Götala

Professor Kristian Kristiansen vid "Institutionen för historiska studier" vid Göteborgs universitet föreläser för "Fornminnesföreningen i Göteborg", den 16 oktober 2017. Han redogör för tre stora folkvandringar in i Europa, som förändrar världsdelens förhistoria. Ny forskning som har möjliggjorts av DNA-revolutionen.

 

Idag ska vi lyfta lite på huvudet och titta bortom Götalas horisont eller egentligen inte, då även Götala är en del av detta allmäneuropeiska. Igår eftermiddags kom jag hem från Berlin, som jag besökte tillsammans med min sambo detta veckoslut och igår kväll lyssnade jag på en föreläsning i Fornminnesföreningen i Göteborgs regi, där vår danske arkeologiprofessor Kristian Kristiansen vid Göteborgs universitet höll en föreläsning om de senaste landvinningarna inom arkeologin, utifrån rubriken "DNA-revolutionen og arkæologien", med underrubriken ”Arkeologi, genetik och folkevandringer: En nytolkning af kultur- og sprokforandring i Eurasien under det tredje og andet årtusinde før vor tidsregning.”

Berlin är en stad, kanske mer än många som ständigt arbetar med sin historia och sin historieskrivning. Öppnare än många andra europeiska städer för alternativa kulturyttringar och mångfald – Europas själ och styrka. Arkeologin i Tyskland och i Europa står också inför nya utmaningar, då tidigare sanningar inte ser ut att hålla, då den naturvetenskapliga revolutionen förändrar arkeologins möjligheter till nästan tidigare otänkbara nivåer. Sedan år 2000 har disciplinen börjat använda sig av strontium- och blyisotopanalyser, samt år 2010 började DNA-revolutionen (vilken svensken bl a Svante Pääbo har varit framdrivande i, bland annat genom att visa att vi européer till 2-3 % i vår genbank är alla ättlingar till neandertalare) förändra hela vår europeiska förhistoria, till den grad att den visar att vår mobilitet har haft helt andra dimensioner än vad vi ens kunnat drömma oss till, efter andra världskriget har det varit kutym att det främst har varit idéer som rört sig, inte människor (annat var synsättet under mellankrigstiden) i förhistorien. Folkvandringar som idé satt inte högt på dagordningen, men idag ser vi via den naturvetenskapliga revolutionen att människor, djur och ting (metaller och textilier) har rört på sig i Europa genom ett hittills okänt omfång, så de senaste 50 årens arkeologiska forskning omkring kulturförändringar har varit grundläggande felaktig. Hur kunde så många arkeologer ta fel så länge? Det betyder också en omkalibrering av arkeologiska teorier och metoder.

Professor Kristian Kristiansen berättade att sedan år 2010 har det efter 20 års famlande blivit möjligt att göra analyser av arkeologiska DNA, som går att jämföra med forskningen kring modern DNA. Det visar att européernas genbank i huvudsak består av tre stora invasioner av folk, som kom för att stanna… idag uppblandade i oss alla. Dessa tre folkrörelser till Europa är:

1) Första gruppen var mörkskinnade jägare-samlare som kom från Afrika för 50 000 år sedan, som även gav oss blå ögon.

2) Andra gruppen var ljusskinnade anatoliska bönder, som kom för drygt 8 000 år sedan. De gav oss jordbruket och resan upp till Västergötland tog cirka 2 000 år att göra, då neolitiseringen började och gånggrifter uppfördes. Inledningsvis håller man sig genetiskt för sig själva i centrala och sydöstra Europa, skilda från de omliggande jägarsamhällena, men ca 4000 f Kr expanderar man åt alla vädersträck och börjar blanda upp sig med ursprungsbefolkningen i Europa. Under sin kulturella höjdpunkt byggs neolitiska städer på Iberiska halvön och i Sydösteuropa.

3) Tredje gruppen var ett rörligt folk som kom från stäpperna i öster för 5 000 år sedan, vilken gjorde oss laktostoleranta och långa (de neolitiska bönderna hade börjat minska i längd på grund av en för ensidig kost). Den dramatiska historien om hur de invaderade Europa har presenterats nyligen i den forskning som Kristian Kristiansen har lett på Göteborgs och Köpenhamns universitet under åren 2011-2016 och vars forskning fortsätter, numera bekostade av Riksbanken 2017-2022.

När denna tredje invasion, som även kom till Västergötland har vi namngett den för Stridsyxekulturen (tidigare hette den Båtyxekulturen, för sina karaktäristiska yxor), medan den rent allmänt i Europa heter Snörkeramisk kultur och i vårt grannland Danmark för Enkeltgravskulturen, för sin nya typ av familjebaserade gravar som ersatte de kollektiva megalitgravarna. Gravskicket i enkeltgravkulturen avviker något från stridsyxekulturens gravar. Vissa föremålsformer skiljer sig också något åt, men i det stora hela är det samma massinvasion som sker, snörkeramikerna brukade anses vara de första som talade indoeuropeiska i Baltikum-Polen-Tyskland-Skandinavien. De anses ha varit ett ryttarfolk, som införde tamhästen till våra trakter. Bara på Jylland uppfördes 30 000 enkelgravar under åren 2800-2400 f Kr.

Det var en massiv immigration, som även pollendiagram från nordvästra Jylland bekräftar och visar den dramatiska och plötsliga skogsavverkningen för att skapa betesmarker för stridsyxekulturens stora djurbesättningar. Sådana grässtäpper, man hade hemmavid österut.

Det är samma östeuropeiska folk med ett indoeuropeiskt ursprung, som faktiskt för med sig det indoeuropeiska språk som vi talar idag. De neolitiska bönderna vars marker invaderades, talade ett annat språk, vars rester vi hittar sammanblandade i dagens europeiska språk. Den snörkeramiska kulturen är ursprungligen homogen, men kom inom seklernas lopp skapa fristående kulturområden, vars befolkning och språk, blandas med de två tidigare invandrade folkgrupperna. Hemifrån den eurasiska stäppen tar man med sig pesten, som faktiskt är 3500 år äldre än den julianska som tog död på en stor del av europeiska befolkningen ca 500 e Kr och som förändrade vår egen järnålder, ty redan 3000 f Kr tog sig stridsyxefolket med sig pesten, som under denna tid smittade som lungpest (loppburen blir inte pesten förrän 1000 f Kr) och delvis krossade de megalitiska samhällena, som var mer kollektivistiska än stridsyxekulturen/enkelgravkulturen och hade dominerat vår kontinent före den tredje stora invasionen.

I Danmark uppträdde hjulet för första gången under denna tid, stridsyxefolket i dess ursprung fick sin styrka genom sin mobila rörlighet med ekonomi som var baserad på vagnar, boskap och hästar. Stäppfolkets kontakter med Mesopotamien/Uruks metallframställning, öppnade gruvor och metallens användning till verktyg och vapen, skapade en ekonomi baserad på privat ägande och istället för kollektiva massgravar som exempelvis gånggrifter var, övergick man till mer individuella.

I gravar i Eulau i centrala Tyskland, har strontiumanalyser visat att de tidigaste snörkeramiska eller som vi kallar dem i Västergötland stridsyxeinvandrarna gift sig med kvinnor från närområden, som inte delat kulturursprung med männen, men gravmaterial visar också fientligheter mellan folkgrupperna var vanliga där flera familjer hade dödats brutalt. Dessutom kan man i denna del av Tyskland se att de nyinvandrade åt mer av kött- och mejeriprodukter, samt hade sina gravfält närmare gräslandskapet i norr.

Kontentan för denna sista stora invandring till Europa av stridsyxefolket, visar att en ny diet i kombination med en mobil livsstil skapade en bättre hälsa och överlevnad för barnen. Pestepidemier från de eurasiska stäpperna minskade den tidigare europeiska befolkningen. Invandrarna hade ett större proteinintag av kött, mjölkprodukter och blod från djuren, men ett mycket lågt intag av stärkelse och kolhydrater, som i sin tur minskade karies i tänderna.

Detta gjorde invandrarnas fysiskt starka, vilket stärktes av mobiliteten i boskaps- och hästkulturen. Man var betydligt högre och starkare än ursprungsbefolkningen, vilket i kombination med minskad spädbarnsdödlighet gör att vi i Nordeuropa idag till hälften bär dessa invandrares gener och ännu idag talar deras språk. Övrigt DNA som bärs av dagens européer visar släktskap med europeiska jägare-samlare, av den anatoliska DNA-banken har lite överlevt.

Neolitikum övergår till bronsålder för cirka 4000 år sedan och DNA-revolutionen har även gett oss så många nya fakta, som vänder upp och ned på tidigare uppfattningar. Professor Kristian Kristiansen berättade om att bronsåldern var en minst sagt lika expansiv period som vikingatiden, ty handel och folkförflyttningar ter sig liknande, forskningen har visat att under bronsåldern kunde man inte alls väva i Norden, utan folket i norr importerade balar med ylletyger till Norden (fram till nyligen trodde man att avsaknaden av vävtyngder och sländtrissor på nordiska boplatser från bronsåldern berodde på att man ännu inte hade tagit åt sig den stående vävstolen, vilken användes här under järnåldern, utan att man vävde på en liggande vävstol, som ej behövde vägtyngder, men så är det inte, ty man saknade helt vävstolar och importerade omkring 3 x 3 meter stora tygstycken, som man färdigställde här.

I norra Medelhavsområdet har man hittat stora textilverkstäder från denna tid som exporterade sina varor till nordborna) ett enormt nätverk av handel och kontakter som band hela Europa från Finland i norr till Medelhavet i söder... koppar och tenn var drivmotorn (på ett liknande sätt som olja och gas är idag), men där alla hade något att sälja… i syd var bärnsten och pälsverk från norr populära.

Kulturutbytet var så starkt att vi i stora delar delade samma kosmologiska världsbild, inte bara i hela Europa, utan även med Indien och så långt som till Tarim i västra Kina. Inte bara tron, utan exempelvis samma stridsvagnar som vägde omkring 25 kg fanns bland eliten i hela den kända världen.

Gravritualerna utfördes på liknande sätt med uppförda gravhögar över trä- och stenkistor, samt att man beklädde kistan eller den döde med oxskinn (eller andra oxartefakter). Handeln från väst till öst under bronsåldern var början till den senare tillkomna Sidenvägen. Rörligheten i Europa och till/från Europa har alltid varit stor.

Inom ramen för Kungahällaprojektet, som leds av arkeolog Kristina Bengtsson, genomfördes under hösten 2017 en seminarieutgrävning i Ytterby med utgrävningsansvarige Martin Rundkvist. Jag var där tillsammans med Kristina, torsdagen den 21 september och en vecka efteråt lyssnade jag på Martins föreläsning ”Mellan järnåldershallen och medeltidsstaden vid Kungahälla. Arkeologiska undersökningar vid Kyrkbäcken”, som han höll i GASTs - Göteborgs arkeologiska studentförenings regi. En sammanfattning av 3 veckors fältkurs för B-studenter i arkeologi vid Göteborgs universitet, men delgav också återblickar till tidigare års utgrävningar i Ytterby och vid Kastellegården, där medeltidsstaden Kungahälla växte upp invid Nordre älvs strand, namngiven efter den hälla med Bohusläns näststörsta förhistoriska gravfält och den kungsgård av hallkaraktär som fanns i trakten av dagens Ytterby under yngre järnåldern och tidigmedeltid. Jag har medverkat i Kungahällaprojektet alltsedan 2006 och i vår höll jag i Kungälv en studiecirkel om Arkeologins historia i Kungälvs kommun, där vi pratade om arkeologins framväxt och landvinningar i kommunen de senaste 100-150 åren.

