Götala

Söder om torpet Motviljet går en stig till en plats som på moderna kartor heter Skogalyckan, men så sent som på en lantmäterikarta från år 1892 hette Halla hage (Hallahage) och är ett forna torp under kungsgården Götala med beteckningen RAÄ Skara 72:1 i fornminnesregistret.* Där hittas bebyggelselämningar som enligt inventeringen 1984 består av 1 husgrund, 1 jordkällargrund, 1 brunn, stenmurar och odlingsrösen. Beväxt med bok och andra lövträd, samt planterad gran.

 

Dessutom finns en fantastisk fin offersten med beteckningen RAÄ Skara 30:1 med älvkvarnsförekomst i ett utmärkande stenblock med måtten 7 x 2 x 2,2 meter. 15 (12) älvkvarnar (skålgropar) har varit inhuggna på blockets översida, på dess sydöstra del. Blocket har spruckit sönder och delats, så att 5 älvkvarnar finns i den del som rasat och ligger på marken, omedelbart sydöst om blocket.

 

Västergötlands museum har tre bilder utlagda i Västarvets digitala fotoarkiv, fotograferade av Georg Svantesson och på två av dem figurerar Claes Nyqvist vid skålgropsstenen i Halla hage i Götala 1964. Bilden utan person visar det nedrasade stenblocket med 5 skålgropar (älvkvarnar). En av dessa skålgropar är ca 15 x 10 cm stor och 3 cm djup.

*) På kartan från 1892 syns även torpet Enebacken nordöst om torpet Halla hage och torpet Trädgårdstorp sydväst om torpet Motviljet.

 

Äntligen har jag fått ordning på byggnaderna på Stora Vadet, den äldsta kända bilden (Nykvist, Nancy, Återblick. Skara 1997:18) som jag känner till av torpet visar ca 1900 från vänster:

1. torvbod

2. boningshus

3. gravhög (där jordkällaren senare byggs in i)

4. vedbod, sammanbyggd med vagnsskjulet

5. lada.

Strax till höger om ladan stod ladugården (se nedanstående bild, tagen av Sanfrid Welin på Västergötlands museum 1925, med torparen Johan Larsson i förgrunden) .

Vedboden med vidstående vagnsbod och ladugården är två byggnader som har försvunnit på torpet Stora Vadet under 1900-talet, medan ladan som byggdes av torparen Johan Larsson (1845-1929) – och som författarinnan Nancy Nykvists styvfar Gustaf tillförde garage och torrdass i seklets mitt, på varsin sida av byggnaden – ännu kvarstår och vilken vi i år har rustat upp. Jag trodde först att det var vedboden med vidstående vagnsbod, men där hade jag fel och vilken har klargjorts allt mer jag har vistats inne i ladan, men där finns föremål kvar från de rivna byggnaderna, vilket delvis har förvillat dess användning.

Nedan en bild från 1920-talet (Nykvist, Nancy, Återblick. Skara 1997:28) på ladan i förgrunden och med den rivna ladugården i bakgrunden, ner mot Götalabäcken i norr. Torparen Johan Larsson, med hustrun Anna Larsson provsitter en motorcykel.

 

Nej, inte går jag sysslolös när jag besöker Götala, på torpet Viljet har jag i dagarna två (16-17 juli 2013) arbetat med allt från att ha sått gurkfröer med förhoppning att i augusti-september kunna få några frilandsgurkor av typen druvgurka; skött om de gula lökarna och gräsmatta, till att underhålla cykeln, dessutom har jag tillfört vårt feriehem lite nya inredningsalster.

 

På torpet Stora Vadet har jag arbetat i vagnsboden med tillhörande garage, plockade bland annat fram en gammal väderkvarn, som jag åter ska sätta upp på tomten, efter en smärre reparation som behövs, röjde fram lite buskar och träd där det växer svarta och röda vinbär och bigarråer, alltså sötkörsbär. Det är alltså de som blommar så vackert. Skördade lite rabarber och bara njöt av vara ute i den vackra högsommarkvällen. Korna på SLU Götala är för tillfället stationerade i hagen närmast Stora Vadet, så jag hade gott sällskap därstädes.

