Götala

I Westergötlands Fornminnesförenings Tidskrift, första häftet finns den intressanta artikeln Om Tingshög m. m. vid Göthala. Författare var domkyrkosysslomannen i Skara vid namn Johannes Petrus Carlmark (1779-1870), som var 90 år gammal då den publicerades. Utgivare av det första numret av tidskriften var Claës Johan Ljungström (1819-1882) och Berlingska boktryckeriet i Lund 1869, och artikeln hittas på sidorna 11-13. C J Ljungström var initiativtagare till Västergötlands fornminnesförening och dess förste sekreterare. Carlmark skriver om tingshögen i Götala 1869:

Några famnar vester om den väg, som går fram till Göthala träffas en sandkulle, som i omkrets håller vid pass 250 steg. Ofvantill är den beväxt med några ekar, emellan hvilka finnas åtskilliga granitblock, som mot öster bilda en större oval krets af 9 stenar, hvilken håller i längd 18 och i bredd 12 alnar. (1)

Den stora domarringen på Tempelbacken i Götala, den 4 juli 2016.

Den stora domarringen på Tempelbacken i Götala, den 6 juli 2016. Kulturmarksarbetare har dagen innan röjt gravfältet.

 

Den stora domarringen på Tempelbacken i Götala, den 6 juli 2016. Kulturmarksarbetare har dagen innan röjt gravfältet.

 

Mot vester är en mindre dylik af 7 st. mindre stenar, 11 alnar lång och 9 bred. Uti den förstnämnde äro stenarne af betydligare storlek, än i den senare, så att då i den större en del stenar hålla i höjd 2 alnar och i omkrets 6, träffas i den senare ingen högre än en aln.

Emellan båda dessa stenkretsar, är en i fyrkant lagd stenhög, hvilken synes vara lemning efter någon byggnad i senare tider.

Den fyrkantiga stenformationen på Tempelbacken, den 6 juli 2016, är registrerad som en fyrkantig forngrav - stensättning. Teorier finns om att den skulle vara platsen för själva tinget - en fyrkantig tingsplats, där stockar lades ut i fyrkant, en sed innan man på senmedeltiden började flytta tingen inomhus.
 

Det lärer väl der derföre ej böra betivflas, att denne varit en bland forntidens Tingshögar, och utgjort en betydande Domplats, der nedre Rätten haft sitt säte vid de mindre stenarne, och den öfre vid de 9 större. (2)

Nära intill berörde Hög mot öster är en rund uphöjning, på hvilken en stensättning innesluter en liten plats, af 10 alnars diameter; då desse, fastän till storleken ej obetydlige stenar äro ställde nog oregelbundet, synes som skulle de utgjort fotkedjan eller grundvalen till en Ättehög, hvars öfre del till vägfyllning sedermera torde blifvit bortförd. (3)

Vid foten af meranämnde Kulle på norra sidan ligger en granithäll om 5 alnars längd, på hvars midt finnas tätt intill hvarandra omkring 30 st. urholkningar. Dylike hällar få namn af Blot- eller Offerhällar, emedan efter våra Fornforskares mening, uti desse fördjupningar samlades blodet eller askan efter de vid hedniske offerfesterna dödade djuren. (4) En häll med någre dylike uthuggningar träffas äfven omkring 200 alnar* söder från samma kulle. (* Enhetsmåttet för aln motsvarar 59.4 cm (0,593802 m) och avskaffades nio år efter artikeln publicerades, då metersystemet infördes 1878. 200 alnar motsvarar 118.8 meter, se bildtexten ovan.)

Då, enligt åskillige Författare, det i Vestgöta Lagen flera gånger omnämnda Allgöta Ting (Ting Aldra Gotha) eller ett Provincial-möte, rörande detta Landskaps särskilda styrelse och des Almoges angelägenheter (5), blifvit hållet vid Göthala (6), förtjenar att tillse, om denna upgift finnes vara grundad på sannolika anledningar.