Det senaste året (2016-2017) har det kommit ut ett par intressanta tryckta texter om järnålderns Kungahälla i Ytterby socken, varav den första skrevs av Kristina Bengtsson i tidskriften Fynd – Aktuell forskning 2016, utgiven av Göteborgs stadsmuseum och Fornminnesföreningen i Göteborg. Där hon redogör för Handel och hantverk i Kungahälla Yttre, som också föranledde seminarieutgrävningen vid Kyrkbäcken (som bestod av tre utgrävningsytor på 9 kvadratmeter vardera i de områden där lösfynden har varit mest talrika) förra månaden, då systematiska metalldetektorundersökningar av Kenth Lärk, Frank Leverin och Svante Tibell under åren 2013-2015 i den tunga lerjorden på båda sidor av Kyrkbäckens dalgång hade framvisat en förhållandevis omfattande hantverks- och handelsverksamhet på platsen under järnåldern och medeltiden. Metallfynden indikerar en eventuell förskjutning neråt Nordre älv från tidsperioden romersk järnålder till yngre järnålder. Om detta, men även höstens utgrävningsresultat och nyttiga jämförelser med andra centralplatser i Norden gavs av Rundkvist i lokalerna för Institutionen för historiska studier, som jag själv har varit knuten till i så många år. Senare kan man ta del av höstens forskningsresultat i en utgrävningsrapport, vilka skrivs efter arkeologiska undersökningar.

Den andra intressanta texten är skriven av göteborgsarkeologen Ulf Ragnesten i In Situ Archaeologica, vol. 12 och heter Järnåldersbebyggelsen vid Västra Porten/Smällen och omfattar ett tjugotal sidor. Han var utgrävningsansvarig då jag bland annat var med och grävde huslämningar vid den stora hallbyggnaden i Ytterby åren 2011 och 2012, ett område som i dags datum har frambringat 17 förhistoriska byggnader från slutet av bronsåldern fram i vendeltid. Det är en läsvärd text, som framledes ska kunna laddas hem via internet, men kan idag lånas på universitets- och andra forskningsbibliotek.

Den tredje av tre utgrävningsytor vid Kyrkbäcken i Ytterby socken, den 21 september 2017.

Tingshögen Larva bäsing i Västergötland.

 

Det är härligt att ta del av ny litteratur som lyfter fram forskningen kring tings- och galgplatser. Ola Svenssons förträffliga avhandling Nämnda ting men glömda. Ortnamn, landskap och rättsutövning, från år 2015 är en god utgångspunkt kring vissa funderingar om Götala, som tings- och centralplats under järnåldern och medeltiden. Ola Svensson använder sig av ortnamnsforskning i kombination av historia och arkeologi för att få fram rättsindicerande ortnamn. Skåne har genom riktigt gott ortnamnsmaterial getts möjlighet att forska i ämnet. Betydligt rikare än någon annan del av Sverige.

I historisk tid har tingsplatserna flyttat många gånger, kanske det har varit så även under förhistorien och medeltiden. Inom varje härad har det funnits en häradsrätt. Häradsbegreppet härstammar från Danmark och hade den administrativa funktionen för kungamakten och kyrkan. I ett dokument från slutet av 1000-talet omnämns att häradsindelningen på Själland var genomförd. I Skåne var indelningen klar 1231.

Tingen i Götaland är mycket svårfångade, men Ola Svensson har kommit långt i forskningen, genom att fastslå att ting är ett mångfacetterat begrepp som omfattar en bredd av gemensamma identitets- och gemenskapsrelaterade aktiviteter. Att ett samband mellan å ena sidan sammankomst för överläggning och rådslag och andra sidan sådant som vi är vana att kalla kult, det vill säga offerhandlingar, ceremoniella måltider, vissa typer av spel och lekar har förelegat i förkristen tid behöver vi knappast betvivla. (Svensson 2015:46)

På germanernas ting (ofta med en avgränsad och ingärdad tingsplats), omnämnda redan i romerska verk av Ceasar och Tacitus, samlades man återkommande för att idka rättsutövning och tillkännande av beslut, med tillhörande diskussioner och röstningar om bland annat krigsförklaringar och fred med tillhörande förhandlingar mellan krigande parter, gemensamma angelägenheter som byte av religion, kungaval och kröningar. Dessutom ingick riter kring liv och död av skilda slag, samt såsom vid alla mänskliga samlingsplatser har ord som mat, dryck, hantverk och handel varit nära förknippade med sammankomster som hållits under germanska ord som ting, thing och ding med mera, oavsett om det har varit ting inom lagsagan eller på härads- och sockennivå.

Ting-ordet förekommer indirekt på en romersk-germansk inskrift på en altarliknande pelare, som har använts som en dörrkarm, från 200-talet e Kr, upphittad år 1883 vid Hadrianus mur i norra England. På den står det på latin DEO MARTI THINCSO DVABVS ET ALAISAGIS BEDE ET FIMMILENE ET N AVG GERM CIVES TVIHANTI VSLM, varav uttrycket Deo Marti Thincso kan betyda tingsguden Mars. På svenska skulle hela texten översättas till:

Till gud Mars Thincsus och de två Alaisagae, Beda och Fimmilena, och kejsarens gudomliga anda, fullgör de germanska stammarna från Tuihantis (området Twente i östra Nederländerna) villigt och förtjänt sitt löfte.

Man antar att det är legosoldater från germanska områden på kontinenten, som har rest stenen till ära åt gudarna. Frisisk keramik har också hittats på utgrävningsplatsen, där stenpelaren hittades, vilket förstärker ovanstående teori, Beda och Fimmilena kan i sin tur syfta på frisiska bodthing och fimelthing (Iversen 2013:10f).

Frågan är om Götala någon gång har haft funktioner som tingsplats, traditionen som platsen för alla Götars ting, antingen på Tempelbacken eller vid Taskevadet är stark och bara föreställningen om den är värd en akademisk uppsats. Tinget var en folkförsamling som samlades på bestämda platser och förbestämda tider. Nordbornas tingsplatser är mer lättfunna i väster än i öster. Tingsplatserna där var en viktig hörnsten i vikingarnas kolonisation av västra Europas övärld. Legitimitet skapades genom uppförande och användande av arkaiska monument i form av under vikingatiden nyuppförda gravliknande tingsplatser, speciella rättskretsar och tingsplatser på öarna i Nordatlanten. (Svensson 2015:43 & 46f).

Det som indikerar att Götala var en gammal centralplats redan under järnåldern, är att en stor del av medeltidens centralplatser även under järnåldern hade den rollen. Ty tidigmedeltidens huvudgårdar – kungliga, kyrkliga eller adliga (vilket Götala var som det äldsta kända boplatsen för Skarabiskopen, innan den övergick i kunglig ägo och blev kungsgård under andra hälften av 1200-talet) – kan oftast ”ses som en direkt förlängning av det förkristna, med nya lager påförda, men med en underliggande konstans och seghet, uttryckt både i påverkan från kristet område under järnåldern och i kvardröjande strukturer ifråga om godsbildning och bebyggelse under tidigmedeltid.” (Svensson 2015:38f) Arkeologiskt uppvisar området Götala – Brunsbo – Järnsyssla, öster om E20 under järnåldern och medeltiden tydliga aristokratiska drag, som jag har uppvisat ett flertal gånger i denna blogg om Götala med omland. Det är intressant att notera att Götala och Skara ligger på gränsen mellan tre härader och som kuriosa att Ola Svensson omnämner den från 1500-talet belagda Tempilsbacken (jämför med Götalas kultplats Tempelbacken), en rättsplats i Ljunits härad i Skåne (Svensson 2015:261).

Många medeltida katedralstäder såsom Skara kan förmodas ha ursprung i äldre förkristna samlingsplatser, i vårt grannland Danmark uppkom domkyrkor på orter som Odense, Viborg och Lund (Arendala – Örndalen – öster om Lund har ofta utpekats för Skånes landsting i äldsta tid, vilket ett par historiska uppgifter från tidigt 1100-tal ger stöd för tanken,strax intill passerar det gamla färdstråket mellan Lund och Dalby. Se vidare Svensson 2015:247).

Ola Svensson ser i sin forskning ”att de höjder, oftast gravhögar, som har ting- i förleden har en nära rumslig knytning till själva tinget eller föreställningar om själva tinget, men att de inte nödvändigtvis är de platser på vilka tingsstockarna har varit placerade. Tingshögarnas roll kan snarare ha varit att bidra till gestaltningen av landskapsutsnitt som har associerats med tinget. De har varit en viktig del av tingets scenografi, monument som genom traditioner och myter har utvisat det rätta geografiska närområdet för tinget och skänkt rättshandlingarna historisk hävd och legitimitet. En sådan roll kan även gravhögar eller gravhögsliknande lämningar som inte har namn innehållande ting ha uppburit.” (Svensson 2015:219f)

En utveckling från tingshögar - som kan ha manifesterat införandet av större enhetlighet och gemensamma föreställningar om tinget, kanske under sen vikingatid eller medeltid – över stockbackar – platsnamn som innehåller ordet stock plus höjdbeteckning – till tingshus är en möjlig utveckling när man tittar på namnen på häradstingsplatserna. (Svensson 2015:222f)  Fjäl och stock förekommer i äldre texter, som benämningar på enkla träbänkar som rätten satt på vid tinget (Svensson 2015:48).

Nedan presenteras några skånska tingsplatser, som kan beläggas arkeologiskt:

Gamla ting i Albo härad

Den mytomspunna högen Gamla ting, söder om Ravlunda kyrka i Albo härad heter i de arkeologiska sammanhangen även RAÄ Ravlunda 58:1. Det är rest av en hög, utgörande en oval förhöjning, 17 x 12 meter (N-S) och 1.5 meter hög. I ytan har den enstaka stenar, 0.2-0.5 meter stora. Västra delen av högen är bortschaktad, troligen vid grustäkt. I östra delen är högen delvis bortschaktad, 4 meter in i högen, på en sträcka av 5 meter. I övrigt är högen yt- och kantskadad. Krönet av höjd i flack NÖ-sluttning, grusmark. Belägen på en åkerholme.

Carl von Linné besöker tingshögen, han skriver om trakten runt Ravlunda kyrka den 29 maj 1749:

Kullar, lika ätteplatsar, lågo åtskilliga överst på höjderna omkring Ravlunda kyrka mitt i sädesfälten. Om desse äro rätta ätteplatsar, eller om de förorsakats av åkermannens körande kring backen, då jorden alltid stjälpes nederåt och det höga eller branta bliver kvarstående och ännu brantare, är svårt att säga. Men den höga kullen, som var rund lik ett halvklot och låg väster om prästegården, var med otrolig möda hopbragt av ålderdomen. En gammal sägen är här om denna, att sjöfarande i hedenhös upprättat högen till Neptuni ära.

Storating kallades en kulle av klappur söder om Ravlunda. Om denna varit grav till danske kong Halvdan den svarte eller någon annan, skall gör mig lika.

Svärtingkulle var en annor dylik hög av samma art, som ej låg långt ifrån den förra. Folket berättade, att en konung Svart här skolat blivit begraven.

Stenar till gamla minnesmärken voro många upprättade på ett fält sudost ifrån Ravlunda.

Tinget vid vadstället i Färs härad

Färs härads tingsplats i Skåne var sannolikt lokaliserad i äldsta tid vid ett vadställe över Galgbäcken i Araskog i Brandstads socken och häradsnamnets uppkomst härleder eventuellt härifrån. En tingsplats vid en gammal våtmarkspassage på gränsen mellan Östra Kärrtorps och Brandstads socknar. Landsvägen som korsade här hade tidigt en särskilt anlagd väg och vägbank, vars kulturmiljö påminner om Taskevadet i Götala, utanför Skara.