 

Torparliv är inte allena arbete, jag har njutit av god mat, litteratur och bastu. Jag var även och tittade på de två torpruiner – RAÄ Skara 71:1 och RAÄ Skara 70:1 – lägenhetsbebyggelser som de heter på fackspråk och finns belägna alldeles väster om torpet Viljet och torpet Motviljet, spåren av dem finns kvar och så var jag och tittade på stensättningen RAÄ Skara 31:1, bortser man från att den delvis är bevuxen med höga träd, så är den mycket tydlig till sin karaktär. Inventeraren Sören Hultman som besökte den för 53 år sedan, tyckte att den var ”mycket vacker”. Den är rund, 11 m diam och 0,5 m h och belägen på en moränförhöjning, ligger bara 1 km söder om Tempelbacken i Götala. Vilken förövrigt den senare, är helt framrensad från högt gräs, fornvårdsarbetarna har gjort ett gott jobb!

 

I Skara hade jag tid att äta glass, skriva vykort och titta på förberedelser inför sommarteatern på Båtmanshusets innergård vid Skolgatan, där  Charlies teater ska spela Madicken av Astrid Lindgren och Resor med moster Augusta av Graham Green.

 

I Skara inhandlade jag nyttoföremål på City Gross och Jula, sedan vandrade jag till torpet Viljet och såg då jag passerade Tempelbacken i Götala, att man som bäst under dagarna röjer upp – ansar gräset med mera. Det värmer ett fornminnesälskande hjärta.

 

På torpet Stora Vadet målade jag färdigt trädgårdsmöblerna, klippte gräset på den gamla farvägen från bäckfåran upp till ladugården, längs stengärdesgårdarna. Utemöblerna blir riktigt trevliga att fika vid framledes, andra dagen – 8 juli – röjde jag upp lite vid björkarna och flyttade utemöblerna dit, så står de inte i vägen om vi kommer till Vát (Stora Vadet) med bil.

 

Sommartid är dagarna långa, så man hinner arbeta länge, till beskådan för Götalas alla tama och vilda djur, ty de beskådar en lika mycket som man beskådar dem. På Vát kan man även beskåda ålderdomliga TV-apparater, tiden lämnar oss alla, bakom och rusar vidare. Forngravar, tv-n och mänskor, alla är vi reliker, så även allfartsvägar såsom den på Vát, de blir forna dito med tiden, ty tiden hittar nya spår att rulla in på. Vårda och värna det forna… tycker jag. Ålderdom är hedersamt!

 

 

Trädgårdsmöbler på gamla torp, skiljer sig ganska mycket från dem som används i våra tiders soldyrkan. Utemöblerna på Stora Vadet torde vara från förra seklets mitt och gjorda för en utomhuskaffestund, kanske det även finns ett passande bord i ladugården, har inte ännu tittat efter. I alla fall har jag denna lördag, den 6 juli 2013 gjort mer än hälften av den renovering, som behövs för att göra dem brukbara och kanske nästa sommar kan pryda den berså av syren som finns vid entrén till själva bostadshuset (norr om byggnaden). Denna lövsal behöver ansas för att bli det trädgårdsrum av buskar eller träd, som är brukliga vid gamla torp och var mycket vanliga omkring 1900. Avslutande målning ska ske imorgon söndag, då jag även tänker klippa gräs, både på torpet Stora Vadet och torpet Viljet.

 

När den fyraårige pojken springer efter en på den gamla landsvägen i Götala och ropar vädjande ”Uncle”, för att han vill följa med på min vandring eller då han åter ropar ”Uncle” och sträcker upp händerna, för att jag ska hjälpa honom över en grind eller då Lilla Vadets kor närmar sig, känns det alldeles rätt att ha ett deltidsboende i Skara.

