På drift 2018.
Arkeologisk utgrävning i Ytterby 2018.
Arkeologisk utgrävning av en järnåldersboplats i Ytterby 20180613.
I mitten av maj och två veckor före midsommar 2018 har åter igen arkeologistudenter från Göteborgs universitet varit på plats i Ytterby i Kungälvs kommun för att utföra arkeologiska undersökningar av en omfattande järnåldersboplats där, som under åren bland annat har resulterat i framgrävandet av en Nordens största hallbyggnader från yngre järnåldern.
Årets utgrävning har letts av projektledaren Ole Christian Aslaksen, med övrig personal från Institutionen för historiska studier vid ovannämnda universitet.
Kungahällaprojektet vid gravfältet Västra Porten/Stora Smällen, med beteckningen RAÄ Ytterby 22:1, inleddes redan år 2000 då projektets initiativtagare och stora dragmotor Kristina Bengtsson, tillsammans med Mac Lundquister började forska kring Kungahällas uppkomst, före stadens tillkomst under tidigmedeltid. Hällan som gav staden sitt namn.
Själv blev jag involverad 2006 och har över ett decennium arbetat med utgrävningar, inventeringar, visningar, föredrag och skrivit om denna spännande plats i den forna skärningspunkten mellan Nordens tre riken – Norge, Sverige och Danmark.
År 2018 har jag besökt utgrävningsplatsen tre gånger, den 16 maj och 13 respektive 20 juni. Första och sista gången med bokbindarna från Kungälv och andra gången, tillsammans med Fornminnesföreningen i Göteborg, då jag och vår ordförande Maria Persson (tillika handledare på seminarieutgrävningen) ordnade en utflyktsdag i det vackra sommarvädret.
Alla tre gånger har vi fått en ypperlig visning av utgrävningsområdet av arkeologistudenter från Institutionen för historiska studier. Idag har man packat ihop för sommaren, men det är möjligt att man återkommer till hösten för nya seminarieutgrävningar.
Fältmomentet är över och all arkeologisk utrustning förd tillbaka till Göteborgs universitet, men redan nästa vecka börjar fynd- och övrig bearbetning av all dokumentation som har gjorts och eventuella prov ska insändas till laboratorier för vetenskaplig analys.
I år har man grävt fram flera anläggningar bestående av stolphål, rännor (varav en ränna, som är sidan av ett förhistoriskt hus, kan indikera en riktigt lång byggnad, men det vet vi inte förrän ytterligare matjord har avbanats framledes) och grophus, mer flinta, keramik, bränd lera, bränt ben och troligtvis en spik.
Det finaste lösfyndet var en fin neolitisk flintskära som hittades längst ner i ett grophus, kanske såsom tidigare i Ytterby, där man har hittat stenyxor som husoffer i järnåldershus.
Intill hallbyggnaden som utgrävdes i början av decenniet låg grophus och även denna gång har man hittat ett par grophus, inuti ett av dessa fanns flintavslag och en flintkärna påträffades.
Louise Brunius - liv och författarskap (1799-1880).
Hornborgasjön runt 2018.
Under vårens resa med Fornminnesföreningen i Göteborg, den 28-29 april 2018, bekantade vi oss med kulturlandskapet vid Hornborgasjön och det säregna kamelandskapet i Valle härad. Här i Västergötlands centralbygd har ett av Sveriges största naturvårdsprojekt återskapat en levande fågelsjö ur ett igenvuxet träsk och skapat en av Europas viktigaste fågelsjöar som varje år lockar mängder av människor.
Vackert belägen vid platåberget Billingens fot i ett ålderdomligt natur- och kulturlandskap, där människor har brukat jorden sedan hedenhös och kvarlämnat bl a Europas nordligaste gånggrifter. Under två dagar när våren var som vackrast och himlen fylld av flyttfåglar söderifrån, guidades vi av Ewert Jonsson, en av Västergötlands kunnigaste guider, som har sina rötter i denna vackra bygd och undertecknad, som har varit reseledare för en grupp på 55 personer. Ewert Jonsson lärde vi känna i somras, då han var vår guide på Kinnekulle i Västergötland.
Under medeltiden låg sju kyrkor och två kloster runt Hornborgasjön, en kyrklig koncentration som visar bygdens betydelse vid riksbildningen under tidig medeltid, alldeles i anslutning till stiftsstaden Skara.
Vi besökte under vårresan Skara domkyrka, de tvenne klostermiljöerna i Gudhem och Varnhem, inkluderande Kata gård.
Därtill fick vi starka kultur- och naturupplevelser vid talrika tillfällen, när vi reste igenom och ställvis stannade till vid omtalade platser som Axevalla – som var ett övningsfält för skaraborgska regementen, Axevalla hus och världens nordligaste gånggrifter, Höjentorp, Drottningkullen, Eggby och Karleby långa med mera.
En härlig och vällagad lunch åt vi på Götala herrgård, där köttet som erbjöds var av Götalas egna kreatursbestånd, som betar haglandskapet med talrika forngravar.
Söndagslunch i form av buffé på Café Doppingen som är en del av Naturum Hornborgasjön, samt middag och frukost på Flämslätts stiftsgård invid Flämsjön, där vi även övernattade gott mitt bland sjöar, ängar och mjuka kullar i det särpräglade Valleområdet. Vår västgötaguide Ewert Jonsson stod för ett trevligt kvällsprogram, efter tvårättersmiddagen på lördagskvällen. Vari även av skaraguiden Barbro Olofsson gjorde ett uppskattat gästspel med berättelser från Götala och Skara.
Dessutom återkom vi till Götala herrgård, strax före hemfärd för att få i oss nybryggt kaffe, smörgås och nybakad kaka efter en eftermiddag med många besöksstopp.
Småskollärarinnorna i Götala 1882-1933.
Småskolan i Götala rote, upptas för första gången i husförhörslängden för Skara landsförsamling (1877-1884). Lärarinnan Georgina Wilhelmina Berggren, född den 29 december 1858 i Skälvum i Västergötland, inflyttad från Slöta i samma landskap den 21 februari 1882, då hon är 23 år gammal blir Götalas första småskollärarinna. Hennes läsförmåga är god. Hon kvarstår i sin tjänst i 8 år till den 4 februari 1890, då hon flyttar vidare till Mollösund i Bohuslän. Hon har då ingått i äktenskapet den 19 januari 1890, det är även antecknat att hon har haft eller vaccinerats mot koppor. Fröken Berggren ersätts av lärarinnan Greta Kristina Bengtsson, född den 7 november 1873 i Skara. Denna sistnämnda bor kvar i stadsförsamlingen de första fem åren och flyttar inte förrän 1895 till småskolan i Götala, hennes anteckningar i stadens husförhörsbok hittas under IV 928.
I Församlingsboken (vilken ersätter husförhörslängden) för Skara landsförsamling (1895-1921), hittas en lång skara småskollärarinnor, vilket nog säger mycket om ett ambulerande liv för dessa bildningens pionjärer ute i landsbygden. Under 26 år hittas 13 namn, under fastigheten Småskolan i Götala rote, de flesta är lärarinnor, men det finns även 1 broder, 1 make, 2 barn och 3 jungfrur. Alltså det kvarstår 8 lärarinnor. Greta Kristina Bengtsson, som omnämndes förut, kvarstår i sin tjänst till den 3 december 1897, då hon flyttar tillbaka till Skara stadsförsamling (se Staden II 372). Hon ersätts av Anna Lovisa Augusta Holm, född 11 januari 1876 i Fågelås i Västergötland, inflyttad från Varv i nyss nämnda landskap den 2 augusti 1898. Hon flyttar vidare till Hedvig Eleonora församling i Stockholm i början av det nya seklet, den 5 juni 1901.
Nästa småskollärarinna i Götala är Signe Mathilda Maria Dahlström, född den 27 juni 1881 i Filipstad i Värmland, inflyttad från samma stad den 2 augusti 1901. Hennes yngre broder medföljer, nämligen studenten Ingemar Ossian Dahlström, född den 20 april 1890 i Filipstad. De blir bara kvar drygt ett år, innan de båda flyttar in till Skara den 21 november 1902 (se vidare Staden II 446 & 447).