Denna förmodade tingsplats i Skåne innehåller många tingsindicerande och rättsanknutna ortnamn och muntliga traditioner. Platsen motsvaras av fornlämningarna RAÄ Brandstad 5:1 och RAÄ Brandstad 1:1. Vid vadstället har en av klumpstenar uppbyggd vägbank funnits – nu är den bortgrävd på södersidan. På ägorna till Araskoga 4:2 ska det ha funnits några stenar, som lära utgöra lämningar av en gammal tingsplats – Kämpatoften, belägen söder om vadstället. (Svensson 2015:161-173). De arkeologiska journalerna på Riksantikvarieämbetet förtydligar de tvenne fornlämningstyperna vägbank och tingsplats:

Brandstad 5:1. Vägbank, 17 meter lång, 3 meter bred och 0.2-0.5 meter hög. Sidorna utgörs av klumpsten, 0.3 - 1 meter stora, vanligen 0.5 - 0.8 meter stora, mellan vilka är utfyllt med jord. Raserad invid bäckfåra och SÖ och SV om vägbanken är löst liggande stenar. Beväxt med gräs. Är vägbank N om bäckfåra och har haft en motsvarande fortsättning S om bäckfåran, som är borttagen i samband med avlägsnande av närbelägen naturbildning, (Se RAÄ Brandstad 1:1). Här tillsammans med de i bäcken placerade klumpstenarna fungerat som transportväg till gårdens marker belägna N om bäcken.

Brandstad 1:1 Naturbildning vid ängsmark invid bäckfåra, borttagen och förstörd i modern tid i samband lantbruksförbättringar. Enligt inventeringen 1971 bestående av ca 10 stora regelbundet liggande stenar, 1 - 2 meter stora och intill 1 meter höga. I "Svenska Gods och Gårdar, Malmöhus län mellersta delen" finns följande beskrivning för Argskoga 4:2:

”På ägorna finnas några stenar, som lära utgöra lämningar av en gammal tingsplats".

De äldre tingsplatserna som Ola Svensson kunde påvisa i Skåne är som regel strategiskt placerade i förhållande till förmodade äldre vägnät. Man finner ofta vid intill älvfåror, med mer eller mindre betydande vattendrag. Ett exempel är Tingstad, idag en åker invid en bro som förbinder Ingelstads härader. Under medeltiden fanns där en kungsgård. (Svensson 2015:230 & 245)

Tingshögen i Bjäre härad

Det finns en tingshög vid Grevie kyrka i Bjäre härad, omnämnd i en skrivelse från 1510 som ”Tingshöigsager” (Tingshögsåkern). (Svensson 2015:104)

Tingsplatsen i Harjagers härad

I Stora Harrie, där Harjagers härads gamla tingsplats var belägen finns flera neolitiska megalitgravar, som gav en historisk inramning till tinget.

Diverse artiklar om tingsplatser i Norden och på öarna i Nordatlanten:

* Tingvalla och andra tingsplatser under vikingatiden. 

* Tingsplatser på Åland och Irland.

* Tingstraditioner bland vikingaättlingar i västerled.

* Tingshögarna i Norrala och Söderala i Hälsingland.

* Inglinge hög – Sydsmålands äldsta tingsplats.

* Tingsplatser i Sverige.

* Fortsatta funderingar om tingsplatser i Götaland.

* Domarringen Bredesten i Norrköping – tings-, kult- och offerplats från hednatid.

* Tvenne föreläsningar om Götala, hållna i Göteborg och på Lödöse museum.

* Tänk om västgötarnas tingsplats låg i anslutning till Stora Vadet i Götala?

* Skaramonument i Götala domarelund.

Denna milda soldag i september, har det varit tid att plocka tomater, chilipeppar och äpplen till mos och bak på torpet Viljet. En dag då nyponen rodnade i Götala hage, tranorna trumpetade och åt upp sig på åkrarna runt Hornborgasjön, medan getingarna flög sina sista färder. Götala försöksgård byggde vidare på sin nya ladugård och själv blev man glad över lite sol mellan regniga dagar.

Skördetid i Götala 2017.

Ett 50-tal medlemmar från Fornminnesföreningen i Göteborg, lyssnar på västgötaguiden Ewert Jonsson vid ingången till Husaby kyrka. De två gravar i form av två stora stenkistor, som än i dag återfinns framför kyrkans huvudport sägs tillhöra Olof Skötkonung och biskop Unni, men huruvida det stämmer eller ej är omöjligt att fastslå (biskopens grav är dock fastslagen som biskopsgrav).

 

I min senaste blogg besökte jag Varnhem, för att införskaffa material till sommarresan med Fornminnesföreningen i Göteborg, som i år skulle Kinnekulle. Igår, den 19 augusti 2017, var vi där på det blommande berget vid Vänerns strand, med en fullsatt buss på 55 personer, som besökte hällristningar, medeltidskyrkor, borgruiner, hedlandskap, urgamla källor, kalkstensbrott och herresäten såsom Hällekis, Trolmen, Hjälmsäter , Råbäck – där Selma Lagerlöf år 1901 skrev första delen av sin roman Jerusalem – och Blomberg, där vi eftermiddagsfikade gott på Café på klostret, under ledning av en av Västergötlands kunnigaste guider – Ewert Jonsson, från Källby utanför Lidköping.

Husaby kyrka.

 

Vår busschaufför Erland Olsson, från Ljungskile buss bodde under flera års tid i Forshem. Här passerar vi en stenvalvsbro.

 

Byggnad i Hjelmsäter, från 1590. Källarvalven i huvudbyggnaden är ännu äldre, dateras till 1450-talet.

 

Utsikt över Skaraborg från Kinnekulle.

 

Aranäs var en medeltida stormansborg som låg på en udde i Vänern vid Årnäs i Forshems socken och ägdes av marsken Torgils Knutsson, grundare av den forna finländska staden Viborg, där han ännu idag står staty.

 

Arkeologiprofessorn Elisabeth Arwill-Nordbladh från Göteborgs universitet och vår eminente västgötaguide Ewert Jonsson vid Aranäs ruin i Årnäs 20170819.

 

Ljungskile buss stannar till i Årnäs.

 

Milsten i Årnäs.

 

I sommar är det femton år sedan jag upptäckte Kinnekulle, som öppnades upp turistmässigt efter att romanerna om korsriddaren Arn Magnusson, skrivna av Jan Guillou hade utkommit åren dessförinnan. Östgöte till börden hade jag haft Omberg som kuliss i många år, med en lika färgstark historia, så jag kunde lätt känna mig hemma runt Kinnekulle bland fornminnen, gamla kyrkor, sägner och övrigt kulturlandskap vid en stor sjö. Att Kinnekulle dessutom har en järnvägsstation som heter Blomberg gjorde inte det blommande berget svårare att ta till sig. Numera med vårt fritidshus i Götala, utanför Skara, gör att vi årligen brukar besöka någon av Kinnekulles sevärdheter med våra inresta gäster. Kinnekulle har varit ett populärt besöksmål, så länge folk har rört sig på vägarna. Historierna är många, flera av dem fick vi höra av Ewert Jonsson, som berättade om det kulturhistoriskt intressanta Kinnekulle.

Forshems kyrka, den enda kyrkan i Norden, som är tillägnad Kristi grav, med stenreliefer från 1100-talet och ett stenmuseum med liljestenar.

 

I Husaby förmiddagsfikade vi i byns hembygdsgård och uppe på Högkullen besåg vi den vidunderliga utsikten, samt spisade en trerätters buffélunch på Kinnekullegården. Dessutom fick vi under resans gång möjlighet att se två flockar av de talrika dovhjortar, som finns på Kinnekulle. Vår busschaufför Erland Olsson från Ljungskile buss, hade med sin hustru Blå pensionatet i Forshem under många års tid i början av detta millenium, så ni kan förstå vilken givande dag det var att ordna en utflyktsdag för våra föreningsmedlemmar tillsammans med Kinnekulleproffs som Ewert och Erland.

Flyhov är Västergötlands största hällristningslokal. Här finns över 450 figurer från bronsåldern på ett tiotal hällar. Dessa förevisades av Ewert Jonsson, som berättade att figurerna föreställer människofigurer, skepp, hjul, fotsulor, älvkvarnar och djurfigurer, samt svärdslipningsrännor orsakade av istiden. Den mest omtalade bronsåldersfiguren är den internationellt kända "yxguden".

 

---

 

 

Carl Johan Holm (1781-1867), var en av många finländska militärer som blev kvar i Sverige efter Finska kriget 1808-1809. Han var bataljonspredikant vid Savolaks jägarregemente alltsedan 1806 och följde med det under krigsåren, sedermera från 1810-talet var Holm verksam som regementspastor vid Hälsinge regemente. Större delen av sitt liv (1824-1867) tjänstgjorde han som kyrkoherde i Själevad i Ångermanland, där han också dog. Under denna tid var han två gånger ledamot av prästeståndet i riksdagarna, under åren 1834-1835 och 1850-1851.

År 1836 utkom Holm med Anteckningar öfver fälttågen emot Ryssland åren 1808 och 1809, utgiven på P.A. Norstedt & Söner och dessa anteckningar bestod av 146 tryckta sidor. Ett verk som skapade ramaskri på överstebostället Götala vid Skara, innan året ens var slut hade det utkommit en motskrift på förlaget H. G. Nordström i Stockholm och dess omfång var på knappt 50 sidor, skriven av Finska krigets hjälte Gustaf Magnus Adlercreutz (1775-1845). Dess namn var Anmärkningar och nödvändiga upplysningar vid Herr C. J. Holms Anteckningar öfver fälttågen emot Ryssland åren 1808 och 1809, utgiven af G. Adlercreutz, såsom Medlem af Finska Arméen.

Holger Wichman (1913-1999) berättar i början av 1970-talet i Svenskt biografiskt lexikon om Carl Johan Holm, att han hade med hjälp av en landsman från Finland - amanuensen Adolf Iwar Arwidsson på Kungliga Biblioteket – gett en beskrivning av krigshändelserna och omdömen om dessa, grundade på egna erfarenheter och samtal med krigskamrater. Efter en bearbetning publicerades dessa 1836 på föranstaltande av löjtnant Rabbe Wrede, som året förut översatt Johan Peter van Suchtelens Kriget mellan Sverige och Ryssland åren 1808 och 1809 och måhända därunder kommit i kontakt med Holm, som detta år deltog i riksdagen i Stockholm. Bearbetningen omfattade främst en språklig översyn samt en förkortning, som med bibehållande av fakta huvudsakligen rörde en del allmänna reflexioner och något mildrade Holms ganska bistra kritik av framför allt det högsta befälets åtgärder. Även i sitt tryckta skick är skriften dock starkt kritisk mot krigsledningen, främst mot Klingspor och Adlercreutz, och formar sig till ett äreminne över den finska armén, särskilt Savolaxbrigaden, de finska soldaternas och enskilda officerares bedrifter. I bägge avseendena torde den ganska väl avspegla uppfattningen och stämningarna inom Savolaxbrigaden. Arbetet recenserades välvilligt i både liberal och konservativ press men blev samma år föremål för ett våldsamt angrepp i en skrift av Götalas herre Gustaf Magnus Adlercreutz, som tog sin avlidne bror och militärledningen i försvar och stämplade Holm som en usel lögnare.

Jag har i anledning av nationen Finlands 100 års firande 2017, gett en mindre nyutgåva av Gustaf Magnus Adlercreutz skrift, som skrevs på Götala det för honom händelserika året 1836, som jag ska återkomma till senare, men först vill jag återge hans egna ord varför han tog till orda. Vi har tidigare i denna blogg, sett att Gustaf Magnus Adlercreutz inte backade, varken vid riktiga slag som andliga. Adlercreutz skriver 1836 på sidorna 5-6:

Gerna skulle jag med tystnad lemnat Herr Holms anteckningar åt deras förtjenta öde, om han icke med så ovanlig oförsynthet påbördat min aflidne Broder Hans Exellence m. m. Grefve Adlercreutz och alla Arméens högre Befälhafvare: att hafva afgifvit falska rapporter, att hafva anställt gyckelspel, der det gällde menniskolif och att på andras bekostnad hafva sökt upphöja sin ära.