Att vinna ledning för omdömet härom, böra rådfrågas både de i våra häfder lemnade underrättelser om dylika allmänna Sammankomster, och de på stället ännu i behåll varande fornlemningar. Enligt dessa var Upsala i äldre den förnämsta Staden inom Svea Rike samt Konungssäte, och vid denna hölls årligen Ting Alldra Svia. (7) Skara var på samma tid den betydligaste inom Vestergötland der Konungar och Jarlar haft deras bostad, hvarföre det troligaste är, att i deras grannskap dylika allmänna Folkmöten blifvit hållna.

Vid gamla Upsala finnes Tingshög; så äfven vid Göthala nära Skara. Vid Ting Aldra Svia offrades i äldre tider till Afgudarne; att här finnas hedniske offerhällar, är tillförne nämndt.  Härtill kommer, enligt Rhyzelius, man håller före det Vestgöta Lagmän från hedentima bott på Göthala. (8) Detta allt synes, om ej bevisa, åtminstone gifva mycken sannolikhet åt den förmodan, att Allgöta Ting hållits vid Göthala.

Utaf de förändringar, som under senare perioderne tilldragit sig med Göthala, känner man följande:

Efter inrättandet af Biskopssäte i Skara, synes ej länge dröjt innan Göthala blef Ecclesiastikstatens tillhörighet, och hölls på berörde Gård år 1241 ett Möte, som bevistades af Ärkebiskopen i Upsala, samt Biskoparne i Linköping, Skara, Strengnäs, Vesterås och Vexiö (9). Sedermera, förmodligen på 1280-talet, såldes nämnde Egendom från Domkyrkan till Konung Magnus Birgersson af då varande Biskopen i Skara Brynolph Algotsson (10), och år 1497 då Riks-Föreståndaren Sten Sture d. ä. nedlade regeringen, lemnades honom Göthala, såsom förbättring på Förläningen. (11) Oftanämnde ställe var under förra hälften af XVII Seclet säte för Landshöfdingarne i Vestergötland, lades derefter vid år 1651 till Vesterviks Grefskap (12), indrogs vid Reductionen efter 1680 till Kronan, och har alltsedan varit Militie- Boställe under Vestgöta Regimente.

Tillägg om Göthala.

Genom bref af den 11 April 1597 uplät d. v. Hertig Carl af Södermanland Göthala Gård, som dittils varit Ladugård till Slottet, till Skara Stad, emot en årlig afgift af 30 R:dr. (Brefvet finnes bland Rådhus Rättens Handl.)

Innan Landshöfdingsätet flyttades till Marieholm, var Kronofängslet på Göthala; och att detta fortfor ännu 1675 ses af Landshöfdingen Gabr. Kurcks bref till d. v. Biskopen i Skara, dat. d. 7 Martii samma år. (Brefvet till Bisk. J. Bazius finns i Skara in orig.)

På Göthala var vid medlet af 1600-talet Djurgård, hvaraf namnet ännu är quar på trakten emellan Skara och Göthala, och visas der grundstenarne till d. v. Djurhuset. Af ett bref från Fältmarskalken Grefve Köningsmarks Commissionair Gudm. Krook dat. d. 3 Juni 1653 ses, att då ännu derstädes funnos 60 st. Hjortar, samt att en Elg der blifvit fälld. (Nämnde bref finnes äfven i Skara in origin.)

1)      Om dylike Stensättningar ses en anmärkning i Ödmans Bohus Läns Beskr. S. 145. Jfr. Iduna V. s. 59.

2)      Jfr. Sjöborgs Försök til Nomenclat. för Nord. Fornlemn. s. 184.

3)      Muntligt yttrande af Prof. Sjöborg.

4)      Nordiska Fornlemningar N:o XI af Liljegren och Brunius.

5)      Bilmark om Algötha Ting. Lagerbring Sv. R. Hist 1 D. s. 381.