Fröken Dahlström ersattes av en skarabo, som hade namnet Märta Kristina Borg, född den 10 februari 1881 i Skara stadsförsamling, inflyttad till Skara landsförsamling den 18 september 1902 från Bjurum vid Hornborgasjön. Hon blir kvar i fem år, innan hon inflyttar till födelsestaden Skara, den 29 oktober 1907 (se vidare Staden II:447).
Därefter kom en hel familj inflyttandes från Skara stadsförsamling, den 3 november 1908. Småskollärarinnan Mathilda Karolina Karlsson, född Dahlström i Skara stadsförsamling, den 21 december 1870. Hon blir änkefru, den 25 oktober 1917. Hennes man, som hon gifte sig med den 28 december 1904 var byggnadssnickaren Johan Richard Karlsson, född den 29 januari 1870 i Skara stadsförsamling och gick bort hösten 1917, som nyss nämndes. Om honom finns antecknat under värnpliktsförhållanden siffrorna 180 78/91. Paret Karlsson hade en gemensam son, som fick namnet Richard Fritiof Karlsson, född den 8 november 1905 i Skara stadsförsamling. I Götala småskola föddes dessutom dottern Sonja Karolina Karlsson, hennes födelsedatum är den 15 maj 1910. Modern och de två barnen kvarstod i Götala till och med den 9 januari 1920, då de flyttade in till Skara stadsförsamling (se vidare Staden VI:1895). Under åren i Götala hade man tre jungfrur anställda, det vill säga Hildur Wilhelmina Karlsdotter, född den 10/3 1886 i Hangelösa i Västergötland; Frida Laura Johansson, född den 6 januari 1901 i Trästena i Västergötland och Signe Lovisa Lundahl, född den 18 maj 1898 i Ledsjö i Västergötland.
Nästa och sista småskollärarinnan blev Elsa Sofia Johansson, född den 13 december 1892 i Bjurum vid Hornborgasjön. Hon var inflyttad från Säfsnäs i Kopparbergs län, den 25 januari 1921. Fröken Johansson var den sista verksamma lärarinnan på Götala småskola och följde eleverna till stan, då Skara landsförsamling uppgick 1934 i Skara församling. Hon kallades Elsa i Högget, då hennes föräldrar bodde i Hygget i Stenums socken. Hon bodde inte i skolan, då den nedlades ty enligt Församlingsboken för Skara landsförsamling (1921-1933) för den 27 november 1926 inflyttade snickaren Axel Julius Larsson till fastigheten och blev vaktmästare på Götale skole, som man sa i landsförsamlingen då det begav sig. Vaktmästaren Axel Larsson var gift första gången 1918-1928 och från detta äktenskap fanns barn som senare flyttade in till Götala skola, men själv kom han ensam med sin hushållerska Ester Maria Ingeborg Jansson till skolan från Skara stad senhösten 1926, en kvinna som han äktade den 31 mars 1929 och vilken han fick en gemensam son med dopnamnet Åke Lennart, född den 21 augusti 1932.
Stadsguiden och författarinnan Barbro Olofsson i Skara, som har varit mycket behjälplig med denna bloggartikel berättade att pojken som föddes 1932 i skolan hette Axelsson i efternamn, efter faderns förnamn och arbetade sedermera i arkivet på Gamla biblioteket. Åke Lennart Axelssons far fick lägga ut en vit handduk på häcken så att Signe - Barbros mormor - i Stora Vadet skulle veta när det var dags att ränna över gärdena och hjälpa till med förlossningen. Historien finns också lite mer utförligt nedtecknad i Nancy Nykvists - Barbros mor - fina levnadskrönika Återblick om livet förr i Stora Vadet och Götala, utgiven i Skara 1997. Nykvist skriver:
"Så kommer minnet av vaktmästar´n i Götale skole. Den familjen skulle få barn. Det var samma år som Ulla föddes. Mamma var vidtalad att hålla utkik när den blivande mamman hängde ut en handduk på häcken mot Va´t. Då närmade sig stunden för att litet barn skulle födas och mamma skulle skynda sig dit. Året före hade Svenssons i Lunnatorp fått en pojke. Både i Götala skola och i Lunnatorp var mamma med när barnen föddes. Barnmorskan hade inte hunnit komma i tid till någon av förlossningarna." (Nykvist 1997:71.)
I boken Återblick finns fler nedslag i livet på Götala skola (se sidorna 14, 43-44 6 77-78), för den som är nyfiken. Småskolehuset vid Götala, tidigare Skara skoldistrikt, försåldes och är numera i enskild ägo. Den 5 oktober 1933 flyttade vaktmästarfamiljen ut till Skara stad och samma dag inflyttade det nygifta paret - jordbrukaren Karl Oskar Elof Johansson med sin hustru Signe Linnéa (född Svensson) och de små barnen Sven Gunnar Herbert och Kerstin Ingrid Linnea in i den forna skolan. En ny epok i huset fortsatte. Samma tid upphörde som sagt Skara landsförsamling, som till år 1934 var annexförsamling i pastorat med Skara stadsförsamling som moderförsamling. Församlingen uppgick 1934 i Skara församling. Sedan flyttade Osta-Karl och Hilda in Götala skola och döpte om skolan till Sannebo och sålde ost. Sannebo heter den forna skolan ännu idag, vilken ännu besökes av folk i bygden, då man regelbundet har loppisar där till förmån för hemlösa djur.
Bouppteckning för den avlidne torparen Lars Johansson på Stora Vadet i Götala 1867.
Gullö - en historisk plats på norra Hisingen.
I det sydligaste av Bohuslän, bor en god vän till mig. Hon heter Ann-Magret Olsson och har skrivit en historisk krönika om Gullö - en historisk plats. Berättelsen om torpen på en ö som flutit ihop med Hisingen. Jag har lärt känna henne i Kungälv, där hon är cirkelledare för Sveriges äldsta studiecirkel – i bokbinderi i Studieförbundet Vuxenskolans regi på Rådmansgatan 30. Hon bor också granne med Kastellegården och har med sin make två domarringar på sina marker. Anledningen till att jag nämner hennes nyutkomna historik, är att den upptar ett torparuppror på den gamla kungsgårdens marker vid Nordre älv 1911–1912, som förändrade kronotorparnas villkor till den grad att även många av torparna under kungsgården Götala, också kunde friköpa sina torp såsom hade skett i Kungälv 1912, vilket för torpet Stora Vadets del i Götala skedde år 1939.
Ann-Magret Olsson skriver om torparna på Gullö, som har varit en ö som har tillhört Kastellegården, kungsgården som byggdes på ruinerna av det medeltida Kungahälla. Om Götala vid Skara var boställe åt översten till det beridna Västgöta regemente, så användes Kastellegården som översteboställe för Bohusläns regemente under åren 1693–1821 och är numera en statlig arrendegård. Kastellegården hade som mest cirka fyrtio torp och tjugotal backstugor. Femton av dessa torp låg på Gullö. I jordeböckerna nämns 1703 det första torpet därstädes vid namn Gullöhagen.
Torparna under Kastellegårdens kronoegendom utgjorde en samhällsgrupp som genom sitt likartade och jämförbara levnadsvillkor bildade en i viss mån sluten grupp inom befolkningen. Deras ihärdiga och slutligen framgångsrika kamp för att friköpa sina torp gav på 1910-talet ett livligt eko i pressen, kanske mest beroende på att detta var första gången i vårt land som staten medgav friköp av sådana kronotorp. De blev på så sätt banbrytare för sina yrkesbröder ute i landet och hedersamma genom sina strävanden för sina små hem. Olsson ger en fyllig bakgrundshistoria till konflikten mellan kungsgårdens arrendator V. Carlsten och torparna under Kastellegården, om själva striden och efterspelet. För Gullös del friköptes år 1912 torpen Hamburg, Stora Gullöslätt, Stora Brandenburg, Lilla Brandenburg, Gullö, Nybygget, Lilla Gullöslätt, Slätten nr 1, Slätten nr 2, Slätten nr 3, Askekärret, Gullöskog, Rosenberg och Tomtebacken. Olsson följer de skilda torpens öden fram till idag, illustrerade med fina bilder. Ett liknande arbete om kungsgården Götalas torp och ödetorp vore önskvärt att frambringa. Ann-Magret Olsson har visat vägen för hur ett sådant arbete kan se ut.
