Lumpiniparken och Benjasiriparken - två av Bangkoks grönområden.
Benjasiriparken är tillägnad dåvarande thailändska drottningen Sirikits sextioårsdag, den 12 augusti 1992.
Benjakitiparken vid sjön Ratchada, syns från Skybaren på hotell Rembrandt i Bangkok.Österns Venedig.
Steve Snowdon, som är en vikingaättling från York, men numera bosatt i Kambodja håller oss - Harri Blomberg och Saddam Tubio - sällskap vid en båttur längs Bangkoks kanaler, den 22 januari 2019, tillsammans med vår thailändske taxichaufför.
Bangkok ligger utspridd över en platt och bördig slätt vid floden Chao Phrayas stränder fyra mil från dess mynning i Thailandviken söderut. Floden delar upp staden i två delar, själva Bangkok på den östra sidan och Thonburi på den västra. Fram till 1700-talet var det ett litet samhälle med en tullstation vid floden. År 1782 utnämndes Bangkok till huvudstad av kung Rama I, då han flyttade sitt residens från Thonburi (vilken var en egen stad fram till 1971, då den inkorporerades med själva Bangkok) på andra sidan floden Chao Phraya där den hade legat sedan 1768, och byggdes upp som ett slags Venedig med ett nätverk av kanaler, men såsom i Göteborg fylldes de flesta kanalerna igen för att göra plats för gator. De flesta av Bangkoks återstående kanaler (klongs) finns i Thonburi.
Att färdas på dessa kanaler i en långbåt ger en inblick i det traditionella thailändska folklivet med vardagssysslor som matlagning och tvätt vid floden.
Långbåtar är en lång och flatbottnad båt, med en lång propelleraxel, som kan hyras från diverse angörings- eller landningsplatser längs Chao Phraya.
Långbåtstur i Thonburis kanaler, den 22 januari 2019.
Fyra dagar efter vår långbåtstur i Thonburi kommer vi åter i kontakt med Bangkoks kanaler, då vi upplever hektiskt kanalliv över ett par öl efter en shopping på det stora varuhuset Central World, som hade japanska temadagar.
Wat Arun, Wat Pho och Wat Mahathat Yuwaratrangsarit – tre buddhistiska tempel i Bangkok.
I januari 2019 besöker jag och Saddam Tubio tre buddhistiska tempel i Bangkok, varav gryningstemplet Wat Arun ligger i Thonburi, på den västra sidan av floden Chao Phraya som delar den thailändska huvudstaden. De andra två templen – Wat Pho och Wat Mahathat Yuwaratrangsarit – är belägna på den östra sidan, nära de kungliga palatsen.
Wat Arun är det mest kända av Thonburis tempel och är ett av Bangkoks landmärken med sitt 79 meter höga prang. Den fingerformade spiran står på en serie av terrasser och är dekorerad med mångfärgat kinesiskt porslin. En trappa med balkonger leder runt tornets utsida och därifrån har man en fin utsikt.
Gryningstemplet fångar både morgonens första solstrålar, varav namnet Wat Arun, och skymningsljuset.
Wat Pho är den liggande Buddhans tempel, dessutom ett av Bangkoks äldsta och största tempel- och klosterkomplex intill det stora kungliga palatset. Templet anlades på 1500-talet och är så stort att vi har en egen guide med oss, som visar oss höjdpunkterna och ger oss en levande beskrivning av komplexets utveckling från utbildningscentrum till ett av de mest kända besöksmålen för turister i den thailändska huvudstaden.
De flesta jag känner, som har besökt Bangkok har sett templets höjdpunkt i Wat Pho, vilken är den 46 meter långa statyn föreställande en liggande Buddha. Den är tillverkad i tegel, som täckts av bladguld.
Wat Mahathat Yuwaratrangsarit, också nära det kungliga palatset, som vi också besöker onkring en vecka efter de två första är ett buddhistiskt tempel, vilket är ett av de tio kungliga templen av högsta klass i Bangkok. Templet byggdes under Ayutthaya-perioden och var sedan känt som Wat Salak. Strax efter att Bangkok inrättades som huvudstad i Siam, blev templet strategiskt beläget mellan det nybyggda Grand Palace och Front Palace (vicekungens bostad). Som ett resultat användes templet för kungliga ceremonier och begravningar.
Under de senaste två århundradena har templet renoverats och höjts i status av många thailändska kungar och dignitärer. Det blev Wat Mahathat i Bangkok 1803 och fick sitt nuvarande namn 1996. Templet är också hem för Vipassana Meditation Center.
Mahachulalongkornrajavidyalaya-universitetet, Thailands äldsta institut för högre utbildning för buddhistiska munkar, ligger på tempelområdet. Detta är ett av de viktigaste universiteten i Thailand, uppdelade i fakulteterna för humanvetenskap, samhällsvetenskap, ett internationellt program och en forskarhögskola. Den första klassen antogs 1889 och 1997 blev båda universiteten offentliga universitet.
I detta tempel märker jag tydligt alla dessa klockor av olika modeller och tidsåldrar, dessa representerar och påminner oss människor om tiden.