6)      Palmskölds mscr. Citeras af Vilskman. Nomenclatur af Sjöborg s. 28. Skara St. Beskr. s. 60.

7)      Sturluson, Tom. I s. 477, jfr Lagerbring I. c. s. 379.

8)      Rhyzeli Sviogoth. Munita p. 74.

9)      Diplomatar. Svec. Vol. I p. 296.

10)  Skara Domkyrkas Jordebok mscr.

11)  Geijer. Sv. Folkets Historia. I Del. S. 268 n.

12)  Manuscr. i Stakeska Archivet. V-s Grefskap tillföll nämnde år Riks-Rådet, Fältmarskalken Gr. H. C. Königsmark.

Hedersgästerna Ingela och Gisella från Skara, samt Peter från Norrköping, besöker Stora Vadet i Götala, den 29 juni 2016.

Sensommaren 1888 sattes arrendatorn Bror Mörcke av Götala kungsgård i konkurs efter en förödande brand föregående sommar, då den karolinska mangårdsbyggnaden brann ned, och arrenderätten utauktionerades på nytt, för att börja gälla den 14 mars 1889.

Arrendator av kungsgården Götala vid den stora branden, natten till torsdagen den 4 augusti 1887, var överstelöjtnant Bror Mörcke (1821-1892), gift med Ida Hildegard von Hall (1825-1897). Dagens herrgård i Götala är uppförd år 1889, av den nya arrendatorn kapten Leonard Svensson som samma år övertog arrendet av kungsgårdens marker. De två flyglarna från den äldre mangårdsbyggnaden fick stå kvar till efterkrigstiden, då de plockades ned i februari 1966 för att återuppföras vid Kråks herrgård invid Västergötlands museum i Skara och återinvigdes som museum respektive festvåning 1968.

Svenska Dagbladet har två likalydande mycket beskrivande annonser om den statliga egendomen Götala vars arrende skulle komma att utauktioneras den 23 augusti 1888 i Skara rådhus.  Annonsen hittas på sidan 4, tisdagarna 31 juli 1888 och 7 augusti 1888. Den lyder:

”Auktioner

Förmånligt arrende att öfvertaga.

Genom offentlig auktion, som Torsdagen den 23 nästa Augusti kl. 11 f.m. förrättas å Rådhuset i Skara öfverlåtes till den högstbjudande arrenderätten till indragna Majorsbostället Götala i Skara landsocken på återstående 6 år räknadt från den 14 nästkommande Mars.

Hela arealen utgör 891,9 tunnland, deraf nu under hufvudgården brukas omkring 90 tnld åker med 115 tnld beteshagar, är i öfrigt förmånligt bortarrenderad och lemnad till torpare, som utom kontanta ersättningar på egen kost årligen utgöra 526 mans- och 124 qvinsdagsverken, utom s. k. öfverdagar emot billig ersättning.

Årliga utsädet å hufvudgården är omkring 12 tunnor höst- och 45 tunnor vårsäd jemte 20 tunnor rotfrukter, och kunna derstädes vinter- och sommarfödas 5 hästar, 30 nötkreatur och 15 à 20 får.

Af skogen får tills vidare användas 10 famnar årligen hvarjemte finnes torftägt öfver behofvet.

Prydlig trädgård med en mängd fruktträd och buskar samt 100 tunnland mossar lämpliga till odling finnas.

Vidare upplysningar rörande denna verkligen förmånliga affär lemnas beredvilligt af t.f. Kronolänsmannen V. Horneij härstädes. Skara den 26 Juli 1888.

Konkursförvaltningen.”

Svenska Dagbladet berättar även på sidan 1, torsdagen den 30 augusti 1888 om ett borgenärssammanträde, det vill säga sammanträde med fordringsägarna samt konkursförvaltaren. Det lyder:

” Borgenärssammanträden…

… Öfverstelöjtnanten B. Mörckes å Götala, den 8 september kl 11 f.m., Skara rådhus.”

