Bilarnas framfart i Ömossa på 1920-talet.
Jag bläddrar i lokaltidningen Syd-Österbotten, från den 6 september 1924. Där skriver bygdeförfattaren Gustaf Wideskog (1903-1955) regelbundet om livet i hembyn Ömossa i Sideby socken, numera en del av Kristinestads kommun i landskapet Österbotten i Finland.
Bygdebrevet var daterat den 24: e månaden före och däri berättar han om skördetider, men också om hur man avslutar byggnationen av den svenska ungdomsföreningens lokal, genom att hämta sågade bräder i Lauttijärvi såg i norra Satakunda:
”Överallt arbetas det nu som alltid med jorden. Den 23 augusti vore ett antal bybor till Lauttijärvi såg efter bräder och allestädes fann jag att skördearbetet påbörjat. Finsk som svensk arbetar i sin åker, och det var med viss vemod jag tänkte på, att flera av de byar vi genomreste engång varit svenska, som svenska namn här och var intyga… Bräderna skulle föras till vår svenska lokal och bönderna hade beredvilligt, trots den bråda tiden, ställt hästar och manskap till föreningens disposition.”
Bygdebrevet i tidningen Syd-Österbotten 1924 berättar också om hur Wideskog föredrog hästen framom den alltmer vanliga bilen, som ofta var synlig i Ömossa, då riksvägen från Åbo till Torneå/Haparanda gick igenom den då folkrika byn på omkring 1000 personer:
”Ömossa, den 24 augusti 1924.
Bilterrorn griper alltmera omkring sig. Som ytterligare belysning till chaufför Laaksonens meriter, kan framhållas, att han för flere dagar sedan var nära att överköra en bonden Norrgrann tillhörande ko. Även har hänt att kreaturen ofta kommit hemlunkande med diverse skråmor efter bilarnas smutsskyddare, skråmor vilka icke så fort läkas. Att de skällande byrackorna här och var överkörts och betande får erhållit omilda knuffar av de framrusande bilarna, torde ej förvåna någon under nuvarande skräckvälde. Vore det icke skäl att anhålla alla druckna och vårdlösa bilister? I enig front böra vi ställa oss mot deras vilda framfart både på landsbygden och annorstädes! Den föreskrivna farten – genom bebodda samhällen respekteras numera alls icke – det är bilterror, som nu tyckes regera världen. Man kan icke nog hinna fort fram i vår civiliserade tid och reflektionerna gör sig själva. Olyckor höra till dagens program!”
Det var inte bara ömossabon Gustaf Wideskog som var kritisk mot bilarnas framfart. Andreas Pettersson har i en C-uppsats från 2004 vid Luleå Tekniska Universitet visat hur landsbygdens befolkning såg på bilen som ett främmande fenomen som störde invanda mönster. Gamla människor ansåg att t ex bilen var ett uttryck för djävulen, eller att då vagnarna kunde gå utan hästar, då var världens undergång nära.
En viktig orsak till böndernas motstånd var deras relation till hästen. Den hade använts som transportmedel i generationer. Det blev en uppenbar krock mellan bilen och hästen när man märkte hur hästen blev nervös och ibland gav sig av i sken när det bullrande vidundret mötte det annars så lugna kreaturet. Dock så var bilisterna skyldiga att stiga ur bilen och hjälpa körsvennen att få ordning på sin häst när de möttes. Men de irriterade sig också på när exempelvis hölasset inte kom ur vägen tillräckligt fort.
Dessa två åsiktssidor fanns överallt, på vissa ställen försökte man till och med förbjuda biltrafik på landsvägen. Man gjorde narr av varandra och bönderna hade mycket roligt åt när bilarna fick motorproblem.
Brickband från Hälsingland.
Tomten
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.
För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta ---
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» ---
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.
Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen ---
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; ---
Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.
Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.
Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!
Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.
Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.
Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
Dikt av:
Viktor Rydberg (1828-1895), publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1881.
Bilderna är från Stora Vadet i Götala, i Skara kommun där det vid det gamla Taskevadet finns en minst 1500 år gammal färdväg som leder förbi stormannagravarna från forntiden.
På årets mörkaste dag 20181221 tändes fyra eldar för att lysa upp nattmörkret, såsom under hednatid.
Intramuros - tre kyrkoplatser att besöka i Manilas muromgärdade gamla stad.
Intramuros, var sätet för religiös och politisk makt under den spanska kolonialtiden, vilket de åtta stora kyrkorna visade. Manilakatedralen, platsen för den romerskkatolska ärkebiskopen i Manila, rekonstruerades 1958.
De andra kyrkorna som byggdes av olika religiösa ordnar var San Nicolas de Tolentino-kyrkan (The Recollects är en sidogren av franciskanerna), San Francisco-kyrkan (kvinnlig gren av franciskanerna), kyrkan Third Venerable Order Church (Third Order of Saint Francis, är en sidogren av franciskanerna), Santo Domingo–kyrkan (dominikanerna), Lourdes-kyrkan (kapucinerna är verksamma inom kapucinorden, kyrkan tillägnades Vår Fru av Lourdes) och San Ignacio-kyrkan (jesuiterna). Efter andra världskriget valde de kristna ordnarna att rekonstruera sina kyrkor utanför Intramuros.
Under den spanska koloniala perioden fanns det i äldre tider totalt 1200 spanska familjer som bodde i närheten av Intramuros, 600 spanska familjer inom murarna och ytterligare 600 boende i förorterna utanför Intramuros. Utöver detta var omkring 400 spanska soldater garnisonerade i den muromgärdade staden. Det gjorde att Intramuros tidigt också blev centrum för stora utbildningsinstitutioner i landet.