Hedersamt att ta sin bror i försvar, får hänvisa läsarna att själva ta del av ordstriden i dessa tvenne skrifter, kyrkoherden kom för övrigt att replikera Adlercreutz skrift på sidan 2 i nummer 28 av Det sjette Aftonbladet 1837, utgiven fredagen den 3 februari 1837. Avslutningsvis vill jag ur Adlercreutz skrift från år 1836 ge lite vetskap om Götalas Gustaf Magnus Adlercreutz egna bedrifter under Finska kriget, nedanstående utdrag är taget ur sidorna 17-19:

”Ehuru motbjudande det är, att göra en framställning som kan hafva något utseende af skryt, nödgas jag här undertrycka äfven denna grannlagenhets-känsla för att tillrättavisa den oförsynta Presten.

Med posteringen i Laukinen under Lieutenanten Blums vid Björneborgs Regemente Befäl, bestående af 100 man utaf nämnde Regemente och 50 man af Tavastehus Regemente med nödigt Öfver- och Under-Befäl, uppbröt Genèral-Adjutant Adlercreutz omkring kl. ½ 2 om morgonen den 27 April 1808. Under tyst och sakta marsch nalkades vi Revolax, gjorde ofta halter för alt höra om Fjerde Brigadens anfall hade börjat. Klockan omkring 3 upptäcktes vi af en Cosack-Patrull helt nära Cosack-vakten. — Valet emellan att återvända eller attaquera, var hastigt tagit. Jag och Lieutenant Blum, med 40 man hvardera, beordrades att genast rusa på Cosack-vakten, hvilken flydde med sadlarne i hand. Vi formerade Jägarekedja och fortsatte marschen framåt circa 1,600 alnar genom en gles småskog. Fremkomne till slätten stötte vi på Ryssarnes infanteri Fältvakt omkring 100 man stark. Betäckta i skogsbrynet, der vi stadnade, underhölls här en liflig eld nära en timma, allt i förväntan på 4:de Brigadens ankomst, eller ock att Ryssarne åtminstone med någon betydligare styrka skulle vända sig emot oss och vi sålunda kunde lätta 4:de Brigadens anfall. Men då ingendera inträffade, beordrades jag och Lieutenant Blum att med bajonetten bemägtiga oss de Rijbyggnader, hvarifrån Ryssarne underhöllo en ganska häftig eld emot vår troupp; detta verkställdes med vanligt hurrarop och lyckades väl. Ryssarne öfvergåfvo sin fördelaktiga ställning; uti Rijan togs några och 30 fångar, hvaraf flera blesserade, hvilka dock i början ville försvara sig; men sedan några blifvit nedskjutne in i Rijan sträckte de öfriga gevär.

Byggnation av en ny ladugård till SLU Götala 20170807.

Ännu skiljde oss en skogstrakt ifrån åkerfälten som omgifva Prestgården, och vi erhöllo ordres att genast framtränga dit. Uti skogen stötte vi på en stark Jägar-kedja, som 2:ne gångor repousserade oss. — Vi hade redan icke obetydligt blesserade, då vi erhöllo en förstärkning af 30 man Björneborgare, hvarefter vi med bajonetten och med de muntra hurraropen hastigt nog rensade skogen; åtskilliga Ryska blesserade tillfångatogos här. — Ankomne till skogsbrynet gjorde vi halt, och rapport insändes att hela Ryska styrkan var under gevär, uppställd framför Prestgården, då vi genast med förnyad ammunition, fingo ordres att från skogsbrynet underhålla en liflig eld med Ryssarnes Jägar-kedja, men att ingalunda framrycka på slätten.

Till höger om mig hade jag en liten i åkern utskjutande skogsbacke, hvarifrån jag trodde kunna derigera min troupps eld med bättre fördel och äfven bältre observera fiendens företag på andra sidan backen. Slätten, som skiljde mig ifrån backen, hade icke öfver 30 alnars bredd, men vid öfvergången deraf erhöll jag en svår blessur som afbröt min vidare verksamhet härstädes. — Jag har således med min blod besannat denna enkla berättelse och att kl. nu vår nära sju kan jag med godt samvete intyga, Herr Holm till föga heder, som sedan min broder 21 år hvilat i grafven, vill belasta honom med vanäran att hafva gifvit falsk rapport.

Sedan jag genom badning med kallt vatten för att hindra förblödning, enär ingen förbindning här kunde äga rum i brist af Fältskär, dragit mig ur striden, affördes jag af min broders betjent uti hans släde till Lumijocki. Då jag under vägen hörde första kanonskottet, frågade jag min brors betjent, hvad klockan var, och han svarade ½ till 9. Om man afdrar den halfva timman för ljudet att hinna mitt öra och någon skillnad mellan urens gång medgifves, så var kl. åtminstone 8 då 4:de Brigaden började sitt anfall.”

År 1836 var ett händelserikt år för Götalas Gustaf Magnus Adlercreutz, vilket hade föregåtts av riksdagen 1834-1835 i Stockholm, där han hade medverkat och tagit ställning i frågor som berörde det militära, vilket bland annat framgår ur riksdagsunderrättelser från den 15 augusti 1834, där han förespråkade ökade anslag gällande arméns material, som delvis handlade om manskapets torftiga beklädnad. Se vidare sidorna 1-2 i nr 193 av Aftonbladet 1834, utgiven fredagen den 22 augusti 1834. Även den 28 augusti 1834 yttrar sig Adlercreutz i försvarsfrågorna, där man på sidan 1 i Aftonbladet, måndagen den 1 september 1834 kan läsa:

”Hr Adlercreutz började med att uppsöka det onda, d.v.s. sparsamhetens sjelfva rot i publicisternas bemödande att väcka missnöje. Detta bemödande tycktes hafva verkat på reservanterne, hvarföre deras handlingssätt blifvit omedborgerligt.”

Gustaf Magnus Adlercreutz reste ofta till Stockholm från Götala, under 1800-talet var det vanligt att i dagspressen meddela anmälda resande till städer, såsom Stockholm, Göteborg och Norrköping, som alltsedan 1700-talet hade en dags- eller veckopress. Onsdagen den 27 januari 1836 står det på sidan 4 i Det fjerde Aftonbladet att han har tagit in på Stora Nygatan i Gamla stan:

Anmälde resande den 27 januari, General-major G. Adlercreutz från Skaraborgs Län, N:o 4 Stora Nygatan.

Under det händelserika året 1836, då Adlercreutz försvarsskrift utkom, hade ett stort bröllop på överstebostället Götala den 23 september 1836, då Henrietta Carolina Mathilda Adlercreutz (1816-1840) och kaptenen vid Bohus läns regemente Georg Arsenius vigdes samman i hennes föräldrahem strax utanför Skara.

Det var glädjens tid, men endast två månader och fyra dagar efteråt kom sorgen, då hans älskade finländska hustru Margareta Elisabet Charlotta Arbin dog på Götala kungsgård den 27 november 1836.

Herr och fru Adlercreutz på Göthala Kungsgård - Husförhörslängder 1834-1844 för Skara landsförsamling. Längst till höger framgår dödsdatum för hustrun den 27/11 1836, men även att år 1845 lämnar maken Gustaf Magnus Adlercreutz Götala för Läckö slott, som förvaltas av en dotter och svärson till honom. År 1845 är dödsåret för Gustaf Magnus, så han vill nog dö nära sina anhöriga. Läckö eller Siikajoki, som brodern har döpt om slottet ligger i Otterstads socken i Västergötland. 

I husförhörslängder 1834-1844 för Skara landsförsamling, hittas en storasyster till Gustaf Magnus Adlercreutz på Götala kungsgård. Hon heter Eva Sofia, född 1765. Död ogift 1840-03-05 i Mariestad.

Eva Adlercreutz kom 1834 från Finland och stannade fem år på Götala kungsgård, innan hon 1839 flyttade vidare till Mariestad. Hon hade med sig en egen finländsk jungfru vid namn Wilhelmina Stjernqwist, född den 10 maj 1820 i Tavastehus i Finland och som kom därifrån 1834. Tillsammans flyttade Eva Adlercreutz och Vilhelmina Stjernqvist till Mariestad 1839, vari Eva kom att bo endast i ett år innan hon dog 1840 omkring 75 år gammal.

Här har jag kanske kommit på lösningen på en gåta, ty på Signedagen på torpet Stora Vadet i Götala den 23 augusti 2015 gav Inger Paulsson i Skara mig ett grytlock i gjutjärn som kommer ursprungligen från kungsgården i Götala via Ingers släkt på Stora Vadet. På det står E.A. 1837 och kanske blev Eva Adlercreutz husmor på kungsgården Götala, efter sin brors hustrus död senhösten 1836? Eller så skaffade hon dem till sitt eget hushåll därstädes, kungsgården hade många byggnader att bo i.

Familjen Adlercreutz familjegrav på Gamla kyrkogården i Skara - framsida.

 

Familjen Adlercreutz familjegrav på Gamla kyrkogården i Skara - baksida.

Detta vykort över Hornborgasjön, med de tvenne herresätena  Stora Bjurum och Dagsnäs på den västra stranden visar hur grön sjön var efter andra världskriget. Nedre bilden till vänster visar inte mycket till vattenspegel.  

Om man hade besökt Hornborgasjön i mitten på 1900-talet hade man inte sett någon sjö utan snarare ett hav av vass. Mellan 1802-1933 försökte man sänka sjön fem gånger för att slippa få sina marker översvämmade och för att vinna mer jord att bruka. De tre första försöken på 1800-talet gav inga större resultat. De två sänkningarna på 1900-talet ledde däremot till att sjön nästan helt tappades på vatten och började växa igen med vass, buskar och träd. Vid den sista sänkningen på 1930-talet grävdes ett nät av kanaler i sjöns södra delar. På så vis leddes vattnet effektivt ut ur sjön. Totalt sänktes vattennivån med 2 ½ meter mellan åren 1802-1935.

Redan 1920, såg man vart det barkade, Alarik Behm skriver på sidan 173 i Jaktlexikon: praktisk uppslagsbok för jägare och naturvänner om den 11 km långa och 2,7 km breda insjön att ”stränderna delvis är mycket sanka och jämte sjön hemvist för ett rikt fågelliv, som dock genom flera sänkningsföretag numera mycket förminskats”.

I början av 1800-talet hade Hornborgabygden sett ut som den hade gjort i kanske tusen år. Längs den östra sidan låg byar med små gårdar. Men på den västra stranden hade det tillkommit några herresäten och större jordbruk.

Sjön var viktig för människorna. Där fanns fisk att fånga och äta. Fågellivet var rikt och gav ägg, kött och dun. Gräs, starr och säv slogs och blev till vinterfoder åt djuren. Vassen skördades och lades på hustaken.

Under 1800-talet växte Sveriges befolkning snabbt. Nya metoder provades för att göra jordbruket mer effektivt. För att minska problem med översvämningar och skapa mer åkermark försökte man torrlägga sjöar och våtmarker. Alla gynnades inte av sjösänkningarna, mycket missnöje uppstod i bygderna.

Jordbruksbygd norr om Hornborgasjön, den 22 juli 2017.

Hornborgasjön var inget undantag, men när traktorer och konstgödning började användas i mitten av 1900-talet övergavs många av markerna närmast sjön, andra områden blev mer lönsamma. Sjön växte igen med buskar och vass. Det gjorde att många våtmarksfåglar försvann och en av Europas finaste fågelsjöar försvann.

Den riksbekante zoologen Carl Fries (1895-1982) beskrev Hornborgasjön 1954 som ”ett misshandlat och skändat stycke av Sveriges land.”