 

På många platser, såsom i min fäderne- och mödernestad Kristinestad i Österbotten, spelar de deltidsboende en stor roll i en bygds liv. Den rikliga semesterbosättningen ger liv åt Kristinestads gatubild speciellt under april-september samt större högtider. Själv har jag vid månadsskiftet juni-juli 2013 varit fem sammanhängande dagar i Götala och som mest har vi bott 10 personer i stugan, då besökande från Lysekil, Munkedal och Malmö har varit på besök.

 

Torpet Viljet i Götala har varit vår bas då vi har gjort Skara med Västergötlands museum med forntidsby, besök domkyrkans alla skrymslen och vrår från källare till torn, med en vaktmästare som vår underbara ciceron, samt ätit lunch på stán och varit på shopping på Jula och City Gross.

 

Dessutom åkte vi med två fullastade bilar för att roa oss på Skara sommarland, en nöjespark som trots mina förutfattade meningar gav mig en riktigt trevlig dag bland ånglok, vattenlekar och hisnande fartupplevelser. Att alla åkattraktioner ingår i entrépriset gör det verkligen prisvärt och sedan att man vinner stora chokladvinster med små insatser, gör inte saken mindre lustfull.

 

Tillsammans med min sambo, dennes syster och syskonbarn har vi även besett och upplevt flera västgötska sevärdheter som Läckö slott, Spikens fiskeläge, Nya stadens torg i Lidköping och Sparlösastenen.

 

Naturupplevelserna för en storstadsbo är påtagliga, njuter av dem i fulla drag och tillsammans med min duktige sambo slutförde vi bland annat målningen av den byggnad som jag kallar för ladugården på torpet Stora Vadet i Götala. När den byggdes fanns det en enorm ålderdomlig ladugård alldeles intill, men som är riven sedan decennier tillbaka (dock avfotograferad på 1920-talet), så denna ursprungliga vagnsbyggnad fick med tiden lite av en ladugårds funktion, även om jag är lite osäker på att djurhushållning har bedrivits i någon större grad, men det verkar finnas ett bås. På 1950-talet tillbyggdes även ett garage i den norra änden av huset. Tiden sätter alltid sina spår på bebodda platser. Framöver ska ladugården städas ur ordentligt, men funderar att använda en del av byggnaden som vedbod, medan torvboden vintertid kan användas till att husera utemöbler från 1950-talet, som jag har funnit på vinden i ladugården.

I Kungälv har vi inom Kungahällaprojektet diskuterat mycket om de norska kungarna som satt på kungsgården i dagens Ytterby fram till Sigurd Jorsalfarares tid, vilken under 1100-talets första hälft flyttade in med sin kungsgård till den tidigmedeltida stadsbildningen Kungahälla, vars stadsnamn hade hämtats från kungsgården som låg vid den stora hällen, där man har begravt folk alltsedan bronsåldern och vars gårdsgravfält är landskapets näststörsta förhistoriska begravningsplats.

 

En av de färgstarka norska kungarna som brukade bo kungsgården, medan den fortfarande låg i Ytterby var Magnus Barfot (1073-1103). År 1101 deltog Magnus Barfot i fredssamtalen som kung av Norge i trekungamötet i Kungahälla tillsammans med Inge den äldre från Sverige och Erik Ejegod från Danmark. Han gifte sig, som en bekräftelse på freden, med Margareta Fredkulla som var kung Inges dotter. Två år senare dog han den 24 augusti efter att ha fått en yxa i halsen under ett slag i Ulster på norra Irland.

Därmed var ett av resmålen på Irland givna, att finna Magnus Barfots grav på Irland, ty till skillnad mot sin föregångare Olav Kyrre (den fredlige) och efterkommande Sigurd Jorsalfarare blev han inte begravd i Norge.