I Aftonbladet, som utkom i Stockholm torsdagen den 4 juli 1833, prisas den Finlandsfödde Gustaf Magnus Adlercreutz (1775-1845) på Götala för sin hästuppfödning.

Aftonbladet skriver:

Af sådan anledning hafva flera egendomsinnehafvare i denna provins börjat vinnlägga sig om uppfödning af hästar, hvilket haft den lyckliga följd, att flere goda hästar blifvit derifrån försålde, så väl till remonter*, som vagnshästar. Bland private Stuterier förtjena att nämnas det på Götala hos Hr Gen. Maj. och Komm. Adlercreutz, och det på Kaflas, tillhörligt Öfversten och Riddaren Friherre von Essen.

Götala i juni 2016.

 

*remonter för kavalleri- och artilleriregementen. Ursprungligen var remont i Sverige en till krigstjänst anskaffad häst till dess att dess enskilda utbildning var avslutad. Remonten skulle vara av ädel härstamning (varmblodshäst), lämplig som ridhäst och ha en mankhöjd av minst 147 cm. De var vid inköpen mellan 3 och 6 år gamla och var ofta av hannoveransk eller ostpreussisk stam. De remonter som inte genast kunde lämnas över till militärförbanden sändes till en remontdepå för att först påföljande år tilldelas förbanden där deras utbildning tog vid. De ryttare som red in och tränade hästarna kallades remontryttare, vilka ansågs vara särskilt dugliga ryttare inom armén.

Götala i juni 2016.

Götala herrgård.

Svante Andersson var under andra hälften av 1800-talet underarrendator på Götala kungsgård vid Skara. Det vill säga han arrenderade marken av Götala kungsgårds arrendator, som inte själv ville bruka marken. Svante ägde gården Nattorp, som ligger alldeles öster om Marie kyrkogård i Skara, så han kunde sambruka de tvenne gårdarnas marker.

Svante i Nattorp, som han kallades ”var en varmt religiös man av den gamla ärliga stammen”, skriver Oscar Lefvander i artikeln ”Gårdarna kring Skara” på sidan 45 i ”Ett och annat från den gamla staden Skara”, utgivet av Skara Gille 1967. Svante Andersson föddes den 11 mars 1835 i Hagelsten, Vinköls socken och dog den 12 november 1919 på Östra Kungsgatan i Skara.

Lefvander fortsätter beskrivningen av underarrendatorn med att berätta om några av barnen:

”Två döttrar och två söner i första äktenskapet, och i det andra en dotter och en son. En son i första giftet var Hellsten (Frans August Hellsten, föddes den 14 mars 1872 i Nattorp i Skara och dog den 30 april 1925 i Skara). Känd skarabo och styv skytt. Han var chaufför på Skaras första hyrbil.

Den äldre brodern blev lantbrukare i Härlunda. Den äldsta dottern, Kristina Fredriksson (född 4 september 1864 i Nattorp, Skara och dog 27 december 1932 i Istrum), änkefru, blev bagerska och övertog Johanna Lefvanders bageri i Skara. Anna (född 14 mars 1876 i Nattorp, Skara och dog den 26 december 1945 i Skellefteå), yngsta dottern, blev modist hos fru Henrika Andersson, också i Skara, gifte sig med manufakturhandlaren Gordon uppe i Skellefteå. Alla är nu döda. Nattorp äges nu av lantbrukare C. O. Ullberg.”