Konvent och kyrkliga skolor grundades av olika religiösa order. Dominikanerna inrättade Universidad de Santo Tomás år 1611 och Colegio de San Juan de Letrán år 1620. Jesuiterna grundade Universidad de San Ignacio år 1590, det första universitetet i landet, men stängdes 1768 efter jesuiterna utvisades ur landet. Efter att jesuiterna fick återvända till Filippinerna, etablerade de Ateneo Municipal de Manila 1859.
Under den japanska ockupationen under andra världskriget blev San Agustin-kyrkan ett koncentrationsläger. De sista dagarna av slaget vid Manila 1945 hölls hundratals invånare och prästerskapet fångna i kyrkan av japanska soldater, då många ur gisslan dödades under den tre veckor långa striden.
Kyrkan var den enda av kyrkorna i Intramuros, som klarade den kombinerade intagandet av staden av de amerikanska och filippinska markstyrkorna våren 1945. Medan kyrkan fick sitt tak skadat, blev det intilliggande klostret fullständigt förstört. På 1970-talet ombyggdes det tidigare klostret till ett museum under design av arkitekten Angel Nakpil. Kyrkan blev klassificerat som ett världsarv 1993 och 2013 renoverades kyrkan, då även fasaden fick bytte färg.
Idag används San Agustin-kyrkan för dagliga katolska mässor, dop och bröllop, samtidigt som ett stort antal besökare kommer och besöker ett fantastiskt museum med alltifrån förhistoriska artefakter till flera hundra års kyrkskatter. Ett dagsbesök räcker inte till för att ta del av museets alla föremål.
Alldeles i närheten av San Augustin-kyrkan renoverar man för närvarande ruinerna av San Ignacio-kyrkan och dess kloster. Här rekonstrueras Museo de Intramuros, ett kyrkligt museum.
Jag var där med mitt resesällskap och tror att det kommer att bli ett fantastiskt museum när det är färdigt, här ska en del av Intramuros gamla skatter visas upp för allmänheten, innanför de gamla murarna av San Ignacio-kyrkan.
Kapucinerna flyttade Lourdes kyrka 1951 till hörnet av Kanlaon Street och Retiro Street (nu Amoranto Avenue) i Quezon City. Idag finns på den forna kyrkplatsen Silahis Souvenir Shop, där man hittar gott filippinskt hantverk till avsalu. I fyra avdelningar hittar man från traditionella till nyskapande artefakter och konstverk, varvat med böcker och dylikt. Vi besökte platsen och butikerna i juli 2018.
De andra religiösa ordnarna rekonstruerade också sina kyrkor utanför Intramuros efter kriget. Dominikanerna byggde en ny Santo Domingo-kyrka på Quezon Avenue i Quezon City. Ordensbröderna i The Recollects, som är en sidogren av franciskanerna, valde att inte återbygga sin San Nicolas de Tolentino-kyrka, utan flyttade till sin andra kyrka, San Sebastians kyrka (numera uppgraderad till en basilika) i Quiapo, 2,5 kilometer nordost om den muromgärdade staden. Tidningen Manilla Bulletin har sin redaktion på den forna kyrkplatsen i Intramuros. San Sebastians basilika förklarades som en nationell helgedom år 1997. The Order of Saint John of God flyttade till Roxas, medan The Order of Poor Clares (franciskaner, tillhörande Sankta Klaras orden) flyttade till Aurora Boulevard. Platsen för det gamla San Francisco-kyrkan hålls numera av Mapua Institute of technology.
San Agustin-kyrkan i Intramuros.
Intramuros – sevärdheter längs det gamla muromgärdade Manilas västra och södra befästningsanläggningar.
"To the memory of José Rizal, patriot and martyr, executed on Bagumbayan Field December Thirtieth 1896. This monument is dedicated by the people of the Philippine Islands."
1) Lilla bastionen Baluartillo de San Jose
Kärlekens tempel - Temple of Leah – i Cebu City.
“Beloved Wife and Mother: Leah V. Albino-Adarna was chosen Matron Queen of her Alma Mater the University of Southern Philippines. This bronze statue portrays her composure and regal bearing when she was crowned. May the beholder discern her innate beauty, poise and genteelness.”
Filippinerna - havet.
Under min andra resa blev det mest att bada i olika hotells badanläggningar i städerna Cebu City, Manila och Vigan, samt i en flod med tillhörande vattenfall i samband med en kanjonering ovanför Kawasan Falls på ön Cebu.
Där vi höll oss vid kustlinjen till sundet Tañon Strait, vars andra strand är ön Filippinernas tredje största ö Negros, även kallad Buglas. På ön ligger de två provinserna Negros Occidental och Negros Oriental. Vilken jag såg den senare, när vi var i bergen och stranden.
Vi var några dagar i Vigan och dit kom via den internationella flygplatsen Laoag i nordvästra delen av ön Luzon i Filippinerna, som ligger vid Sydkinesiska sjön (Sydkinesiska havet).
Stränderna i Vigan är berömda för sitt bad, men vi hann inte besöka dem denna resa, då kulturobjekten i den spanskinfluerade staden var för många.
Däremot då vi ankom till Cebu City för andra gången i somras, hade vi en heldag vid stranden på den östra sidan av ön Mactan.
Vi blev körda med taxi från centrala Cebu City till stranden "Mactan Newtown Beach", tidigare kallad ”Portofino Resort”, men ändrade namn under en ny ledning. Vi hyrde en stuga och beställde dit mat och dryck, medan vi badade och tog del av sandstrandens bekvämligheter.
Mitt hjärta föll för några gatuhundar vid strandstugan, som jag gav mat. Först vågade tiken komma och smaka, då hon såg att jag hade ett gott hjärta hämtade hon sin valp. Då brast mitt gamla hjärta.
En tur till paradiset – kanjonering ovanför Kawasan Falls.
Den 13 juli 2018 åkte jag och tre filippinska killar bosatta i Dipolog City på ön Mindanao till kommunen Badian på sydvästra delen av ön Cebu. Det blev en hel dagstur tur och retur från staden Cebu City som vi hade som bas under några trevliga julidagar tillsammans i Filippinerna.
