Götala

Alla resor har en början och ett slut, så även förberedelser och ett efterspel. Ångfregatten Vanadis delresa till den dåvarande spanska kolonin i Filippinerna 1884, blev ett officiellt besök i Manila och då prins Oscar deltog blev det nästan i form av ett statsbesök, åtminstone uppfattade det svenska manskapet detta de sex dagar skeppet var ankrat i Manilabukten, från den 1 till 6 november 1884. Filippinerna var sedan århundraden en spansk besittning och den spanska guvernören hade satsat stort för att hylla prins Oscar. Så till den grad att denne svensk prins i sin dagbok frågade sig “hvad är motivet till all denna vänlighet?”.

När Vanadis kom till Manila var mottagningen överväldigande, ty den spanska guvernören ville göra intryck på den svenska kronprinsen. Och han lyckades, kronprins Oscar och officerarna blev bjudna på middagar, fester och utflykter. Man deltog i duvskytte och tuppfäktningar, samt i en monsterkonsert där 400 musiker deltog. Överallt de kom vajade flaggor och dekorationer i svenska färger och fyrverkerier avfyrades. Prins Oscar skriver i sin dagbok att en dag gjordes en utflykt per ångbåt till Santa Cruz vid en storlagun på ön Luzon, där även Manila ligger:

“Flaggor, dekorationer och äreportar prydde stranden och vägen så långt ögat nådde. Fyrspända vagnar med kusk och betjänt i de svenska färgerna förde oss upp till vår bostad hos landshövdingen (alkalden). Flera tusen människor hälsade mig med dånande hurrarop och 23 musikkårer spelade på olika ställen under vägen.”

Etnologen och arkeologen Hjalmar Stolpe, som också var med på resan ville använda tiden för att samla etnografika från öarnas äldsta lokalbefolkning – negritos, vars levnadsstil på 1800-talet kunde jämföras med Australiens aboriginer.

Stolpe anlitade en ångbåt men efter bara några timmar till havs drabbades de av tekniska problem och de tvingades tillbaka till land nära byn Cabcaben (i svenska samtida journaler stavas byn ofta för "Cabeaben") i Marivelesbergen.

Filippinskor i byn Cabcaben i Marivelesbergen 1884, ett fotografi av Vanadis fotograf Oscar Ekholm. De hjälpte Hjalmar Stolpe att hitta ursprungsbefolkningen negritos, som bodde i bergen utanför byn, för avfotografering i antropologiska syften.

Här träffade den tagalogtalande lokalbefolkningen, som hjälpte Stolpe med att få ned omkring 20 negritos från Marivelesbergen och Vanadis fotograf Oscar Ekholm (1861-1890) tog sammanlagt 25 fotografier av dessa individer, inkluderande några bilder från byn Cabcaben och Stolpe dokumenterade tatueringar.

Negritos i byn Cabcaben i Marivelesbergen 1884, två fotografier av Vanadis fotograf Oscar Ekholm.

Stolpe inköpte en större mängdföremål från byn Cabcaben, som idag finns i Etnografiska museets samlingar i Stockholm.

Med på denna expedition fanns det med tyskar från handelshuset Heinzen i Manila och en filippinsk maskinist. Egentligen skulle man ha färdats bortom huvudön Luzon, men ångbåten havererade och man fick ta sig tillbaka med segelbåt till Manila. Hjalmar Stolpe kom senare i slutet av seklet att teckna den filippinske nationalhjälten José Rizals levnadshistoria i biografin "José Rizal. En filippinsk författare och politikers lefnadshistoria (med ett porträtt och två planscher)", ett öde som djupt berörde vår nedtecknare. Han kom också i denna långa text att översätta Rizals dödssång till svenska, som han kom att kalla Farväl till fäderneslandet.

Svenskarna vittnade om en förfärlig hetta i Filippinerna, så även Hjalmar Stolpe. Det finns flera vittnesskildringar av Vanadis besök därstädes, det finns skäl att återkomma till dessa i andra sammanhang, då jag har forskat om filippinsk arkeologihistoria och kultur tidigare då jag har levt med filippinare sedan 2013. Men innan dess vill jag presentera kronobåtsmannen Johan Oskar Humblas (1860-1950) dagboksanteckningar, som handlade om arbetet ombord ångfregatten Vanadis och upplevelser i hamn under expeditionen 1883-1885.