Historiken över Gullö har ISBN 978-639-5055-1. Den kommer att bli tillgänglig under våren 2018 och förmedlas av Studieförbundet Vuxenskolan, Rådmansgatan30, 442 30 Kungälv, mer information fås genom epost via gerd[email protected] och en arbetskopia av samma arbete ses nedan, vilken har varit grund för denna artikel.
Vår resa till Filippinerna.
Artikelförfattaren Harri Blomberg besöker Pantukan på ön Mindanao.
Efter att ha skrivit några bloggar om historiska sevärdheter i Filippinerna, ska jag avrunda temat med att delge mina egna upplevelser från vår resa dit i julas.
Vi inledde vår vistelse med att besöka den talrika släkten som är bosatt i Tagum och Pantukan på ön Mindanao. En del släktingar och vänner anslöt till släktträffen från städer som Davao City och Manila. Det var intensiva och härliga dagar, där vi bodde i Daliahs fina filippinska fritidshus.
Tagum och Pantukan ligger vid norra delen av Davaobukten och är därmed väl skyddad mot tyfoner och tsunamier.
Tagum, med sina drygt 260 000 invånare har från att ha varit ett övervägande jordbruksområde, blivit ön Mindanaos snabbast växande stad tack vare sitt strategiska läge, i korsningen mellan landsbygdens Davao del Norte, Composteladalen och Metro Davao.
Staden har en utvecklad infrastruktur, som gör att man kan exportera varor som träflis, plywood och annat trävirke. Färska bananer är emellertid fortfarande den främsta exportprodukten. Tack vare tillströmningen av människor från landsbygden i Davao del Norte och Composteladalen har stadens befolkningstillväxt ökat kraftigt.
Turismen har också på sistone blivit en av stadens främsta ekonomiska källor. Med femton festivaler i stadens årskalender har små och medelstora företagare, samt transportsektorn gynnats av den snabba tillströmningen av inhemska och internationella besökare som besöker de olika festivalerna i staden.
Det finns flera trevliga varuhus och matställen i Tagum, av de första besökte vi G Mall of Tagum och Robinsons Place Tagum, medan av de andra besökte vi Penong's Barbeque Seafoods and Grill intill G Mall of Tagum (på andra sidan gatan) och restaurang Balinsasayaw, vid sidan av kaféer och restauranger inuti varuhusen.
I kustkommunen Pantukan, belägen väster om staden Tagum har släkten Camporedondo sitt ursprung. Pantukan ligger i Composteladalen, vars främsta källor till försörjning är jordbruksprodukter som ris, kokos, kakao, kaffe, papaya, mango, ananas, durian och banan. Vissa invånare fiskar och andra har fiskdammar och odlar sin egen fisk som tilapia och mjölkfisk.
Prognoser pekar på att provinsen år 2030 kommer att bli en av de rikaste i landet på grund av sina rika naturresurser. Composteladalen är rik på guldmalm, såsom i kommunen Pantukan som har ett stort antal guldgruvor.
Vi besökte släktbyn, där anfäder till dagens Camporedondo bekostade grundskolan, ett par gravplatser och så åt vi i ett fiskeläge intill Jienos Garden Beach Resort, där Daliah har sitt strandhus. Vi badade dessutom i Davaobukten, vilket var riktigt skönt.
I Davao City bodde vi på hotell Microtel Inn & Suites, besökte ett par varuhus och hade en rundvandring bland krokodiler, tigrar och andra vilda djur i Davao Crocodile Park. Vi åt en gemensam middag på en restaurang på varuhuset Abreeza Mall.
Därefter flög vi till ön Mactan Island, som har flygplatsen för Cebu City, vari vi bodde på Mandarin Plaza Hotel.
På ön Cebu besökte vi kyrkor, en fästning, varuhuset Ayala Mall, en karaokebar och hade goda naturupplevelser med bad på ön Sumilon Island i Stilla havet, samt simning tillsammans med valhajar i Oslob, nästan så långt söderut man kommer på ön.
Valhajen är världens största haj och är vanligtvis mellan 4–12 meter stora. Den största valhajen som uppmätts var 12,65 meter lång, även om det finns muntliga berättelser om ännu större hajar. Det var en mäktig upplevelse att få simma tillsammans med dem, samtidigt som turismen skapar goda utkomster för lokalbefolkningen.
Ute på bryggor ute till havs åt vi även fisk på restaurangen Taloot Wharf Floating Restaurant.
Sista stopp på resan, efter ytterligare en inrikesflygresa med Cebu Pacific Air, blev huvudstaden Manila, där vi åter träffade många av Kenneths kusiner, som var våra värdar medan vi bodde på det anrika The Manila hotel, vilket öppnade sina portar redan år 1912.
På det fullbokade hotellet firade vi nyåret, men på dagarna hann vi bada, besöka Intramuros och gallerior, samt gå igenom de fina samlingarna på Nationalmuseet och det Antropologiska museet.
Nyårsafton 2017 på The Manila Hotel var fartfylld.
Kenneth skrev för några år sedan ett par uppsatser om det filippinska kulturarvet i ämnet arkeologi på Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet.
Ett av dem handlade om hur man framställer sitt kulturarv på de statliga museerna i Manila (i huvudsak de nyss nämnda museerna). Mycket intressant ämne, som dock är utanför ramarna för dagens skriverier.
Under julresan har jag blivit nyfiken på den filippinska nationalhjälten José Rizal, född 19 juni 1861 i Calamba, Laguna, Filippinerna, avrättad 30 december 1896 i Fort Santiago i Manila. Han är en av Filippinernas största nationalhjältar och årsdagen av hans död firas som en nationell helgdag under namnet Rizals dag. Som filippinsk nationalhjälte tillhör han samma klass som de samtida Andrés Bonifacio och Emilio Aguinaldo.
Det fanns en stor utställning om Rizal på Fort Santiago, som vi bevistade och på Nationalmuseet i Manila hittade vi en fin teckning som Rizal hade gjort i Berlin, samt besåg flera tavlor föreställande Rizal. Han var ej allena revolutionär utan även en betydande konstnär och författare. Jag köpte en bok om honom, som jag ska läsa framledes.
Det blev en utflykt på årets första dag, då vi åkte med en hyrd minibuss till restaurangen Leslie's Tagaytay vid vulkansjön Taal Lake i provinsen Batangas, på ön Luzon i Filippinerna. Sjön fyller TaalCaldera, en stor vulkanisk kaldera som bildades av ett mycket stort utbrott för 500 000–100 000 år sedan. Det är landets tredje största sjö efter Laguna de Bay och Lake Lanao. Volcano Island, som är platsen för Taalvulkanens historiska utbrott och orsaken till sjöns höga svavelhalt, ligger nästan i mitten av sjön. Det finns en kratersjö på vulkanön.
Jag bär med mig fina minnen av härliga människor i Filippinerna, ja många människor, värme, lukter, vackra vyer och god mat. Ett fantastiskt fint land, som jag gärna återvänder till och lär känna vidare.
|
År 1900 |
Sverige Filippinerna 5 116 884 7 635 426 (år 1903) |
|
1910 |
5 499 374 - |
|
1920 |
5 875 693 10 314 310 |
|
1930 |
6 131 126 - |
|
1940 |
6 356 350 16 000 303 (år 1939) |
|
1950 |
7 013 950 - |
|
1960 |
7 480 374 27 087 685 |
|
1970 |
8 042 657 36 684 486 |
|
1980 |
8 310 470 48 098 460 |
|
1990 |
8 558 774 60 703 206 |
|
2000 |
8 872 103 76 506 928 |
|
2010 |
9 373 379 92 337 852 |
|
2017 |
10 112 669 104 256 076 |
Invånarantalet i Sverige och Filippinerna från år 1900 och fram till idag. Filippinerna som år 1900 bara hade en halv gång som mycket befolkning som Sverige, har idag tio gånger mer.
Birhen sa Simala - Monastery of the Holy Eucharist
Omkring 56 kilometer söder om Cebu City finns det ett katolskt kloster - Monastery of the Holy Eucharist (vilket kan översättas till Heliga Eukaristins kloster) - som ser ut att ha byggts på medeltiden, men det är bara ett tjugotal år gammalt. Här byggs ständigt nya och ännu högre torn än tidigare, med tillhörande portar och våningsplan. Bergslandskapet omkring förhöjer upplevelsen och i fjärran ser man Stilla havets vattenspegel.