Men vem var Magnus Barfot? Regionmuseet Down County Museum i Downpatrick i Nordirland ger en beskrivning och ger nordirländarnas syn på saken:

”Kung Magnus Barfot (Barelegs eller Barfoot) föddes 1073 i Norge. Hans far var kung Olaf. Hans farfar var kung Harald Hardrada. Magnus var kristen, såsom de flesta vikingar under denna tid.

Han tog del av den gamla traditionen att plundra längs kusterna av Irland, Britannien och Skottland. Han invaderade Isle of Man 1098.

 

 

År 1103 härjade Muirchetach och Magnus längs den norra kusten av Irland. På vägen hem, stannade Magnus i fjorden Strangford Lough, nära floden Quoile, för att införskaffa proviant för hemresan. När hans män kom tillbaka blev de attackerade av folket som bebodde Ulaidh (vilka namngav provinsen Ulster).

Magnus blev dödad i striden. Vilket återberättas i de norröna annalerna (varur ett stycke gick att läsa, men även lyssna på regionmuseet).

Legenden säger att Magnus är begravd nära Downpatrick på en plats kallad Magnus´Grave. Vissa historiker tror att han att han kan ha blivit begravd i Downs katedral, då han var en kristen kung.”

Jag hittade efter vissa praktiska problem platsen som utpekas som kung Magnus gravhög, vilken finns med på lokala kartor alltsedan 1859, alldeles intill en förskansning med vallar på tre sidor.

Detta utpekande har sin orsak i den danske arkeologen Jens Jacob Asmussen Worsaae (1821-1885) under den danske kungen Christian VIII:s (1786-1848) beskydd besökte Irland i jakten på vikingatida spår. I flera månaders tid kring årsskiftet 1846-1847 reste han runt på ön och även till Downpatrick, vilket den veckoutgivna lokaltidningen Downpatrick Recorder uppmärksammade och skrev i juli 1852:

”Mr Worsaae, den norske historikern (sic), besökte den här staden för en tid sedan i anledning av att finna den exakta platsen var Magnus blev begraven, och, efter en hängiven efterforskning bland manuskripten på biblioteket i Köpenhamn, kom han fram till den slutsatsen att graven är en liten hög, som gränsar till en träddunge på änden av platsen som tidigare var känd som Island Maister och numera är känd genom namnet Horse Island.”

Anledningen till omnämnandet i lokalpressen har sin orsak i att Worsaaes bok Minder om de Danske og Nordmændene i England, Skotland og Irland, utkom 1851 och var en frukt av hans vistelse på de brittiska öarna 1846-1847. Boken utgavs också på engelska och tyska och hade en stor och långvarig inverkan på studiet i ämnet, då Worsaae vid sidan av skriftliga studier och forskning, även besökte de antikvariska monumenten i dessa länder. En stor mängd tidigare okända uppgifter insamlades, och med en för tiden förnuftig relation i spörsmålen kring det arkeologiska ämnet, hade han ofta rätt i sina antagande. Dock var inte den förste som omnämnde att Magnus var begravd i trakten, ty det gjorde redan W. Harris i boken The Ancient and Present State of the County of Down, utgiven i Dublin 1744.

Harris utgick ifrån 1200-talskrönikan Chronica Regum Manniæ et Insularum (Chronicles of the Kings of Mann and the Isles - Krøniken om kongene av Mann og Øyene), som på latin berättar om tiden omkring 1000-1250, samt omnämner att Magnus Barfot var ”begravd nära kyrkan St Patrick, i Down”.

Hur det är med den saken, finns det anledning att återkomma till i andra sammanhang, men för Götalabloggen är den intressant då man ganska lätt kan ge en gravhög turistiskt innehåll och idag används Magnus gravhög som en station vid museijärnväg och nyligen har en runsten rests på den jordvall som finns intill gravhögen och som eventuellt kan vara en rest av en vikingatida longphort, för nordbornas långskepp.