Dessutom beser jag även Buddhaisawan-kapellet på Nationalmuseet i Bangkok, med väggmålningar i original och den vördade Buddhabilden Phra Buddha Sihing.
Pattaya – nöjesliv vid Thailandviken.
Phetchaburi och Chanthaburi – två thailändska städer.
Inuti katedralen finns statyn av jungfru Maria, vilken är täckt av halvädelstenar som donerats av den lokala församlingen - uppskattningar av antalet ädelstenar sträcker sig från 200 000 till 500 000.
Därefter vandrade vi runt i staden med vår chaufför, där vi även åt lunch tillsammans. Phetchaburi har varit bebott sedan 1000-talet och är en av Thailands äldsta städer.
Avstyckningen av marken till Götala småskola från kungsgården Götala 1883.
I ett utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majestät Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 26 januari 1883, uppläste departementschefen statsrådet Themptander slutligen till justering ett, i överensstämmelse med Kungliga Majestät uppå Statsrådets enhälliga tillstyrkande, den 19 innevarande månad fattade beslut uppsatt förslag till Kungliga Majestäts proposition till Riksdagen, angående avsöndring av jord från indragna militiebostället Götala Nr 1 och 2 i Skaraborgs län. Hans Maj:t Konungen täcktes, enligt Statsrådets tillstyrkande, gilla berörda förslag och skulle i enlighet med samma förslag proposition till riksdagen avlåtas. Närvarande var Hans Excellens Herr Statsministern Greve Posse, Hans Excellens Herr Ministern för utrikesärendena Friherre Hochschild, Statsråden: Loven, von Steyern, friherre von Otter, Hedenstierna, Hammarskjöld, Richert, Themptander och Ryding.
Kungliga Majestäts proposition 1883:27 ankom till riksdagens kansli den 3 februari 1883, kl. 3 på eftermiddagen och berörde bland annat avsöndringen av jord från det indragna militärbostället Götala Nr 1 och 2 i Skaraborgs län; given Stockholms slott den 26 januari 1883, då till Kungliga Majestät har följande ansökning ingivits om avsöndring av jord från kronan tillhöriga fastighet i Skara landsförsamling.
I en av Kungliga Majestäts befallningshavande i Skaraborgs län överlämnad ansökning har f. d. överstelöjtnanten B. Mörcke, vilken på tjugoårigt arrende till midfastan 1895 innehar indragna majorsbostället Götala Nr 1 och 2, två mantal i Skara socken och Skånings härad, med åberopande av Skara stads- och landsförsamlings den 10 augusti 1880 fattade beslut att å nämnda boställes ägor uppföra en småskola jämte därtill hörande uthus, samt i egenskap av ledamot i en kommitté, tillsatt för ordnande av Skara stads- och landsförsamlings folkskolebyggnader, anhållit, att från bostället måtte för berörda ändamål få för alltid avsöndras ett av kommissionslantmätaren J. Kolthoff å karta avfatta dt och beskrivet jordområde om 1 kvadratref 24,25 kvadratstänger, motsvarande 7,1 kappland, vilket jordområde, innan detsamma för skolans räkning avröjdes och utjämnades, utgjorts av en oländig grusbacke och i detta skick av bemälde kommissionslantmätare värderats till högst 30 kronor; och har Kungliga Majestäts befallningshavande, med avseende å den till avsöndring ifrågasatta markens ringa vidd och dåliga beskaffenhet samt till undvikande av kostnader för församlingen, ansett sig icke böra gå i författning om upprättande av förslag till årlig avgäld för lägenheten utan hemställt, att den sökta jordavsöndringen måtte beviljas mot det att församlingen för jorden erlade en köpeskilling av 30 kronor, vartill församlingen, enligt vad Kungliga Majestäts befallningshavande upplyst, jämväl förklarat sig villig; varande jordavsöndringen tillstyrkt av Kungliga Majestät och rikets Kammarkollegium.
Detta med vad mera handlingarna i förevarande ärenden innehålla har Kungliga Majestät tagit i övervägande och vill härmed föreslå riksdagen att medgiva att från indragna bostället Götala Nr 1 och 2 må för angivet ändamål till Skara stads- och landsförsamling avsöndras den ovan omförmälda jordrymden av 7,1 kappland, emot skyldighet för församlingen att den 14 mars 1884 till kronan såsom köpeskilling erlägga trettio kronor, ävensom att, när så påfordras, uppföra och underhålla lämpligt stängsel omkring det avsöndrade jordområdet. Kungliga Majestät föreslår riksdagen därjämte, att köpeskillingen för ifrågavarande jordområde må användas på enahanda sätt, som är föreskrivet i avseende å medel, som inflyta vid försäljning av mindre kronolägenheter i överensstämmelse med nådiga brevet den 29 maj 1874.