Detta pilgrimsmål på ön Cebu lockar folk från hela Filippinerna, ty de troende vill uppleva mirakel, som sägs utspela sig här i Simala i kommunen Sibonga. Utåt sett ansvarar några nunnor för verksamheten i klostret, då munkarna inte får inte ses i folkhavet på grund av en mycket strikt klosterdisciplin. Cebuborna känner klostret som "Birhen sa Simala" (Jungfrun i Simala).
Abboten för klostret heter Abelio Mangila, tillhörande Marian Monks of Eucharistic Adoration (MMEA) , där man vördar jungfru Maria och vördar Our Lady of Lindogon Shrine (Vår fru av Lindogons helgedom). Hängivenheten för den välsignade Jungfru Maria i Simala började någon gång 1997. Mangila, som tog sig det religiösa namnet Frater Martin Mary, sa att han och andra munkar blev offer för vulkanen Pinatubos utbrott i Pampanga i norra Luzon den 15 juni 1991, som var det näst största under 1900-talet efter vulkanen Novaruptas utbrott 1912 i Alaska.
Munkarna kunde inte lämna det drabbade området, förrän de visste att deras trosfränder hade evakuerats. I detta inferno kom en kvinna till deras kapell, bärandes på en staty av jungfru Maria. Hon sa till Frater Martin, "att jag måste ge de denna helgedom till kyrkan, då jag tror att endast här kan den skyddas från det pyroklastiska flödet". Kapellet klarade sig och när vardagen så sakta återfann sig, försökte munkarna hitta kvinnan som att hon kunde få tillbaka sin staty, men ingen hade hört talas om henne.
Med tillstånd från Cebus ärkebiskop Ricardo Cardinal Vidal flyttade munkarna till Cebu 1996, med sig hade de statyn av jungfru Maria. Den religiösa hängivenheten kring statyn började ungefär ett år senare, då en femårig pojke vid namn Jollibee Sejuela blev läkt från denguefeber efter att han fördes till munkarnas lilla nybyggda kapell ovanpå bergen i Simala, där statyn av jungfru Maria var uppställd. Han kom att tjäna som altarpojke i klostret en lång tid, men lever i Cebu City idag. Sejuela har fortfarande en livlig kontakt med klostret.
Fort San Pedro i Cebu City.
Fort San Pedro är en militär försvarsanläggning i Cebu City, ursprungligen byggd av spanjorerna under ledning av Miguel López de Legazpi (1502–1572), den första spanska generalguvernören för Filippinerna. Det ligger i det område som nu heter Plaza Indepedencia, i stadens hamnområde.
Den ursprungliga fästningen var gjord av trä och byggdes efter ankomsten av Legazpi och hans expedition år 1565. Under denna tid var fästningen huvudbas för den första spanska bosättningen i Filippinerna. I början av 1600-talet byggdes ett stenfort för att de spanska kolonisatörerna skulle kunna försvara sig mot muslimska pirater, som härjade i dessa farvatten.
Dagens byggnadskonstruktion härrör från 1738 och är den äldsta triangulära bastionen i Filippinerna. Under den filippinska revolutionen i slutet av 1800-talet attackerades fortet och togs av filippinska revolutionärer från ön Cebu, som använde det som sitt högkvarter.
Fortet är triangulär i sin form, med två sidor vända mot havet och en tredje sida som sträcker sig mot land. De två sidorna vända mot havet försvarades med artilleri och framsidan mot land med en stark palissad av trä, som senare byggdes i sten.
De tre bastionerna heter La Concepción (SW); Ignacio de Loyola (SE) och San Miguel (NE). Fortet har en total invändig yta på 2 025 kvadratmeter. Väggarna är 6,1 meter höga med 2,4 meter tjocka murar och tornen är 9,1 meter höga, sedda från marknivå. Omkretsen är 380 meter. Sidorna är olika långa och längs den främre delen, som vänder sig mot staden kan man hitta porten in till fortet. Fjorton kanoner skyddade fortet från angrepp, varav de flesta finns kvar ännu idag.
Lite är känt om fortets äldsta tider, men från år 1739 finns en skriftlig rapport till kungen Filip V av Spanien bevarat, då denne önskade information om ön Cebu. Generalguvernören Tamón skrev att Fort San Pedro var byggt av ett stenfundament med en terreplein (plattform), där kanonerna var monterade. Fortet innehöll de nödvändiga byggnaderna, som gjorde det försvarbart. Den största av dessa byggnader var Cuerpo de Guardia, där personalen som bemannade fortet bodde. Angränsande till den var Vivienda del Teniente som var bostad åt fästningens löjtnant. Mellan de ovan nämnda byggnaderna fanns en brunn. I ett hörn, inbyggt vid murarna till bastionen San Miguel (NE) hittades krutmagasinet Almacenes de Pólvora.
Det är osäkert när fortet fick sina första stenmurar, men traditionen pekar ut jesuiten Antonio Campionis byggnadsarbeten 1630, och fästningsporten anses vara uppförd 1738, den pryds med vapensköldar för regionerna Castilla och León i Spanien.
Det är dock säkert att fästet genomgick stora renoveringar i slutet av 1800-talet som en del av ett byggprogram för att förbättra Cebu. År 1898 överlämnade spanjorerna fortet till filippinska frihetskämpar, men erövrades av de nya kolonisatörerna från USA, som stationerade amerikanska soldater där till slutet av 1930-talet.
Mellan åren 1937-1941 omvandlades kasernen till en skola för lokalbefolkningen. Under den japanska ockupationen övertog de kejserliga japanska styrkorna Fort San Pedro, som fungerade som sjukhus för sårade under andra världskrigets slutskede. Från självständigheten 1946 till 1950 var Fort San Pedro åter ett arméläger.
På 1950-talet fanns planer på att riva fästningsmurarna och bygga ett nytt stadshus på platsen, vilket skapade folkliga protester, som räddade fortet för eftervärlden. Först kom det i bruk som zoo, men efteråt har man återställt fortet så nära originalet som möjligt. Man använde korallstenar som togs från havet längs kuststäderna på ön Cebu, som sedan levererade blocken skurna till restaureringsplatsen, där byggnadsarbetarna gjorde den sista skärningen och poleringen för att blocken skulle passa varandra.
Idag är fortet ett välbesökt turistmål med turistkontor, museum, scen för teater och musik, omgärdad av en fin stadspark utanför fortets murar, med bland annat en staty av Miguel López de Legazpi (1502–1572) och Antonio Pigafetta (1491–1531).
Intramuros och Fort Santiago i Manila.
Långt innan spanjorerna anlände till Filippinerna, blomstrade samhällen längs floden Pasigs stränder på ön Luzon. En av dessa var Selurong, med ett palissadomgärdat fort. Malajerna (dagens filippinare) grundade denna stad, där Manila är belägen idag. Namnet Manila är en förvrängning av Maynilad, som betyder det finns mangrove. Selurong hade tidigt handelsförbindelser med kineserna.
Spanjorernas erövrande av den filippinska övärlden hade ett mönster. Augustiner och franciskaner följde med de spanska soldaterna, stödda av lojala inhemska trupper, från ö till ö för att leta efter inhemska byar och människor.
Spanjorerna byggde snart upp kyrkor och fästningar, medan de letade efter guld och kryddor. Katolicismen infördes och antogs av majoriteten. Sporadiska uppror skedde från stamgrupper i norra Luzons högländer och i kustområden.
En del muslimer gjorde motstånd i Mindanao i södra Filippinerna. Den spanska militären slog tillbaka kinesiska pirater, japanska och portugisiska, nederländska och brittiska styrkor, som alla också hade intresse av Filippinerna.
För att försvara Manila uppfördes 4,5 kilometer långa stenmurar, bålverk och vallgravar omslutande ett femkantigt område på cirka 64 hektar. Området bestod av bostäder, kyrkor, palats, skolor och offentliga byggnader.
Innanför stadsmurarna kom man genom stadsportar med klaffbroar, vilka stängdes innan midnatt och öppnades vid gryningen. Det var på detta sätt att staden fick namnet Intramuros - vilket betyder "inom murarna".
