväggen i brygghuset och jag röjde upp vid den förhistoriska storhögen och den eventuella domarringen.

Emellanåt tog vi oss en paus, tittade på kungsgården Götalas och Lilla Vadets betande kor.

Den gråartade inomhusfärgen, som jag hade med mig till Stora Vadet fick stå oöppnad, men större delen av östra innerväggen är renskrapad från gammal lös färg genom Ingeborgs försorg och kan snart bemålas.

Genom att måla en sida åt gången kan man frigöra yta i brygghuset och behöver inte tömma detsamma. Välutfört grundarbete medför smärre framtida problem.

Ingeborg gjorde ett mycket bra jobb, tillika tyckte hon om Stora Vadet. Det är en plats för kontemplation.

Klockan sju på kvällen la vi ned arbetsverktygen, packade ihop och promenerade ned i solnedgången mot Tempelbacken i Götala, besåg domarringarna, stensättningarna och skålgropsstenarna. Skålgropar hade vi redan sett i Falköping.

I de sista ljusstrålarna av dagen passerade vi ekkullarna och gick mot busshållplatsen vid Jula för att därifrån med express åka till Resecentrum i Skövde.

I den sistnämnda staden blev det en stadsrundtur via stadskyrkan med Lejonporten, Hertig Johans torg och gamla Helensgården tills vi via bakgator kom till restaurang Husaren, som öppnade redan 1970, där vi åt en riktigt god middag. Strax efter midnatt anlöpte vi åter Göteborg.

När Fornminnesföreningen i Göteborg besökte det förhistoriska gravfältet Kungshögarna i Godby på Åland för knappt fyra veckor sedan, sade vår glade busschaufför att vi skulle akta oss för fårspillningen, så vi inte fick den på skorna och sedan förde in den i bussen. Vilket var förståndigt, då vi skulle ha fått lida av fårspillningen under vår resterande sommarresa.

Jag kom att tänka på det nära relaterade ordet koblaja, när jag vid hemkomst till min lägenhet i Kortedala i morse efter nattjobbet, tittade igenom lite bilder från Götala och Skara, för att förbereda höstresan med samma fornminnesförening till Skara om 15 dagar. Jag skulle inte förvåna mig om vi av vår busschaufför får uppmaningen att undvika koblajor alternativt komockor eller vilken synonym han nu använder för avföring från korna på Lilla Vadet, som vi passerar på väg till Stora Vadet i Götala, för att bese gravfältet därstädes.

Det kan väl inte gå så illa som då jag var liten och vi lekte kurragömma i hagen i Kullerstad utanför Skärblacka, där vi hade sommarstuga och jag i samband med ett gömmande, satte mig rakt på en färsk koblaja vid en arbetsvagn. Haha, idag kan jag bara skratta åt denna episod, men gjorde inte det som barn och vet inte heller om jag skulle göra det idag om fadäsen skulle upprepa sig, hehe.

Det blir en hel del fekaliepölar efter korna på Lilla Vadet, men jag brukar skickligt navigera mig mellan dem. Nu har jag inte tagit någon bild på en koblaja eller komocka därstädes – den jag använder är från Wikimedia Commons, utan tankeresonemanget till denna korta blogg uppstod då jag såg en bild, som jag tog på Coop Forum i Skara i somras, där de bevisligen sålde koplattor och det ena ledde till det andra i associationernas värld. Avslutningsvis kan det i alla fall sägas att ordet blaja är i bruk åtminstone sedan början av 1900-talet, enligt Svenska Akademiens ordbok och används bland annat i språkexemplet:

"Ids inte blaja, inte tror vi ändå på den där historien!"

Närheten till fåglarnas Hornborgasjön gjorde sig märkbart påtaglig under mitt första besök på Stora Vadet i höst. Tranornas trumpetande läten hördes från lunchtid – jag köpte nybakat bröd och egenkomponerad sallad på det trivsamma ICA Munken i Skara – till kväll.