Han som förövrigt var född i Rejmyre i Östergötland, en ort som jag skrev mitt examensarbete om i ämnet etnologi. Nåja, till saken naturvänner hade börjat arbeta för att fågelsjön skulle räddas. Man tog fram uppgifter som visade att 90 procent av alla änder och många av vadarfåglarna hade försvunnit. År 1965 beslöt regeringen att möjligheterna att återställa Hornborgasjön som fågelsjö skulle undersökas. Efter många utredningar, möten och förhandlingar bestämdes att fågelsjön skulle återställas.

För att återställa Hornborgasjön till den fågelsjö som den en gång varit genomfördes här Sveriges största restaureringsprojekt. Ungefär 2400 fotbollsplaner vass brändes och rotsystemet frästes sönder, en yta av ca 1600 fotbollsplaner buskar och träd avverkades, en dryg mil (11 km) kanal fylldes igen, och ett utskov konstruerades. Därefter höjdes vattenytan i etapper. Restaureringen avslutades 1995. Arbetet tog trettio år. Det är Sveriges största naturvårdsprojekt genom tiderna.

För att fåglarna ska fortsätta att trivas här vid Hornborgasjön krävs att man sköter om reservatet. Länsstyrelsen har egna naturvårdsarbetare som arbetar med att röja buskage, slå gräs med stora maskiner och bygga häckningsöar till fåglarna.

Det finns även fyrbenta naturvårdsarbetare runt om sjön i form av kor. Länsstyrelsen har en egen besättning av Väneko, en gammal svensk lantras, sammanlagt betar ungefär 700 kor runt Hornborgasjön, de flesta tillhörande privata markägare. Betet hjälper till att bibehålla de öppna strandängarna så att de inte växer igen.

Det är inte bara fåglar som trivs vid Hornborgasjön. Det finns också mycket småkryp och insekter, inte minst fjädermyggen (inga stickmyggor), som är mycket talrika och en god födokälla för många fåglar.

Dessutom finns gott om fisk i sjön. Abborre, gädda och mört är de vanligaste arterna. Eftersom att sjön är grund och klar når solens strålar långt ner och undervattensvegetation och plankton frodas. Dessa äts i sin tur av småkryp, insekter, fisk och fågel.

Spånnsjön vid Axvall, den 22 juli 2017.

 

Hornborgasjön kan upplevas väl vid Trandansen på västra sidan av sjön eller på Naturum Hornborgasjön på den östra sidan av sjön, där platåberget Billingen reser sig som fond. Här har landskapet en ålderdomlig prägel med mängder av gamla stenmurar.

 

Naturum Hornborgasjön, den 22 juli 2017.

 

I Naturum Hornborgasjön finns en utställning om sjöns historia och dess fågelliv, ett vackert bildspel, utsiktstorn med hiss och souvenirförsäljning.

 

Naturum Hornborgasjön, den 22 juli 2017. 

 

Följer man spången ut på Fågeludden passeras två gömslen, där man kan se fåglar på mycket nära håll.

 

Naturum Hornborgasjön, den 22 juli 2017.

Fåglarna och sjön kan också avnjutas från Minnesstenskullen, som ligger väster om informationsanläggningen. På kullen står en vacker plattform, kallad för Utsikten, byggd i ek och kalksten.

 

Naturum Hornborgasjön, den 22 juli 2017.

 

Naturum Hornborgasjön, den 22 juli 2017.

 

---

Naturum Hornborgasjön, den 22 juli 2017.

I oktober 2016 skrev jag om hur Västgöta regemente annonserade onsdagen den 10 september 1856 i tidningen Aftonbladet, efter en gevärshantverkare och ansökningarna skulle sändas till Chefsämbetet på överstebostället i Götala. I mitten av denna månad hittade jag en kulturhistorisk intressant gravsten på Marie kyrkogård i Skara, över gevärshantverkaren vid Kungliga Västgöta regemente Carl Johan Fröjdstedt 1853-1914 och hans hustru Emma Kristina Larsdotter 1852-1946, då den är återlämnad och riskerar att försvinna, vill jag kort berätta om Carl Johan. Han föddes Petersson den 27 september 1853 på Smedjan under Anderstorp i Skara och dog den 22 april 1914 i Skara stadsförsamling. Han gifte sig den 19 november 1878 med Emma Kristina Fröjdstedt, född Larsdotter den 11 februari 1852 i Skarke eller det som senare kom heta Varnhems församling. Hon dog 1946. De fick 8 barn, varav sex söner och två döttrar. Ättlingar kvarlever i Västsverige.

Gevärshantverkaren var vid truppförband en anställd beställningsman med motsvarande sergeants grad som utförde reparationer av gevär och andra handeldvapen. Att vara beställningsman i den svenska armén, innebar att man tjänstgjorde i en befattning (beställning) som krävde särskild yrkesskicklighet, exempelvis som sjukvårdare, gevärshantverkare eller hovslagare.

Västgöta regemente, som ursprungligen var ett regemente till häst, överfördes 1811 från kavalleriet till infanteriet och blev officiellt den 1 oktober 1816 Infanteriregemente 6 (I6). Västgöta regementets lägerplats var Axevalla hed mellan Skövde och Skara. Infanteriets behov av hantverksbefäl inskränkte sig till en gevärshantverkare per regemente, som hade sergeants tjänsteklass. Denne var placerad i regementsstaben. År 1892 fanns det 55 gevärshantverkare vid infanteriet, men 1901 endast 33. Dessa hade då fått titeln vapenhantverkare. Carl Johan Fröjdstedt torde ha varit en av de sista gevärshantverkarna i landet.

I samband med de fem sjösänkningarna av Hornborgasjön, var herrarna till de stora gårdarna Dagsnäs och Stora Bjurum på den västra stranden drivande, då de hade mycket att vinna genom att mer mark kom under plogen eller kunde ge föda till kreaturen, medan många småbönder på den östra sidan av sjön var mer kritiska till dessa tilltag, som sänkte sjön med över två meter, men efter restaurering på 1990-talet höjdes vattnet till ett medelvattendjup idag på knappt en meter, för att förstå hur djup den fortfarande var på slutet av 1800-talet är att en mindre ångare, vid namn Ellen, trafikerade Hornborgasjön.

Biljer i Bolum, var en av motståndarna till sjösänkningarna, då vanligt folk hade större nytta av en levande sjö, med fångst av fisk och jakt på fågel, som viktiga binäringar. Dock var sjösänkningen inget unikt, sjön Tåkern i Östergötland sänktes också nästan två meter. Dikningsföretaget i Götala i slutet av 1800-talet var också en del av dessa företag, då Götalamaden försvann och blev det dike som Götalabäcken är idag, som bland annat rinner förbi torpet Stora Vadet.

Under mina år vid Göteborgs universitet, har jag kommit i kontakt med en massa intressanta människor, en av dessa är historikern Lars Nyström, som jag blev bekant med redan för tio år sedan, involverade som vi bland annat var i Skatåsprojektet, en samtidsarkeologisk utgrävning i Göteborg, som senare resulterade i boken Skatås – utgrävningen av en minneslucka, där jag är medförfattare.

Nyström skrev sin avhandling 2003 om Stora Bjurum i boken Potatisriket  - Stora Bjurum 1857-1917. Jorden, makten, samhället.

Jag läste den i våras och den lärde mig mycket i sitt resonemang om hur en storgård fungerade för över ett sekel sedan, många paralleller kan göras med Götala. Här fanns också ett herresäte med underlydande torpare och statare, men det som skiljde åt var att Götala var en gård som tillföll översten på Västgöta regemente, som inte i huvudsak var jordägare.

Ekonomibyggnader på Stora Bjurum.

 

Jordkällare på Stora Bjurum. 

Kom att prata om detta igår, då jag besökte Stora Bjurum och talade bland annat med den nuvarande ägaren Louise Sjödahl, som övertog egendomen för två år sedan, efter sin far Georg Sjödahl som köpte densamma 2003. Han bebor Gudhems kungsgård, sedan sommaren 2013. Tidigare var han verksam i Skara kommun. Slottsbyggnaden på Stora Bjurum har renoverats varsamt under denna ägarfamiljs tid.

Stora Bjurum är en av de större gårdarna vid Hornborgasjön i Västergötland.

Jordbruksmarken på Stora Bjurum, utarrenderas till Johan Tell (hemmahörande i trakten av Varnhem), som driver en ranch med kreatur som går ute året om, dessa ingår i en stor djurbesättning som också betar arrenderad mark tillhörande grannen Dagsnäs. Det ekologiska köttet säljs via Skövde slakteri.  Louise Sjödahl berättade även att Lars Nyström har varit inbjuden till Stora Bjurum för att berätta om tiderna förr.

Under långa tider odlades potatis på Stora Bjurum, som förädlades till brännvin och ännu under mellankrigstiden producerades drygt 1000 liter om dagen eller 375 000 liter om året. Brännvinsbränneriet, vars äldsta delar är från 1857, lades inte ner förrän 1971, då antalet brännerier i Sverige minskade från 32 till 2.  

På mejeriet på godset framställdes länge en uppskattad cheddarost.

I söndags satt jag i min vilstol på torpet Viljet i Götala och läste om Albert Engströms resa till Kinnekulle och att Birger Sjöberg gjorde sin värnplikt som telefonvakt på Axevalla hed. Det kunde jag läsa i skaraförfattaren Sven Axel Hallbäcks (1915-2002) dedikerade bok Gränsbygd i Västergötland, utgiven 1983.

Till yrket var Hallbäck landsantikvarie och författade vetenskapliga och populärvetenskapliga arbeten i konsthistoria, arkeologi och geografi, av vilka jag senast läste I platåbergens landskap : en bok om Västergötland, utgiven 1980.

Birger Sjöberg (1885-1929), var en svensk författare och journalist, som föddes i Vänersborg i Västergötland, kom enligt Hallbäck i början av 1900-talet att göra sin värnplikt som telefonvakt på Axevalla hed, alltså bara drygt en halvmil från Götala. Sjöberg är känd för vissamlingen Fridas bok (ibland felaktigt kallad "Fridas visor"), romanen Kvartetten som sprängdes och det modernistiska diktverket Kriser och kransar.

I Läsebok för svenska folket, som författaren och konstnären Albert Engström (1869-1940) publicerade 1938, kan man i kapitlet Konstnärsfolk, läsa om Engströms tid som informator hos en officersfamilj i södra Västergötland. Efter ett par månaders flitigt arbete belönades Engström och hans elever med hela sjuttio kronor för en fotvandring till Kinnekulle. Tre veckor skulle turen räcka och redan efter ett par dagars marsch fingo de i sällskap en man, som delade deras enkla kost och billiga logi i hölador och i prekära fall i någon gästgivargård. Men där visades deras sällskap ut i ladugården, ty han kunde icke has i rum. Han var nämligen luffare, den prekära fortsättningen kan man läsa vidare i följande digitaliserade version av Engströms verk.

Albert Engström återkommer till Skaraborg och har vid minst två tillfällen skrivit om Hornborgasjön, den kulturmiljö som Götala är en del av, belägen endast en halvmil norr om sjön. Åtminstone påminns man om det vid tranornas flyttningar under vår och höst, då himlen ibland är svart av fåglar. I boken Agnarna och vetet, som utkom 1925, berättar Engström om "Biljer i Bolum":

Sommaren gästar Västergötland välvilligare och intensivare än på många år. Himlen skickar sol och regn, det rika landet blir rikare och bönderna glömma nästan att klaga över ogynnsam väderlek; ty när har en bonde varit nöjd?

Aurea Mediocritas, det Gyllene Lagom, finns ej i hans föreställningsvärld. Och bära åkrarna många år i följd feta skördar, suger ymnigheten ut jorden. Vår Herre tycks förstå sig dåligt på lantbruk. Och när jag frågar en bonde om han skulle vilja överta jordbruksavdelningen i den stora världshushållningen, så menar han att han nog skulle tota till det utmärkt åt sig själv. Men han glömmer grannarna.

Sådan är dock icke Biljer i Bolum, ty han har koxat in litet i det stora maskineriet.