Dessa avskräckte dock inte från erövringsförsök från europeiska stormakter, holländska pirater attackerade ett flertal gånger filippinska farvatten. Britterna invaderade Intramuros 1762 och regerade där i nästan två år innan de återlämnade Manila till Spanien.
Fort Santiagos besättning använde porten som ledde ned som en passage till floden Pasig. År 1762 flydde generalguvernören Simon de Anda här med viktiga spanska dokument och skatter då engelsmännen erövrade och besatte staden. Han flydde till Pampanga, där han etablerade sig som generalguvernör över Filippinerna och ledde motståndet ända fram till britternas ockupation tog slut 1764.
Efter det spansk-amerikanska kriget 1898 tog amerikanerna över Filippinerna. Intramuros överlämnades till dem formellt efter slaget om Manila samma år.
Efter att ha överlevt ett antal jordbävningar, tyfoner, bränder och krig genom århundradena, drabbades Intramuros nästan av total förstörelse då amerikanerna befriade Manila från japanska trupper 1945, som hade invaderat och ockuperat Filippinerna några år tidigare. Amerikanskt artilleri och pansarvagnar reducerade stadsmurarna och dess byggnader till aska, vid befrielsen. Tusentals människor dog under den åtta dagar långa belägringen av Intramuros, men siffror på upp till 100 000 döda människor nämns i samband med slaget om Manila 1945 som varade i en månads tid från den 3 februari 1945 till den 3 mars 1945.
När andra världskriget var slut var Intramuros en död stadsdel i Manila. År 1946 erkände Förenta staterna Filippinernas självständighet, men Intramuros var till stora delar övergivet. Flera årtionden efter kriget var det ett stort ödemarksområde, vars förstörelse fortsatte successivt och riskerade rasera de få byggnader som trots allt hade klarat sig innanför stadsmurarna.
Filippinernas barockkyrkor.
I Filippinerna, i det som var Spanska östindien, infördes under andra hälften av 1500-talet den europeiska koloniala arkitekturen. Den var speciellt lämpad för de heta tropikerna i det nya östra området, den europeiska arkitekturen transponerades via Acapulco, Mexiko till en unik filippinsk stil.
Filippinernas barockkyrkor är uppförda i en säregen arkitekturstil, i ett land som ofta har drabbats av destruktiva jordbävningar, exempelvis under 1700-talet, där stora offentliga byggnader, såsom kyrkor, fick byggas om i barockstil.
I Filippinerna har förstörelsen av kyrkor av frekventa jordbävningar, gjort att kyrkornas form lägre och bredare än i Europa; sidoväggar gjordes tjockare och kraftigt pressade för skapa stabilitet under de seismologiska skakningarna. De övre strukturerna av kyrkobyggnaderna byggdes med lättare material, delvis för att inte skada vid nedfall.
Klocktornen är vanligen lägre och stela jämfört med torn i mindre seismiskt aktiva regioner i världen. Tornen har tjockare konstruktion i de nedre nivåerna, med en gradvis förminskning till den översta nivån. I vissa kyrkor i Filippinerna, förutom att fungera som vakttorn mot pirater, är några klocktorn fristående från huvudbyggnaden för att undvika skador vid fallande klocktorn på grund av jordbävningarna.
Fyra av dessa kyrkor har valts ut till ett gemensamt världsarv, under beteckningen Filippinernas barockkyrkor. Följande kyrkor ingår i världsarvet:
San Agustins kyrka i Manila, La Nuestra Senora de la Asuncions kyrka i Santa Maria, San Agustins kyrka i Paoay och Santo Tomas de Villanuevas kyrka i Miagao.
Vi besåg den första - San Agustins kyrka i Manila - under vårt besök på nyårsafton 2017, men dessutom fick vi se många liknande kyrkor exteriört och interiört, byggda under den spanska kolonialtiden i samband med våra resor på öarna Mindanao, Cebu och Luzon i Filippinerna.
San Agustins kyrka i Manila ligger i den muromgärdade stadsdelen Intramuros. Det är en av de äldsta existerande stenkyrkorna i Filippinerna och den enda kyrkobyggnaden som hölls intakt efter att Intramuros brändes till marken under befrielsen av Manila 1945. Den har överlevt bombningar och naturkatastrofer, inklusive två världskrig och en rad jordbävningar under åren 1645, 1754, 1852, 1863 och 1880.
San Agustins kyrka och dess kloster i Intramuros Manila har varit de augustinska missionärernas högkvarter i Augustinorden på Filippinerna (kallas för Augustinian Province of the Most Holy Name of Jesus of the Philippines) sedan grundandet år 1571.
Augustinorden är också starkt knutna till Basilica Minore del Santo Niño i Cebu City, som jag berättade om i förra bloggen om Magellans kors i Cebu City. Den augustinska provinsen Santo Niño i Cebu separerades från moderprovinsen i Manila 1983.
År 1904 etablerade augustinerna universitetet i San Agustin - University of San Agustin - i Iloilo City som så småningom framträdde som den största augustinska utbildningsinstitutionen i världen när det gäller antalet studenter och det enda augustinska universitetet i Asien och Stillahavsområdet.
De har också fungerat som förvaltare av Santo Niño-helgedomen i Cebu City, som rymmer den flera hundra århundraden gamla träfiguren av barnet Jesus, som återfanns av Legazpi's män 1565.
Basilica Minore del Santo Niño i Cebu City på Filippinerna byggdes på det ställe där man 1565 fann en träfigur av Santo Niño (Jesusbarnet). Denna figur hade den 14 april 1521 getts till Hara Amihan av världsomseglaren Ferdinand Magellan (1480-1521), efter hans ankomst till ön Cebu. Hon var hustru till härskaren Raja Humabon, i anledning av att härskarparet och många av dess undersåtar lät sig döpas. Kort efter omkom Magellan i en strid på grannön Mactan.
44 år senare återkom Miguel López de Legazpi från Spanien och erövrade Cebu. Befolkningen på platsen var denna gång fientligt inställd till spanjorernas ankomst och han brände ned deras byar och grundade på området de första spanske bosättningarna på Filippinerna, Villa del Santísimo Nombre de Jesús och Villa de San Miguel. Skulpturen blev funnen i en svedd trädlåda, under röjningen efter en av dessa anlagda bybränder, och Jesusskulpturen var nästen helt oskadd.
Omedelbart efter ankomsten i april 1565 grundlade en präst som hade ledsagt Legazpi, fader Andrés de Urdaneta, klosteret Santo Niño, det första augustinerkloster på Filippinerna. På upptäcksstället för den ovannämnda skulpturen byggde så augustinerbrodern Diego de Herrera 1566 en kyrka av trä och nypa (palmartad växt, som man lokalt i Filippinerna bygger hus med), men den blev inte långt efter ödelagd vid en brand.
År 1605 påbörjade man under Pedro Torres att bygga en ny kyrka på samme ställe. Också denna var av trä och nypa, och stod färdig 1626. Två år efteråt brann också denna kyrka.
Redan samma år, 1628, påbörjade så Juan Medina att återuppbygga gudshuset. Byggmaterialet var denna gång en slags lersten, kallad adobe – något nytt under denna tid. Men detta byggnadsmaterial gick inte att använda i Filippinerna, till skillnad mot många delar av ett torrare Latinamerika, för i kontakt med luft i detta fuktiga tropiska klimat upplöstes lerstenarna. Därför fullförde man inte byggandet av denne tredje kyrka.
Först i februari 1735 blev så fundamentet lagt för den nuvarande basilikan. Det massiva stenbyggnadsverket var färdigt år 1739. Stenarna som användes, kom sjövägen från stenbrottet i Capiz på ön Panay till Cebu. Kyrkan fick namnet San Agustin. År 1889 fick den fönster och år 1965 följde en omfattande renovering, men utan på att ändra på strukturen från 1700-talet.
År 1965, i samband med 400-årsminnet av fader Urdanetas ankomst till Filippinerna, förhöjde påve Paul VI kyrkan till Basilica minor (på svenska betyder det mindre basilika). Vilket är en kanonisk/kyrkorättslig term för att beteckna vissa kyrkobyggnader som av historiska eller andra skäl åtnjuter en särskild status inom den katolska världen. Dessa kyrkor är vanligtvis undantagna från den ordinarie kyrkliga jurisdiktionen. Denna upphöjning innebar samtidig en namnändring, till Basilica Minore del Santo Niño.