De flög många gånger mycket lågt över mig på Stora Vadet. En gång bara några till fem meter ovanför och ned mot kungsgårdens nyskördade marker, där deras karaktäristiska högljudda nasala och skorrande trumpetande fyllde fälten. Tranorna fyllde sina magar så att de orkar flyga till Spanien över vintern.

Jag är ett septemberbarn, en månad då sommaren i Götaland övergår till höst. Mina födelsedagar i barndomen skiftade från sommarliknande temperaturer till riktigt ruskigt väder.

Exempelvis brukar jag berätta att jag kom till världen med en höststorm, ty i september 1969 rådde våldsam storm över västra och södra Sverige som krävde sorgligt nog tio liv i Sverige, som upplevde sitt värsta oväder sedan Andra världskriget, av vilka fem dog i min hemstad Göteborg, som såg ut som en bombad stad.

Lik en stormvind arbetade jag på torpet igår mellan klockan tolv till sju. Det var små detaljer som fixades. Jag satte fast ett dörrhandtag på ytterdörren till brygghuset, bytte även ut tvenne regn- och vindskydd på östra gaveln av detsamma. I samband med denna åtgärd såg jag att taket ursprungligen var beklätt med papptak.

Badkarets utsida borstades ren och målades i svart metallfärg. Det ska få stå kvar vid brygghuset. Jag ska plantera blommor i själva karet.

Bänken vid informationsskylten fick samma färg. Den ska stå ute året runt och stod tidigare i brygghuset.

Egentligen återstår bara att byta ut tvenne skyddsplankor på den västra gaveln och delvis måla innandömet i brygghuset, beslutade igår att låta det omålade virket inomhus kvarstå och bestryka enbart de delar av väggarna, som tidigare har varit bemålade.

Sedan ska jag resterande besök på torpet i höst arbeta vidare att rensa fram den förhistoriska storhögen, så att den innan midvintern kan få en ceremoniell invigning värd sin storhet.

Efter en regnskur då de tre korna på Lilla Vadets marker tog skydd under träden vid Götalabäcken – vi gillar varandras sällskap, gick jag tillbaka till Skara under skenet av en vacker solnedgång. Ett gott dagsverke, tisdagen den elfte september, var över.

Det är tre Skarabiskopar som framkommer i de bevarade medeltidsbreven från Götala på 1200-talet. Tidigare har jag berättat om Skarabiskopen Lars I och Ragvald, den tredje och siste, vid namn Bryniolf I Algotsson, är dock den mest kände och han kom att sälja biskopsgården till kung Magnus Ladulås och istället uppföra en ny biskopsbostad i Läckö.

Biskop Brynolf i Skara är en av den svenska medeltidens mest intressanta namn och han kom att utfärda två medeltidsbrev i Götala, anno 1280 och 1283, samt omnämner orten ytterligare i ett brev 1308 där det framgår att han hade försålt biskopsgården i Götala till kungen. Alltså någon gång mellan 1283 och 1290, sistnämnda år då Magnus Ladulås avled på Visingsö, mitt i Götaland. 

Till dessa medeltidsbrev ska jag återkomma senare i denna text, men först en skildring om biskop Brynolfs liv före tillträdandet som biskop i Skara den 20 augusti 1278. Brynolf Algotsson var son åt den mäktige och rike lagmannen Algot Brynolfsson i Västergötland, och äldst ibland många inflytelserika bröder. Tidigt ägnade han sig åt andeliga ståndet och skall länge ha studerat i Paris. Sedan han först varit kanik i Skara och därpå dekan i Linköping, blev han vid 30 års ålder genom en kompromiss utvald till biskop 1278. Som biskop av Skara kom Brynolf att framstå som kung Magnus Ladulås starkaste anhängare i de inbördeskrigsliknande tider som rådde, då kungamakten tillskaffade sig makt på bekostnad av oliksinnade. Bjälboätten uppförde på 1270-talet eller redan under Birger Jarls era borgen Gälakvist, sydost om det medeltida Skara.