Humbla skriver om besöket i Filipinernas huvudstad 1884:

“Klockan tolv på söndagsnatten den andra november ankrade vi på redden vid Manila, som ligger på en ögrupp som heter Filippinerna och är spansk besittning. Staden Manila har 100 000 invånare. Hamnen där är allmänt känd för sina stora glupska hajar. Fartygen måste ligga till ankars mellan två och tre engelska mil ute på redden, beroende på det heta klimatet. Värmegraderna överstiger 30 grader i skuggan och vattnets temperatur innehåller 28 grader Celsius.

Det var en stor fest i land för prins Oscar jämte chefen och prinsens adjutant, kapten Sundström. Soldaterna, som var infödingar, paraderade till fots. Och kavalleriet som nästan alla vore spanjorer, paraderade till häst.

Uppbördsläkaren ombord anordnade så att besättningen skulle få ha hattar mot solens brännande strålar, samt för att vi inte skulle skada våra ögon i de heta zoner vi kom att passera. Chefen verkställde att varje man ombord fick en hatt mot en ersättning av en halv dollar stycket.

Vi lättade ankar och gick från Manila klockan halv sex på morgonen den 6 november."

Filippinskor i byn Cabcaben 1884, samt två av många föremål inköpta i byn, som numera ingår i Etnografiska museets samlingar i Stockholm.

Föremålen från bland annat Filippinerna visades dock först på separatutställningar i Sveriges två största städer.

Bambustång från Cabcaben, tillspetsad, ett slags nödfallsvapen, som el Capitano i Cabcaben hade uppsatt innanför dörren till försvar mot rövare och tjuvar.

 

Arecamortel av bambu från Cabcaben, med järnmejsel. Begagnas av äldre. Bäres i gördel.

 

Räfsa av bambu från Cabcaben, till blad, spånor etc.

 

Amulett mot åskslag från Cabcaben, av flätade kokosblad. Uppsättes på väggen inuti husen. 

 

Vanadisutställningen 1886-1887 var en publik utställning som arrangerades först i Arvfurstens palats i Stockholm sommaren och hösten 1886, och därefter på Valands målarskola i Göteborg våren 1887.

Valand i Göteborg 2020, invigdes som byggnad 1886. Året efter (våren 1887) visades Vanadisutställningen där, med bland annat föremål från Filippinerna.

 

Det som visades i salarna var föremål hemförda av Hjalmar Stolpe med flera i samband med ångfregatten Vanadis världsomsegling 1883-1885. Hela samlingen bestod av omkring 7.500 föremål, men alla rymdes inte i utställningen.

I förordet till skriften “Vägledning genom Vanadisutställningen i Valand 1887", berättar Hjalmar Stolpe bland annat Pontus Fürstenberg i Göteborg bekostade så att fotografen Oscar Ekholm kunde medfölja Vanadis världsomsegling.

 

I sin introducerande text i katalogen “Vägvisare genom Vanadis-utställningen i Arffurstens Palats 1886” respektive “Vägledning genom Vanadisutställningen i Valand 1887” skriver Stolpe: 

"Sålunda äro hela den rika peruanska samlingen, abessinska afdelningen samt en mängd större och mindre föremål ur siamesiska och söderhafsö-afdelningarna ej medförda. En rätt betydlig del af de hitförda söderhafsösamlingarna har af brist på utrymme ej kunnat utställas. Likaså har endast en mindre del af de öfver 700 fotografierna... kunnat utställas".

Föremål från Filippinerna fanns dock utställda, i Göteborg i vestibulen i den nyuppförda Valands målarskola.

Efter nio års kontinuerligt bloggande om Götala, ska jag nu lägga ned den blogg och börja studera andra platser än Skaraborgs kulturmarker. Framöver ska jag skriva om Livet vid Bottenhavet, som är en del av Bottniska viken i Östersjön. Där jag ska berätta om arkeologi, etnologi och historia ur ett lokalt och regionalt perspektiv. Det har varit trevligt att ha haft så många läsare och Götalakommer kvarstå i mitt liv, men inte med månatliga skrivna bidrag, utan som en fysisk platsdär jag sköter om Stora Vadets torpmiljö och förhistoriska gravhögar, dessutomhoppas jag med åren kunna sammanställa mina gedigna kunskaper om Götalas historia i en skrift. Väl mött igen, men inte här.

Bangkok i februari 2020.