År 1990 blev ett pilgrimscentrum byggt intill kyrkan, där finns också ett museum, som skildrar kristnandet av Filippinerna. Träfiguren av Jesusbarnet är bevarad och är som populärt pilgrimsmål utställt i ett stort solitt skrin med glassfönster i basilikans inre, skyddad av vakter. Den räknas som Filippinernas äldsta relik.
År 2013 blev basilikans klocktorn ödelagt av det kraftiga jordskalvet som drabbade grannön Bohol och Cebu City, men är nu restaurerat.
Magellans kors i Cebu City.
Magellans kors är beläget vid basilikan Basilica del Santo Niño i Cebu City. Detta är ett av Filippinernas viktigaste kristna landmärken och därmed också en viktig helgedom. Ferdinand Magellan (1480-1521) var en känd upptäcksresande och det var han som förde kristendomen till Filippinerna.
Enligt traditionen uppfördes 1521 ett kors för att markera starten för kristnandet i Filippinerna. Det ursprungliga korset försämrades gradvis under åren och många besökare tog bitar av korset som souvenirer.
År 1845 placerade man ett annat kors på platsen och i detta kors kom man att sticka in bitar från det ursprungliga korset.
I dag är korset en helig plats och man har uppfört en vacker byggnad för att förstärka platsens betydelse. Spanjorerna, under ledning av spanske conquistadoren Miguel López de Legazpi med 500 soldater, grundade 45 år senare den 27 april 1565 sin första permanenta koloni här i Cebu City på Filippinerna, ett land som fick namn efter Spaniens kung Filip II (1527-1598).
Efter att spanjorerna koloniserade arkipelagen, så fick katolicismen fäste och en intensiv och bitter attack mot animismen, som i huvudsak rådde på de över 7000 öarna (sydligaste delen var påverkad av islam), tog fart de närmaste decennierna.
I kombination med kristna dop, förstördes animistiska idoler, gravmonument och ersattes av kristna kors. Ferdinand Magellan kom själv att dö under en strid mot en filippinsk stam på ön Mactan intill Cebu, den 27 april 1521, som leddes av den filippinske stamhövdingen Lapu-Lapu (1491-1542) och räknas som Filippinernas förste frihetskämpe. Lapu-Lapu City, en förort till Cebu City, ligger idag där striden ägde rum. Där finns ett monument på platsen, med en staty av Lapu-Lapu.
Historien om Lapu-Lapu och Ferdinand Magellan, har berättats av italienaren Francesco Antonio Pigafetta (1491-1534), som medföljde 1519 Ferdinand Magellan på den första världsomseglingen till bland annat Cebu. Vid det olyckliga härnadståget mot Filippinerna, då Ferdinand Magellan dödades, blev Pigafetta svårt sårad, men räddade sig efter många faror och återkom 1522 till expeditionens utgångsort i Spanien.
Ett par år senare författade han en berättelse över denna världsomsegling, som gavs ut av Carlo Amoretti på italienska år 1800 och franska 1801, jämte kopior av sjökort som Pigafetta tecknat, samt en av denne uppgjord ordbok över språken/tungomålen på Filippinerna och Moluckerna. Pigafetta dog som kommendör av johanniternas orden.
Tema Filippinerna
Julhälsning från Götala.
Jul är ute, jul är inne.
Signe Gud den glada tid!
Är det ej, som varje sinne
Värmdes nu av fröjd och frid?
Som om du en skogsdoft kände
Från ditt hem i Nordanskog,
Det, vars bild, trots allt elände,
Du i fjärran med dig tog?
Är dess friska gammans tolk.
Kring en eld, som heter duga,
Skockas lustigt gårdens folk.
Ingen lida hunger här.
Händer tryckas, ögon lysa,
Hjärtats fröjd uppriktig är.
Husets dräng och farmarens son
Skämta smått vid eldens glöd.
Barnen smörja sig med gotter.
Julöl finns i överflöd.
Farmaren dricker märg i benen,
Stryker sig om skägget, nöjd,
Blickar ut åt åkerrenen,
Full av dämpad kraft och fröjd.
John tar ned fiolen från kroken,
Spelar polskor då och då.
Ur den gamla goda boken
Läser mormor i sin vrå.
Mor har brått; ty nu i gryta
Här skall doppas, det är klart.
Ingenting i dag får tryta;
Allt är rikligt, fett och rart.
Vänner, jag förstår er gamman.
Svingom julens klara bloss!
Låt oss vara nu tillsamman,
Fastän havet skiljer oss!
Luft och ljus! Låt ölet fragga
Kring ert stolta stjärnbanér!
Under gamla Sveriges flagga
Klingar jag i kväll med er...
En decemberblogg av Magnus Elmblad & Harri Blomberg (bilderna är fotograferade i Götala, den 30 november 2017).
Ett stort tack till Gisella Pheiffer i Skara för alla tomtar, som fick ett nytt hem på Stora Vadet i Götala!
Minnesbilder från 1950-talets Skara.
Att växa upp som barn i 50-talets Skara, måste ha känts bra med allt framtidshopp och utvecklingsdrömmar man i gemen hade i Sverige. Det framgår när man läser götalapojken Lars Anderssons skolböcker, vilket jag har delgett av i de tre senaste bloggarna denna novembermånad, då det förövrigt är sex år sedan jag köpte torpet Stora Vadet och blev fritidsboende skarabo. Det torp som var Lars Anderssons barndomshem, en plats där man byggde nytt garage för bilen på 1950-talet och var man även uppförde ett brygghus, intill vattenpumpen invid Götalabäcken.
Skolåret 1953-1954
I skoluppsatserna skildras livet på torpet Stora Vadet, exempelvis skolåret 1953-1954, då Lars Andersson gick i klass 5A på Skara Folkskola. I uppsatsen "Nu är det vinter", inleder han uppsatsen med att skriva om vintersporternas Skara, innan han övergår till vardagssysslor i Götala:
"Länge har vi väntat på vintern, och nu har den kommit på allvar. Igår hade vi ledigt halva dagen. Då spelade vi ishockey. Det blev oavgjort 2-2. Vi spelade på Petersburg. Det är Skaras ishockeybana. Vi spelade mot klass 4e. Jag stod i mål och släppte in ett mål. Det andra släppte Buffis in. Han stod i mål före mig.
Jag brukar gärna gå i skogen om vintern. En söndag var jag med ett par farbröder och jagade. De sköt ett rådjur och en hare. Vi såg också en älg. Han var ungefär 200 meter ifrån oss. Det var en mycket rolig söndag.
Det kan vara ganska arbetsamt på vintern, när det blir mycket snö. Då får jag hjälpa pappa att dra snöplogen. Vi har ungefär 400 meter till stora landsvägen. Ibland får vi skotta upp höga vallar utmed vägen. När det snöar för fullt, kan det vara ganska besvärligt att få bort snön. Ibland kan man inte köra med snöplogen, utan man får skotta väg."
Skolåret 1953-1954, hade Lars Andersson också haft en trafikdag, som han beskriver enligt följande:
"För ett par veckor sedan hade vi en trafiktävling i skolan. Vi startade på morgonen. Var och en fick sitt nummer att sätta på ryggen. Det gällde först och främst att ha sina cyklar i ordning. En polis granskade våra cyklar. Det fick inte fattas kattöga, kedjeskygg eller bra bromsar. Om de sakerna fattades på cykeln, fick vi fem prickar. Vi fick åka på Bommagatan, Järnvägsgatan, Skaraborgsgatan, Marumsgatan, Stora Torget, Skolgatan och åter till skolan. Det var många kontroller. Sju lärare samt ett par poliser stod som kontroller. Först startade sjunde klassen, sen sjätte och sist femte.
Ett par dagar efter fick vi ett teoretiskt prov genom radion. Det var tio frågor, som vi skulle besvara. De svaren skickades till Stockholm. De som hade kört prickfritt, fick gå ner till överläraren och svara på frågor. Skolmästare blev Pekka Gröhn. Han kan kanske bli distriktsmästare. Det var en mycket rolig dag, då vi körde i stan."