Riksdagens skrivelse 1883:34, angående avsöndring av jord från indragna militiebostället Götala Nr 1 och 2 i Skaraborgs länblev uppläst och godkänd hos Första jämte Andra kammaren den 9 juni 1883, efter en till riksdagen den 26 sistlidne januari avlåten nådig proposition inhämtats, hade följande ansökning om avsöndring av jord från kronan tillhöriga fastighet blivit till Eders Kungliga Majestäts ingiven, då i en av Eders Kungliga Majestäts befallningshavande i Skaraborgs län överlämnad ansökning hade f. d. överstelöjtnanten B. Mörcke vilken på tjugoårigt arrende till midfastan 1895 innehade indragna majorsbostället Götala Nr 1 och 2, två mantal i Skara socken och Skånings härad, med åberopande av Skara stads- och landsförsamlings den 10 augusti 1880 fattade beslut att å nämnda boställes ägor uppföra en småskola jämte därtill hörande uthus, samt i egenskap av ledamot i en kommitté, tillsatt för ordnande av Skara stads- och landsförsamlings folkskolebyggnader, anhållit, att från bostället måtte för berörda ändamål få för alltid avsöndras ett å karta avfattat och beskrivet jordområde om 1 kvadratref 24,2 5 kvadratstänger, motsvarande 7,1 kappland, vilket jordområde, innan detsamma för skolans räkning avröjdes och utjämnades, utgjorts av en oländig grusbacke och i detta skick värderats till högst 30 kronor; och hade Eders Kungliga Majestäts befallningshavande, med avseende å den till avsöndring ifrågasatta markens ringa vidd och dåliga beskaffenhet samt till undvikande av kostnader för församlingen, ansett sig icke höra gå i författning om upprättande av förslag till årlig avgäld för lägenheten, utan hemställt, att den sökta jordavsöndringen måtte beviljas, mot det att församlingen för jorden erlade en köpeskilling av 30 kronor, vartill församlingen, enligt vad Eders Kungliga Majestäts befallningshavande upplyst, jämväl förklarat sig villig; varande jordavsöndringen tillstyrkt av Kammarkollegium.
I anledning av vad sålunda förekommit har Eders Kungliga Majestät nu föreslagit Riksdagen att från indragna bostället Götala Nr 1 och 2 måtte för angivet ändamål till Skara stads- och landsförsamling avsöndras den ovan omförmälda jordrymden av 7,1 kappland, emot skyldighet för församlingen att den 14 mars 1884 till kronan såsom köpeskilling erlägga trettio kronor, ävensom att, när så påfordrades, uppföra och underhålla lämpligt stängsel omkring det avsöndrade jordområdet. Och har Eders Kungliga Majestät tillika föreslagit, att köpeskillingen för ifrågavarande jordområde måtte användas på enahanda sätt, som vore föreskrivet i avseende å medel, som inflöt vid försäljning av mindre kronolägenheter i överensstämmelse med nådiga brevet den 29 maj 1874. Riksdagen, som emot denna nådiga framställning icke haft något att erinra, har alltså Eders Kungliga Majestät förevarande proposition bifallit. Med undersåtlig vördnad Stockholm den 9 juni 1883.
De obesuttnas arkeologi och kulturarv.
Min hembygd i Götala.
Ibland måste man stanna till och reflektera över sin tillvaro, bestämma livsmål, försaka och gå vidare längs nya vägar. Götala har varit, är och kommer att vara en av mina hembygder även framledes. Jag brukar prata och skriva om många platser i den gamla landsförsamlingen till Skara, numera en del av domkyrkoförsamlingen. Idag vill jag visa dem på en karta, så det blir lättare att förstå den värld som är min i oktober månad 2019.
Bearbetad flinta funnen vid Götala herrgård.
I våras efter att man hade plöjt åkrarna på SLU Götala mellan herrgården och torpet Viljet, följde jag åkerkanten och fann bl a keramik från järnåldern och bränd lera.
För en vecka sedan följde jag samma sträcka med nya plöjda åkrar och fann ett tunt (så kallat övrigt) flintavslag, som kan definieras som ett mikrospån, påverkad av mänsklig hand och till skillnad mot strandnära platser i Göteborgsområdet med lös klapper och sten av flinta som drivis eller inlandsisen en gång i tiden har burit med sig till våra stränder, där jag till vardags bor, finns inte flinta naturligt i Skaranejden, utan fyndplatser för flinta visar oftast spår av mänsklig aktivitet under kortare eller längre period (så kallad boplats).
Dessutom fanns slagg i åkrarna i Götala från järnframställning och smidesverksamhet. Inte så konstigt då Götalas marker visar spår av lång mänsklig verksamhet.
Stenmurar i Varnhem.
Den första etappen som frilades 2018 var den gamla vägen mellan Knifvaledet och Hålltorp på andra sidan riksväg 49, sett från Varnhems klosterområde.
Ett TV-inslag från SLU Götala 2019.
En kulturhistorisk rundvandring i Götala hage 2019.