Konduktören på museitåget mellan Downpatrick och cisterciensklostret Inch Abbey, sa att den större jordvallen var gravplats åt Magnus Barfots mannar. I trakten fanns för övrigt också två vikingasällskap, en norsk och en svensk (sic), den senare var hans brorson med i. Deras verksamhet visas bland annat upp på den årliga maritima festivalen i Strangford Lough.

Varje museum med historisk tema på Irland har något att berätta och visa upp om nordbornas aktiviteter på ön. Alltifrån de få raderna på Tower Museum i Londonderry (Derry), som endast berättade att The Vikings raided Derry in 990 and again in 997 (Vikingarna plundrade klostret Derry år 990 e Kr och återigen sju år senare, resterna av klostret finns under kyrkan Saint Augustine´s Church i den 1600-tals befästa staden Londonderry), till nationalmuseets magnifika vikingautställning i Dublin.

 

Regionmuseet i Downpatrick och Ulster Museum i Belfast hade också fina, om inte riktigt rikliga utställningar om vikingarna. Renodlingen av det vikingatida materialet för en svensk arkeolog är intressant, några andra tidsperioder av nordbornas verksamhet finns inte representerade på Irland, om vi bortser från material från övergången till tidigmedeltid och hybrider av iroskandinaviskt hantverk. Man ser tydligt det vikingatida materialet, när man kommer utomlands. Det är rent och tidstypiskt, ej uppblandat med andra tidsåldrar som arkeologiskt utgrävningsmaterial annars kan ge. Om man vill veta mer om våra förfäders vikingatida kultur bör man vid sidan av museibesök i Norden, bl a besöka Hedeby och Irlands nationalmuseum, för att nämna två exempel.

I sökandet av kunskap om exempelvis om Alla Götars ting i Götala och tempelbackens förmodade funktion, hade jag nytta av att besöka Dublin, bland annat klargjorde utställningen Dublinia (ej förväxlas med nationalmuseums utställning) om lag och ordning i avsnittet Law and Order:

De utvecklade mycket av de legala idéer som vi idag tar för självklara, såsom jury och majoritetsbeslut. Även ordet ´law’ (lag) kommer i sig själv kommer från det gamla norröna ordet. Deras versioner av våra lagsamlingar (domstolar) kallade de för Thing. De hölls regelbundet och varje fri man med egendom kunde ta del, även om domaren i allmänhet var kungar eller lokala stormän. Tingen (The Things) hölls ibland på specialbyggda kullar med trappstegsavsatser och en flat topp. Dublins var 13 meter hög, 25 meter i diameter och var senare känd som Thingmount. Den förstördes 1685, men en liknande existerar på Isle of Man.

Väl hemma i Sverige har jag efter Irlandsvistelsen varit i Skara och Götala, tillsammans med min sambo och dennes syster och systerson. Tisdagen den 18 juni fick vi finfrämmande från Bohuslän som hade besökt Östra Götaland.

Spörsmål om tingsplatsen, forngravar och skålgropar på Tempelbacken i Götala och vadstället och forngravarna vid Stora Taskevadet fördes med arkeologerna Kristina och Lasse Bengtsson, samtidigt som intrycken från Magnus Barfots gravhög delgavs, då det är Kristina Bengtsson som har fört in mig i den spännande värld som finns i Snorre Sturlassons norröna sagamaterial.

 

Med torpet Viljet som utgångspunkt gjordes även resa runt Hornborgasjön, där jag tillsammans med Kenneth och familj besökte vattenkvarn, hällkista och hembygdsgård, Gudhems kloster, Falbygdens museum, gånggrifterna i Karlebylånga och Ekornavallen, samt Våmbs kyrka. Resan i tid och rum kommer att fortsätta…

Nationaldagsfirandet skedde i två dagars tid i Västergötland, där jag tillsammans med min sambo med syster och son bland annat besökte Skara, Lundsbrunn, Stora Ekeberg, Axvall och Varnhem. I domkyrkan fick vi besöka hemliga rum i de tvenne 65,5 meter höga kyrktornen, där man också hittar nygotiska inventarier från Zettervalls renovering 1886-1894, borttagna 1949. Till Lundsbrunn åkte vi med den smalspåriga Skara – Lundsbrunns järnvägar och i Varnhem beskådade vi klosterkyrkan, vid sidan av shopping på Jula, City Gross, Ö&B och Second Hand i Skara. På Stora Vadet skördade vi rabarber och på Viljet skötte vi hushåll och trädgård. Det blev fina dagar med start och avslut i Lysekil.