Luften darrar av het ånga efter härligt regn och ängarna spraka av färg. Skogar av rosenbuskar blomma just i alla nyanser från blek rosa till blod. Och det gula i blommornas mitt, denna obeskrivliga orgie, raffinerat skönt utförd av ståndare och pistiller med hjälp av färg och doft, bin och humlor, tyckes mig som en sol, en värld för sig, ett landskap i förstoring, där den lilla människan vandrar omkring bland väldiga stänglar, över blanka lysande blekgröna berg glänsande och hala av livssaft. Hon stapplar över pollenkorn och gömmer sig förskräckt när en bevingad mammut surrande och sugande sätter sin blåa skugga över blombottnens väldiga vidd.

Ängarna stråla. Violett är kanske grundtanken, men alla färger trängas. Klöverbollarnas purpur, scabiosans hundratungade huvuden, ängsbollarnas smör, epilobiernas mäktiga stänglar, geraniernas rika snår — jag har glömt alla botaniska namn, men jag kan väl få älska färgen och förstå den och dess mening ändå? En svensk äng! Vad finnes skönare? frågade Zorn Calle Larsson.

Allt det där äger Biljer i Bolum, ty han bor mitt i en sådan ängstrakt på sluttningen ner till Hornborgasjön. Och han har sett skönheten också, fast han är född och uppfödd mitt i den. Det är ovanligt Men han är för diskret att skräna om dess fägring, som jag gör. Hans gråa stuga ligger i en dunge av fruktträd, körsbär, äpplen, plommon. På ett bigarråträd rodna de första bären på en gren, som druckit mera sol än de andra och jag får det största. Det är hårt ännu men dess fasta kött är fullt av förnäm arom, en börjande sötma, en aning, en soupçon! En svällande hälsa, unga kinders rodnad — ännu intet sorgligt förebud om höst. I krusbärsbuskarnas yviga rikedom surrade bina och kupor stodo i en lång rad. Lade man örat till en kupa dånade det av arbete och nervöst liv där inne. Allt var i ordning för svärmningen, ty i denna hetta måste de svärma, snart, när som helst. Några samhällen hade redan svärmat. Men vem skall ta in svärmarna? Biljer i Bolum är ju själv enarmad!

Åjo, Biljer kan allt, således också ta in en bisvärm, Biljer, den enarmade, bonden, jägaren, fiskaren, snickaren, svarvaren, vars högra arm ända från axeln varit borta sedan han var pojke, reder nog upp en så enkel sak. Han hade varit på jakt ute på sjön, något hände, han gjorde en oöverlagd rörelse och hagel-skottet gick av i armhålen. Många skulle ha lagt upp för all framtid efter en sådan händelse, men Biljer var icke av den arten. Han började sedan han kommit från lasarettet lära vänstra armen utföra två armars arbete. Det är icke lätt, då man som han var utpräglat högerhänt. Det dröjer länge innan man kan glömma att högra handen är borta. Man gör omedvetet rörelser med handen som icke finns och när man inom bråkdelen av en sekund insett att man har bara vänstra handen kvar för att utföra det som bör ske, kan det vara för sent. Vänstra handen kommer för sent.

Men nu är Biljer mästerskytt på sträckänder. Han gör flera mäns arbete, ty han är ensam om grovsysslorna om man kan bortse från hans far som är åttiofyra år, och det kvinnliga elementet i hushållet. Han bygger stengärdesgårdar, timrar, snickrar stolar med vackra ornament och svarvar, när det behövs. Han sköter jordbruket med plöjning, såning, harvning och skörd. Han gräver bättre och snabbare än de flesta med två händer — men framför allt jagar han. I jakten har han sin glädje och han känner Hornborgasjön, hans barndoms och mannaålders sjö, känner djurens vanor och förstår jaktlig ekonomi. Han är den bästa källan till kunskap för den som allvarligt vill studera Hornborgasjöns saga, både före dess sänkning och numera. Han förstår vad Bruno Liljefors menar med sitt arbete.

Nu ha doktorn och jag rest från Mösseberg för att tillbringa en dag ensamma med naturen och vi ta in hos Biljer i Bolum. Doktorn har fått tillstånd att skaffa några fåglar av skilda slag att befolka sina dammar med — en dröm om ett Skansen i miniatyr svävar kanske för hans tanke, ty han älskar naturen och vill att andra skola förstå den också. Därvidlag är Biljer i Bolum hans hjälp, ty ingen kan som han infånga de snart flygfärdiga andungarna, skrattmåsarna, vipungarna eller strandpiparna.

Biljer har sin egen metod. Han har gjort ett par breda skidor och på dem ger han sig ut på dyn — ett felsteg och han skulle ligga där och sjunka. Hur han tar fåglarna i vassen, förstår jag inte. Jag vet bara att min själ brann av oro när han gick ut i denna dysjö med ryggsäcken på och den tomma högerärmen i rockfickan. Snart var han försvunnen bland vassruggarna. Viporna skreko, änderna lyfte, långt borta skrevo ett par tranor sina mystiska linjer mot luften. Han gick som en naturkraft, ogenerat, ungefär på samma sätt som man går på skidor i snön, fast litet tyngre. Då flög det i doktorn att han måste söka sig väg bland den vass, vars grund var bärig, och träffa Biljer ute i sjön och om en stund var också han försvunnen.

Där gick jag på stranden med min skissbok för vilken jag inte hade någon användning, ty jag varför orolig för mitt sällskap. Om doktorn stigit fel och kommit ned i ett dyhål hade han varit hjälplös, ty det lär vara svårt att arbeta sig upp ur sådan materia. Det påstås att man i stället arbetar sig ned. Och Biljer med sin ena arm!

Flera timmar gick jag och väntade. Visserligen studerade jag en strandpiparhona som lagt fyra ägg och med automatisk regelbundenhet avlägsnade sig ifrån eller gick tillbaka till boet allteftersom jag kom närmare eller gick därifrån, men jag ville icke störa henne i hennes vällovliga gärning utan gick och gjorde mig i stället till vän med de betande hästarna eller studerade floran i vasskanten, båtarna av den särskilda typ som varje säregen sjö framtvingar — eller också dök jag in i rosensnåren och lade mig i buskarnas skugga bland markens fågelbon och krypfänas visten.

Men hettan och åskluften tvungo mig upp. Ty över sjöns andra sida tornade sig moln, mörkblå makter kämpade med böljande rosenfärgade och violetta dunkla ting — något skulle ske, kanske regnet eller något annat. Viporna skreko och deras svartvita flykt verkade hotande.

Intet ljud från doktorn eller Biljer! Jag började inbilla mig det hemskaste. Tills jag äntligen fick se två mörka punkter fjärran borta i vassen åtskilliga kilometer från min observationspunkt och något som blänkte och blixtrade vitt alldeles som när en svan springer på vattnet. Jag trodde att det var en svan. Men plötsligt framträdde de två punkterna utan vita blixtar.

Om en timme eller så kommo Biljer och doktorn. Det vita hade varit Biljers årslag — ty han kan ro också! De hade lånat en eka någonstans i ena ändan av sjön. I sin ryggsäck bar Biljer ett par andungar, snart flygfärdiga, som han fångat med sin vänstra hand, och en liten vipunge. Båda jägarna voro brunmålade av dy och kanske litet trötta också.

Detta är mitt sista minne av Hornborgasjön: Biljer och doktorn, åskluften, vassruggarna som liknade linealer, vipornas skönt ödsliga skrik, och rosenskogen med den gröna stigen tvärsigenom.

Bolums socken ligger i nordöstra delen av Hornborgasjön, i samma bok som Albert Engström skriver om Biljer i Bolum, finns ännu en episod om hans relation till den berömda fågelsjön, men nu mer ur ett arkeologiskt perspektiv. Vem visste att Engström så frenetiskt har försökt avbilda gånggrifter? Kapitlet Vår i Västergötland, publicerades i boken Agnarna och vetet, som utkom 1925. Här återkommer han till sin vandring till Kinnekulle från Mullsjö i slutet av 1880-talet:

Jag ser ut över ett landskap, som äger senvinterns och försommarens diskreta, med varandra besläktade och förnämt närliggande färger, något gråbrungult med plötsliga och brutala inslag av smaragdgrönt — det sista är odlingarna, som skola ge västgöterna bröd. Men vi ha icke fått någon vinter i år, intet av detta vilt kalla som är ljuvt att inandas, som drar ihop näsborrarna och kyler ögonlocken. Icke heller något av den snö som lägger sig på ögonbrynen när vi gå mot vinden och som gör våra skägg till drivor. Intet av den kyla som stundom gör att vi känna oss som friska och modiga män, där vi sträva fram mot något mål, mogna att möta fiender.

Längesen är det jag gick i dessa ängder. Jag var ung student, i min värld funnos inga sorger, min mössa var vit och dess kokard blågul, jag var informator för två pojkar och vårt mål var Kinnekulle. Vi hade sjuttiofem kronor att leva på och vi sjöngo på vägarna. Trakten genljöd av våra sånger. Vi träffade en underbar luffare, som var tjuv och spelade fiol. Vi gingo rytmiskt med honom några dagar, ända tills vi upptäckte att han var tjuv. Då bleknade vi inför livets allvar och fasa och fortsatte vår väg på egen hand.

Jag hade då ingen aning om att jag gick i en av vårt lands äldsta kulturbygder.

Långt innan egypterna byggde pyramider åt sina konungar, långt mer än 3,000 år före Kristi födelse, var denna trakt bebyggd av människor som älskade och gjorde konst. Kunniga smeder hamrade underbara redskap och smycken. Jorden odlades och offereldar stego mot skyn glödande och rykande av fett och tro och rädsla. Vi ha icke kommit mycket längre nu — åtminstone icke i konst. Och vi begripa ungefär lika litet av tillvaron som dessa våra förfäder. Jag tror till och med att de kunde reda sig bättre i livet än vi nu och voro händigare, mera praktiska, listigare. De voro mindre vidskepliga än vi, klokare bönder och förnämare hantverkare än vi. Och de begrepo ungefär lika litet om radions verkliga innebörd som vi.

Luften är full av röster. Allt är mystik. Galdrar från främmande världar trumma på våra trumhinnor.

Men nu är det ju frågan om Västergötlands vår.

Vårblomman här är Pulmonaria, lungörten, som brinner med violetta lågor i det grågröna gräset, som ännu icke fått regnets välsignelse. Säg mig någon ört som fått så mycket färg i sitt ansikte och sin blick. Violett är Guds mening med denna mystiska blomma. Men det violetta flammar till ibland och blir purpur, rosa, rött, orange, och det gröna i växten lyser upp till gult eller sjunker till Caput Mortuum, järnoxid eller vad ni vill. En bukett av Pulmonaria är en symfoni — jag hör en melodi, jag vill luta mig mot denna spektrala orgie, känna den mot mina ögonlock och tro på något skönt.

Men plötsligt blixtrar i gräset en Gagea, en Anemon viskar ljuvt om blå sentimentalitet, en Tussilago skriker gult mot himlen, och det första solregnet hälles ur mörktskockade moln ner över den törstiga jorden. Det är solregn, en vacker handling av makterna, kanske något av det skönaste som finns och som vi få utan all förskyllan eller värdighet. Molnen välva sig som åskmoln, men utan buller och brak, och mellan dem skymtar den oändliga rymden i lysande blått — bleu celeste säger jag som fuskare i målning — och lovar att snart, snart, o, små människobarn, skall himlavalvet sopas rent av goda och vänliga vindar och låta oss ana oändligheten. Och för att vi lättare skola förstå detta obegripliga begrepp, ska vi låta ett vitt ensamt moln segla över oss — å så högt och vackert och mjukt, att vi skulle vilja lägga oss på dess dunkuddar och fara till sagans land och sluta ögonen och drömma drömmar som annars höra vaggor till.