För drygt en vecka sedan, onsdagen den 21 augusti, hade jag en kulturhistorisk guidning Götala, då jag genom SLU Götalas försorg visade deras gäster hagmarkerna vid den forna kungsgården och vid torpet Stora Vadet med tillhörande stormannagravfält intill det gamla vadstället vid Taskevadet och den minst 1500 år gamla färdvägen över detsamma. Jag berättade om Götalas forntid, biskoparnas sätesgård, kungarnas förläningsgods, landshövdingens residens med tillhörande fängelset "Götala kista" och platsens militära historia, såsom översteboställe för Västgöta regemente till häst... samt genom en timmes vandring i betesmarkerna visade vad man kan se i markerna ur ett arkeologiskt och historiskt perspektiv.
Upprustning av finländaren Gustav Magnus Adlercreutz familjegrav i Skara.
Den senaste tiden har det glädjande skett en upprustning av finländaren Gustav Magnus Adlercreutz (1775-1845) familjegrav, på den gamla kyrkogården i Skara, som har fått en ny plattform till korset. Familjegraven har fått status som kulturgrav.
Graven innehåller Götalas herre, hans fru och ena dotter. Han deltog i striderna 1808 och 1809, samt såsom chef för Västgöta regemente gjorde fälttågen i Tyskland och Norge 1813 och 1814, varvid han i Norge förde befäl över den andra fördelningens avantgarde och verkställde övergången av Glommen samt besatte Tunölandet; 1809 var han bland de officerare, som befann sig å slottet i Stockholm vid Gustav IV Adolfs arresterande.
Hans sonson, Magnus Adlercreutz, född den 7 oktober 1868 i Stockholm, död den 24 maj 1923, var också en svensk militär. Han var son till landshövdingen Axel Adlercreutz (1821-1880), som föddes på överstebostället Götala, och grevinnan Hedvig Lewenhaupt. Magnus Adlercreutz blev underlöjtnant vid fortifikationen 1888, vid Västmanlands regemente 1889, löjtnant vid generalstaben 1898 samt överste och chef för Västmanlands regemente 1918. Han var tecknare i diverse skämttidningar. Adlercreutz utgav ”Krigare och hofmän (1905)”. Adlercreutz är representerad vid bland annat Nationalmuseum.
Oxoket från Stora Vadet i Götala
Götalatullen
Götalatullen är en allmän plats norr om kvarteret Tullen i Skara. Den var en äldre tullport vid Skolgatan i höjd med Gamla begravningsplatsens västra gräns. Här vid Skolgatans östra ända löpte Mariestads- och Skövdevägarna samman. Tullen låg troligen mitt för det så kallade Tullhuset. Kungsgården Götalas marker låg strax österom, varifrån tullen har fått sitt namn. Här passerade bland annat Gustav III då Skaras borgare hyllade honom vid dennes Eriksgata 1772, då den nytillträdde konungen övernattade på kungsgården i Götala. Götalatullen har även kallats för Göthala tullport, Österporten, Skolporten och Axvallatullen på kartor och i handlingar från äldre tider.
Sköna maj 2019.
Fornminnesföreningen i Göteborgs vårresa till Skaraborg 2019.
Fornminnesföreningen i Göteborgs vårresa inföll den sista helgen i april månad 2019. Under två dagars tid besökte vi historiska och arkeologiska pärlor i de centrala och östra delarna av landskapet Västergötland, där kommunerna Habo, Skara, Skövde och Tidaholm blev besöksmål och vi övernattade på Hellidens slott i Tidaholm.
Till skillnad mot tidigare resor i landskapet åkte vi över berget Billingen denna gång och la vår tyngdpunkt på kommunerna Skövde och Tidaholm, men även diskuterade om militärens betydelse för Västergötland, då jag inledningsvis på lördagen höll en föreläsning på Götala herrgård om bröderna Adlercreutz från Finland som bebodde Läckö och Götala kungsgårdar under det tidiga 1800-talet, som omdöpte Läckö till finska namnet Siikajoki.
Gustaf Magnus Adlercreutz dotter gifte sig in i släkten Rudenschöld och denna släkt fick överta och innehade Läckö till 1914, där även den omtalade Gunnar Wennerberg dog 1901 hos sin svåger Axel Rudenschöld.
Efter en tillhörande välsmakande lunch på Götala herrgård besökte vi Garnisonsmuseet i Axvall, där vi blev guidade av museets personal.
Götala var överstebostället för Västgöta regemente, ett av Skaraborgs två regementen. Det andra var Kungslena kungsgård och där bodde översten för Skaraborgs regemente. Axvall var de båda regementenas gemensamma övningsfält.
Efter garnisonsmuseet i Axvall åkte vi mot den starkt kulturellt påverkade miljön i Kungslena i Tidaholms kommun, där vi under guiden Ewert Jonssons ledning, en av Västergötlands kunnigaste guider, fick höra historier om kungsgården och kyrkan i Kungslena och även bese minnesstenen över slaget vid Lena 1208 och tänkte oss hur striden kunde ha gått till och var slagfältet låg. Lena medeltidsborg låg i närheten.
Vi körde vidare till Gestilren och minnesmonumentet över slaget 1210. På det intilliggande mäktiga gravfältet i Dimbo, som är Västergötlands största järnåldersgravfält med drygt 300 gravar från yngre järnåldern, hade vi en rundvandring under mitt överseende.