Denna fredag hyrde vi en taxi för en heldag och åkte tidigt på morgonen för att undkomma den värsta trafikstockningen i Cebu Citys närområde, väl på andra sidan ön var trafiken mycket lugnare. Vårt mål var att uppleva en fem kilometer lång kanjonering från Barangay Sulsogan till Kawasan Falls, den tog flera timmar att genomföra och jag var nog den äldste av alla som vandrade, hoppade, simmade och klättrade denna dag genom ett 50-tal mindre och större vattenfall i kanjonen.
Vi hyrde en certifierad lokalguide från MCDC Travel and Tours i Badian som tog oss genom det fantastiska landskapet, mycket vackrare än så här blir det inte förrän vi når paradiset. Utan honom hade vi aldrig klarat oss helskinnade genom forsarna som följer floden Matutinao river genom kanjonen som avslutades nere vid kusten, där ett trefaldigt vattenfall, Kawasan Falls, med turkosblå vatten är ett av de populära turistmålen i provinsen, med restauranger och boende för besökarna. Vi firade vår bedrift med att dricka lokalöl vid en restaurang intill det största och mest kända vattenfallet nedströms kanjonen. Halvvägs i kanjonen kunde man köpa varm mat av bybor som hade klättrat ned i ravinen och hade enklare matstånd, så gott efter allt klättrande, hoppande och simmande. Därefter orkade man även de sista kilometrarna i ravinen, ned till havet.
Kanjoneringen blev ett roligt och minnesvärt äventyr för alla oss fyra, samtidigt vår form av turism skapar mycket jobb för lokalbefolkningen. Taxichauffören väntade på oss i Badian nedanför vattenfallen och tog oss hem, efter ett stopp på en vägkrog där vi åt oss mätta och sov gott tillbaka till Cebu City, som vi anlände långt efter att det hade blivit mörkt.
Luzon Inn & Restaurant i Vigan.
Staden Vigan på huvudön Luzon i Filippinerna är mycket promenadvänlig.
På en av mina stadspromenader i Vigan i juli 2018 slank jag in och drack ett par kalla öl i restaurangdelen av Luzon Inn, familjen som ägde stället var så underbar och gästerna också, att jag återkom varje dag jag fortfarande var kvar i den fina spanskinfluerade staden.
Tre gamla kyrkor i staden Vigan.
Staden Vigan är ett biskopssäte, på samma sätt som Skara i Västergötland, men istället för Skara stift heter stiftet Nueva Segovia och domkyrkan St. Pauls Metropolitan Cathedral eller i vardagligt tal Vigans katedral, belägen framför torget Plaza Salcedo och regionens förvaltningsbyggnad Ilocos Sur Capitol Building.
Vigans domkyrka ingår med hela staden i UNESCOs världsarvslista sedan år 1999, såsom den bästa representanten av de återstående spanskinfluerade städerna på Filippinerna.
Den ursprungliga kyrkan uppfördes efter direktiv av den spanske conquistadoren Juan de Salcedo (1549-1576) år 1574, men skadades av jordbävningar 1619 och 1627, blev rekonstruerad och ombyggd 1641, men förstördes åter 1739, denna gång av en brand. Den nuvarande kyrkan – fjärde kyrkan på plats – byggdes under åren 1790-1800 med tillhörande klocktorn i söder, med en väderhane som symboliserar S:t Peter på toppen, med en höjd på 25 meter över marken.
Domkyrkan har som många andra filippinska kyrkor tjocka stöttor på sina sidor för att stödja byggnadsstrukturen under de återkommande jordbävningarna som drabbar landet.
Inuti kyrkan med sina tre skepp och ett huvudaltare och 12 mindre altare, finns även begravningsplatser för de tidigare biskoparna i stiftet och poeten Leona Florentino (hennes och makens Elias de los Reyes gravmarkör kan ses på en kolonn nära sidodörren mot Plaza Burgos).
Norr om floden Mestizo River (som sedan övergår till floden Govantes River innan den når havet) finns Bantays kyrka och det berömda klocktornet i tegel från år 1590, som står på kulle cirka 90 meter från kyrkan.
Den äldsta kyrkan nedanför klocktornet var också samtida, men skadades svårt under andra världskriget och började rekonstrueras 1950.
Kyrkan i Bantay tillåter besökare att klättra upp i klocktornet, efter att man har gett en frivillig donation till kyrkans välbevarande, och därifrån har man en bra utsikt över omgivningen – Bantays kyrkogård, staden Vigan på andra sidan floden och bergskedjan Cordillera Central på ön Luzon i fjärran. Det 428 år gamla klocktornet är fortfarande i gott skick med de ursprungliga klockorna som fortfarande hänger i toppen.
Kyrkobyggnadens fasad är återuppbyggd i neogotisk stil med en mix av pseudo-romansk material och element, för att utstråla det spanska kulturarvet, uppförd i tegel och lera. Namnet Bantay kommer från den spanska tiden, då klocktornet användes såsom vakttorn för att spana efter pirater, då bantay betyder vakt.
En av arkitektoniska höjdpunkterna i staden Vigan, med sin spanska koloniala arkitektur, är en vacker liten kyrkogård - Simbaan a bassit (betyder Liten kyrka) - med tillhörande kapell från 1850-talet, tillägnad Santo Cristo, som i regionen kallas "Apo Lakay" och som tros ha räddat Vigans befolkning från pesten, både 1756 och 1882.
Begravningskapellet har genomgått flera renoveringar och tar upp emot ett 100-tal personer i samband med begravningsförrättningar.
Jag har hört om en stad – Vigan.
Under min första resa till Filippinerna i julas fick jag höras om en stad, inte ovan molnen, inte ovan jordiska dimhöljda länder.
