Götala

Sent omsider har tranorna kommit till Hornborgasjön, jag stannade torsdagen den 4 april 2013 till vid Trandansen för att beskåda det underbara vårspektaklet av fåglar och människor som samlas. Tranan kommer med våren och ljuset.

I Skara blommade krokusar och på Blombacka hembageri vid Marumstorget bjöds det på god smörgåstårta, bärfylld cheesecake och kaffe... läser Johan Georg Arsenius minnesanteckningar med kulturbilder från 1800-talet. Han vistades ofta hos familjen Adlercreutz på överstebostället Götala, då han var vän med barnen i familjen. Till detta finns skäl att återkomma. Jag tog bussen till Götala allé.

Tranorna har kommit till Götala också, ett par häckar i skogen, medan andra kan periodvis nyttja av vårsådden. De tas mot med glädje, så tog jag även mot nycklarna till torpet Viljet (därav det söderom intilliggande torpet Motviljets namn). Jag inspekterade byggnaderna, först tillsammans med personal från SLU och sedan ensam, packade upp bestick och en bordslampa. Det gäller att göra sig hemmastad. Jag var på förmiddagen och letade efter möbler till torpet, men de jag var intresserade av hade sålts, får leta vidare. Till detta torp passar möbler från tidigt 1900-tal, finns utrymmen att fylla.

En promenad och kulturinspektion av Markera mellan torpet Viljet och torpet Stora Vadet.

Ett par timmars arbete på Stora Vadet, slånrensning och dylikt. Jag inspekterade även Stora Vadets gravfält.

I Skara, före hemfärd till Göteborg, kopierade jag av forskningsmaterial från 1950-talet om Götala.

Avstamp... under skärtorsdagen ringde man från SLU i Uppsala, kontrakt ska upprättas mellan mig och dem, avslut gör vi tisdagen 2 april 2013.

Sedan kommer min sambo och jag ha ett nytt ferieviste i Skaraborg, så besöket under påskafton blev nog det sista av de som har varit av tidigare slag.

Likt torparna på Stora Vadet kommer jag hädanefter ständigt att ha skäl att även gå till den gamla kungsgården, troligtvis inte längs den tusenåriga vägen över vadstället mot Stenum, utan strax västerom Lilla Vadet och Örnsro, före Götala småskola finns en bättre färdväg över hagmarkerna, genom två grindar.

Dess sträckning går mellan Stora Vadet och torpet som verkar sakna namn (saknar namn, kanske kan man namnge det?), som blir vår övernattningsbostad i Götala framöver.

Påskafton 2013 var jag som en heldag i Götala, fortsatte att röja fram storhögen och på vägen tillbaka till Skara gick jag delvis över det gamla madet i Götala, som blev utdikat 1919 i ett projekt som namngavs efter gården Tubbetorp, öster om Stora Vadet.

Jag berörs av utdikningen, då jag har tomt mot Götalabäcken. I år röjer kommunen och SLU Götala upp längs bäcken, så även jag.

Den ska även muddras, då botten till stora delar är igenslammat. Möte om detta blir senare i vår.

Jag tittade på Tempelbacken - den fornminnesplats i Götala där många fester har hållits i tusentals år, från madet som en gång i tiden var farbar med båt.

Lustigt nog hittade jag under samma eftermiddag även läroverksadjunkten och samlaren Andreas Nilssons (1832-1904) gravsten, helgad åt enslingen och fornforskaren, på den Gamla kyrkogården i Skara.

Han hade deltagit på festen som hölls av Svenska Fornminnesföreningen på Tempelbacken i Götala 1883.

På gravstenen står det bland annat:
”Forntids forskning för framtids minne gaf åt enslingen äradt namn.”

Egentligen var jag där för att leta efter Finska krigets hjälte - finlandssvensken Gustaf Magnus Adlercreutzs (1775-1845) gravsten, därunder han (bild föreställande honom, syns ovan) ligger med sin fru och dotter. Han var med sin familj bosatt på kungsgården Götala i ett kvarts sekel. Jag hittade den (gravstenen alltså) och många andra fina gravstenar, flera tillhörande officerare vid regementena i Skaraborg.

 

I måndags hade vi årsmöte med Fornminnesföreningen i Göteborg, i samband med detta hade jag ett samtal med min handledare Elisabeth Arwill-Nordbladh i ämnet arkeologi. Mitt senaste examensarbete vill jag ska få ett nytt ämnesval med inriktning på Götala och vad är inte mer aktuellt nu när Skara stift fyller 1000 år och ska firas den 28-30 augusti 2014? Min forskning skulle beröra Götala på alla plan i samband med millenniet; Götala kontra Skara och Järnsyssla/Brunsbo; Götalas geografiska avgränsning; tidigmedeltida kyrkan i en socken eller vid en gård; innebar flytten 1014 att alltinget i Götala hade lämnat hedendomen för kristendomen och alltingets mark överfördes med tiden till domkyrkan och biskopsstolen; låg biskopens bostad och kyrka vid fornlämningsplatsen Götala kyrka; hur såg madet vid Tempelbacken ut; fornminnen i Götala; jämföra Stora Vadet med andra vadplatser angående fornminnen med mera; vad är myt och vad är sanning om Götala, varifrån kommer eventuella myterna ifrån och hur har de firats och uppmärksammats; Tempelbackens betydelse som helgad plats för fornsed, arkeologer och liknande; Götala som kungsgård, översteboställe, byggnation och rekonstruktion enligt försäkringsbrev med mera; nyinventering och eventuell inmätning av fornminnen och forna torp. Perspektiven är många. Jag ska skriva en ny studieplan med fördjupade frågeställningar angående Götala och sända till Elisabeth. Igår var jag på torpet Stora Vadet och fortsatte röjningsarbetet, nu är slånträden på storhögen så få att jag kan räkna dem till under femtio till antal, nog omkring fyrtio. Buskaget ser ut som en välvårdad skogsdunge. Den kan jag avverka successivt under våren, nu när värmen snart kommer, ska jag börja med återställa torvboden, blir trevligt.