Gravfältet har använts för begravningar under flera generationer, framför allt under vikingatiden 800-1050 e Kr. De flesta gravarna är högar som är byggda av jord. Övriga är runda eller tresidiga, flacka gravar av jord och sten. På gravfältet finns hålvägar, det vill säga djupa stigar som uppstod av forna tiders resande.
Därefter checkade vi in på Hellidens slott och vandrarhem, där vi också åt kvällens middag, bestående av salladsbuffé, varmrätt och dessert, inklusive måltidsdryck och kaffe.
Under kvällen gavs tid till att se den vackra miljön omkring Hellidens slott, vilken jag besåg med min rumskamrat Stig Berggren från granntorpet Motviljet i Götala.
Vår ciceron Ewert Jonsson, höll en mycket intressant föreläsning om Sankta Helena av Skövde, Västergötlands skyddshelgon och jag avrundade kvällen med att reflektera kring de många resta monumenten i Västergötland, vilka vi besåg flera av under dessa två vårdagar.
Efter frukost och utcheckning på Hellidens slott for vi tillsammans med Ewert Jonsson först till Suntaks gamla kyrka och sedan vidare till Härja kyrka med sin berömda tympanon och annat spännande.
Med rysningar besökte vi Falks grav på Hökensås i Habo kommun. Ewert Jonsson gav oss en detaljrik bakgrundshistoria varför korset restes i tallskogen.
En stärkande söndagslunch åt vi på Hellidens slott, därefter for vi mot Skövde och Forsby kyrka, belägen ovanpå en ansenlig hednisk gravhög och är den enda medeltida kyrka som vi exakt vet vilket år den invigdes, nämligen 1135. Det står inristat i korets vägg.
Under eftermiddagen besåg vi besökte vi Askeberga (Asgubäck) skeppssättning vid Tidan, kallad för kung Ranes stenar (Rane var ett av Odens alla binamn).
Två kilometer bort låg Flistads kyrka med kung Ranes hög. Som om inte detta vore nog så återfinns ”fornum sigtunerne” de gamla odensgårdarna just i vadet vid Tidan, vilket vi besåg med tillhörande kyrka och kända brohus. Odens sjö numera sjön Östen med socknen Odensåker i anslutning.
På östra sidan av berget Billingen besåg vi Våmbs tidigmedeltida kyrka, innan vi åter for till Götala herrgård för en kvällsfika, innan hemfärd till Göteborg.
Ryttmästaren Strömhielm på överstebostället Götala kungsgård, under generallöjtnanten von Bohlens chefskap.
MVH Bertil"
Vikingatida keramik funnen vid Götala herrgård.
I mitten av mars månad 2019 följde jag den plöjda åkerkanten vid Götala herrgård i Skara och fann några intressanta lösfynd. Jordbruksmarken ägs och brukas av SLU Götala, men var fordom en kungsgård och innan dess fram till 1200-talets slut biskopsgård i Skara stift.
De talrika och många gånger stora forngravarna omkring Götala indikerar att på det före kristnandet har funnits någon form av maktcentrum i området, med stor sannolikhet på samma plats herrgårdsbyggnaden står idag, men då inga arkeologiska utgrävningar eller undersökningar har gjorts är det för tidigt i dags datum att rättvist kunna tolka förhistorien.
Ingen av de förhistoriska gravarna varken väster eller öster om Götala herrgård har undersökts arkeologiskt, så fram till dags datum har det saknats exempelvis keramikfynd från området, men fredagen den 15 mars 2019 låg en lättviktig och grovmagrad mynningsskärva från ett kärl i keramik vid åkerkanten, den var naggad i kanterna och härrör från järnåldern, eventuellt vikingatid. Troligtvis har den plöjts fram och tillbaka i åkern i 1000 års tid.
Dessutom hittade jag en större bit bränd lera, eventuellt lerklining, svårt att veta dess ursprung. Lerkliningen kan vara lite svårt att beskriva vad det är, därför får denna modell illustrera byggnadstekniken.
Kring trästolpar flätas grenar (egentligen heter de vidjor som är raka, tunna och smidiga kvistar eller rötter av sälg, björk eller pil), liknande flätade korgar man kan köpa på marknader. På detta material stryks lera som får torka och ifall den inte senare brinner kommer den helt att återgå till sin ursprungliga form, men vid brand finns bättre chanser att vissa rester kvarlever under jord tills arkeologerna gräver fram den brända leran.
Vilken som slutit sig kring grenverket lämnar spår av grenarna. Observera att bränd lera inte automatiskt är forna väggar, torkad lera användes även till annat som kan ha förbränts.
Från tidigmodern tid torde en skärva stengods vara, sannolikt en skärva från ett större bartmannkrus (från tyska Bartmann, "skäggman"), även kallad bartmannkanna, som är ett slags kärl av stengods som tillverkades i Central- och Västeuropa under 1500- och 1600-talen, särskilt kring Köln i dagens Tyskland.
Stengodset är glaserat både in- och utvändigt. Mitt lösfynd har fått fel i glasyren vid bränningen. Dessa bartmannkrus har en utsmyckning på nedre delen av kärlets hals som föreställer ett skäggigt gubbansikte.