Däremot om en flod som leder till solljusa stränder, om en stad med fina kullerstensgator och sin berömda spanska arkitektur.
Under min andra resa till Filippinerna i somras fick jag äntligen komma till Vigan (officiellt City of Vigan), som är en av de äldsta städerna på Filippinerna och är administrativ huvudort för provinsen Södra Ilocos, Ilocosregionen.
Staden med drygt 50 000 invånare ligger på huvudön Luzons västkust.
Den har placerats på UNESCO: s världsarvslista och Calle Crisologo, belägen i stadens historiska centrum, är stängd för fordonstrafik.
Denna vackert bevarade kullerstensgata är kantad av koloniala tiders handelshus och barockkyrkor. Hästdragen vagnar, som kallas kalesa, är med och skapar den härliga atmosfären.
De flesta av stadens eleganta byggnader är privata hem, men några har omvandlats till hotell, Bed & Breakfast (rum och frukost) och museer, vilket gör det möjligt för besökare att se dess fantastiska interiörer.
Dagens stad grundades under den spanska eran, men var en handelspunkt långt före dess, och härur har stadens unika arkitektur skapats med delar av lokal, kinesisk och europeisk arkitektur.
Vigan anses vara Asiens bästa exempel på en planerad spansk kolonialstad, efter att de övriga städerna i Filippinerna skadades svårt och raserades till stora delar under krigsåren på 1940-talet, då Japan ockuperade öarna.
Kalesa – att åka häst och vagn på traditionellt sätt i Filippinerna.
Kalesan är en färggrann hästdragen vagn, som erinrar om det spanska koloniala styret i Filippinerna på 1700- och 1800-talet.
En avställd kalesa på ett museum i Vigan, staden är belägen i nordvästra Luzon.
Även om den nästan försvann ur gatubilden efter andra världskriget till förmån för motoriserade fordon, har den senare tid återkommit i turiststäder som Manila och i städer som Vigan, som är Asiens bästa exempel på en planerad spansk kolonialstad, försvann den aldrig utan lämpar sig väl för trafik i stadens historiska centrum, med vackert bevarade kullerstensgator och kantade av koloniala tiders handelshus och barockkyrkor.
I svenskan använder vi begreppet kalesch, även kallad barouche, för dessa hästdrivna vagnar. Det är en fjädrad vagn med två eller fyra hjul där sätena är vända mot varandra. Vagnen är öppen fram och har en sufflett bak. Det finns flera olika varianter av denna typ av vagn, både med och utan kuskbock.
Det finns även en typ av diligens som har en fast kur som kallas postkalesch. Även andra typer av finare vagnar kan ibland kallas kalesch. En variant av denna vagn utvecklades under 1800-talets senare hälft och kallades barouche eller barouchette.
En avställd fyrhjulig vagn på ett museum i Vigan.
I bland annat Québec i Kanada och på Filippinerna används kalesch eller "kalesa" om de i dessa länder vanligt använda tvåhjulig vagnarna.
En kalesa (även känd som carromata, caritela eller karitela) är en hästdragen ”kalash” som används i Filippinerna. Det var ett transportsätt som introducerades på de filippinska öarna på 1700-talet av de spanska kolonisatörerna och var ursprungligen endast reserverade för adelsmän och andra högt ansedda medborgare.
De används mer sällan på gatorna idag, förutom i de turistfrekventa områdena i gamla städer och i vissa landsbygdsområden. Den filippinska kompositören Ambrosio Del Rosario komponerade originalmusiken och konstnären Levi Celério skrev texterna till en sång om Kalesa, där man ärade transportmedlet.
Ordet, också stavat calesa, kom till Filippinerna från spanskan, som i sitt äldsta ursprung i Europa härrör från ett kyrkoslaviskt ord som betyder hjul, ty även det svenska ordet kalesch kommer utifrån, från tyskans ord Kalesche, som härstammade från tjeckiskans kolesa, som betydde vagn eller hjul.
En kalesa ser ut som en lutande vagn, och dras av en enda häst. Den har två runda hjul på varje sida och två rader säten som rymmer fyra personer. Föraren sitter på ett träblock som ligger på framsidan av vagnen nära hästen.
När kalesa introducerades under 1700-talet, växte det till ett betydande transportsätt på de filippinska öarna. Rika, utbildade filippiner som kallas ilustrados använde kalesan för personliga resor, såväl som för transport av varor till närliggande områden.
Under den amerikanska ockupationen höll Manila stad med kalesas, men dessa sjönk i popularitet efter förödelsen av Intramuros under andra världskriget.
Kutsero kallas kalesa-föraren i Manila. Här på väg till Intramuros från The Manila hotel.
Kalesa-föraren kallas vanligtvis kutsero (tagaloiserad från cochero, "bilförare").
150 pesos (25-30 kr) i timmen är taxan för häst och vagn, vi brukade hyra en kalesa (calesa) flera timmar åt gången, då vi besåg den fina staden Vigan.När en kutsero vill att hästen ska svänga till höger säger han "mano", medan han säger "silla" för att få hästen att svänga åt vänster.
Kalesa-förare i Vigan, vagnen är registrerad och föraren namngiven. Vår kutsero hette Cris.
Även om kalesa har blivit en alltmer sällsynthet, finns de kvar i Filippinerna, till exempel i Vigan och Laoag. Kalesas finns också i Intramuros, där de tillgodoser turister i Manila, liksom i Iligan, där man med dekorerade kalesas kan ta en tur längs en viss gata.
I Cagayan är kalesas vanliga, särskilt i Tuao och andra kommuner i provinsen. I Tuguegarao är vagnarna en del av trafiken tillsammans med privata bilar, motorcyklar, trehjulingar, jeepneys, lastbilar och cyklar.