I Skara var det oroligt dessa år i slutet av 1270-talet. I Erikskrönikan från 1320-talet nämns borgen som skådeplats för några av de mest dramatiska scenerna i Filipssönernas resning mot Magnus Ladulås 1278-1280. I krönikan kallas borgen för Skara hus. Borgen omtalas första gången år 1272 och 1273 då kung Valdemar Birgersson utfärdade brev på Gälakvist. Hösten 1277 brändes borgen av Erik Klipping, efter att han våren samma år blivit slagen vid Ettak.

År 1278 dödades den danske fogden riddar Ingemar till Gälakvist under folkungaupproret mot Magnus Ladulås av en grupp stormän ledda av Johan Filipsson, ägare till det ökända upprorsfästet Ymseborg. Dessutom togs kungens svärfar, greve Gerhard I av Holstein till fånga. Två år senare lurades dock Filipssönerna och de andra upprorsmännen till Gälakvist av kung Magnus under falska förespeglingar. Där fängslades de och fördes sedan till Stockholm där de avrättades 1280.

Sistnämnda år skriver även biskop Brynolf Algotsson ett medeltidsbrev i Götala, då han på våren – den 22 mars 1280 – beviljar på begäran av kanikerna att prebendegodsen skall vara fria från biskopstionden och biskopssakören. Samma sommar var han även värd för det betydelsefulla prästmötet i Skara den 7 juli 1280, där de äldsta statuterna från svenska kyrkoprovinsen härstammar.

Nästa medeltidsbrev, som är bevarat, skrevs i Götala av biskop Brynolf den 24 juni 1283. Här kungör biskopen att han med samtycke och på inrådan av sitt kapitel gjort ett jordabyte på Mariakyrkans – alltså domkyrkans – i Skara vägnar med sin tjänare Peter Bengtsson på så sätt, att han av Peter för kyrkans räkning mottagit 80 mark penningar, vilka han omsatt i jord, och 2 landbohemman i Otterstad (by och socken) med tillägor och i utbyte givit honom kyrkans gods i Fridene (socken) med byggnader och övriga fasta tillhörigheter. Utfärdaren och hans kapitel beseglar, men sigillen är numera bortfallna, remsorna endast kvarstår. På frånsidan står på latin de commutacione facta de götalum.

Brynolf Algotsson, beröms hos eftervärlden för mycket lärdom och rena seder. Han skaffade sin tids förnämsta bildning, och har utpekats som författare till fyra rimmade liturgiska diktverk. Brynolf Algotsson anses vara en helgjuten och stilsäker författarpersonlighet, såsom den samtida Petrus de Dacia. Såsom biskop satt Brynolf i Skara nära 40 år och deltog med kraft och omsorg, utan att göra sig skyldig till några förebråelser, både uti de borgerliga och också de kyrkliga tilldragelserna. Förhållandet mellan honom och Magnus Ladulås synes länge varit det bästa. Han emottog flera gånger kungen hos sig och var tillstädes i kungens råd vid det märkvärdiga mötet i Skänninge 1285.

Men sedan hans broder Folke Algotsson år 1287 ur Vreta kloster bortrövat Ingrid Svantepolksdotter, en kungens anförvant och trolovad med en dansk riddare, så blev även biskop Brynolf utsatt för kungens misstankar och svävade i sådan fara, att han måste dölja sig i Alvastra kloster, till dess han genom underhandlingar åter blivit med kungen försonad. Men han måste nu underkasta sig en sträng förpliktelse till hörsamhet och trohet, skriftligen förbindande sig, att "aldrig vara konungen och hans barn fientlig, utan fastmer av all sin förmåga främja deras bästa. I fall han bröt detta löfte, utsatte han sig för ärkebiskopens bannlysning, som denne var befogad över honom avkunna".