 

Sommaren 2012 besökte jag tvenne gånger den forna tings- och handelsplatsen vid höggravfälten och kyrkan i Saltvik, som var Ålands centralort under yngre järnålder och tidig medeltid, med sin åt Sankta Maria helgade kyrka och landstingsplatsen framför den. Orten heter nu Kvarnbo, tidigare Bo. Saltvik kan betyda handelsplatsen, där man lagrade och sålde salt, en viktig handelsvara i det saltfattiga Östersjön. År 1351 kallades egendomen curia Saltwik in Alandia och var en kungsgård som konung Magnus Eriksson donerade till Åbo biskopsbord.

Omkring och vid Saltviks kyrka finns motsvarigheten till Ålands Birka med flera stora gravfält, den svarta jorden med bebyggelsespår – huslämningar – och rika fynd, bland annat silversmycken och arabiska mynt. Höggravfältet på Johannisberg är med sina 180 anläggningar det största på Åland.

Om knappt två veckor ska jag besöka motsvarigheten till Irlands kanske viktigaste tings- och handelsplats från vikingatiden – Thingmote i Dyflinn (Dubh Linn).

Det var främst på Irlands östkust som de varaktiga vikingatida bosättningarna av nordbor etablerades, exempelvis Cork (847 e Kr), Waterford (före 860), Limerick (före 887) och Wexford (före 892), samt i mindre hamnar, såsom Youghal (före 866), St Mullins (före 892), Arklow och Wicklow (båda på 800-talet), men även Drogheda (910 e Kr), samt andra platser i inlandet. Linn Duachaill är en longphort (en term som används på Irland för vikingatida hamnplatser), som är känd sedan 841 e Kr (samtida med Dubh Linn), men återfanns arkeologiskt först 2010 i byn Annagassan, där floden Glyde rinner ut i Irländska sjön. De arkeologiska kvarlämningar verkar vara välbevarade och omfattande till yta och mängd. Mer fakta finns att tillgå via det lokala museet i Dundalk.

Vikingarna bosatte sig i Dublin redan på 800-talet e Kr och höll sig kvar i makten i århundraden, om av skiftande karaktär ända fram till 1170, då den erövrades av normanderna i England, denna iro-nordiska period i Irlands historia präglades av omfattande politiska och ekonomiska förändringar. Den omfattande bosättningen i Dublin under 900- och 1000-talen upptog ca 21 hektar och skyddades av vallar, som ursprungligen restes någon gång under 900-talet. Befolkningen måste ha uppgått till flera tusen människor och den växte oupphörligt. Vikingarnas ättlingar – iro-skandinavierna – underkastade sig normanderna åren kring 1170 och förpassades till Oxmantown (tidigare Ostmenstown), norr om floden Liffey.

Cirka 350 meter öster om den vikingatida stadens försvarsverk, invid forntida gravar låg en tingshög på Hoggen Green – Allmänningen på högen, nuvarande platsen av det som avgränsas av husen vid Gollege Green, Church Lane och Suffolk Street.

Fram till åren omkring 1683-1685, alltså för ca 330 år sedan fanns en tingshög som hade en omkrets på ca 73 meter och var ca 12 meter hög, den avlägsnades de sistnämnda åren. Platsen omnämns första gången som Thengmotha i normandiska källor anno 1240 och var alltså ett klassiskt vikingatida ting, såsom Tingvalla på Island, Tynwald på Isle of Man och Dingwall på Skottland eller det förmodade Alla Götars Ting i Götala, för att nämna några exempel.