På huvudön Luzon heter det Calesa, medan ordet Tartanilla är en tvåhjulig hästvagn som används som kollektivtrafik i många cebuano-talande städer i centrala och södra Filippinerna, inklusive Cagayan de Oro. Medan i calesan så möts både föraren och passageraren längs samma riktning som hästen står inför, sitter i tartanillan passageraren mot sidan av vägen; tartanillas passagerarstolar är ordnade som i en standard jeepney.
Det var tartanillan som var kungen av vägen och styrde de små kullerstensgatorna i städerna med sin klippety-klopp.
I det gamla Cebu City fanns det gott om tartanillor.
Idag har de försvunnit helt, men inte i städerna Iligan, Ozamis och Tangub, där de fortsätter att dela stadsrummet med modern motoriserade kollektivtrafik.
I det gamla Cebu City fanns det gott om tartanillor.Fängelset Cárcel de Cebú, som blev museet Museo Sugbo i Cebu City.
Museo Sugbo är inrymt i det som en gång kallades Cárcel de Cebú, provinsfängelse i Cebu City. Designat år 1869 av Domingo de Escondrillas, som verkade som den ende arkitekten i Cebu vid den här tiden.
Fängelset Cárcel de Cebú var ursprungligen föreslaget som Cárcel del Distrito, huvudfängelset för Visayas-distriktet. Det är anledningen till att det fick sin relativt stora storlek vid tidpunkten då den påbörjades byggas. Efter att ha granskats i Manila godkändes projektet och byggandet satte igång runt 1871.
Man tror att de flesta blocken av korallsten härrör från The Parian Church tillägnad San Juan de Bautista, som hade rivits 1878 efter att biskopen i Cebu vann en långvarig tvist mot församlingsborna i de gamla kinesiska kristna kvarteren, som hade en finare kyrka än biskopen hade med sin domkyrka, därför revs The Parian Church.
Efter tjugo år renoverades och tillbyggdes fängelset 1892, vilket medförde att fler byggnader uppfördes i fängelseområdet. Det förblev som fängelse under den amerikanska koloniala tiden, som ersatte spanjorerna 1898. Under den japanska ockupationen under andra världskriget fängslades filippinska gerillasoldater (ordet "gerilla" kommer av det spanska ordet guerrilla som betyder 'litet krig') här efter varaktig tortyr under händerna på Kempeitai, den japanska hemliga polisen.
Efter kriget fängslades många av de japanska kollaboratörerna i Cebu här också. Från 1950-talet till 1976 fungerade Cárcel de Cebú både som stadens fängelse och provinsfängelse. Officiellt namnändrades fängelset namn från Cárcel de Cebú till Cebu Provincial Jail under amerikanerna och på 1980-talet ändrades namnet till Cebu Provincial Detention and Rehabilitation Center (CPDRC).
Efter överföringen av CPDRC till ett mer rymligt och modernt fängelsekomplex i december 2004 omvandlades de gamla fängelsebyggnaderna från 1800-talet till provinsialmuseet Museo Sugbo, som bevarar regionens kulturarv, de första fyra gallerierna av museet invigdes den 5 augusti 2008.
Tre fantastiska hus i Cebu City, från den spanska tiden.
Sommaren 2018 besökte vi tre fina museer och samtidigt gamla filippinska hem i Cebu Citys äldsta stadsdel, dessa var Casa Gorordo Museum, Yap Sandiego Ancestral House och 1730 Jesuit House. Bara namnen i sig berättar om forna tider och sätter igång fantasin.
Casa Gorordo Museum
Huset byggdes på 1850-talet och beboddes i fyra generationer av den förmögna familj Gorordo i Cebu City och har varit museum sedan 1983, efter att den hade inköpts av en stiftelse i slutet av 1970-talet, vars livsstil man får en god inblick genom en vandring igenom hemmet som har en bibehållen originalinredning.
Casa Gorordo Museum renoverades fint för två år sedan och är i dag interaktivt och digitaliserat som visar husets, kvarterets, stadsdelens, stadens och Filippinernas historia, såsom en smältdegel mellan olika kulturer.
Vi provade kläder från tiden och fotograferas med bakgrundsbilder från sekelskiftet 1900. Här fanns en trevlig museibutik och café med servering av enkel mat.
Yap Sandiego Ancestral House
Det här ett mycket märkligt antikvitetshus från 1600-talet, som är mer en släktgård än ett museum, därför var den kaotisk till sin karaktär, ungefär som vissa enklare antikvitetsbutiker (loppisar) brukar vara.
Hemkänslan infann sig dock, då man här fick sitta i de gamla stolarna och titta på våningen under genom golvplankorna som knarrade.
Filippinernas kulturhistoria genom seklerna hittas i detaljerna, i varje enskild artefakt.
1730 Jesuit House
Det här är ett mycket gammalt hus, en liten pärla gömd inuti en lagerverkstad vid en liten gata, där jesuiterna bodde när de kom till Cebu City.
Vår glada och kunniga guide berättar om husets märkliga historia.
Vi fick också veta att sonen till den nya ägaren, hade studerat på ett universitet i Manila som hade grundats av jesuiterna. Han tog sig tid att undersöka strukturen i fastigheten och upptäckte att det ursprungligen var "Jesuithuset" (hus byggt av jesuiterna när de kom till ön Cebu) och som sedan gick till sin far och bad om att huset skulle bevaras.
Det möblerades med möbler från de nya ägarna, medan huset i övrigt är ursprungligt, det vill säga väggarna, taket och golv är alla från den tiden då Jesuiterna byggde det.
Gamla kyrkor i Cebu City.
Den 28 juni 2018, återbesökte artikelförfattaren Harri Blomberg med sitt resesällskap basilikan och Magellans kors i den gamla delen av Cebu City. Denna gång besåg han även Jesusbarnet Santo Niño på nära håll, såsom pilgrim.