 

Homeros besjöng det hundraportade Thebe, dess makt och ära och dess tjugutusen stridsvagnar. Vi hade nog skalder också här i Falbygden, som på vestrogotisk tunga samtidigt besjöngo sina storbönders liv och bragder. För fyrtio århundraden sedan fiskade våra förfäder i Hornborgasjön och gjorde affärer med folk, som kom seglande uppför de väldiga floderna. Våra falbönder gingo icke av för hackor på den tiden. De voro rika och välklädda och glänste av guld på helgdagarna. Deras vapen voro ädelt och rikt ornerade, deras husgeråd var praktiskt, och deras kvinnor voro klädda enligt den tidens dernier cri. Ty kvinnan är strängt taget den enda varelse, som fullkomligt målmedvetet och knivrätt går genom liv och århundraden, alltid följande med sin tid. Vi män äro rena barnungar mot henne, löjliga figurer, som endast äro skapade för grovarbete.

När Kambyses förstörde Thebe och grusade dess tempel, var Falbygdens kultur minst lika hög som nu.

Jag har konstaterat detta faktum på allra sista tiden, under det jag studerade vårens framfart. När jag på vägen mellan Mösseberg och Skara med vördnad och under djup rörelse avtecknade en av de många gånggrifterna — jag försökte till och med få in tre gånggrifter på samma teckning, vilket lyckades — sjöngo två lärkor högt över mitt huvud och välsignade mitt arbete. De sjöngo om vår och liv över gravarna, där förfäderna sova sin långa sömn. Jag skulle ha velat uttala någon mystisk formel för att åtminstone få höra en knackning nerifrån, ett litet meddelande, men nej!

Där stod jag ensam med våren, en skissbok och två lärkor, som under sången höjde sig så högt att deras toner ljödo som porl av en bäck under is, avlägset och främmande.

Jag är väl för gammal — för skeptisk — tänkte jag. Jag begriper inte våren. Hösten är min årstid, månaderna av guld och koppar och hektiskt rosafärgad död. Men en liten fågelunge längst inne i mitt hjärta satt ändå och stammade, melodiskt härmande de två lärkorna, som så småningom försvunno i rymden och togo med sig sin vårdikt.

Jag kom till Gudhems nunnekloster — ruinerna efter det. Och min chaufför upplyste, att från Gudhems nunnekloster gick i forna tider en underjordisk gång under Hornborgasjön till Varnhems munkkloster. Jag fick till och med upplysning om var denna underjordiska gång började. Full av glädje krälade jag ur automobilen och släpade mig på mina reumatiska ben fram till ingången samt tecknade av den. Här nedanför är den — en vacker teckning — icke sant?

Den underjordiska gången i Gudhem, enligt Albert Engström.

Betesdjur i Götala.

Kungsgården Götalas herre Gustaf Magnus Adlercreutz (1775-1845) tog ofta strid, både militärt och i skrift. I tidningspressen kan man i början av 1830-talet följa att han har skymfat och missfirmat Krigshovrätten med Clas Livijn i spetsen. Upprinnelsen till historien och den hastiga vändningen framgår i nedanstående urklipp från Aftonbladet 1832-1833, där man ser att självaste konungen Karl XIV Johan lägger sig i det juridiska skeendet och benådar honom i förskott, på så sätt att Adlercreutz blir befriad från både dom och undersökning, eller som det står i Aftonbladet den 20 december 1832, på sidan 3:

”Detta mål har nyligen blifvit föredraget hos Konungen, och fått den sällsynta utgången, att Kongl. Maj:t skall förklarat det åtalet emot Herr General-Majoren Adlercreutz kommer att helt och hållet nedläggas.”

Gustaf Magnus Adlercreutz torde ha stått högt i gunst hos konungen.

Aftonbladet 1833-01-26, sidan 2.

 

Själv kommer götalabon Adlercreutz att snart vara ute i hetluften igen, då han år 1836 utkommer med en bok, gällande en annan strid, som vi i maj månad 2017 ska återkomma till.

När Nancy Nykvist (född 1927) i Skara år 1997 skriver sina minnen från torpet Stora Vadet i Götala, ger hon boken titeln Återblick, med underrubriken Livets väv - Händelser som stannat kvar i minnet. Minnen som i det vi kallar för tiden bärs fram från gångna tider och i skriftlig form ska bevaras till kommande generationer. Hennes skriverier betyder oerhört mycket för min upplevelse av det torp, beläget i det som fram till 1935 hette Skara landsförsamling, som sedan november månad 2011 har varit i min ägo. Stora Vadet som länge hette Stora Taskevadet, efter det vadställe som fordom var så djupt att den nådde upp till naveln och såsom vid många andra vadställen hade en tusenårig väg och ett forntida gravfält, spåren av vägen och gravfältet kvarstår på Stora Vadet. Livets väv är inte bara minnen, utan varvas med synliga stormannagravar, vägstumpar och stengärdesgårdar som följer landskapets buktningar.

Nancy Nykvist har med sina återblickar på livets väv räddat minnen kring släkter med sekellång förankring i såväl hembygden härhemma, som i återknutna Amerikakontakter. Det har blivit en hyllning först och främst till mor, mormor och mormorsmor, men också en dokumentation av en bit av hembygdens kulturarv. Som barn tolkar hon händelser och iakttar människor med en psykologisk skärpa, ofta i bjärt kontrast till vuxenvärlden. I det rika persongalleriet träder original och vanligt folk fram. Här finns politiska möten med Per Albin Hansson och Tage Erlander. Här finns det mesta från barnafödande till dödsriter. Matkultur och kvinnoarbete har en framträdande plats. Det råder en helgdagsstämning även över hennes vardagsbilder. Nancy Nykvist skildrar allt detta med en berättarglädje som ibland spränger svenska språkets gränser. Hon går då över till att böja orden enligt den västgötska grammatiken. Men därigenom har hon också bevarat dialektord och talesätt som annars hade gått förlorade. Släkt-, hembygds- och folklivsforskare i Skaraborg har såsom jag mycket att hämta hos henne.

Hembygdsskildraren Gunnar Nybond (född 1909) är en annan författare, fast från min hembygd som finns på andra sidan havet, såsom vår enkrona från år 2009 så fint avbildar symboliskt med ett hav – förbindelselänken mellan Sverige och Finland, samt myntpräglingen som lyder Den underbara sagan om ett land på andra sidan hafvet. Nybond berättar i så många böcker, på ett liknande sätt som Nancy Nykvist om de människor som levde där, for till Amerika eller till Sverige. Det som förenar Nykvist och Nybond är att de har gett mig hembygder att älska, hembygder att bli en del av och hembygder som jag återgäldat med egna skriverier om.

Alla dessa år som jag har flyttat runt och platser som jag har bebott, dit hör Norrköping, Kullerstad, Motala, Bona, Götala, Skänninge, Vadstena, Virserum, Malmö, Göteborg, Stockholm, Skärhamn, Sankt Petersburg, Sideby, Ömossa, Dagsmark, Kristinestad, Vasa, Uleåborg, Dalsbruk, Helsingfors, Mariehamn och Finström. Jag har alltid haft en strategi att erövra min rättmätiga plats i det nya hemmet och det är att ta del av hembygdshyllan på det lokala biblioteket. Böckerna med levnadsberättelser och historiska fakta har hjälpt mig att befolka platserna och ge dem en mening för mig. Även när jag reser på veckoslutsresor till europeiska storstäder eller veckovis till chartermål, är jag redo med förkunskaper. Jag gillar inte att resa förutsättningslöst. Kunskap är makt och efter några år blir man riktigt duktig på att reda upp lokala förhållanden, skilja agnarna från vetet. I Sideby arbetade jag på Kilens hembygdsgård och skrev i lokalpressen och en bok om barkbrödets historia, på Norrköpings stadsmuseum var jag guide och på Lebellska köpmannagården i Kristinestad har jag hållit öppet i veckovis, då intendenten har varit på studieresor. I Skänninge har jag byggt medeltida stadsmodeller och skrivit en mindre historik om konvent och stadsfrihet, för att nämna några exempel. Göteborg är min nuvarande hemstad och här har jag forskat om det finländska kulturarvet i stadens snart 400-åriga historia och i Götala vid Skara, där min sambo och jag har två fastigheter att sköta (vi bebor inte Stora Vadet, utan på andra sidan Götala hage intill den forna kungsgården) på vår fritid, har jag grupper på besök, föreläser i Göteborg och på Lödöse museum om Götalas historia och arkeologi, skriver i bloggform, tidskrifter och utbildningsmaterial om detsamma alltsedan januari 2012.

Över fem års forskande har lett till ett enormt grundmaterial, som jag förhoppningsvis kan bygga vidare på och göra något mer bestående verk. Många års akademiska studier, påbörjade mina studier vid Göteborgs universitet redan hösten 1989, då jag läste ekonomisk historia och sociologi, gör att jag kan se platsen Götala med så många olika perspektiv, såsom historiker, etnolog eller arkeolog, för att nämna några exempel. Nancy Nykvist skrev om Livets väv, i Götala finns verkligen det på så många plan. Orten utpekas som platsen för Alla Götars Ting och däromkring finns Skaras rikaste fornminnesbestånd, Skara som blir plats för Västergötlands katedral. Det betyder någonting att den första kända bostadsorten för skarabiskopen var Götala. Här har kungar som Erik den läspe och halte, Karl XI och Gustav III bott. De två senare, när biskopsgården blev kungsgård. Jag ser forngravarna och jag ser historiken, som betyder någonting mer än på det lokalhistoriska planet, men jag ser också i de historiska källorna torparna och statarna, samt de talrika ödetorpen. Hälften av torpen har blivit ruiner och är i bästa fall en registrerad fornlämning med ett nummer i Riksantikvarieämbetets arkiv. Fem års forskande har lett mig märkliga historier, såsom då 200 skräddare anlände till kungsgården Götala 1619, för att bekläda nya truppstyrkor i Västergötland, men även i dagarna då jag upptäckte att en av Sveriges tidigaste kvinnliga författare vid namn Louise Brunius (1799-1880), amerikafarare även hon minst två gånger, bodde sina sista 8 år på Götala kungsgård. En av två 1800-talsförfattare, som har bott där, den andra var finländaren Gustaf Magnus Adlercreutz (1775-1845). Han och hans bror är kända från Runebergs Fänrik Ståls sägner. Alla dessa människor, såsom kungar, torpare och författare vävs samman med gamla kartor, sägner och förhoppningsvis ljudupptagningar eller uppteckningar från nejden, bevarade på Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg. Under ett studiebesök där nyligen, samtalade jag med personalen och ska inom kort skicka in en skriftlig förfrågan om vilka områden jag vill undersöka. Åter igen trådar i det som Nancy Nykvist kallar för Livets väv.