Namnet Thingmote har också fram tills alldeles nyligen varit namnet på en pub på 15 Suffolk Street i den irländska huvudstaden, invid Trinity College från 1592.

År 1646 beskrev författaren Davis tingshögen såsom the fortified hill near the college. Området har kallats ofta för Hogges (Hoggan i pluralis) och syftar till det norröna ordet haugr (hög). En plats i Dublin, som alltså påminner om den norröna tingstraditionen.

Spåren av vikingarnas närvaro på Irland är talrika, exempelvis hittas på bilden ovan, tagen i St Flannans katedral i Killaloe, invid vikingastaden Limerick en runsten, som upptäcktes 1916. Runorna lyder Thorgrimr ristade detta kors. Stenen är ovanlig, då det även finns en inskription i Ogham, som är en gammal gaelisk form av skrivande och den delen lyder En välsignelse åt Thorgrimr. Åker man till museet i Kilkenny kan man se på ett bevarat vikingasvärd, för att nämna ett annat exempel. Nedan ses spåren av nordisk ornamentik i urnesstil på en sarkofag i Cashel, Irland.

Källor:

Clarke, H.B., Dublin: No. 11: Dublin - to 1610. No. 11, Pt. 1 (Irish Historic Towns Atlas) 2003:1-20.

Hall, Richard, Stora boken om vikingarna (Exploring the World of the Vikings). Lind & Co 2007:86-90 & 120-126.

Little, George A., The Thingmote. Dublin Historical Record, Vol. 13, No. 3/4, An Tostal (1953), pp. 66-71.

Tisdagsmorgon och tidig ankomst till Skara, jag handlade på Jula, Ö&B och City Gross, sedan en skön promenad till Götala.

Omvandlingen till det som en gång var på Stora Vadet sker stegvis, inte planlöst, utan med en medveten strategi. Ingen brådska, låt det ta sin tid och genom att se tillbaka på åtgärder som är gjorda, kan man även få mental energi att jobba vidare och det allra viktigaste, njuta av skeendet och ha skoj.

Jag avslutade målandet av ladugårdens sydgavel och så även den norra sidan. Fönsterdetaljer ska jag gå igenom lite mer noggrant senare. Av väggarna är det bara östra sidan som återstår, den ska målas någon gång i sommar.

 

Jag sopade rent garagetaket och dess -ränna, vilket behövdes. Utsikten var fin. Från detta tak ser man Lillhögen, knappt att man kan misstänka en gravhög i slånskogen, men så såg ju Storhögen också ut för drygt ett år sedan. Ett kommande vinterarbete att röja upp.

Kor i all ära, men kungsgården Götalas tjur är om något respektingivande. Den ska gå ihop med korna i sommar.

 

På morgonen väcks jag av skogshönsens eller av vårt häckande tranpars läten, naturen är så nära inpå en på landet.

Onsdagen innebar trädgårdsarbete på torpet Viljet, började förmiddagen på Jula, där jag köpte drivmedel till min trimmer och annat välbehövligt.

 

Jag fortsatte vid lunch att klippa gräsmattan och klippa ned en syrenbuske, plantera sättlök och hitta för mig okänd promenadstig och stenkistor att odla potatis i. Återfärd till Göteborg under tidig kväll.

 

Dagarna före pingsten 2013, var jag tvenne dagar i Götala för att måla vidare på ekonomibyggnaderna på Stora Vadet. Den byggnad som har varit någon sorts vagnslider, men som jag lättsamt kallar för ladugården, bemålades helt på den västra sidan, medan södra sidan delvis avklarades, då virket sög åt sig mycket slamfärg, mer än de 20 liter jag inhandlade denna gång, ska det bli vid nästa besök, då jag ska avsluta den södra sidan, bemålade även garagefönstrena och torrdassets tak.