Bartmannkrusen tillverkades i form av flaskor eller kannor i olika storlekar för en rad olika användningsområden, bland annat som förvaringskärl för mat eller dryck, dekantering av vin eller transport av flytande varor (bland annat kvicksilver).Stengods har en omfattande arkeologisk spridningen runt om i världen och har påträffats vid arkeologiska utgrävningar över hela världen som spår av europeisk kolonisering, utvandring och handel. På 1600-talet var Götala kungsgård under en period säte för landshövdingen, så kanske Harald Stake har druckit vin ur den kanna skärvan härrör ifrån?
Avslutningsvis hittade jag vid min promenad längs åkerkanten en skärva handblåst glas, troligtvis tillhörande en butelj från 1800-talet.
En bortglömd sydösterbottnisk kulturskatt - Svenska litteratursällskapet i Finlands första etnografiska expedition 1914.
Folklivsforskaren Valter Wilhelm Forsblom (1888-1960) ledde Svenska litteratursällskapet i Finlands första etnografiska expedition sommaren 1914, då man dokumenterade sydösterbottniska allmogebyggnader och resulterade bland annat i en opublicerad uppsats om allmogebyggnader i Sideby och Lappfjärd på 192 sidor, avslutad i Helsingfors av ovannämnda Forsblom i mars 1915.
Rektorn och tillika styrelsemedlemmen i litteratursällskapet Ernst Lagus var initiativtagaren till den etnografiska expeditionen, som kom att vid sidan av Forsblom att innehålla följande expeditionsmedlemmar; studerande vid Tekniska högskolan i Helsingfors Hilding Ekelund (1893-1984); fru H. Godenhjelm i Kristinestad, som framkallade och kopierade fotografierna från expeditionen, samt studerande Valter Gran från Sideby, som hjälpte expeditionen vid dess arbete i Sideby skärgård. Lokalhistorikern Rolf Stenlund och studerande Grans släkting Tua Skjäl berättar 2019 att Karl Walter Gran, föddes den 7 juni 1892 i Sideby och blev sedermera borgmästare i staden Gamlakarleby i nordligaste svenska Österbotten, dit han flyttade 1920, vari han även avled den 1 april 1964. Han var gift med Elsmaj och fick tre barn, som fortfarande vistas i den gamla hembygden i Sideby. Valter Gran, som studerade juridik i Helsingfors, var son till folkskolläraren Mikael Mattson Gran (f. 3.6.1858 i Vörå, d. 20.3.1932 i Sideby) i Sideby och bondedottern Kristina Josefina Gran (f. Lillteir 13.6.1863 i Sideby, d.14.4.1906 i Sideby), tillika var han bror till postfröknarna Gran. Edith skötte posten i Sideby och Siri skötte posten möjligen på postkontor i Imatra. Samtliga teckningar under expeditionen 1914 gjordes av den blivande kände arkitekten Hilding Ekelund, medan fotografierna togs av etnologen Forsblom med Svenska Litteratursällskapets i Finlands kamera.
Uppsatsen i dess helhet finns på SLS:s hemsida och är betecknad som SLS 235 Sydösterbottniska allmogebyggnader (1914). Den innehåller fotografier och skisser av sydösterbottniska allmogebyggnader i socknarna Sideby och Lappfjärd.
Uppdelade i boningshus såsom ryggåsstugor, backstugor och torp; gårdar och hemman, såsom stugans inredning; badstugor; lador och rior; härbren (hebbren) och loftbodar; potatisgropar och källare; byggnadernas gruppering; byggnadernas ornering. Dessutom är fotografierna och teckningarna också digitaliserade från negativet i separat sökbara filer på SLS:s hemsida.
Nedan följer två exempel på vad den etnografiska expeditionen kom fram till år 1914. Den första berör fiskarnas säsongsstugor i havsbandet. Uppsatsen blev aldrig tryckt, så den innehåller språkliga felaktigheter, rättelser och dialektala uttryck:
”I sin primitivaste form uppträder bostaden i södra Österbotten i ryggåsstugan. Ryggåsstugorna förekomma ännu här och var i den yttersta skärgården och användas huvudsakligen sommartid som tillfällig bostad av fiskarena, då dessa äro tvungna att en längre tid vistas ute i havsbandet för att idka sin näring.
August Dånås-Lundmans fiskarstuga på Sideby udd 1914. Tillnamnet Dånos (stavningen lokalt) härrör från Dånosbacken (Dånåsbacken), vid Infjärden som är en förlängning av Fladafjärden nära Vedholmens badplats i Sideby, där August Lundman (1859-1944) bodde, tillsammans med sin hustru Matilda (1865-1952), har sidebybon och släktingen Harry Utter berättat. Utter tillade att August Lundman tidigare hette Jossfolk, men ändrade det till Lundman för det fanns två August Jossfolk i Sideby vid förra sekelskiftet.