 

 

---

I samband med att jag torsdagen den 14 mars 2013 i min och min sambos nya torp vid kungsgården Götala träffade tvenne representanter från Lanna egendom, som bedriver jord- och skogsbruket på tre SLU-gårdar i Lidköpings och Skara kommun; Lanna, Götala och Brogården, var jag ute på en vinterpromenad.

Det är fredagseftermiddag i Kortedala, jag läser i Nancy Nykvists Återblick. Hon berättar om sin mors kusin Axel Larsson från Amerika, som vid 46 års ålder återvänder till Skara för ett besök, efter 22 års frånvaro. Axel bodde på Stora Vadet och under denna tid så fyllde Kalle Billing 50 år, så Fredrik Edström från Lilla Vadet (1) och amerikafararen Axel skulle gå dit. Nykvist berättar:

”De gick över markera (sic) det vill säga genom Götala beteshage upp till halla (2) så in i nästa hage. I den fanns ett område som var sankt och där var en spång att gå över på. Det var i närheten av Motviljet.

En bit sydväst därom var Trädgårdstorp. (3) Där hade den gamla stenumsvägen kommit förr. Det var på den tiden som vägen gick genom Götala allé och delade sig strax före gården, en del av vägen gick då fram till huvudbyggnaden och stenumsvägen svängde av mot Trädgårdstorp gick upp mot Hästhagen och därifrån vidare mot Skinntorp. Där Skinntorps mark började kantades vägen av präktiga stenmurar. Ungefär vid Hultet kom den gamla vägen ut på nuvarande stenumsvägen som anlades 1919. Men som sagt var, de skulle till Billings i Skinntorp.

Det var nog så att Axel skulle klä ut sig, han lånade av morfars kläder. Men det bar sig så illa att när han skulle passera stängseltråden vid våran lada så rev han sönder, jag tror att det var byxorna, så han fick vända om in och byta till sina egna kläder.” (4)

Anledningen till detta intresse för Markera är att finns som sagt den äldsta kända vägen till vadstället vid det forna Götalamadet och där kommer jag att vandra mycket framöver, som under Nancy Nykvists dagar på Stora Vadet.

Jag har tillsammans med min sambo valt att från och med den 1 april 2013 att hyra ett av torpen vid kungsgården, möjligt tack vare mina goda grannar på Mellangården i Götala.

Ja, likt Barnen i Bullerbyn finns Norr-, Mellan- och Södergården i Götala, blir för övrigt våra närmaste grannar tillsammans med torpet Motviljet vid kungsgården.

Ja, över Markera är det inte långt mellan Stora Vadet och kungsgårdens boningshus. Detta innebär att vi har någonstans att bo, medan kulturmarksprojektet på Stora Vadet fortsätter, där jag igår i det vackraste vårväder under fem timmars tid röjde upp i slånbuskaget, omkring 2000 liter slykvistar fördes bort.

Jag högg även ned några större slånträd och snickrade lite på brygghuset.

1) RAÄ Skara 89:1. Bebyggelselämningar, sentida torpställe, inom ett område av ca 60 x 35 m (Ö-V), bestående av 1 husgrund med spisröse och 1 jordkällare. År 1984 beväxt med bl a fruktträd på svagt södersluttande moränmark i hag- och betesmark.

2) RAÄ Skara 84:1. Bebyggelselämningar, sentida torpställe, inom en yta av ca 75 x 40 m (VNV-ÖSÖ), bestående av 1 husgrund med spismursrest och röjda markytor. År 1984 beväxt med 3 fruktträd. Halla är belägen på lätt kuperad moränmark med berg i dagen i hag- och betesmark.

3) RAÄ Skara 71:1. Bebyggelselämningar, sentida torpställe, inom ett område av ca 90 x 80 m (Ö-V), bestående av 1 grund efter boningshus, 1 jordkällargrund, 1 uthusgrund samt odlingsrösen. År 1984 beväxt med ekar och rönnar. Trädgårdstorp är belägen i lätt kuperad, stenig moränmark i hag- och betesmark.

4) Nykvist, Nancy, Återblick. Skara 1997:24.