Samma hotell och den intilliggande restaurangen Green Garden i Bangkok, med underbar personal, mat, dryck och miljö.

Restaurang Green Garden på Sukhumvit Soi 20 i Bangkok har en trevlig ägare, personalen är underbar och maten väl smaklig. Vi åt och drack där varje dag, hade dessutom vinprovning med ägaren och efterfest med all personal.

I år hann jag och Saddam att besöka ytterligare en park  - Benjakittiparken - nära Sukhumvit Road med dess sidogator, där våra liv levs i den thailändska huvudstaden. 

I år lärde vi oss att använda oss av alla tre typer av spårbunden kollektivtrafik Bangkok har, vilka är ett smidigt, snabbt och prisvärt sätt att resa. En dag åkte jag högbanan BTS Skytrain till Charoen Krung - New road (Den nya gatan) från år 1864 som löper parallellt med ChaoPraya-floden, för att titta på många spännande byggnader och för att bese den protestantiska kyrkogården i staden. Här gick de första eldrivna spårvagnarna i Asien alltsedan 1893 (spårvagnarna slutade rulladen 30 september 1968, men tunnelbana,högbana, tåg och Airport Rail Link trafikerar staden).

Det är smidigt att åka med lokaltrafiken i Bangkok, i samband med ett besök på den protestantiska kyrkogården den 9 februari 2020.

Tidigare denna månad berättade jag i denna blogg om två danska bröder som arbetade för kungariket Siam (ett äldre namn för Thailand) 1884, men även han som införde den elektriska spårvagnen i Bangkok var också dansk och hette Aage Westenholz. För att återgå Andreas du Plessis de Richelieu, en av de nyss nämnda bröderna, så kom han till Bangkok 1875 och blev amiral och befälhavare för den siamesiska flottan. Kung Chulalongkorn sände honom också som Siams ambassadör till Europa.

Britten Henry Alabasters (1836-1884) grav på Bangkoks protestantiska kyrkogård är en modell av en kyrka, den 9 februari 2020. Här på kyrkogården finns protestanter från hela världen, som har verkat i Bangkok, men även på andra platser i Thailand och Sydostasien.

En annan dansk vid namn Hans Niels Anderson var de sista årtiondena av 1800-taleten välkänd hotellägare i Bangkok, samtidigt som han ägde en av de största utländska handelshusen i Siam. Mellan åren 1906-1947 verkade den danske officeren och etnologen Erik Seidenfaden i Bangkok, uppskattad för sina kunskaper i polisiära, historiska och antropologiska spörsmål, dessutom ledande inom Siam Society. Ett axplock av många danskar som har verkat i Thailand. Vilket återspeglas i ett större antal danska gravvårdar på den protestantiska kyrkogården i Bangkok, som inrättades 1853 nere vid floden.

Danska gravstenar på Bangkoks protestantiska kyrkogård, den 9 februari 2020.

Här fanns även Bangkoks första protestantiska kyrka innan Christ Church byggdes på Convent Road 1904-1905.

Danska namn hittas även på monumentet "In memory of the deceased members Club Concordia" på Bangkoks protestantiska kyrkogård, den 9 februari 2020.

Inga svenskar utmärkte sig på samma sätt som danskarna, men redan 1885 hölls en svensk utställning i Bangkok med handelsvaror. Ett resultat av det svenska statsbesöket året före. Svenska handelsmän och bolag som LM Ericssonkom med tiden att etablera sig i Thailand, så idag är det svenskthailändska utbytet livligt och livskraftigt.

Sveriges ambassad i Bangkok, den 9 februari 2020.

Alltsedan jag var barn har namnet på filmen Bron över floden Kwai (1957) etsat sig fast i mitt minne och under årets Thailandsresa åkte jag, Saddam Tubio från Filippinerna och vår thailändske privatchaufför på en dagstur från Bangkok till staden Kanchanaburi 130 km väster om Bangkok. Invånarantalet är i staden cirka 54 000.

Provinsen Kanchanaburi gränsar till Myanmar (Burma) och var också den första försvarslinjen mot burmeserna historiskt sett. Kanchanaburi är mest känd för bron över floden Kwai, som rinner igenom staden.

Resesällskapet intar en god lunch invid bron över floden Kwai i Kanchanaburi, den 8 februari 2020.