Dessa ryggåsstugor försvinna dock allt vad de hinna och lämna plats för bostäder av modärnare art. Närmast framställes en fiskarstugo från Krokotgronn (Krokotgrund) i Sideby skärgård.
Stugan är uppförd av bilad stock med utskjutande knutändar, s k stuguknut. Byggd på en bergklack, saknar stugan grundval.
Väggarna äro på yttersidan fodrade med bräder, löpande i husets höjdriktning. Brädfodringen å forstuväggarna sammanhålles av väggföljare, vilka sträcka sig tvärs över foderbräderna.
Taket vilar på kroppåsen och består av bräder. Takbräderna är belagda med näver. Ovanpå nävret äro takvedarna lagda invid varandra, och sträcka de sig från takåsen ned till takröstet. På takvedarna och i motsatt riktning till detta äro rotskidorna anbragta. För att hindra taket att blåsa bort äro taksteinar lagda mot roteskidorna. Mellantak saknas. Golvet är av plankor och vilar på tvenne golvåsar, löpande i stugans tvärriktning. (Å planritningen äro golvåsarna utmärkta medelst prickade linjer).
Forstun saknar golv. Eldstaden befinner sig vid bakre gavelväggen och utgöres av en öppen härd, bestående av ett underlag av gråsten och några tegelstenar. Ovanför eldstaden finnes i taket ett fyrkantigt rökhål, försett med en skjutbar lucka av trä. Endast ett fönster av 20 cm och 30 cm bredd finnes. Fönstret är beläget i vänstra långväggen och försett med glasruta. Invid båda långväggarna i stugan finnas anbragta tvenne väggfasta lavar, vilka användas som sovplatser. Samtliga dimensioner framgå av vidfogad skala.”
Det är nog fråga om Josef Henrik Häggkvist på Bodman nr 8 i Sideby, som var född i Sideby Bodan 15.11.1838 och en dylik fiskarbastu har troligtvis funnits i Flada-trakten, berättar lokalhistorikern Rolf Stenlund 2019. Familjen flyttade till Björneborg i början av 1900-talet.
Folklivsforskaren Valter W. Forsblom fortsätter om att berätta om en ytterligare fiskarstuga, tillhörande släkten Häggkvist i Sideby:
”En fiskarstuga, tillhörig Erik August Häggkvist och belägen å Inre Yttergrundet, ett skär nära Yttergrunds fyr i Sideby var jämväl försedd med en väggfast lava och belägen invid bakre gavelväggen. Stugan hade tvenne fönstren: ett i gavelväggen 25 x 39 cm och ett mindre i högra långväggen 20 x 25 cm. Unin (ugnen) var belägen i högra dörrvrån. Forstudörren (farstudörren) fanns i gavelväggen.”
Dessutom beskrives ytterligare två fiskarstugor i Sideby, August Dånås – Lundmans fiskarstuga och Karl Rosenholms fiskarstuga, båda belägna på Sideby udd.
Folklivsforskaren Forsblom kom också att göra stora insatser när det dokumentation av allmogebåttyperna i Sideby och Sastmola. Fotografierna och ritningarna av olika båttyper finns publicerade SLS:s hemsida.
Expeditionen sommaren 1914, för övrigt samma sensommar som Första världskriget startade och kastade in de flesta europeiska stater i ett fyraårigt blodbad, studerade folklivsforskarna också bastubadandet i Sydösterbotten och den äldsta badstugan hittades på Hansasgården i Ömossa, belägen i Sideby socken.
I beskrivningen omtalas en så kallad rökbastu, utan skorsten. Forsblom skriver:
”Badstugan eller bastån uppföres i Syd-Österbotten alltid ett stycke från boningshuset och har den av lätt förklarig orsak så vittmöjligt sökt placeras invid en bäck eller i närheten av en källa eller brunn. Till sin konstruktion påminner badstugan i flera avseenden om den primitiva bostaden, ryggåsstugan."
Husbonden Josef Hansas Skogman (1862-1914) på Hansasgården i Ömossa var 52 år gammal vid den etnografiska expeditionens besök på hemgården. Han var gift med Ida Skogman (1866-1937), också född i Ömossa. Min faster Helly Blomberg gifte in sig släkten Hansas, som var granngård med Blombergas i Ömossa, så det är mina västmanländska kusiners förfader som poserar för de höga herrarna tillhörande Svenska Litteratursällskapet i Finlands första etnografiska expedition 1914, fast jag tror att folklivsforskarna var ödmjuka och genuint intresserade av den svenskspråkiga allmogens liv i två sydligaste socknarna i svenska Österbotten för drygt ett sekel sedan.
Lokalhistorikern Gunnar Nybond skriver 1990 om bastubyggaren Hans Skogman på 1750-talet:
”Bonden Hans Simonsson Skogman, var född 1721 och dog 8.5.1791. Hans hustru hette Anna Ersdotter, f. 1719, d. 21.3.1805. Hans Simonsson Skogman synes ha fått hemmanet förstorat från 3/8 mtl till 5/8 mtl. Hemmanet delades mellan tre av hans söner, vilka då fick 5/24 mtl var eller tillsammans 15/24 mtl = 5/8 mtl. Han bebodde stamgården, som med tiden kom att kallas Hansas då även hans andra son, Hans, fick tydligen stanna i stamgården. Fadern hette ju också Hans. Alldeles följdriktigt började den därför kallas Hansas.”