Detta skedde i slutet av 1288. Han återvann sedan fullkomligt kungens förtroende deltog i dess råd och infann sig vid dess begravning. Med nästkommande kung Birger var han likaledes till en början i gott förstånd, och erhöll av honom flera skydds- och frihetsbrev. Men när tvisterna mellan kungen och hans bröder sedermera utbröt, stod biskop Brynolf på hertigarnas sida. Han var tillstädes vid förlikningen i Örebro 1308 och hotade, jämte biskop Karl i Linköping, kungen med kyrkans dom i anledning av det brutna fördraget. Han bekräftade slutligen föreningen i Helsingborg 1310, varande näst ärkebiskopen den förnämste bland de 60 män, som då underskrev.

Under denna tid, ett par år efter Håtunaleken 1306, skriver biskop Brynolf ett medeltidsbrev i Skara. Det är daterat den 15 augusti 1308 och vari kungörs att han för gods tillhörigt Mariakyrkan – domkyrkan – i Skara, vilket han sålt, mottagit 400 mark penningar på grund av ett utbyte av Götala biskopsgård med Sveriges forne kung Magnus, 200 mark penningar för en gård i Sunnerby, 120 mark penningar för en kvarn i Ullervi och 60 mark penningar för en kvarn i Brasstorp ("brazthorp") samt att han för dessa pengar köpt andra ägor, vilka han samman med alla sina andra inköpta ägor låtit tilldela nämnda kyrka i Skara för biskopsbordets räkning. Han intygar också att alla ägor han köpt har förvärvats från Skarakyrkans gods och ingen annanstans ifrån. Utfärdaren och hans kapitel beseglar. Biskopens sigill är idag skadat, medan domkapitlets i grönt vax är i bättre skick.

Alltså har biskop Brynolf sålt sin biskopsgård i Götala till kung Magnus Ladulås medan denne fortfarande levde, det vill säga någon gång efter att det sista biskopsbrevet skrevs i Götala sommaren 1283 till kungens död på Näs slott den 18 december 1290. Biskopsgården värderades till 400 mark penningar, mer än de 380 mark penningar som den andra gården och två kvarnarna värderades tillsammans. Orsakerna till detta avsalu av biskopsgården Götala kan det spekuleras i, men en bidragande anledning kan vara den dåliga förhandlingssituation Brynolf hade hamnat i efter sin broders Folkes klosterrov 1287. Götalas marker angränsade till kungens borg Gälakvist och kanske kungen önskade marker till en kungsladugård, för att kunna försörja slottsbesättningen?

På Luciadagen 1294 finns det äldsta bevarade brevet från Läckö av biskops Brynolfs hand och här kom Skarabiskopen att åt sig själv uppföra en välplacerad kastellborg och i Husaby kom han att på 1300-talet att förstärka den borg som fanns intill Husaby kyrka, men till Brunsbo, alldeles norr om Götala, bosatte sig en annan Skarabiskop med förnamnet Brynolf i början av 1400-talet och gjorde den till biskopsgård för stiftet. Gården kom inledningsvis att heta Bryniulfsboda efter biskop Brynolf (II) Karlsson i Skara stift, som införskaffade sig gården i början av 1400-talet och där Skarabiskoparna sedan kom att bo i cirka 500 år. Skarabiskoparna verkar ha trivts bra alldeles öster om Skara och deras första tid i Götala och sedan sista tid i Brunsbo, ger denna trakt en spännande historia och är en plats väl värd att utforska, i arkiven såsom med ett verkligt besök.

För att avsluta dagens blogg kan det berättas om Brynolf Algotsson att han efter en levnad av vid pass 70 år avsomnade den 6 februari 1317. Omkring 100 år efter hans död omtalades underverk både i hans levnad och vid hans grav, varför han slutligen av påven Alexander VI saligförklarades 1492.