Bron över Kwai, som mäter mer än 300 meter, byggdes av betong och stål under andra världskriget (åren 1942–1943) av tusentals straffångar från de allierades sida och ännu fler asiatiska arbetare från Burma och Malaysia. Den japanska armen ville ha bron för att transportera manskap och utrustning till den burmesiska fronten, där Japan krigade mot britterna.

Professor Tony Pollard är konfliktarkeolog och har undersökt Dödens järnväg. Här passerar han järnvägsbron över floden Kwai i Kanchanaburi. Den hade numret 277 av 688 broar längs hela järnvägssträckan.

Hela järnvägssträckan mellan Burma och Thailand är 415 km lång, 16 000 krigsfångar av 60 000 och 90 000 sydasiatiska arbetare av 200 000 dog under byggandet av densamma, då den uppfördes i en nästan ogenomtränglig djungel. Begravningsplatser över de döda hittas på många platser längs järnvägen.

Omkring 40 000 man var internerade nära Kanchanaburi. Många av fånglägren kan man gå till och några visas även för grupper.

Under andra världskriget var Thailand allierad med Japan och japanska trupper fick invadera Burma och sedan vidare mot brittiska Indien från thailändskt territorium. Dödens järnväg uppfördes för att kunna genomföra invasionen.

Resesällskapet gör som många andra turister och förevigar sig vid och på bron över floden Kwai, den 8 februari 2020.

 

Idag är 32 procent eller 130 km av rälsen i bruk av Dödens järnväg, såsom fungerande järnväg i Thailand, trots dess obehagliga byggnadshistoria, så är det ett otroligt ingenjörsverk, som uppfördes under 15-16 månaders tid.

 

Under andra världskriget använde japanerna detta tåg på Dödens järnväg för transport av krigsmaterial till striderna i Burma och Indien.

 

På Kanchanaburis krigskyrkogård ligger 6982 krigsfångar och ytterligare 1750 gravar finns på en annan kyrkogård på andra sidan floden Kwai, sydväst om staden.

Historierna om Sukhothai och Ayutthaya som föregångare till dagens Bangkok, är på samma sätt som vi diskuterar svensk historia, inte så enkel utan det finns givetvis flera infallsvinklar på hur dagens Thailand har tagit form och andra städer i landet såsom Chiang Rai och Chiang Mai i norr har varit huvudstäder i forna kungariken med en befolkning som har talat taispråk, men såsom en nationellt förankrad historia kan man se hur riket har förflyttats från norr mot Thailandviken i söder och den mäktiga floden Chao Phraya rinner igenom både Ayutthaya och Bangkok, som också är orsaken till centrala Thailands bördiga jordmån.

År 1767 intog och förstörde den burmesiske kungens härar Ayutthaya. Staden övergavs och flyttades närmare havet, där Thonburi vid Chao Phraya i stället blev huvudstad, senare ersatt av Bangkok på andra sidan av floden, där det skulle vara lättare att försvara sig mot burmesiska invasionsförsök. Dessförinnan i tidigmodern tid var Ayutthaya minst sagt en lika kosmopolitisk stad som dagens Bangkok. Här fanns japanska, malajiska, persiska, indiska, kinesiska,nederländska, portugisiska, italienska, engelska och franska handelsmän, präster, entreprenörer, militärer och äventyrare. Thailand skickade redan under denna tid diplomatiska delegationer så långt västerut som till Europa.

År 1991 invaldes Ayutthaya Historical Park i UNESCO: s världsarvslista och består av 425 arkeologiska platser, som ligger inom och utanför stadsmuren, varav många tempelområden. Vi - Saddam Tubio från Filippinerna, jag och vår privata thailändske chaufför - besökte två tempelområden - Wat Yai Chai Mongkol (även kallad Wat Yai Chai Mongkhon) och Wat Mahatat - i Ayutthaya, den 5 februari 2020.

Templet byggdes 1357 på order av kung Ramathibodi I, den första härskaren över Ayutthaya-riket. Ramathibodi I lät bygga tempelkomplexet för att ge ett hem för munkarna som hade återvänt från Ceylon, efter att de hade studerat buddhistiska läror med Phra Vanarat Maha Thera.

Harri Blomberg besöker Wat Yai Chai Mongkol i Ayutthaya, den 5 februari 2020.