Om denna trafikdag berättar Lars Andersson i ett annat sammanhang samma skolår, då han får till uppgift att beskriva sin hemstad Skara:
"Nu ska vi berätta lite om vår stad. Skara blev tidigt bebyggd. De människor som kom till Skara, bytte varor med varandra. En del bosatte sig här. Så kom staden att växa upp. Den blev också en tingsplats. Skara har en mycket vacker domkyrka. Mitt emot kyrkan ligger biblioteket. Vid stationen är en stor fontän som vi kallar för Spegeldammen. Det är härligt att sitta vid Spegeldammen på sommaren, då det är vackert väder.
För en tid sen hade vi en trafiktävling här i skolan. Vi startade på skolgården. Där stod en polis, som granskade våra cyklar. Ute i stan var det hemliga och synliga kontroller, som såg efter, så att vi inte gjorde något fel.
I Skara har det varit mycket bra skridskois, så vi har kunnat åka skridskor. Jag har spelat ishockey. Det är så trevligt. Ibland vinner vi, men ibland går det inte så bra för oss. Skara har ett bra ishockeylag. Här finns många bra ishockeyspelare. I Skara väntar vi bara på våren. Nu smälter snön och solen skiner."
Redan detta skolår dåLars Andersson går femte klass, vet han vad han vill bli när han blir stor, en lastbilschaufför och så här i efterhand att det är intressant att kommentera att han blev det, en uppskattad sådan i Skaranejden. Våren 1954 skrev han att:
"Jag skulle vilja bli lastbilschaufför. Jag har åkt mycket stora lastbilar. Mest har jag åkt med tegelbrukets bil. Jag har varit med i Göteborg, Alingsås, Uddevalla och Jönköping. För det mesta när vi kör från Göteborg har vi med oss kol hem till Skara. En gång då vi for till Jönköping mötte vi en bil som körde så nära att han skrapade mot framskärmen. Det blev långa revor i skärmen."
1952-1953
Lars Andersson reste ofta runt i sin hembygd i Skaraborg, det framgår i många skolberättelser. Från skolåret 1952-1953, då han gick i klass 4a i Skara Folkskola finns en uppsats om en studieresa runt Hornborgasjön, som torde ha skett våren 1953:
"Vi for med buss från Skara en dag. Vi skulle fara ut och se oss omkring. Först for vi till Varnhem. Där besåg vi klosterkyrkan. Med detsamma man kommer in i kyrkan, ser man Birger Jarls grav. Lekbrödraaltaret står alldeles intill. Vid båda pelarraderna hänger det målningar, som föreställer Jesu apostlar. Längst fram ser man det stora altaret med ett vackert krucifix. Vid båda sidor om altaret finns det kungsstolar. Bakom altaret är en korsgång med många gravar. Till höger om altaret är det De la Gardieska gravkoret. Munkarnas gamla kyrka från 1100-talet blev förstörd. Den nuvarande kyrkan grundades i mitten av 1200-talet. I Varnhem ligger Jesper Svedberg begraven. Vi såg också den fattige torparpojken Sven Lundblads grav. Han har bott på Bernstorp utanför Skara. Utanför kyrkan ser man ruinerna av det gamla klostret. I parken omkring kyrkan är det vackert.
Vi for med buss från Varnhem till Bjällums kalkbruk. Där såg vi, hur vagnar kom och stjälpte ur kalken i ugnarna. Vi såg också ett par ugnar, som sedan var fyllda med kalksten och skiffer. En gång har det varit hav över hela slätten. Då bildades dessa lagrade bergarter.
Sedan for vi till Ekornavallen. Där finns en gånggrift, som heter Girommen. Den är från stenåldern. Där finns också ett bronsåldersröse, samt gravar från järnåldern, alltså från alla tre perioderna. Sen for vi till Karleby. Där finns en av Nordens största gånggrifter. Den har en cirka 20 meter lång kammare och 10 meter lång gång.
När vi hade varit i Karleby och sett på gånggriften där, for vi till Ålleberg. På sluttningen åt vi vår frukost. Sen åkte vi upp till krönet av Ålleberg. Där uppe ligger segelflygsskolan. Det är mycket bra utsikt därifrån. Vi for sedan till Falköping, där blev det ett kort uppehåll inne på stationen. Den är något större än Skaras station. Vi stannade också vi Gudhem och tittade på ruinerna av det gamla klostret. Det var roligt att se på alla hästarna, som just släpptes ut på bete. Det är fina ridhästar, som födes upp här för regementenas räkning."
1954-1955
Sommaren 1954 reste Lars Andersson med sina föräldrar Signe och Gustaf Andersson till Göteborg, det framgår i uppsatsen "En resa jag gjort i sommar", från uppsatsboken i klass 6a i Skara Folkskola skolåret 1954-1955:
"Pappa, mamma och jag har varit i Göteborg. Vi var där en hel vecka. Jag var och tittade på många ställen. Den dagen jag kom till Göteborg, var jag uppe i utsiktstornet vid Sjöfartsmuseet. En dag var jag också nere och tittade i fiskhamnen. Jag var där klockan 6 på morgonen. Där fanns det mycket fisk och många båtar. En annan dag var jag i Långedrag. Jag var och tittade på alla segelbåtar och motorbåtar i G.K.S.S.-hamnen. Därefter for jag med en annan båt i södra skärgården. Det var en rolig resa."
Lars Andersson beskriver "Barnens dag i Skara":
"På lördag eftermiddag var jag och tittade på läroverksgården. Senare på kvällen var jag på tivolit. Där var det skoj. Jag åkte radiobil och virvelvind, och så var jag och såg på mycket annat på tivolit. På söndagen såg jag karnevalståget. Det var mycket skoj att se på. Senare var jag inne på Skaravallen och såg på gymnasterna."
Julen 1954, läste Lars Andersson jullektyr på torpet Stora Vadet i Götala:
"Jag har läst många trevliga böcker i jul, då det har varit dåligt väder. Jag har läst Nittiett Karlsson och många andra trevliga jultidningar. Sen har jag läst en del trevliga böcker, såsomKalle Blomkvists Den hemliga tunneln och flera sådana liknande böcker."
Om "Vintersport i Skara" skrev han vintern 1954-1955:
"Nu har det varit rätt så kallt en lång tid i Skara. Då har det bedrivits en hel del vintersport här. Det har varit ishockey, bandy, skidåkning och skridskosport. I fredags var det ishockey här i Skara. Skara vann med 13-4 över Vara. Det var en mycket spännande match, och mycket folk var det och tittade på matchen. I nästa månad ska det bli ungdomslandskamp på Skaravallen mellan Finland och Norge. På Marknadslyckan får alla barn åka skridskor. På söndagarna spelar man bandy på Marknadslyckan. Här i Skara finns det många som åker till Billingen för att åka skidor."
Många barn drömde redan då om att bli hockeystjärnor, såsom Lars Andersson, vilket framgår av uppsatsen "Min högsta önskan", skriven måndagen den 28 februari 1955:
"Min högsta önskan är att få bli ishockeyspelare och få komma upp i landslaget. Det skulle också vara roligt att få åka med på turné till utlandet och spela ishockey på främmande planer. För att komma upp i landslaget måste man träna mycket hårt, så man får kondition. Jag skulle vilja bli en lika bra spelare som Lasse Björn. Han är en av det svenska landslagets bästa spelare. Nu är det svenska landslaget i Tyskland. De håller på att spela om VM i ishockey. I lördags (den 26 februari 1955) spelade Sverige mot Sovjet. Då fick de stryk med 2-1. Igår kväll (söndagen den 27 februari 1955) spelade Sverige mot Schweiz och vann med 10-0. Idag (måndagen den 28 februari 1955) har Sverige vilodag."
Innan vi lämnar läsåret 1954-1955, får Lars Andersson beskriva sin klass 6A i Skara Folkskola:
"Vi är en klass på 26 elever och går i Skara Folkskola. Vår fröken heter Svantesson. Här i vår klass får vi lära oss engelska och det är roligt. Vi får också lära oss att slöjda. Det är roligast av alla ämnen vi har i skolan. Där får vi göra mycket bra saker. Lördagen är den bästa dagen i veckan. Då har vi bäst timmar. På lördagarna har vi kristendom, räkning, gymnastik och två timmars slöjd. På lästimmen är det ett par, som får spela pjäs och underhålla de andra i klassen. Det är mycket roligt."