Om man tittar på längder över medeltida skarabiskopar på Internet så anses Valdemar ha varit biskop under åren 1258-1262, medan biskop Ragvald satt på Skarastolen 1262-1263. Det torde inte vara sant om man tittar på Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven, ty enligt detta och brevet med SDHK-numret 773, så var Ragvald biskop i Skara stift redan 1259.

Han skriver detta år – månad och dag okända – ett brev på biskopsgården Götala vari biskop Ragvald i Skara kungör och stadfäster att Estrid, Peter Hvijss dotter, har skänkt sin gård i Torkelstorp, troligtvis det Torkelstorp som är beläget i Skallmeja socken, knappt 1 mil väster om Skara, med alla tillägor till Gudhems kloster på villkor att hon under sin livstid årligen ska uppbära 15 öre därifrån. De två sigillen som medföljer Götalabrevet är fragmentariska, då de är sönderkrossade, men efter att ha studerat dem verkar det vänstra vara andligt och det högra världsligt. Med världsligt så menar jag att jag ser konturerna av vad nutiden kallar för riddare. Dock har jag bara sett sigillen på bild och inte ännu gjort någon djupare analys. Det andliga bör härleda till biskopen. Gudhems klosters abbedissa bör som mottagare inte ha förseglat medeltidsbrevet. Abbedissan är nog inte ens närvarande på Götala biskopsgård 1259, att gården Torkelstorp kommer kyrkan till godo ser biskopen till. Efter Skänninge Mötes beslut 1248 elva år tidigare är sådana här gåvobrev från världsliga herrar och fruar till kloster och konvent oantastliga juridiskt sett.

Detta antagande att Ragvald var biskop i Skara redan 1259, överensstämmer även med Johan Wilhelm Warholms ord om Ragvald i Skara stifts herdaminne från år 1871, där Warholm skriver:

Ragnwald hade länge varit kanik och sedan dekan i Skara, då han förordnades till biskop 1258. Huru länge han lefvat och hvad han uträttat, finnes icke uppgifvet, men i ett bref af 1262 nämnes B. episcopus Scar.* hvilket sannolikt är en misskrifning i stället för R.

*) "B diuina miseracione scarensis episcopus" (enligt Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven - SDHK-nr: 802).

Om föregångaren Valdemar skriver samme biskopskrönikör 1871:

Waldemar nämnes i bisk. Bryniolfs rimkrönika såsom Laurentii efterträdare, men för honom finnes intet rum, så vida han icke, såsom Rhyzelius uppgifver, tillträdt embetet under företrädarens lifstid och aflidit antingen före honom eller vid samma tid. Han hade tillförene varit dekan i Skara domkapitel, var af en förnäm slägt, from och vältalig.

Ragvald, av kvarvarande dokument att döma, kom att som Warholm omnämner 1871 att skriva ytterligare ett brev 1262, men utfärdandeorten är okänd. I det bekräftar biskop Ragvald i Skara kaplanen och kaniken Arnbjörns rätt till kanikränta av en halv gård, som biskopen skänkt, några bodar vid torget i Skara, som domprosten skänkt, samt två landbogårdar i Öraryd och domprosttionden av Ale och Bjärka härad.

Av dessa två medeltidsbrev framgår det att Sverige sakteligen börjar bli en penningekonomi, där avkastning och räntor är en del av vardagen.

Det finns som sagt inte mycket skrivet om Skarabiskopen Ragvald och han ska inte sammanblandas med den för eftervärlden mer kände åbobiskopen Ragvald I, död 1266, som omtalas 1261 som Rangwaldo Finlandensi, vid sidan av Birger Jarl, ärkebiskop Lars i Uppsala, biskoparna Henrik i Linköping, Karl i Västerås, "Axerus" i Växjö och många andra ädla i det svenska kungariket i ett pergamentbrev utfärdat på Tärnö och bevarat i Hamburgs statsarkiv, där hamburgborgare ges tullfrihet i Sverige.