Första helgen i mars 2013 blev sagofigurerna levande, upplevde det personligen både i Götala och i Karlskrona. Inte möjligt tänker läsaren, men minns Nils Holgerssons underbara resa, då han som pyssling får på ryggen av en gås får resa genom hela Sverige och i Karlskrona träffa både bronskarlen Karl XI och den finländske träkarlen Rosenbom livs levande.

Den siste ”en gång i tiden högbåtsman på linjeskeppet Dristigheten, efter slutad krigstjänst kyrkvaktare vid Amiralitetskyrkan, på sistone skuren i trä och utställd på kyrkogården som fattigbössa.”

 

Så fick jag också uppleva dem vid besök i örlogsstaden, Karl XI livligt berättande om sina dagar i Götala, då han 1685 mönstrade sitt Västgöta regemente till häst vid kungsgården.

Sagofigurer och statyer blir bara verkliga nattetid, ty för när solen rann upp försvunno både bronskarl och träkarl med detsamma, som om de hade varit gjorda av dimmor.

Dagtid blir de lika stela som brons, torkat trä eller keramik, man har svårt att tro att de gömmer levande själar inombords, men så är fallet.

Stora Vadet har också sina pysslingar och gårdstomtar, vaktande torpet och forngravarna, skötande trädgårdsland och fågelliv.

Inte ofta man får se dem, men tittar man noga kan deras konturer synas vid någon trädrot där de har slagit bo.

Tomtarna i Götala är en skuggtorpare med övernaturliga krafter som vakar och ser till att gården har lycka med sig. De visar sig ogärna, oftast ser man bara spåren efter dem.

Dock vid sammankomst uppträder de som en äldre man eller kvinna och mindre än människor (exakt hur liten varierar), ofta med vitt skägg och hår, gråa kläder och luva.

Det var viktigt att hålla sig väl med dem och inte förarga dem på något sätt.

Tomtarna har såsom bronskarlen i Nils Holgerssons underbara resa ett vresigt temperament och kan hämnas om man exempelvis missköter torpet eller behandlar dem respektlöst.

Om man visar respekt och ställer fram lite mat, blir de tillgivna och torpet troget.

… så för säkerhets skull, krama nästa stenpelare, man kan aldrig veta… kanske den som Karl XI sätter fart*…

 

*) ”… Vad har den där långläppen här att göra? sade pojken till sist. Han hade aldrig själv känt sig så liten och ömklig som den kvällen. Han försökte krya upp sig med att säga ett käckt ord. Sedan tänkte han inte mer på statyn, utan slog in på en bred gata, som ledde neråt sjön.

Men pojken hade inte gått långt, förrän han hörde, att någon kom efter honom. Det gick någon bakom honom, som stampade mot stenläggningen med tunga fötter och stötte mot marken med en skodd käpp. Det lät, som om själva den stora bronskarlen uppe på torget hade givit sig ut på vandring.

Pojken lyssnade efter stegen, medan han sprang neråt gatan, och allt säkrare blev han, att det var bronskarlen. Marken skalv, och husen skakade. Det kunde inte vara någon annan än han, som gick så tungt, och pojken blev rädd, när han tänkte på vad han nyss hade sagt åt honom. Han vågade inte vända huvudet för att se efter om det verkligen var han…”

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige är en roman av Selma Lagerlöf, utgiven i två delar 1906-1907.

 

Nancy Nykvist berättar i sin bok Återblick om hur torpstället besiktades senhösten 1982 av antikvarie Eva Björkman och med kulturnämndens representant P. H. Fornander som medhjälpare*, landsantikvarie Ulf Erik Hagberg har undertecknat besiktningen, som lyder enligt följande:

”Stora Vadet (Va´t, tidigare Taskevad) har tidigare varit torpställe under Götala. Namnet kommer av vadstället som funnits över bäcken strax norr om torpet. I området finns flera fornlämningar i form av högar, en ligger på fastigheten mellan boningshuset och bäcken. Stället är beläget på en mindre höjd, omgivet av ett öppet kulturlandskap.

Boningshuset är timrat med utknutar och klätt med faluröd lockpanel av äldre slag. Taket är täckt med tegel över en äldre takbeläggning av halm och torv. De breda vindskivorna är typiska för halm- och torvtak.

Stugan har kraftig ryggås. Spår av målarfärg på ryggås och sparrar visar att den tidigare varit öppen upp till ryggåsen.

Byggnaden har parstugeplan med ett rum på vardera sidan om farstun och kök bakom farstun. Det vänstra rummet är störst medan rummet till höger tidigare varit bod och nu avdelat med förrådsutrymme åt baksidan.

Fram till 1899 fanns i det vänstra rummet en stor mur med bakugn. Denna togs då bort och ett särskilt kök med järnspis inreddes i det gamla bryggköket (grovkök) innanför farstun. På 1940-talet ersattes sekelskiftets spis i rummet av en nyare öppen spis.

Fönstren är bytta mot tvåluftsfönster utan spröjs och även ytterdörren är av senare datum.”

Nancy Nykvist berättar att i sammanfattningen står bl a: ”Stora Vadet utgör en tilltalande gårdsbildning som förutom boningshuset omfattar en äldre ladugård, jordkällare och ett par smärre uthus. Stället omgärdas av stengärdsgårdar och kring huset står fruktträd.”