När man kommer gåendes på den tusenåriga vägen över vadstället, passerar man en torpruin innan man kommer över till Stora Vadet som heter Lilla Vadet. Där finns en lada vid Gamla Axevallavägen, som brukas av nutida bönder i närheten, medan bostadshuset är ruin, jordkällaren raserad och den gamla brunnen tom. Halvtorra äppelträd pryder hagen, vars marker betas av kvigor på somrarna. Egentligen inget märkvärdigt, om det inte vore för Nancy Nykvist, som i sin bok, men även i bidrag i Skara Gilles tidskrift har berättat om Fredrik Edström (1882-1957), som bebodde torpet och som Västgöta-Bengtsson kallade för Filosofen i skuggan av Domkyrkan. Om detta original och hans häst Klefas, som var mycket närstående, har jag genom nedteckningarna fått något att berätta vidare om när jag får besök av grupper. Under två tillfällen har Nancy Nykvists två döttrar Barbro och Inger, som båda bor i Skara, varit med och ytterligare levandegjort denna märkliga man, dock mycket beläst och kunde det isländska sagamaterialet och deklamerade ur Eddan. Sokrates och Platon kände han också till och ibland sjöng han skillingatryck. Nancy berättar i boken Återblick om ”Fredrek”:

”Aldrig tvättade sig Fredrek. Någon gång så torkade han av kroppen med en trasa indränkt i fotogen. Det gjorde kroppen ren och höll ohyra borta. Städa var också ett sådant påfund som han tyckte var onödigt. Någon gång varje vinter kunde han ta in snö och strö över köksgolvet och sedan sopade han upp. Det var hans sätt att klara av städningen. Katter, men också råtter åt upp smuler och annat ätbart som råkade hamna på golvet. Han hade inget emot att dessa djur fanns i hans stuga. Han till och med lät råtterna bygga bo i köket och råkade någon råtta få ungar i hans säng så flyttade han på sig några nätter tills ungarna blev såpass stora så de klarade sig på egenhand.” (Nykvist 1997:5)

Liknade historier från min fars hemby Ömossa i Finland har jag fått ta del av, delvis via Gunnar Nybonds skriverier, men också genom historier som min far Hjalmar Blomberg (1938-2012) berättade. Han tillhörde en talrik syskonskara på tio och en av hans äldre bröder hette Arthur Blomberg och var för ett kvarts sekel sedan ofta i sin hemby, tillsammans med hustrun Ingegärd, bördig från Sorunda socken i Sörmland. Jag satt många sena sommarkvällar tillsammans med Arthur och Ingegärd i den blombergska verandan och hörde historier om livet förr, om människor liknande Lilla Vadets Fredrek och Klefas. Alltid kanske inte historierna var historiskt sanna, utan ett par levnadsöden kunde under åren vävas tillsammans till ett. Det viktiga under sådan här berättarstunder är att historierna är mustiga och får lyssnaren att fascineras eller att skratta. Den muntliga traditionen var dåtidens filmepos, som vi idag inmundigar på biograferna. Nancy Nykvist hade en morfar som hette Johan Larsson (1845-1929), vilken bebodde Stora Vadet och det sägs att efter att han hade berättat något otroligt så tillade Johan Larsson på västgötska:

”Inte vet ja om dä ä sant men den sôm sist sa´t, sa så.”

Stora Vadet är inte den första märkliga platsen som jag har ägt, i min ungdom införskaffade jag tillsammans med två vänner ett kråkslott på 17 rum vid en sjö i Småland och det var så behäftat med skrönor. Vi ägde det mellan åren 1988-1998 och ännu idag har jag nog inte slutsummerat mina intryck. Det tar år att bebo en plats, att bli en del – samhörig – med en bygd. Mitt så kallade Götalaprojektet är inne på sitt sjätte år och redan nu börjar jag nog bli lite av original i bygden, delvis från de otaliga tillfällen jag sprungit runt i Götala hage i jakt på forngravar, stensträngar och husgrunder. Dock är jag ännu inte så omtalad som Selma som ägde och bebodde det stora huset vid sjön i Småland under mellankrigstiden, exempelvis lokförarna på den 187 km långa järnvägssträckan mellan Växjö och Västervik som går under namnet Smalspåret, visste alla vem hon var, men det är inte en historia som ska berättas idag. Inte nedtecknade historier är delvis oberättade historier, då de faller i glömska den dag de ej mer återberättas. Det muntliga berättandets tillstånd är ej mer detsamma, när samhällsomdaningarna fortgår.

Jag har inget konsekvent förhållande till min omvärld, är både rotlös och hembygdsälskande. Min hembygd är nog mer vida och omfattar begrepp som är både geografiska i stora mått, men även naturmässiga; ljusa sommarnätter, ek- och björklandskapet delar vi med många andra i Nordeuropa och Nordamerika. Kyrkan mitt i byn finns här, men även i Baltikum, Ryssland och USA. När min far Hjalmar Blomberg begrovs i den tidigmedeltida Östra Eneby kyrka senvåren 2012, hade vi en tvåspråkig svenskfinsk gudstjänst där prästen berättade om att min far aldrig riktigt släppte sin hembygd i Sydösterbotten på andra sidan havet och hur han hittade ett litet Finland i sin svenska hemstad Norrköping, han sökte och han fann. Min far hade också ett projekt därhemma i Finland, att få i ordning föräldrahemmet i Ömossa. Jag var honom behjälplig, det var delvis vårt gemensamma projekt. När han gick bort, så fallerade allt, då platser är så mycket mer än hus och träd, det är de människor som bebor platsen också. Lite märkligt det där, sådan far också sådan son. Jag forskar mycket kring de finländare som bott Götala och på närbelägna Brunsbo biskopsgård. Finland finns även i Skara kommun, extra viktigt att poängtera när Finland som nation fyller 100 år 2017. Finlands sak är vår, anser jag.

Jag är öppen mot världen, trots min navelskådning kring det lokala. Jag menar att människor, oavsett varifrån man kommer ifrån, kan göra platser som Götala till sitt hem. Alla vi mänskor har förmåga att anpassa oss och jag tror att vi får ett större utbyte av vårt nya hem, om vi tar del av de seder, bruk och den historia som är platsens historia. Min sambo kommer från Filippinerna och vet mer om det svenska kulturlandskapet, än mången svenskfödd. Efter 3 terminers studier i nordeuropeisk arkeologi och utgrävningar i Falbygdens Karleby och inventeringar i hällristningsrika det bohuslänska Tanum, så finns det inga oklarheter om vad gånggrifter, domarringar eller stensättningar är. Torplämningar hittas lika enkelt, som en svampletare finner kantareller. Vi nordbor har också lärt att älska Sydostasien, exempelvis hur många svenskar känner sig inte hemma i Thailand? De åker dit år efter år och vissa fall skaffar sig ett andra hem, bortom Sveriges trygga invanda gränser.

Fredrik Edström på Lilla Vadet brukade visa stjärnhimlen för grannarna som bodde på Stora Vadet då det var stjärnklart, han hade en stjärnkarta där hemma. Någon gång då det var norrsken så kom Fredrik över bäcken och manade grannarna att gå ut och se det vidunderligt vackra fenomenet. I slutändan är hem som Götala, Ömossa och vad vi nu vill kalla det några av de otaliga platser som fyller marken under den oändliga stjärnhimlen, som vi också är en del av. Finns det andra hem någon annanstans i Universum syns vår värld i deras stjärnhimmel.

För några år sedan blev jag intervjuad av en finländsk släktforskningstidskrift, vi besökte emigrantmuseet i Göteborg. När reportern fick höra att mina föräldrar träffades på Högåsens sanatorium i Kristinestad åren omkring 1960, blev hon oerhört fascinerad över historien. Det finns ett sken av sekelskiftet 1900 över sanatoriekulturen, om ett Europa som fortfarande andades 1800-tal och talrika kejsardömen. En av Nordens stora litterära gestalter är Edith Södergran, ett av dessa i evigheten ihågkomna bleka sanatoriepatienter, i sammanhanget är det intressant att Södergrans far kom från Närpes i min finländska hembygd, egentligen hette han Södergrann. Sommarteatern därstädes hade i början av 1990-talet en föreställning om Ediths liv, och många av scenerna utspelade sig på olika sanatorier och där i stillheten, bland trädgårdsgångarna i de parker som omgärdade institutionerna flödade ofta romantiken. Nancy Nykvist skriver om en liknande situation i Återblick, ty inte långt ifrån Götala låg Stora Ekebergs sanatorium för Skaraborgs län, beläget mellan Götala och Axvall. Ett slottsliknande komplex, som idag (2017) är mest känt för att det är huvudförläggningen för Bert Karlssons flyktingförläggningar.

Här arbetade Nancy Nykvists moster Maja Larsson (1907-1995) under mellankrigstiden, i sina återblickar får läsaren följa med till Stora Ekeberg ett flertal gånger, då Nancy Nykvist beskriver denna speciella miljö i ord och bild. Inledningsvis som sjukvårdsbiträde och sedan som patient 1937. Det framgår i ett stycke, där Nancy Nykvist beskriver hur hon blev vän med Märta:

”På senare år så kom Märta till Ekeberg och blev Majas och vår vän. Det var 1937 som hon flyttade dit. Då var Maja patient och hon klövrade med en man som hette John Larsson. Han var från Essunga. Han blev så småningom frisk och flyttade hem. En kväll var han ute och cyklade och då kom det en bil som var på väg till BB med en kvinna och av någon anledning så kom Larsson ivägen för bilen och han skadades så svårt att han avled. Maja hade hans fotografi stående på sitt rum när hon bodde i Götene. Medan de båda var kvar på Ekeberg, det var den 22 juni 1937 så cyklade jag till sanatoriet för att lämna blommor till Maja. Det var hennes födelsedag och vi hade plockat en fin midsommarbukett, som jag hade med mig, om jag hade något paket minns jag inte. När Märta har berättat om det, så är det viktiga, att det var första gången, som hon och jag träffades. När hon nyss ringde, nästan 60 år efteråt så sa´ hon att jag hade parisersmörgåsar med mig som sedan Maja bjöd på. Det var Majas älsklingsbakelse. Under den tid Maja var patient på Ekeberg så ordnade mamma att Maja varje lördag fick bakelser. Ekeberg hade en buss som gick till stan på lördagar. Bussen hade hållplats vid domkyrkan. Vi köpte bakelse och fick dem i kartong och med Majas namn skrivet på översidan så var det bara att gå in i bussen och ställa kartongen där. Aldrig var bussen låst och aldrig kom det bort något. (Etnologisk kommentar 2017 – hur ofta återkommer vi inte i vår samtid att Sverige förr var ett samhälle, där man inte behövde låsa och saker trots detta fick kvarstå.)

När jag cyklade till Ekeberg var det vanligt att jag stannade till utanför liggbalkongerna och väntade tills Maja fick se mej. Den här dagen hade hon vidtalat Märta att titta efter mej och säga till att Maja snart skulle komma. Hon och Larsson var ute och gick, - di klövrade. Det var nog bara på Ekeberg, de använde det uttrycket om ett par som höll ihop. Jag minns inte mycket av den dagen, men Märta har flera gånger påmint mej om hur det var. Vi har ju varit bekanta sedan dess.” (Nykvist 1997:47)

Även mina föräldrar klövrade kring 1960 på Högåsens sanatorium, gifte sig snart efter sanatorievistelsen på Lappfjärds prästgård i december 1961 och for för gott till Sverige (båda vistades här på 1950-talet – i Ludvika respektive Norrköping) våren 1962. Jag har i min tur från den svenska östkusten flyttat till västkusten, fortsatt deras resa västerut och så som Livets väv binder sina trådar, har sanatoriepatienten Maja Larsson och sanatoriepatienternas son Harri Blomberg korsat sina vägar på Stora Vadet, inte nog med att hon hade sitt föräldrahem där. Idag finns även hennes gravsten vid brygghuset vid vadstället på Stora Vadet, hon har legat begravd tillsammans med sin far och mor, så på stenen står:

”Vilorum för Makarna Johan och Anna Larsson St. Vadet 1845-1929 1868-1950. Maja 1907-1995.”

Nancy Nykvists ena dotter Barbro och jag flyttade gravstenen från Marie kyrkogård i Skara till Stora Vadet en vårdag för något år sedan, då gravrätten återgick till upplåtaren. Johan, Anna och Maja Larsson ligger alltså kvar i vigd jord, medan gravstenen har blivit en minnessten på deras hemgård intill en stengärdesgård och med en upplysande minnestext och fotografier reproducerade på en informationstavla. Jag brukar berätta deras levnadsöden när jag har gäster på besök i Götala, samtidigt som jag berättar min egen livshistoria. Det går att skapa nya själsliga hem, genom att väva in sitt liv i den väv som redan finns där i hembygden sedan förut.

Stora Ekebergs sanatorium i modern tid, fotograferad av Harri Blomberg den 16 juni 2012.