Jag fortsatte fejningen, samt tog fram trimmern för att klippa runt rabarberlanden på torpet Stora Vadet. När jag grillade torsdagen den 16 maj, hörde och såg jag hur fem meter tallträd brakade loss från en tio meters tall, som träffades av blixten för några år sedan och har redan sedan tidigare ett stort stycke nedfallen intill sig. I sommar ska jag jag motorsåg röja upp och såga upp de nedfallna delarna till ved, vilket kommer behövas till torpet Viljet. Där ska ju skorstenen alldeles snart göras iordning, så att köksspisen går att använda. Senare i sommar ska även taket åtgärdas därstädes, gamla torp behöver omvårdnad. Jag ska även flytta trimmern till Viljet nästa gång, behöver en bättre röjmaskin på Stora Vadet, men ska ett tag använda lie och satsa mer tid på att måla hus, istället för att röja mark. Man hinner inte med allt. På Viljet behövs dock kontinuerlig grässkötsel, men kändes lite för tidigt att slå ned det dessa dagar. Kan även börja hugga ved på Stora Vadet, hittade den gamla huggstocken vid ladugården, den ska vördas genom användning.

Sommaren har anlänt och så även de långa och vackra kvällarna med långa solnedgångar. På Viljet installerade jag fram- och bakljus, samt cykelpump på den nya cykeln. Kan man snart ge sig ut på grusvägarna kring Skara och Tåkern.

På Lilla Vadet inspekterade bonden stängslen, så snart är det nog kosläpp även där. Jag kan inte rå för det, men fascineras och njuter av sällskapet med kreaturen. De hänger med mig när jag jobbar på Stora Vadet.

 

I söndags valde jag att åka till Skara, såsom mången förr alltsedan medeltiden. Via Gamlestadens station åkte jag upp längs älven och därifrån in mot land och Skara. Lämpligt nog bytte jag från tåg till expressbuss 1 i Tingvalla.

Mina tvenne dagar innebar fejning och målning på torpet Stora Vadet, köpte vid sidan av färg med tillbehör, även en cykel. Vi kommer behöva ha några stycken på torpet Viljet, för exkursioner i landskapet. Cykelvägen från Götala till exempelvis Brunsbo storäng, Skara, Axvall, Stenum eller Varnhem är god.

Till Viljet hade jag med mig lite köksutrustning, men även en fin trälåda med ett inbränt vikingaskepp åt Nermantändstickorna.

Jag målade baksidan av torrdasset, samt tog över där Kenneth slutade senast med målandet av garaget. Det gick undan, så garagedörrarna är målade i blått och ytterväggar i röd slamfärg, med förlängningsskaft nådde jag ytterligare 1,5 meter och behövde därför ingen stege.

I hagen söderom torpet Viljet, hade de släppt ungdjur, åtminstone hade jag sällskap av en under söndagskvällen, fler fanns längre bort i hagen. Kreatur är fenomenala kulturmarksarbetare, tacksamt ser jag dem sköta gravhögarna på Stora Vadet, dessutom håller vi varandra sällskap. Ett givande och tagande.

Blommorna, rabarberna… allt växer så det knakar. Vitsipporna brer ut sig på Stora Vadet, men även på andra ställen i Götala, såsom på ekbackarna.

Det blev två rofyllda arbetsdagar i Skara, kontemplation.

Månadens sista söndag innebar en massa trevligheter, vid sidan av ett dagsbesök i Götala – Skara, hann jag även se på kurorten Mösseberg och ha en mat- och bioafton med min sambo. Dock berör den här bloggen om min vardag i Götala, där jag idag iordningställde fredagens inköp och gjorde tre rum lite mer beboeliga, även om jag är medveten att en hel del återstår. Dock börjar torpet Viljet te sig som ett fullgott fritidshem. Jag arbetade även lite smått i trädgården, ska i samband med nästkommande besök ta med mig en räfsa från torpet Stora Vadet, för med en kratta arbetar man dåligt för att få bort fjolårslöv från björkarna på tomten. I Skara besökte jag domkyrkan och åt en söndagslunch på stationsrestaurangen.