Skrivelsen avslutas, enligt Nancy Nykvist, med: ”Helhetsmiljön och det omgivande kulturlandskapet är intressant och tilltalande ur kulturhistorisk synvinkel, och därför värd att vårda och bevara.”

*) Nykvist, Nancy, Återblick. Skara 1997:22f.

Fotografierna från Stora Vadet är tagna av Eva Björkman, den 11 november 1982, och finns att beskåda i Skaraborgsrummet på Västergötlands museum i Skara, i bildboxen för forna Skara landsförsamling.

Kungsgården Götala är ju numera försöksgård för Sveriges lantbruksuniversitet i Skara, ett av flera projekt som drivs av SLU och en bidragande orsak till att markerna i Götala är öppna, genom jordbruket och kreaturshållningen på försöksgården. Därför var nyheterna i Skaraborgs länstidning den 21 februari 2013 chockerande, då det i den stod att SLU Skara ska upphöra som utbildningsort i och med vårterminen 2015.

Jag hade hört nyheten redan på TV kvällen innan och läst en kort notis i GP morgonen därpå, mer klart blev då jag satt på Blombacka Hembageri under torsdagsmorgonen. Gubbarna i Skara, däribland den riksbekante Bert Karlsson, hade som brukligt frukostmöte på konditoriet och diskuterade ämnet livligt.

SLU Skara har i dag ca 300 studenter och 120 anställda i Skara. Utbildningar som har en hög kvalitet finns inom djurskydd, etologi, djurskötsel, samt för utbildning för veterinärer med mera. Denna utbildning ska upphöra av centraliseringsskäl. Det finns stora risker att närheten till livsmedelsproduktionen och den varierade djurhållning som finns i Västsverige går förlorad, även onsdagens nedläggningsbeslut inte direkt berör forskningsprojekten i Skara med ett 80-90 tjänster, såsom försöksgården i Götala, men i förlängningen kan det leda dit och det tycker jag är upprörande. Inte nog med att Skara skulle försvinna som studentort, även 30-40 av de 120 tjänsterna i SLU Skara skulle försvinna. Hotet hänger tungt över skolstaden Skara, men ännu är det inte försent att riva upp beslutet eller i värsta fall kompensera Skara. Dock hoppas jag att kommunen, Kommunalförbundet Skaraborg, den politiska ledningen i länet Västra Götaland, och landshövdingen men även på ministernivå jobbar flitigt det för att SLU Skara ska vara kvar i Västsverige.

Mitt kulturmarksprojekt fortsatte vidare, under min promenade till Stora Vadet såg jag att Skara och Götala inte alls hade den barmark som jag lämnade i Göteborg på torsdagsmorgonen, men vägarna var väl sandade, vilket är bra, då även äldre vågar sig ut på gång- och cykelvägarna. Det var skare eller skarsnö då jag kom till Lilla Vadet, blev tydliga spår efter mig på väg över Vát. Väl där fanns en hel del djurspår.

Jag tände en eld, som jag höll igång under min fyra timmars vistelse på torpet.

Jag värmde vid glöden, men även grillade svensk lammkorv på gallret.

Mestadels jobbade jag vidare med slyröjningen på storhögen.

Bortforslandet och itusågandet av slyn tar mer tid än själva nedsågandet.

Ett trivsamt jobb, där jag ges tid att fundera och höra på fåglarnas ljud.

I landsortsbussen tillbaka till Skara var det en hel del flyktingar och skolelever.  De förra bor på Bert Karlssons flyktingförläggning på Stora Ekebergs forna sanatorium mellan Götala och Axvall. I Skara åt jag lunch i stationsområdet, som brukligt. Sedan tillbringade jag resterande eftermiddagen på Västergötlands museum, där jag tittade på två spännande vandringsutställningar och forskade i Skaraborgsrummet, där den vänliga arkivarien hjälpte mig med artikel- och bildletande. Jag fick bland annat tillgång till flera bilder från en antikvarisk dokumentation från Västergötlands museums sida av torpet Stora Vát anno 1982, men till denna i en senare blogg. Nedan en artikel om "Bautastenen vid Lilla Vadet", i Skara Tidning, den 19 november 1947. Bautastenen torde vara den som står upprest i Vasahage och som jag skrev om i bloggen Bautastenarna i Vasahage, i april 2012.

Ibland blir man alldeles rådlös… sitter här med ett gediget material om ting, som jag skulle vilja applicera på Götala och Alla Götars Ting, efter ett nyligen gjort besök på Island med intryck från bland annat Tingvalla, nationalmuseum, arkeologiska platser och liknande, känner jag att det nog får vänta…

Samtidigt märker jag också, bland annat efter ett givande samtal med min arkeologivän Jennica Einebrant Svensson under en tur till Snorre Sturlassons Reykholt, att det finns ett ganska stort glapp i den vikingatida forskningen, att den bedrivs för fullt i och i samarbete emellan de länder som angränsar till Atlanten, men utan svensk inblandning.