Under mellandagarna 2017 besökte vi basilikan Basilica del Santo Niño och fortet San Pedro i de äldsta delarna av Cebu City, men vi missade den närbelägna katedralen Cebu Metropolitan Cathedral, så den 28 juni 2018 tog jag och mitt resesällskap slag i saken och återvände till både basilikan för att bese själva Santo Niño (Jesusbarnet), som vi inte gjorde i december 2017, åter tända ljus vid Magellans kors och besöka mässan i domkyrkan Cebu Metropolitan Cathedral, på andra sidan gatan.
Denna fina katedral blev huvudkyrkan i det biskopsdöme som inrättades i nuvarande Cebu City den 14 augusti 1595, kyrkans grundstenar lades i april 1565 av Miguel Lopez de Legazpi, Fray Andrés de Urdaneta och Fray Diego de Herrera och räknas som en av Filippinernas äldsta kyrkor, vid sidan av Basilica del Santo Niño, som ligger intill, båda uppförda nära fort San Pedro i den spanska staden.
Mässan i domkyrkan samlar mycket folk även på vardagar.
Byggandet av katedralen tog många år på grund av frekventa avbrott, som orsakades av brist på pengar och andra oväntade händelser. Vid en tidpunkt fanns medel avsedda för byggandet av katedralen, men överfördes till att bekämpa Moros, den muslimska minoriteten i sydvästra Filippinerna, som man hade ständiga krig med sedan 1500-talet till dess att den spanska överheten tog slut 1898.
Domkyrkans interiör.
Domkyrkans arkitektur är typisk för spanska koloniala kyrkor i landet, nämligen med tjocka väggar för att motstå jordbävningar, tyfoner och andra naturkatastrofer. Fasaden har ett snoddformat pediment, som är dekorerat med snidade lindningar av blommotiv, en IHS-inskription och ett par gripar. Spaniens kungliga vapensköld är blasonerad i låg lättnad över huvudingången, vilket speglar kanske den spanska monarkens bidrag till dess konstruktion.
Spaniens kungliga vapensköld, syns ovanför ingången till domkyrkan i Cebu City.
Under andra världskriget förstördes mycket av katedralen av de allierade bombningarna av staden, som hölls av japanska ockupanter. Bara klostret (byggt 1835), fasaden och väggarna var kvar. Det återbyggdes snabbt på 1950-talet under överinseende av arkitekt Jose Ma. Zaragosa, under överseende av ärkebiskop Gabriel Reyes.
År 1982 byggdes ett mausoleum på baksidan av sakristian och fungerar som en sista viloplats för Cebus biskopar och prästerskap.
Artikelförfattaren Harri Blomberg tar en selfie i domkyrkan i Cebu City, den 28 juni 2018.
Bra hotellboende kring Ayala Center Cebu i Filippinerna.
Tema Filippinerna 2.
I januari 2018 hade jag som tema öriket Filippinerna, då jag i somras återbesökte öarna Cebu och Luzon under tre veckors tid, känner jag att det är dags att ytterligare belysa dessa fantastiska öar i Stilla havet. Berätta om städer, landskap, mattraditioner och sevärdheter, såsom kyrkor och fantastiska hus från den spanska perioden fram till 1898.
Cebu City och Manila återbesöktes, men även den underbara staden Vigan i norra delen av ön Luzon, ett världsarv som vi ska återkomma till under denna månad. När höstmörkret faller över Norden, kan det kännas gott att få drömma sig tillbaka till det alltid tropiska Filippinerna.
Kungliga besök i Götala 1246-2018.
4 november 1246
Kung Erik Eriksson (1216-1250) och svåger Birger Jarl (1210-1266), gift med kungens äldre syster Ingeborg Eriksdotter, bevistar Skarabiskopen Lars I i dennes biskopsbostad Götala. I medeltidsbrevet står det översatt till svenska bland annat… ”I närvaro av vördnadsvärde biskopen i Skara herr Laurentius och för oss älsklige herr Birger, vår svåger, och herr Peter Nefh och många andra värdiga vittnen”… senare undertecknat av kung Erik.
22-28 september 1685
Kung Karl XI övar 500 ryttare, samt befäl, präster och annan personal från Västgöta regemente på Götala kungsgård.
16-17 december 1772
Kung Gustav III övernattar mellan den 16-17 december 1772, under sitt första regeringsår på kungsgården i Götala. Det är en ung, energisk och krigslysten nybliven regent som träder in i kungsgårdens salar på sin Eriksgata, efter att med sin beslutsamhet ha lyckats avvärja ett krig med Danmark. Han ankommer med en ”ganska liten svite” till häst, det vill säga hertig Fredrik Adolf av Östergötland – densamme som kungens yngre bror prins Fredrik Adolf (1750-1803); riksmarskalken greve Hans Henrik von Liewen och kanslipresidenten greve Ulrik Scheffer med flera till Skara, för att övernatta på kungsgården i Götala. Facklor brinner längs landsvägen för att skapa illumination ända från Skara till Götala. Ett besök som avslutas dagen därpå. Kungsgården i Götala var relativt nybyggd vid kungens övernattning, den hade uppförts som översteboställe med två flyglar på 1730-talet, varav de två flyglarna fortfarande kvarstår om flyttade till Kråks herrgård i Skara på 1960-talet, medan huvudbyggnaden brann ned 1887 och på vars plats idag finns Götala herrgård, uppförd 1889.
26 september 2018
Hans Kunglig Höghet Prins Carl Philip förrättar invigningen av SLU Götalas nya stall för nöt- och lammköttsforskning, vars avancerade utrustning gör den till Nordens ledande anläggning. Inledningsvis välkomnas Prins Carl Philip till Götala vid Tempelbacken av arkeologen Harri Blomberg och Götala herrgårds nestor Elof Johansson, samt guidas runt av den förstnämnde, som berättar om fornminnesplatsen.