Prins Damrong Rajanubhab, en av Thailands ledande historiker, spekulerar i att kung Naresuan den store lät bygga en 80 meter hög chedi på platsen för templet till minne av hans framgångsrika elefantduell med den burmesiska kronprinsen, som han dödade. Piriya Krairiksh, 1992 års president för Siam Society, har emellertid studerat samtida kartor samt rapporter från Jaques de Coutre, som besökte Ayutthaya 1595, Jeremias Van Vliet, en holländsk krönikör och andra. Piriya drar slutsatsen att den stora chedin förmodligen inte byggdes förrän kung Narai renoverade detta tempel mellan 1656 och 1666.

Wat Yai Chai Mongkol i Ayutthaya, den 5 februari 2020.

Wat Mahathat ligger i centrum av gamla Ayutthaya, mellan Chi Kun Road och Naresuan Road i det nordöstra hörnet av Phra Ram Park.

Phra Ram Park  i Ayutthaya, den 5 februari 2020.

Wat Mahatat i Ayutthaya, den 5 februari 2020.

 

Royal Chronicles of Ayutthaya berättar:

"Under Tiger 736 CS byggde Somdet Phra Borommarachathirat och Phra Mahathera Thammakanlayan den stora, härliga, heliga, juvelerade reliken (Phra Si Rattana Mahathat) öster om palatset (lejonets kungliga gavel). Han steg 19 wah in höjd och utrustad med en nio-ledad spets som är ytterligare 3 wah i höjd."

Wat Mahatat i Ayutthaya, den 5 februari 2020.

Hans brorson och efterträdare Ramesuan (1369-1370 och 1388-1395) utvidgade platsen 1384 för att bygga ett stort tempel, medan han var här som en munk mellan sina två åtskilda trontillfällen.Under denna tid fick templet sitt nuvarande namn.

Wat Mahatat i Ayutthaya, den 5 februari 2020.

Den viktigaste officiella händelsen var audiens hos kungen Chulalongkorn, till vilken prins Oscar hade i uppdrag att överlämna storkorset av S:t Olofsorden och framföra hälsningar från den svenske kungen Oscar II.

Kapten Otto Lagerberg, prins Oscar och de andra officerarna vid sidan av arkeologen och etnografen Hjalmar Stolpe fick en inbjudan och efter audiensen erbjöds underhållning och visning av Grand Palace och Wat Phra Kaeo. 

Det övriga svenska manskapet ombord på Vanadis förärades ett besök i den thailändska huvudstaden mellan 20-21 november 1884, som varade ett par dagar och ordnades med ångslup på den thailändske kungens inrådan, som även bidrog med mat, dryck, övernattning och dåtida sightseeing. Mycket uppskattat av svenskarna. (Manneby 1978: 49ff)

Svensken Oscar Ekholm (1861-1890) fotograferade flitigt i Bangkok 1884 och avbildade bland annat tempelområden, folkliv i staden och längs dess kanaler. 

Under några höstdagar för drygt 60 år sedan, från den 23 till 25 september 1960 besökte kung Rama IX och hans hustru drottning Sirikit Sverige, där det thailändska kungaparet träffade vår svenske kung Gustaf VI Adolf och statsministern Tage Erlander. (Lintner 2016:214) Det var knappt 63 år efter att den thailändske kungen Chulalongkorn (Rama V) hade gjort ett längre besök i vårt land sommaren 1897. Ett folk som han kom i bekantskap med under den svenska Vanadisexpeditionens ankring i Bangkok den 17-22 november 1884.

Den 13 juli 1897 anlände kung Chulalongkorn med slupen Vasaorden till Logårdstrappan vid Kungliga slottet i Gamla stan där han mottogs av den svenske kungen Oscar II. Vid besöket stod också Ernest Florman och förevigade statsbesöket med sin filmkamera. Den en minut långa stumfilmen blev den första helt svenska filmupptagningen och hade premiär sex dagar efteråt den 19 juli 1897. Kung Oscar II uppges högligen uppskattat att se sig själv på den vita duken. (Lintner 2016:128f)