Min uppfattning är att det inte riktigt är rumsrent i vetenskapliga kretsar i Sverige att bedriva forskning med inriktning på vikingatiden. Det gör att man missar flera spännande projekt som Thing Project - Discover the Viking Cradle of Democracy, där Gulatinget i Norge, Tingvalla på Island, Tinganes på Färöarna, Tingwall på Shetlandsöarna, Tingwall på Orkneyöarna, Dingwall i Skottland, Tynwald Hill på Isle of Man, vars bok Things in the Viking world, redigerad av Olwyn Owen och utgiven på Shetlandsöarna 2012, inköptes av mig på ett informationscentrum i Tingvalla på Island. De och vi skulle ha mycket att lära av varandra, se vidare deras webbsida http://www.thingsites.com/index .

I Sverige var det inte brukligt att kalla alltingsplatserna på liknande sätt som i Atlanten, det enda som uttryckligen kallades för allting var det gotländska Gutnaltinget i Roma, medan exempelvis Jämtarnas ting på Frösön i Storsjön i Jämtland kallades för Jamtamot ("jämtarnas möte"). Sedan är det nog bara en grundlig arkeologisk undersökning kan verifiera eller falsifiera ifall Alla Götars Ting låg i Götala, som traditionen vill placera alltinget för västgötarnas lagsaga.

Det är lite märkligt hur liten plats den västsvenska vikingatiden får i den atlantiska kontexten, då Västergötland och dagens Bohuslän (fordom i norsk tappning) kulturutbyte till stora delar var riktade västerut.

Exempelvis var Islands upptäckare av svensk härkomst, enligt Landnamsboken som beskriver Islands kolonisering. Han hette Gardar Svavarsson och kallade ön för Gardarsholm. Gardar ägde jordagods på Själland i Danmark och var gift med en kvinna från Hebriderna. Vid en resa dit på 860-talet, med avsikt att lyfta arvet efter sin svärfar, råkade Gardar ut för en storm i Pentland Firth. Stormen drev hans skepp långt västerut i havet, tills han nådde Islands östkust. Han kringseglade det nya landet, och fann att det var en ö. Gardar landsteg därefter på nordkusten, vid det inre av havsbukten Skjálfandi. Han byggde sig där ett hus och övervintrade. Platsen kallas allt sedan dess för Husavik. Nästa sommar seglade Gardar bort. Vid hemkomsten prisade han det nya landet mycket och kallade det Gardarsholm. Gardars ofrivilliga upptäcktsfärd inträffade sannolikt mellan åren 860 och 865. Man känner inte till något om hans senare öden.*

Floke Vilgerdsson, även Korp-Floke, följde i Gardar Svavarssons segelspår och var en av de första nordbor som kom till Island. Han var född i Norge och beskrivs i Landnamsboken som en stor viking. Under 860-talet seglade Floke, tillsammans med Torulf, Herjulf och Faxe, från Shetlandsöarna mot Island och med sig hade han tre korpar. Efter en dags seglats släppte han lös den första korpen, som flög akterut tillbaka till Shetlandsöarna. Dagen efter släppte han lös den andra fågeln, som stannade kvar ombord. Ytterligare en dag senare släppte han den tredje fågeln, som flög framåt och visade Floke vägen till Island.

Floke ska dessutom ha varit den som gav ön namnet Island, när han såg drivis proppa igen fjordarna på Västlandet, istället för det tidigare Gardarsholm efter Gardar Svavarsson.

I alla fall kom man under landnamstiden fram till 930 att helt kolonisera den tidigare obebodda ön, det skedde en kraftig invandring till ön, främst från Norge men också av nordbor från tidigare koloniserade områden i Skottland, England och Irland.

Oavsett varifrån så var man av ett folk som höll ting för att lösa tvister och för att mötas, såsom även västgötarna enligt traditionen gjorde i Götala. I isländska Tingvalla samlades alltinget från 930 e Kr till 1798, en plats vars tilldragelser kan lära Götalaforskaren mycket om vad som skedde vid nuvarande dalgången kring Götalabäcken och Stora Vadet för ett millennium sedan. I litteraturen har Tingvalla (Þingvellir på isländska) skildrats bland annat av konstnären och författaren Albert Engström (1869-1940) i dennes reseskildring Åt Häcklefjäll, vilken utom 1913, men utspelade sig två år tidigare:

”Framför oss låg Þingvellir. I söder blånade Þingvallavatns vidsträckta yta, kyrkan lyste vit och bergen på andra sidan sjön stodo gröna och violetta mot söderhimlen… Här är klassisk mark, här är ett heligt rum, här var Islands hjärtpunkt under nära 900 år. Här har skipats lag, kämpats, lekts och druckits av alla de män, vilkas bedrifter gått till eftervärlden i sagor som komma varje rätt nordbos kinder att glöda. Du invänder att dessa hjältar voro barbarer, våldsmän, slagskämpar. Vad skall jag svara? Men tiden var de stora känslornas, de vilda passionernas, farans och dådens tid. När Egil Skallagrimsson funnit sin drunknade älsklingssons lik, lade han det framför sig på hästen och red till sin fars gravhög för att öppna den åt sonen. Sagan berättar att intet ord kom över hans läppar, medan graven öppnades, men hans tätt åtsittande kläder brusto. Kalla gärna denna sorg primitiv, kalla berättelsen saga, men jag vill tro den och förstå den.