Prins Carl Philip invigningstalar på SLU Götala, den 26 september 2018. Margareta Stigson, platschef för SLU i Skara, lyssnar till prinsens kloka ord om SLU Götalas betydelse för grundforskningen inom svensk nötköttsproduktion.
För övrigt förtäljde Elof Johansson för Harri Blomberg vid promenaden genom allén från herrgården till Tempelbacken att i mitten av 1980-talet, så var prinsessan Christina (syster till vår konung Carl XVI Gustaf) matgäst på Götala herrgård, i samband med ett arrangemang i närheten.
Ett fotografi från Norway i Michigan.
I min förra blogg, skrev jag bland annat om Klas Forstén, född den 6 juli 1902 i Sideby, och som for till Amerika 1924, men återkom och ingick äktenskap i Tammerfors den 23 april 1926, flyttade vidare till Björneborg den 2 mars 1928. Även hans far med samma namn, Klas Forstén, född 1876 for till Republic i Michigan via New York, som han ankom den 26 maj 1902 från Glasgow med skeppet Columbia, tillsammans med sidebyborna Frithiof Forstén, 20 år gammal, och Anders Westervik, 31 år gammal.
I förra veckan var jag tillbaka i Sideby och på väg hem, så tog jag med mig bilden på Klas Forstén, vilken jag nyss scannade in och ser att den är fotograferad av Peter Solheim (född den 3 juni 1874 i Bergen, Norge, död 5 maj 1956 i Fargo, North Dakota, USA) i Norway, Michigan. Solheim var verksam i Norway mellan åren 1899-1931 och hade studior på olika platser på Nelson Street. Även om Solheim dog i North Dakota, hittas hans grav i Norway.
Anders Myhrman skriver i sin klassiska bok Finlandssvenskar i Amerika (SLS 453), från 1972:187f om Norway att de första finländarna som bosatte sig där var bröderna Lindman från Sideby år 1890. August Lindman blev sedan förman i en gruva och i början av 1890-talet omkring 150 finländare i gruvstaden. Rolf Stenlund i Sydösterbotten har föreslagit att det kan det vara ättlingar till lotsen Joseph Lindman, född 1820, från Sideby Flada, som också var ägare till skonerten Karl Johan.
Åtskilliga finlandssvenskar i Norway hade inskrivit sig i den svenska lutherska församlingen, vars kyrka - Swedish Lutheran Church - hittades på 300 Iron Street, var man frikyrklig av sig fanns ytterligare två svenskspråkiga församlingar i Norway med egna kyrkor - Swedish Baptist Church och Bethany Lutheran Church.
Historikern Bror Åkerblom skriver i Sidebykrönikan att lotsen Joseph Lindmans son Johan Erik Lindman (född 1852) står i kommunionboken för Sideby socken som ”afviken 1871, Amerika 1871” (1875 överstruket i båda delarna). Han representerar de undantagsfall, då österbottningar som sjömän hamnat i USA och blivit bosatta där. Den egentliga början med emigrationen från Sideby, Skaftung och Ömossa inföll 1880.
Norra Michigan – The Upper Peninsula, som det ofta kallas – ligger till en stor del mellan Lake Michigan i söder och Lake Superior i norr och gränsar i väster till staten Wisconsin. Naturresurserna var här i synnerhet de stora skogarna och den rikliga järnmalmen. Dessa började exploateras allt intensivare på 1880- och 1890-talen, och det var arbetsplatserna i gruvor, skogskampar och sågverk som lockade immigranter i massor dit. Finländarnas antal var synnerligen stort där under de två första decennierna av 1900-talet.
Ett stort tack till Anita Lillbäck (Forstén som flicknamn), som kände igen sin farfar Klas Forstén, född den 6 juli 1902 i Sideby socken, Finland och dennes yngre syster Elna Forstén, född den 2 oktober 1908 i Sideby, på fotografierna som finns på Söderströms gård i Sideby. Deras faster Hilma Vilhelmina Söderström (1875–1959), var äldre syster till Klas Forstén (född den 16 oktober 1876 i Sideby), som åkte till norra Michigan försommaren 1902, men var hemma i Sideby senast sommaren 1906.
Amerikabrevet från New York till Sideby i Österbotten 1936.
I augusti månad 2018, blev jag ägare till ett snart 100 år gammalt hus i min fars hemsocken Sideby i Kristinestads kommun i landskapet Österbotten, Finland. Familjen Söderström som byggde huset 1924-1925 ett stenkast från kyrkan i Sideby, hade vistats länge i USA, ty när jag bland annat har studerat passagerarlistorna via Ellis Island i New York, så verkar det som släkten redan under sent 1800-tal och under tidigt 1900-tal har bosatt sig i staden DuBois i Pennsylvania, där de i alla fall under åren 1906-1907 bor på 307 N. Third Street invid den svenskspråkiga Swedish Lutheran Church, grundad 1887.
Svensklutherska kyrkan blev engelskspråkig 1926, flyttade till ett nybygge efter en sammanslagning med den tyska lutherska kyrkan St Paul i staden och den gamla kyrkobyggnaden på 108 N. 3rd Street är sedan 1980 omvandlad till den ortodoxa St. Nicholas Church.
Bror Åkerblom skriver på sidorna 125f i Sideby sockens historia, utgiven i Vasa 1975 om timmermannen Jakob (Jacob) Johansson Söderström (född 1843 Puss i Munsala; hustru Emilia Sofia Karlsdotter, född 1844) som for till USA 1888, såsom timmerman hade han haft jobb på varven i Sideby socken, men då den bästa konjunkturen för skeppsbyggeri torde redan ha varit förbi på 1880-talet, så tog han som många andra timmermän vägen över Atlanten till Amerika, där yrkeskunniga gjorde goda förtjänster. Ann-Sofie Långvik har berättat att Jacob Söderström var bror till Johan "Janne" Rosendal (Blad-Janne). Namnen Söderström och Rosendal tog de nog i Sideby.