Enligt Åbo biskopskrönika från 1500-talet var Ragvald I östgöte och tidigare kansler åt konungamakten. Enligt samma källa inkrävde han som den förste matskatt. Det var en skatt till kyrkan, som erlades i natura till biskopsstolen i Åbo.

Under min barndom åkte jag varje sommar till min fädernebygd i Sydösterbotten, vid den tvåspråkiga kusten i västra Finland, där jag har mina rötter både på fars och mors sida. Mitt barndoms Kristinestad var ett sommarland, där solen alltid sken och solen nästan aldrig gick ned. Smått förvånad var jag en vinterdag i början av 1990-talet, då jag kom till min farfar Hemming Blombergs stuga i Ömossa och dörren hade frusit fast och gick inte att öppna, i vintermörket fick jag gå till en granne för att be att få låna en kofot för att ta mig in i en iskall stuga. Sydösterbotten var inte allena sommar och sol.

Likadant är det nästan med mitt Götala i Skara. När jag bor så nära väljer jag nästan alltid att bara åka dit när solen skiner, igår hade vi en underbart vacker sensommardag i Skaraborg, idag när det är mulet och regnar har jag valt att stanna kvar i Göteborg, men funderar att imorgon åka tillbaka när man har lovat ytterligare sensommarvärme.

Jag är delvis arkeolog och har vant mig vid att arbeta när det dåligt väder, har varit på utgrävningar i december, då händerna nästan har frusit till is, såsom i Ömossa för drygt två decennier sedan, så därför kan jag åka till Stora Vadet i Götala, även när det är vinter och ska så göra för arbeta med trädgården och skogen.

Under sommaren handlar mycket av trädgårdsarbetet att hålla trädgårdens gräs och ogräs i schack. Det var ett tag sedan jag hade varit där senast, så igår var det bara att sätta ansiktsskyddet på och sätta igång trimmern, sedan kunde jag måla lite utemöbler och bara ta det lugnt.

Nästa gång ska jag måla den sista utemöbeln, byta ut delar av mitt gavelröste och måla badkaret, som jag ska tömma på brännved och fylla med vatten. Nästa år ska jag plantera blommor där.

Jag har börjat titta på husvagnar och gamla kärror. Det som står på hjul behöver inte bygglov och vill inte sätta så många spår av min närvaro på Stora Vadet. Jag vet att jag bara har det låns i bästa fall några decennier.

Det gamla torpet är nog utan räddning, då delar av tegeltaket har börjat rasa in, men trevligt vore om jag skulle kunna beklä det med ett nytt tak och ha en friluftsutställning om Stora Vadets historia, men det är inte årets projekt. Angående de gamla kärrorna vore det kul att bygga om en till en gäststuga, där den rullar längs den mer än 1000 år gamla färdvägen över Stora Vadets marker, framdragen av hästmodeller i förstärkt plywood.

När man har ett torp som Stora Vadet, måste man nog vara lite galen och vara full av idéer och ha en jädra massa anamma, samtidigt inte tro att allt ska göras nu, för i så fall blir man lätt deprimerad. Nej, se det som ett kulturprojekt och detta kulturprojekt ska jag visa för ett femtiotal medlemmar av Fornminnesföreningen i Göteborg om en månad, då vi gör vår höstresa till Skara. Jag vet inte om jag hinner såga ned all sly på storhögen, men i alla fall visa gravfältet vid Va´t, samt diskutera med medlemmarna om jag eventuellt har en oregistrerad domarring på tomten?

Storhögen ska för övrigt återinvigas till midvinter, mest på skoj… bor ju själv på Östra Midvintersgatan i Göteborg. I alla fall ska facklor brinna och mjöd drickas åt den eventuelle forne västgötehövdingen som ligger begravd där. Storhögen tävlar ju trots allt i epitetet Skaras största gravhög. Det är inte varje arkeolog som har en sådan på sin tomt… ;-)

Mycket skoj, livet är som en saga. Full av hemska troll och spännande äventyr. Det är upp till en själv att skriva denna saga. Den behöver inte vara sann, sagor brukar inte vara det, räcker om man själv tror på det.