Denna lava har trampats av Njáll och Gunnarr från Hliðarenði, två av sagornas största gestalter. Där borta på Öxarárholmr utkämpades envigen, det sista lagliga mellan skalderna Gunnlaug Ormstunga och Hrafn och holmgången gällde den sköna Helga från Borg. Alla som druckit av Suttungsmjödet, alla av genus irritabile vatum – komma förr eller senare i strid om kvinnor, men nu är envig mellan skalder bortlagt, nu skrivas nyckelromaner i stället. Var tid har sin sed.

Hit har den väldige Skarphedinn ridit i sin fars följe, här har Snorri Sturluson smitt ränker och resterna efter Snorri goðis boda kan du ännu se på sluttningen vid Almannagjá. Och Vigaglum och Bark digre, Torsten Torskbit, Torgrim Näsa, Torgeir Smörring, Mård Giga – alla de gamla sagofigurerna ha nött hraunet på Þingvellir.

Där under Almannagjás östra vägg måste det riktiga Lagberget vara, från vilket Lagsagomannen uppläste lag, kungörelser och domstolsbeslut.

Och här strax i närheten har Lagrättan haft sin krets av bänkar med platser för de 39 godarna plus de nio tilläggsmännen och bisittarna – 144 vederhäftiga storbönder, av vilka många voro vikingar och hade hämtat sig hustrur bland Irlands konungadöttrar.

En stor del av Islands befolkning samlades vid Alltinget. Man red dit med kvinnor och barn och stort följe, vilket ofta var nödvändigt, ty det kunde hända, att någon till tinget instämd vederdeloman lade sig i bakhåll och började strid. Snorri Goði red en gång till tings med ett följe av 600 man.

Det hela fick karaktär av folkfest, marknad om man så vill, och man satte en ära i att infinna sig så praktfullt utstyrd som möjligt. Dåtidens kvinnor voro lika nutidens i stort sett, och man kan förstå att de begagnade tillfället att söka överglänsa varandra. Man inser att Alltinget var årets största händelse, då man vet att resan dit för östlänningarna tog 14 dagar. 14 dagar dit, 14 dagar där och 14 dagar hem – 6 veckor.

De flesta spåren av bodar finnas väster om Öxará, men en stor del av tingsvallen måste ha tagits i anspråk för att härbärgera allt folket. Inne i Almannagjá finnas också tydliga spår efter bostäder. På senare tider måste man även ha använt tält. Hästarna som voro legio fingo beta på allmänningarna i närheten. De som skötte det hela ha emellertid varit organisatörer av första rang…

Ty det hände mycket på Þingvellir. Där uppgjordes de flesta mellanhavanden och att uppgörelserna voro allvarsamma, inser man då man vet att isländarna hyllade en levnadskonst som tar sig ett klart uttryck i Egils dikt, där han är tacksam mot Odin, som åt honom

den goda
gåvan förlänat

att osäker vän
till ovän göra.”

Ska torsdagen den 21:e i denna månad åka till Stora Vadet i Götala för att fortsätta mitt kulturmarksprojekt, med lite större perspektiv än före min Islandsresa.

*) Gardar Svavarssons son Uni utvandrade själv till Island. Där genomförde Uni ett misslyckat försök att vinna Island för Norges kung men med sig själv som jarl över ön. Sonen Uni dödades dock av lokala bönder som redan hunnit bosätta sig på ön. Uni hann dock få en egen son, Hróar, innan han dog.

Denne Hróar nämns i sin tur i bland annat Njáls saga såsom gode – alltså präst inom asatron – i samhället Tunga i Norge. Hróar bråkade med andra män; han utmanades vid två tillfällen på strid och segrade i bägge striderna. Hróars fru Arngvuthur var syster till Gunnar Hámundarson, en av hjältarna i Njáls saga.

Af snökristaller klara
     står fältet prydt;

om några veckor endast
     är allt förbytt.

I glittren emot solen
     och fröjden er;

snart sjunken I som tårar
     i jorden ner.

I, vinterns vackra blomster,
     snart vissnen I,

men utaf edra tårar
     skall blommor bli.

Om några veckor endast
     är allt förbytt:

af vårens väna blomster
     står fältet prydt.

Vinterdikt av Karl Alfred Melin (1849 - 1919). Bilder från Götala 2013-01-21, tagna av Harri Blomberg, en månad efter vintersolståndet.

I lördags tog jag med Kenneth Camporedondo på hans första resa till Skara och Götala. Hemma i Kortedala har vi pratat en hel del om torpet Stora Vadet, så det var roligt att åka tillsammans till Västergötlands centralbygd.

I Skara besökte vi domkyrkan, loppisen och Blombacka hembageri innan vi tog en taxi till grinden vid Lilla Vadet.

Efter en rundtur på markerna flyttade vi en hel del plank, inför renoveringen av torvboden. Jag ska återanvända material.