Hösten 1906 kommer tre familjemedlemmar till Jakob Söderström i DuBois, PA. Ida Söderström från Sideby är enligt passagerarlistorna 20 år gammal (hon kanske har fått fel ålder omnämnd vid ankomst, ty om det är Jacobs Söderströms dotter bör hon ha varit 30 år vid tillfället) och tituleras single och servant (tjänarinna), hon ska till sin far Jakob Söderström, dessutom reser från Sideby i Finland via Liverpool (fartyget Campania) och New York till DuBois fru Olga Söderström, 26 år gammal och hennes fyraåriga dotter Wera Söderström.
Året därpå – 1907 – åker den 33-årige timmermannen Josef Söderström (omnämns som gift) också till sin fader Jakob Söderström på ”307 Third Street i DuBois”, han ankommer New York från Liverpool den 20 december 1907 med fartyget Mauretania, som närmast anhörig i Finland nämner han farbrodern (uncle Jan Rosendall).
Lokalhistorikern Gunnar Nybond skriver i boken Gränsmark. Släkt- och bygdekrönika från Sydösterbotten 2 (1984) att Josef Söderström, född den 12 januari 1874 på Lassfolk i Sideby, var skriven som yngre fyrvaktare på Yttergrund 1901-1910, senare fiskare och for två gånger till Amerika, dog i Sideby på julafton 1927, troligtvis i det nybyggda hus Söderström som han bebyggde ett par till tre år tidigare.
Erik Appel berättar på sidorna 105f i boken Kom Blankus, kom Skarpus, utgiven på förlaget Scriptum i Vasa 1994 om bland annat Yttergrunds fyr utanför Fladaudden i Sideby att den med sina 41 meter är Bottenhavets högsta och invigdes hösten 1892.
Barb Kopshina har fotograferat tre gravar på Morningside Cemetery i DuBois, som visar att Jacob och Emilia Sofia (omdöpt till Emma S.) Söderström (omdöpta till Soderstrom) lever kvar och dör i DuBois i Clearfield County under mellankrigstiden och deras dotter Ida A. Söderström, född i Sideby 1876 lever kvar ända fram till 1960.
Därtill finns en Victor Soderstrom (1874-1928) på samma kyrkogård, som kan vara släkt med de övriga, dock oklart i nuläget.
Att de fortfarande bor kvar i DuBois 1923 framgår av passagerarlistorna från Ellis Island den 8 november 1923, för då anländer de 25-årige Viktor Forstén från Sideby, med fartyget Kungsholm från Göteborg, som närmast anhörig i hemlandet hänvisar han till modern Jolanda Forstén i Sideby socken och som närmast anhörig i USA, dit han står kosan är kusinen Jacob Söderström, 303 (observera att det ej är nummer 307 som tidigare) Third St, Clearfield (samma som DuBois), PA.
Josef Söderström var gift sedan den 17 mars 1900 med Vilhelmina Forstén, född den 4 januari 1875 i Sideby och död den 24 november 1959. Fyra av deras barn dör unga, men tre söner överlever. Dessa är Valter Söderström, född den 1 juni 1903 i Sideby och som emigrerar till USA som tjugoåring 1923. Sedan kommer Mikael Söderström, född på juldagen 1911 och som dör i Hofors i Gästrikland den 15 oktober 1968, vilken blev begravd i Sideby, samt den yngste brodern Bruno Söderström, född den 4 augusti 1915 i Sideby och vilken flyttar till Vårdö på Åland den 10 januari 1932.
Den siste ägaren av släkten Söderström som bodde åtminstone sommartid bodde i huset, var sonen Mikael Söderström (1911-1968), vad som hände med Valter och Bruno vet jag inte, med i Söderströms gård finns två äldre släktfotografier och ett amerikabrev, skrivet av Valter till den 61 åriga modern Vilhelmina Söderström, som 1936 bodde som änka på hemgården. Brevet lyder:
New York July 14 1936.
Bästa moder
Får så kommo igen med en några rader och låta eder veta att jag mår bra och är frisk och att min bästa önskan är, att ni är frisk och mår bra hvilket det bästa är utav alt. Skrivade till eder en par månader till baka men har inte fått något svar så ni har vell fått brevet tillbaka nu, huvudsaken är att ni fick det. Det var lite penningar in det. Här går ju alt som förr bara i storstaden N. Y. vi haft rysligt varmt här sista väckan men att nu är det lite bättre so man kan sova på netterna. Huru står alting till der hemma alting faller vell till sammans och ingen ting reverat vell där ju inga något man folk hemma såm kan göra nogot åt det. Hur är Mikael och Bruno är dom still på Åland. Bruno är vell i militären ennu och huru står alting till i Sideby det skulle vara roligt att komma dit efter 12 långa år här i U.S.A. Kanhande jag kommer dit fortare en jag tror dom börjar och gå efter alla som har kommit hit olagligt och jag är en utav dem man får ju se hur allt steller sig. Far så sluta för denna gång med många helsningar till eder mamma från mig Walter. Helsa mina broder också mycket. Walter Soderstrom, 120 E 121 ST, New York.
Koordinaterna pekar stadsdelen Harlem i New York, en av de två områden i staden där det fanns en hög koncentration av finländare, vid sidan av Finntown med drygt 10 000 finländare i södra Brooklyn.
Kurt Gullberg, minns Hilma Vilhelmina Söderström från barndomen, hon kallades för Kalashilma (Kalas kan vara ett äldre gårdsnamn). Hilma Söderström hade "mjölkting" hos dem på 1950-talet. En gång var Kurts bror Lasse och han på spralligt humör och sjöng "Fru Söderström, fru Söderström och lilla mamsell Roos"... Hon tog tydligen illa upp och slutade hämta mjölk hos dem. Hon var troligen en av de sista tanterna i byn som på vintern gick klädd i en gråbrun yllesjal.