I alla fall var det oerhört fint att besöka Stora Vadet i sista veckan i augusti. Lilla Vadets kor hade arbetat bra med sitt idisslande och markerna var öppna. Det gladde mig.

När man 1825 talade om järnlinans elasticitetsgräns eller 1834 om stålets byggnadstekniska detaljer använde man ordet bärkraft, i formen bärning. På Stora Vadet i Götala fick jag och min vän Malin Hansson från Östergötland uppleva bärkraften på tre olika sätt under vårt senaste besök vid månadsskiftet juli-augusti, då vi för övrigt bodde som brukligt på Brunsbo biskopsgård.

Första gången bärkraften kom på tal var när vi insåg att det var dags att reparera golvet á 8 kvadratmeter i brygghuset, dess bärkraft var till vissa delar svag och etappvis så undermålig att man brakade igenom. Virket hade ruttnat sönder.

Den vedeldade uppvärmningsanordningen av vatten hade också rostat sönder, endast vattenbringaren av rostfritt material inuti var intakt. Vi bar denna tidiga konstruktion av varmvattenberedare till den största ekonomibyggnaden på tomten, vars byggnads återställande också ska åtgärdas kommande år.

Det är ju över halvt sekel sedan brygghuset har uppförts, så det var på tiden att överse byggnadskonstruktionen. Brygghuset står på cementplintar, så väggar och de flesta grundstockar var i gott skick och behövde inte åtgärdas, så även den östra delen av golvet. Timmerstockarna var ursprungligen av yppersta virke, men där badkaret – numera på utsidan – hade stått behövdes grunden förstärkas med nya reglar och hela golvytan fick en träbeläggning, även om det i öster kvarstår gammalt golv under det nuvarande.

Ändringarna förändrar inte husets karaktär, vilket förövrigt skulle kräva bygglov. Man har rätt att utan bygglov göra mindre förändringar. Detta kan vara att ändra utseendet på insidan av huset. Om jag vill måla om ett rum eller lägga ett nytt golv krävs det alltså inget bygglov. Insidan ska senare i sommar även få en nymålning i en grå färgton, något som överensstämmer någorlunda med den ursprungliga målningen inuti.

Översynen av skorstenen till brygghuset blir en senare fråga, jag tänker vid anskaffandet av en byggnadsställning – vilken behövs i samband med målandet av den stora ekonomibyggnaden – även bestryka tegelytan till skorstenen på brygghuset med ny murbruk eller cement. Sedan får en sotare se över dess brandduglighet, kan tänka mig att det inte kommer eldas mer i det huset. Dock ger skorstenen huset karaktär, även på insidan där skorstensstocken är synlig och är en del av den västra väggen.

Efter golvbytet fungerar brygghuset väl som en arbetsbod, såsom det brukligt alltid har varit, för sysslor man inte har velat göra i bostadshuset. Vårt golvarbete blev gott utfört.

Andra gången bärkraften kom på tal var när vi skulle köra golvvirket till Stora Vadet, för att slippa bära så långt, ville vi köra ända fram till brygghuset. Dock var jag lite osäker på brons bärkraft, fram till dess hade vi ställt pickupen vid andra sidan bron.

Bilen har alltid lockat kornas nyfikenhet, så även denna gång, då vi första kvällen hade bilen på Lilla Vadets sida av Götalabäcken. Korna från förra besöket hade bytts ut till tre nya, varav en kan vara en kviga. I alla fall klarade bron över Götalabäcken galant en pickups tyngd, tillika med en stor last av bräder.

Bilen var bra att ha, då vi körde upp saker från brygghuset till den stora ekonomibyggnaden. Det var nog några år sedan sist en bil körde på den urgamla färdvägen över Vadet, dock har det funnits bil på torpet, för till den stora ekonomibyggnaden finns en tillbyggd garagedel från omkring 1960 eller liknande. Den ser ut att vara jämngammal med brygghuset, medan den stora ekonomibyggnaden är äldre.