Därefter högg och sågade vi rent 10 kvadratmeter med slånsly vid storhögen.

Innan vi fortsatte ut på Markerna i Götala, eldade vi upp all emballage som vi hade skyddat porslinet vi medtog oss från Göteborg. Det blev en rejäl brasa.

Kenneths introduktionsresa innebar givetvis ett besök vid forngravar, kungsgården och Tempelbacken i Götala.

I Skara fikade vi på Nockes Café, innan vi for till Herrljunga för en thai-middag, där även våra vägar skiljdes för dagen. Han for till Uddevalla och jag till Göteborg.

Årets första besök i Götala och Skara blev mycket trivsam. Det var puderlätt snö och ställvis januariljus från en blek sol. Jag fortsatte med slyröjningen av storhögen, allt mindre slån återstår.

Några större slånträd lät jag stå kvar avklädda från taggar, funderar på att göra informationsskyltar av dem.

På den existerande satte jag upp ny information om vårens projekt på torpet.

Därefter inspekterade jag torvboden, dokumenterade byggnaden och funderade över renoveringsingrepp, röjde även omkring huset. Av den tid som återstod, röjde jag upp längs den östligaste stenmuren. Jag ser fram emot en ny säsong av arbete på Stora Vadet, men även få mottaga gäster för att tillsammans med dem få uppleva kulturmark, när den är som bäst.

Inne i Skara blev det både mat och fika, samt besök på loppis och stifts- och landsbibliotek. Lika givande som vanligt, fick via bibliotekariens försorg ytterligare information om Götala, som jag kan nysta vidare igenom.

Strax intill den gamla mangårdsbyggnaden, vid nordöstra stugknuten, på torpstället Stora Vadet i Götala, finns en torvbod. Den har ursprungligen fungerat som förvaringsplats för bränntorv, upptagen vid torparnas mosse på Götala mark. Den rätten upphörde senast under mellankrigstiden och boden kom istället att senare utnyttjas som sommarhus, bland annat som övernattningsstuga för besökande gäster, efter att golv hade lagts in i densamma. Långt in i efterkrigstiden vårstädades den och därmed inleddes sommarperioden. (1)

Boden är i förhållandevis gott skick, så bortsett från smärre nödvändiga reparationer av tegeltaket, samt utbyte av vissa väggbrädor, ska endast den endast ommålas. Reparationsarbetena ska göras redan denna vinter och ommålning av fasaden med slamfärg ska ske så fort väderleken tillåter.

Framtida bruk av byggnaden är ännu inte fastställd, men verktygs- alternativt vedbod är möjlig. (2)

1) Den svartvita bilden av torvboden intill boningshuset på Stora Vadet i Götala, är ett beskuret fotografi ur Nancy Nykvists bok Återblick, Skara 1997:18. Färgbilden är ett beskuret fotografi med torvboden synlig bakom boningshuset, fotograferad 1982 av Georg Svantesson på Västergötlands museum och tillgängligt via Västarvets fotodatabas.

2) Två sista färgbilderna av torvboden är tagna av Harri Blomberg i januari respektive november 2012.

En av Finska krigets hjältar – finlandssvensken Gustaf Magnus Adlercreutz (1775-1845), lillebror till den omsjungne Adlercreutz i Fänrik Ståls sägner, bodde alltsedan början av 1810-talet fram till mitten av 1830-talet på överstebostället Götala utanför Skara. Här levde familjen i åtminstone i ett kvarts sekel, men kom sedan få sin fasta punkt på Läckö slott och kungsgård, som hade varit släkten Adlercreutz förläning alltsedan 1810, då det gavs till baronen och greven Carl Johan Adlercreutz (1757-1815), för sina insatser för fäderneslandet. 

Den senare var segrare vid Siikajoki, Lappo och Alavo med flera ställen, för vilken sistnämnde batalj han blev upphöjd till friherrestånd; samt bidrog huvudsakligen till statskuppen den 13 mars 1809; tillsammans med sex andra, varav Gustaf Magnus Adlercreutz var en av dessa.

Tillsammans hade de två bröderna Adlercreutz stridit alltsedan vårvintern i Finland 1808, där Gustaf Magnus Adlercreutz blev själv sårad, fick en svår blessyr i halsen i slaget vid Revolaks vid Siikajoki älv.

Storebrodern Carl Johan Adlercreutz erhöll 1810, såsom ett vedermäle av Riksens Ständer, Läckö kungsgård i förläning under femtio år för sig och efterkommande, vilken kungsgård han lät ge namnet Sijkajocki, efter vad han ansåg vara sin största seger, även om han tillsammans med sin bror var med att krossa Napoleon 1813 i slag som Dennewitz och Leipzig och erövrade Norge 1814.

Gustaf Magnus Adlercreutz kom att överta förläningsrättigheten och förvaltade Läckö 1819-1828, vid sidan av sitt innehav av överstebostället Götala. Sistnämnda år sålde han förläningen Läckö till svärsonen kapten Carl Rudenschöld (1795-1864), som hade gift sig med den äldsta dottern hösten 1826. Carl Rudenschöld innehade Läckö 1828-1860 och vars arrende togs över av Gustaf Magnus Adlercreutz barnbarn Axel Rudenschöld under åren 1860-1914. Själva slottet undantogs från resten av egendomen vid den senares tillträde 1860 och har därefter förvaltats av Kungliga Överintendentsämbetet och dess efterföljare.