För att återgå till folklivsforskaren Forsblom, skriver om Hansasgårdens badstuga i Ömossa 1914:
"Den äldsta och på samma gång primitivaste badstugan inom det undersökta området är den här avbildade Josef Skogman – Hansas badstuga i Ömossa. Bastun som enligt uppgift är uppförd på 1750-talet av den nuvarande husbondens farfars fader Hans, står sedan några år tillbaka oanvänd och är delvis ganska illa medfaren.
Konstruktionen och inredningen framgår av planritningen och genomskärningen. Det understa stockvarvet är lagt på en uppkastad jordvall. Golvåsarna, som uppbära golvplankorna är lagda på blotta marken. Mellantak saknas. Vattentaket uppbäres av kroppåsen och kraftåsarna, vilka, jämte de två översta stockvarven i långväggarna, skjuta fram cirka 1 meter utöver främre gavelväggen. Sålunda bildar ett skyddande tak eller skåv över bastudörren. Taket är täckt med ett enkelt lager av bräder på vilka taknävret är utbrett med den vita sidan av nävret nedåt. På nävret har så anbragts ett lager av jordtorvor.*
De översta stockarna i långväggen som uppbära baståskåve äro förenade medels en i ”gavelväggens riktning löpande under skåve” befintlig tvärås. Denna ås kallas stundom linåsin och användes vanligen för upphängning av linet, som efter verkställd torkning inne i bastun uttagits för att bråkas ”med linbråkon” under baståskåve.”
Inne i bastun löpa på cirka 15 cm avstånd från långväggarna tvenne åsar från gavelvägg till gavelvägg. På dessa åsar, bastååsan benämnda, äro anbragta mindre, flyttbara tväråsar på vilka de badandes kläder äro hängda att torka under badet. Dessa tväråsar benämnas därför skörtåsan (?) eller särkåsan. Längs vänstra långväggen sträcker sig en väggfast bänk. Badstulaven eller lavan är belägen vid bakre gavelväggen. Laven vilar på lavaåsin och stödes av lavastytton. Lavens golv består av tjocka plankor inslagna i väggarna, så att ändarna sticka ut ur bastugans sidoväggar. Trappon som leder upp till lavan, stöder sig mot lavaåsin. På laven finnes en väggfast bänk som sträcker sig längs bakre gavelväggen. Baståunin har sin plats i vrån strax till höger om dörren. Ugnsmynningen vetter mot vänstra långväggen. Unin vilar på ett underlag av gråsten och är gjord av obrända tegel så när som på tre valvningar, vartill brända tegel använts. Ovanpå ugnen är ett röse av kapulsteinar, vilka upphettade och begjutna med vatten alstra ångbadet. I vänstra långväggen finnes en eller baståakkon, som tidigare varit försedd med en skjutbar trälucka. I bakre gavelväggen ovanför laven finnes en mindre glugg som vanligen är tilltäppt med en mattskärv. Då bastun eldas hållas dörren, baståakkon och gavelgluggen öppna för att åstadkomma nödigt luftdrag och bereda röken utgång.
*) Torvtaken har tidigare varit tämligen allmänna i badstugor, men förekomma numera blott i undantagsfall. Bostäder med torvtak har icke i mannaminne funnits i södra Österbotten.”
Josef Henrik Skogman – Gammalsved (1859-1918), var bonde på hemgården och började använda Gammalsved som släktnamn. Han var gift två gånger, berättar lokalhistorikern Gunnar Nybond 1990, första gången med Amanda Skogman (1864-1886) och den andra med Maria Mattfolk (1860-1934), som överlevde honom med 16 år.
Bilden ovan är ett stall och en bod, från Emil Ekholms torp i Sideby. Alla bilder, teckningar och planritningar i denna marsblogg 2019 kommer från Svenska litteratursällskapets i Finland expedition till Sideby och Lappfjärd sommaren 1914. Materialet finns i deras arkiv, men är sökbart via deras hemsida på Internet och från Sideby finns 175 olika etnologiska poster från 1897 till idag. Dessa bilder jag har presenterat är bara ett urval och jag har lagt tyngd på byarna Sideby och Ömossa, men från Skaftung och Henriksdal i Sideby socken finns andra och materialet från Lappfjärd är mycket rikt, bland annat från Tjöck och Mörtmark där min mormors förfäder hör hemma. Jag tror man gå vidare i denna expedition med kanske brev, dagböcker och urklipp ur tidskrifter och tidningar. Uppsatsen skulle behöva renskrivas och fotografier/teckningar/uppmätningar sättas på rätt plats. Forskas lite om mänskorna som deltar och omnämns. En inventering av vad som finns kvar idag och där har vi en utställning och en bok för Kilens hembygdsgård i Sideby, tillsammans med Svenska Litteratursällskapet i Finland, som har ett lokalarkiv i Vasa.