På inbjudan av den kulturhistoriskt intresserade Oscar II besökte Chulalongkorn Sverige under den senares Europaturné från april till december 1897. Den svenska resan  under högsommaren gick först till en industrimässa i Stockholm - Stockholmsutställningen 1897. Chulalongkorn fick se nymodigheter som röntgen, rörlig spelfilm och en automobil. Därefter blev det ett besök på det närliggande Galärvarvet, där den nya pansarkryssaren HM Oden låg förtöjd. Sedan blev det besök på Biologiska museet och Skansen. Chulalongkorn skänkte en elefant till Stockholms Tivoli djurpark. Dagen efter åkte kungarna upp i (den gamla) Katarinahissen och den utländske gästen fick en överblick över Stockholm. De färdades därefter till Riddarholmen och embarkerade ångbåten Tessin för en tur på Mälaren och landade vid Drottningholms slott. Kung Oscar ville även visa andra delar av Sverige och två förslag på turer lades fram. Den ena var en resa till Norrland, den andra en resa söderut. Chulalongkorn var intresserad av svenska sågverk och ville lära sig något av nytta för den inhemska skogsindustrin, därför valde Chulalongkorn Norrlandsresan bland annat då timmer på denna tid var Siams största exportprodukt.

Först tog man sig upp till Härnösand. Därifrån åkte man båt längs Ångermanälven till Sollefteå. I Sollefteå bytte man färdmedel och tog tåget till Bispgården där man intog en måltid. Efter Bispgården tog man åter båt längs Indalsälven till Sundsvall. Mellan Bispgården och ångbåtsbryggan i Utanede reste sällskapet längs med en grusväg. De utländska gästerna väckte uppmärksamhet i bygden, och den för tillfället pyntade vägen kantades av ett stort antal nyfikna människor. Kungens handsekreterare noterade den lokala uppvaktningen i anteckningarna från resan. Vid en upprustning av grusvägen 50 år senare fanns minnet fortfarande kvar efter det thailändska statsbesöket, och man beslöt att ge vägen namnet Kung Chulalongkorns väg.

Det dröjde ända till 1992 innan thailändare "upptäckte" Kung Chulalongkorns väg. Det var en grupp thailändska dansare på besök i kommunen som fick höra vägens namn. De blev förtjusta över att kung Chulalongkorn en gång varit där, och när de kom tillbaka till Thailand berättade de om vägen. Föreningen Chulalongkorns Minne (FCM) bildades 1993, och man bestämde sig att starta en insamling för att bygga en paviljong. Året efter (1994) bildades, på Ragunda kommuns initiativ och med företrädare både för svenska och thailändska intressen, en kommitté för att främja arbetet. 1997 påbörjades själva bygget av minnesbyggnaden.

Platsen man hade valt för bygget visade sig vara besvärlig, då det var blålera ner till 20 meters djup. Dock hade thailändska munkar redan välsignat platsen varför den inte gick att byta. Man var därför tvungen att påla 30 meter ner i marken för att kunna bygga paviljongen. År 1999 stod byggnaden färdig, och Ragunda kommun fick då paviljongen i gåva av Thailands vice premiärminister. Paviljongen har en golvyta på 75 kvadratmeter, med en invändig takhöjd på 7 meter. Byggnadens höjd är 26 meter, inklusive den höga tornspiran. Paviljongen inramas av en stenmur av jämtländsk kalksten, med 20 kg tunga stenar. Byggnadens väggfärg är i vitt, taket i rött och både spiran och andra utsmyckningar i förgyllningsgult.

Själva bygget kostade cirka sju miljoner kronor, och därutöver tillkom ungefär tre miljoner kronor för diverse utsmyckningar – inklusive den förgyllda tornspiran. Finansieringen skedde genom insamlingar och olika sponsorer i Thailand och Sverige. Thailands kung Bhumibol Adulyadejs egna hantverkare stod för utsmyckningen, medan resten av husbygget hanterades av företag från Jämtland. Thailändska paviljongen är en minnesbyggnad över kung Chulalongkorn, och inne i paviljongens mitt är en staty i brons rest över honom. Den är trots sin thailändska utformning ingen religiös helgedom (varken stupa eller pagod) och har ingen direkt koppling till buddhismen.

Källor:

Erikson, Bo G: Kungen av Birka. Hjalmar Stolpe – arkeolog och etnograf, Atlantis 2015. 

Lintner, Bertil: Thailands historia, Historiska media 2016. 

Manneby, Hans: Båtsman Humbla. Anteckningar från Vanadis världsomsegling 1883-1885, Rabén & Sjögren 1978.

Bilder fotograferade i Bangkok och övriga Thailand 2019 av bloggförfattaren Harri Blomberg hittas här.

Bilder fotograferade i Pattaya 2020 av bloggförfattaren Harri Blomberg hittas här.

Thailändska paviljongen - Wikipedia/Wikimedia (text och bildmaterial).