Sista arbetsdagen var vi ytterligare en gång på Beijer Byggmaterial AB på Afsensgatan 1 i Skara, för att köpa golvlister. De har god service och ett bra urval av byggnadsmaterial. Sammanlagt åkte vi över bron 6 gånger, så nog har den bärkraft.

Tredje och sista gången vi upplevde bärkraften, var på tisdagskvällen den 31 juli 2012, då vi på vårt rum på Brunsbo Gästgiveri åt pannkakor med nyplockade hallon, svarta och röda vinbär från bärbuskar på Stora Vadet. Det var sagolikt gott, efter en lång arbetsdag i Götala.

Onsdagen den 1 augusti hann vi vid sidan av listläggandet, dessutom klippa gräset och måla utemöbler.

Igår kväll, då jag passerade Korsvägen i Göteborg blev jag påmind om att även nya konstnärliga installationer måste skötas för att lysa i sin ursprungliga prakt, man fyllde i en strandlinje och ett antal nyristade hällristningar med röd färg. Problemet med sten, metall och annat är att de ej i grunden suger åt sig färgen nämnvärt. Utan flagnar sakta men säkert av.

I helgen har jag arbetat med svart metallfärg, målat om taket på brygghuset, vattenpumpen, stödräcket ned till brygghuset och avslutningsvis broräckena vid bron över Götalabäcken som leder in till Stora Vadet. Frågan är hur länge sådan målning håller? Det vet jag inte, en sak är dock säker. Den röda slamfärgen är mer beständig!

Dock ska livet levas nu och jag tycker det känns bra att få se hur torpet Stora Vadet sakta vaknar ur sin Törnrosasömn. Dessutom kompletterade jag vissa detaljer på och kring brygghuset med samma blåa färg som tidigare.

Nästa gång ska jag måla om badkaret, tömma det på brännved och vill göra det till en stor blomsterlåda. Jag har inte bestämt mig vad jag ska plantera 2013, men till dess kanske ordna något temporärt?

Att vattenpumpen har rustats upp känns bra, vid mitt första besök hösten 2011, såg jag inte ens den i all växtlighet. Nu är handpumpen vacker att beskåda och glädjande nog, fungerar den också. Det är en kolvpump, en brunnspump i gjutjärn som man ofta hittar i äldre trädgårdar och kallas därför ofta för gårdspump. Dessa gjutjärnkonstruktioner är ofta från början av 1900-talet och torde därför vara äldre än brygghuset på Stora Vadet som är från slutet av 1950-talet.

Gjutning av dessa brunnspumpar görs i en tillverkningsteknik som går ut på att järn hälls i en gjutform (kallad kokill) och får stelna. De äldsta föremålen som göts i järn var kanoner, det skedde redan under andra hälften av 1500-talet i Sverige.

Under 1800-talet började man vid de järnbruk, gjuterier och mekaniska verkstäder som fanns eller anlades – vars tunga produkter nådde marknaden vid de framväxande järnvägarna - framställa jordbruksredskap, maskindelar, spisar, trädgårdsmöbler och mycket annat i gjutjärn.

Något som också gladde mig under helgens vistelse i Götala, var att korna hade fått sina kalvar. I Lilla Vadets hage fanns en och i kungsgårdens marker var de tre.

Kor är nyfikna, men jag tror att kalvar är ännu mer nyfikna. De sista tre kalvarna blängde storögt på mig, då jag arbetade på Stora Vadet.

Jag har insett att de gör underverk, korna alltså. Utan dem skulle markerna i Götala vara igenväxta sedan länge.

Något jag blev varse om tidigare denna månad, då jag besökte ett gravfält i Östergötland. För två år sedan betade kreatur där, idag gick det knappt att gå på gravfältet. Än mindre såg man några av de relativt sett stora forngravarna från järnåldern.