1955-1956
Götalabon Lars Andersson gick sitt sista skolår 1955-1956, såsom folkskoleelev i klass 7A i Skara Folkskola. I uppsatsen "Inför mitt sista skolår", skriven hösten 1955, ser han fram emot att snart få börja arbeta och göra rätt för sig i samhället:
"Det känns inte alls konstigt att börja sista läsåret. Det ska bli riktigt skönt att få gå ur skolan till våren. Jag tror att det här läsåret blir mycket svårare än när vi gick i sjätte klass. De roligaste ämnena vi har är räkning, geografi, naturlära och hushållsgöromål. När jag har gått ur skolan, ska jag börja arbeta. Då skall jag försöka få arbete på någon bilverkstad och om det inte går, ska jag försöka få plats på någon bensinstation. När jag blir så gammal, att jag får ta körkort, ska jag göra det. Sen ska jag ut och köra långtradare. Det kan också hända, att jag ändrar mig och inte kommer att göra något av de arbeten jag tänkt mig."
Nu blev det inte så, Lars kom att köra lastbilar som han så önskade, det ser man av alla teckningar han gjorde på långtradare och dylikt, hittade i garaget på Stora Vadet i Götala 2012. I afton plastade jag in bilderna, då jag ska sätta upp dem i samma garage vid kommande besök denna månad.
Uppsättning av juldekorationer i Skara 1954. Ett foto av Stig Rehn, ur Västergötlands museums samlingar.
Om "Julhandeln i Skara" 1955, skriver Lars Andersson:
"Strax före jul brukar handlarna få det mycket arbetsamt. Då ska alla handla till jul. Springpojkarna får det också mycket svårt med att köra ut alla varor, som folk ringer efter eller sådana mängder, som inte folk orkar bära hem. När de kör hem varor, brukar de få bra med slantar. Folk handlar så mycket, att de får ont om pengar fram i januari. Folk köper också en del speciella maträtter, såsom skinka och frukt. De brukar också bli mycket dyra. Sen köper folk mycket julklappar, som de ger bort till släktingar och vänner."
"Vi for från skolan klockan åtta på måndag morgon den 26 september (1955). Vi skulle fara till Kinnekulle och titta på en del saker. Första platsen vi kom till var svampodlingen vid Kinne-Kleva. Det var i skifferoljeverkens grottor, som man odlade svamp. Från svampodlingen upp till toppen på Kinnekulle. Vi kunde inte åka ända upp till toppen, utan vi fick gå sista biten. Från utsiktstornet kunde vi se långt ut på Vänern. Sedan for vi till Gössäter. Där skulle vi se på ett stensliperi, men det var stängt. Då for vi till Österäng och där åt vi frukost. Därifrån for vi till Årnäs. På Årnäs fick vi se hur de gjorde glasbuteljer. Den glödande glasmassan kom från ugnar och droppade i stora klumpar i formar, sedan gick de vidare ut i ett kylrum. När vi hade sett allting på Årnäs, for vi till Lundsbrunn och tittade på Kronhöns konservfabrik, och därifrån for vi hem till Skara."
En motocrosstävling 1953.
I höstas (1953) var det en motocrosstävling i Lundsbrunn, ett par mil ifrån Skara. Skara har sin motocrossbana där. Matchen skulle börja klockan 13.00 Till att börja med körde alla förarna ett varv på banan för att visa sig. Först startade 125 cc klassen. De skulle köra fem varv på banan. Jag minns inte, vad segraren heter, men han körde på Puch.
Nästa heat gick för 500 cc klassen i juniorer. De skulle köra tjugo varv. Han som vann, heter Raymond Sigvardson. Han är ifrån Älvängen. Tvåa blev Rune Magnuson, Skara M.K.
Sen blev det final. Då skulle seniorerna köra tjugofem varv. Jag kommer inte ihåg, vad segraren heter. Teddy Gustavson, en av Skaras bästa förare, gick det inte bra för. Han körde inte på sin egen maskin. När maskinen gick sönder, låg han först. Han hade då kört bara sex varv.
Lika illa gick det för Bernt Johanson, Skaras bästa förare. Bakaxeln på hans maskin gick av på tjugotredje varvet. Han hade legat först, sedan Tedde Gustavson hade gått ur. När alla var i mål, fick segraren köra ett ärevarv.
Författad skolåret 1953-1954 av Lars Andersson, klass 5A i Skara Folkskola.
En rolig sommar 1953.
I min förra blogg skrev jag om skolbarnet Lars Andersson från Stora Vadet i Götala, som i sina skoluppsatser skrev trevliga historier om livet på torpet och i 1950-talets Skara. Skolböckerna hittade jag i en låda när jag rensade i garaget för femår sedan, ett garage som tillkom under samma tid i det som var hans föräldrahem. Jag delger här ännu en kort historia, skriven hösten 1953 då Lars Andersson gick i klass 5A i Skara Folkskola:
"I sommar har det regnat och åskat mycket. Men till Skara kom det mycket turister ändå. Det har kommit bussar från alla möjliga städer och många turister från utlandet. Jag har också varit ute och åkt buss.
Då var vi på Ålleberg och såg, när man körde med segelflyg.
Därifrån for vi till Skövde och från Skövde till Flämslätt. Där badade vi. När vi hade badat färdigt for vi hem.
Jag har hjälp till i Qvänsels affär med att köra ut varor.
Så har jag också hjälp till på en gård hemma i sommar. Där har jag fått vara med om att köra in klöver. Jag har också fått mjölka korna. Det var mycket roligt. Det har i alla fall varit en trevlig sommar i år."
Ett trevligt sommarlov 1952.
Skara folkskola.
Lars Andersson var det sista barnet, som växte upp på Stora Vadet i Götala. I en skoluppsats för klass 4A i Skara Folkskola hösten 1952, skrev han i uppsatsen "Ett trevligt sommarlov" om hur han tillsammans med sin mor Signe Andersson (1905-1972) och far Gustaf Andersson (1907-1985) cyklade iväg på en Skaraborgsresa sommaren 1952:
"Strax efter skolans slut var det vackert väder. Då for mamma, pappa och jag ut på cykel. Vi åkte från Skara vid tolvtiden. Vi for åt Lundsbrunn och Husaby. Från Husaby tog vi vägen till utsiktstornet på Kinnekulle. Där var vi uppe och såg utsikten. Sedan åkte vi ned till Råbäck och Gössäter. Där låg vi över natten.
Andra dagen for vi till Årnäs glasbruk. Det var roligt att se. Där gör de glas till läskedrycker. Allt arbetet gick med maskin. Alla flaskorna kom på löpande band och fördes in i en kylugn.
När vi hade varit där, for vi till Mariestad och sedan till våra släktingar i Låstad. Där vi stannade ett par dagar. På en söndag for vi hem. Då for vi över Binneberg. Där var vi inne och såg i Binnebergs tingshus. Sedan for vi hem till Skara. Det var en trevlig resa, som jag fick vara med om."
Tidaholmskonstnären Evald Gillbrand.
En novemberdag för fyra år sedan inköpte jag vid Hötorget i Skara en tavla från mellankrigstiden, föreställande Billingen, sedd från Kungslena. Evald Gillbrand (född Carlsson, men tog sig år 1938 namnet Gillbrand) från Tidaholm, köpman, arkitekt och allkonstnär, hade målat tavlan. Han finns representerad med bl a en väggmålning från 1941 i Tidaholms kyrka och dessutom med flera alster i dess församlingshem, Mobackens kapell (som dessutom uppfördes 1939 efter Gillbrands ritningar), Blåhults kapell (även här stod Gillbrand bakom ritningarna, kapellet invigdes 1936) och Östra kyrkogårdens kapell, samt i den klassiska Sagabiografen i Tidaholm från 1917. Idag köpte jag i Kortedala ytterligare en tavla av Evald Gillbrand, målad så sent som 1981 och föreställande Gamla Torget med Basarlängan i Tidaholm, i bakgrunden syns stadskyrkan. Köpmannen Gillbrand hade en färgbutik ett stenkast bort, på Torggatan 10. Fadern Gillis Carlsson (1858-1941) var en lokalkänd handlare med färdigheter i dekorations-, skylt-, vagns- och möbelmåleri, medan sonen Per Gillbrand (1934-2016) blev en världskänd motoringenjör, kallad för Turbo-Pelle.