Läckö och Götala går hand i hand i Gustaf Magnus Adlercreutz senare del av livet, därför går inte att utlämna den ena platsen och nämna den andra. Lika lite verkar det att gå och berätta om den ena brodern och inte den andra, så för att förstå Gustaf Magnus Adlercreutz en aning bättre ges här lite levnads- och släkthistorik.

Han föddes på Kiala gård i Borgå den 7 februari 1775 och var son till en sergeant med kornetts avsked vid Nylands dragonregemente i södra Finland, som hette Thomas Adlercreutz (1733-1796) och dennes hustru Hedvig Catharina Barthels (1736-1804). Gustaf Magnus Adlercreutz hade två bröder och tre systrar. Den äldste – Carl Johan – är redan omtalad, medan den nästäldste vid namn Thomas Henric Adlercreutz (1760-1827), levde hela sitt liv i Finland, blev överstelöjtnant och var knuten till Tavastehus Jägarebataljon.

I Post- och Inrikes Tidningar, torsdagen den 13 mars 1834, sidan 4, kan man läsa en annons där Gustaf Magnus Adlercreutz meddelar att eventuella fordringsägare gentemot hans döde bror Thomas 24-årige son Carl Thomas Otto Adlercreutz (född 1810), ska rikta sig med fordringarna till Gustaf Magnus Adlercreutz under adressen ”Skara och Göthala”:

”Under den 19 sistl. Febr Kongl. Maj:ts och Rikets HofrRätt öfwer Skåne och Blekinge, efter derom ansökning af Underlöjtnanten wid Wendes Kongl. Artilleri-Regemente, Carl Thomas Otto Adlercreutz, ställt honom under dess Farbroders, General-Majoren m. m. Adlercreutz , förmynderskap.

I anledning av förestående, anhåller jag, att alla de, som med ofwanbemälte k. Brorson hafwa oafgjorda penningaffärer, behagade, inom nästk. Juli månads utgång, derom wända sig till mig, under adress: Skara och Göthala.    G. Adlercreutz.”

Två systrar blev kvar i Finland, medan en tredje dog i Mariestad. Själv gifte sig Gustaf Magnus Adlercreutz luciadagen 1805 på Sveaborg, med Margareta Elisabet Charlotta Arbin på hennes 27-årsdag. Strax innan hon skulle fylla 58 år gammal, den 27 november 1836, dog hon på Götala kungsgård. Endast två månader och fyra dagar efter att man hade haft ett stort bröllop på överstebostället Götala mellan Henrietta Carolina Mathilda Adlercreutz (1816-1840) och kaptenen vid Bohus läns regemente Georg Arsenius. Gustaf Magnus Adlercreutz hann uppleva födslar, bröllop och dödsfall i Götala. Fem barn kom till jorden och den mest kände av dem var justitiestatsministern Axel Gustaf Adlercreutz, som föddes den 2 mars 1821 på Götala kungsgård och dog den 20 maj 1880 i Stockholm.

Gustaf Magnus Adlercreutz dog högsommardagen den 19 juli 1845 på Läckö kungsgård hos sin dotter och svärson, hustrun hade han förlorat nio år tidigare och överstebostället Götala torde ha övergått till en ny chef för Västgöta regemente, men likt sin broder som fick en egen dikt* i Fänriks Ståls sägner mindes han nog sina goda kampanjer under det Finska kriget 1808-1809, samt fälttåget i Tyskland och Norge 1813 och 1814.

Finland stod nog honom fortfarande nära de sista levnadsdagarna på kungsgården Siikajoki på Kållandsö i Västergötland. De livliga kontakterna fortsatte mellan de två rikshälfterna Sverige-Finland efter skilsmässan, vilket framgår av en tidningsannons av hans hand. Den hittas i Post- och Inrikes Tidningar, måndagen den 10 oktober 1825, sidan 4:

”Under d. 29. Sistl. Maj har Bergsrådet Hr Johan Solitander E:son i Borgå uthändigat en anwisning stor R:dr 666: 32 S. B:co, att af Hrr J.C. A. Scharp i Stockholm utbetalas till Majoren A. E. Bove, som samma anwisning på mig transporterat, och per posto ifrån Finland under d. 5 sistl. Junii skall öfwersändt, men hwilken aldrig mig tillhanda kommit; och då den således endera gått alldeles förlorad, eller i orätta händer fallit, så warder den härmed till all kraft och werkan dödad. Götala d. 29 Sept. 1825.   G. Adlercreutz (Sigill)”

*) Adlercreutz heter den sjuttonde och sista dikten i andra samlingen, från 1860, ur Johan Ludvig Runebergs (1804–1877) nationalepos Fänrik Ståls sägner. Titelpersonen är dåvarande generaladjutanten Carl Johan Adlercreutz. Den finns att läsa på http://sv.wikisource.org/wiki/Adlercreutz