Om Göthala, som stavas Götala idag, har det skrivits om mycket fordom. Exempelvis skrev Fredrik Boye år 1825 om riksdagshistorien ifrån 1627 till och med 1823, och berättar att i Riksdagsbeslutet daterat i Stockholm den 25 juni 1655, så hade man i anseende till ett befarat krig med Polen tagit beslut om att Kronans fasta jordagods skulle sättas uti ett bättre stånd och en reduktion av förlorade gods anställas om lagliga skäl därtill föranledde. Till de gods och lägenheter vilka först och främst borde upptas till granskning av reduktionen voro bl a Göthala Kongsgård vid Skara. (1)

På ett av torpen på samma kungsgård i Götala föddes 1762 Eric Arvidson och om honom berättar alingsåskrönikören G A Bohlin år 1920:

"Under det sista årtiondet av 1700-talet tjänstgjorde chirurgie magistern Eric Arvidson som stads- och manufakturläkare i Alingsås. Det var professorn vid veterinärinrättningen i Skara, Hernqvist, som ”upptäckte” den begåvade torparpojken från Göthala kungsgård, sedermera ägnade sig den unge Arvidson åt studier och sjukhustjänst i Stockholm. Han tjänstgjorde en tid vid armén och flottan innan han år 1792 slog sig ner i Alingsås.

Arvidson tog avsked år 1799 från befattningen i Alingsås och flyttade till Göteborg. Där blev han militärläkare och bedrev enskild praktik till i december 183,4 då han avled 72 år gammal. I Alingsås ägde han och bebodde tomten 158, där sedermera posthuset kom att ligga." (2)

På sidan 5 i Inrikes tidningar, tisdagen den 29 mars 1808, annonserar man för en kommande auktion under notificationer, auctioner, som ska hållas på kungsgården i Götala:

Herefordkor och -kalvar vid torpet Viljet i Götala, den 1 maj 2016.

Källor:

1) Fredrik Boye, Riksdagshistorien ifrån 1627 til och med 1823. Stockholm 1825, sidan 103.

2) G A Bohlin, Bidrag till Alingsås stads historia. Minnesskrift vid stadens 300-års jubileum 1919. Alingsås Tryckeri AB 1920; Jan Kuuse & Bengt Dahlin, Öppen vård i Mittenälvsborg då, nu och sedan med fokus på Lerum. Del 1. Provinsialläkartiden. Lerum 2008, sidan 187.

3) Inrikes tidningar 1808-03-29, sidan 5.

Konsten att byta ett tändstift på en gräsklippare på Stora Vadet i Götala.

I min ungdom läste jag och hade en stor behållning av Zen och konsten att sköta en motorcykel, som är en filosofisk roman av Robert M. Pirsig, där han undersöker begreppet kvalitet och kvalitetens metafysik. Boken, som kom ut 1974, beskriver en motorcykelresa från Minnesota till San Francisco med filosofiska diskussioner inflikade som författaren kallar för chautauquas. Boken bör trots titeln varken eller kan den direkt föras till den omfattande litteratur som siktar till att ge direkta och faktiska informationer om den ortodoxa zenbuddhismen. Ärligt talat är den inte mycket till handledning när det gäller motorcyklar heller.

Däremot handlar faktiskt dagens blogg om konsten att byta ett tändstift på en gräsklippare, vilket jag gjorde på Stora Vadet, tisdagen den 12 april 2016. Med hjälp av varuhuset Julas hjälpsamma personal i Skara och med egen logik lyckades jag med konststycket och efteråt har jag av mina goda vänner Clas och Kristina Pallin i Norrala utanför Söderhamn, fått goda råd på vad man ska tänka på. Clas har som yrkesman lagat cyklar och gräsklippare i Hälsingland i femtio år.

Tvenne olika stora tändstiftsnycklar.

 

Jag köpte min självgående Stiga Combi 53 SEQ på Outletdelen av Julahuset för två år sedan, ett visningsexemplar som jag fick för halva priset och den har fungerat klanderfritt i två säsonger, trots att gräsklipparen har fått slita hårt på Stora Vadet. Inför denna säsong var det dags att byta tändstift för första gången och då uppstod en massa frågor i mitt huvud. Var ligger tändstiftet på gräsklipparen, hur får jag loss och med vilka verktyg? Internet var inte så hjälpsamt som man kan tro, men efter mycket letande hittade jag några övertydliga You Tube – klipp, som förklarade. Exempelvis behöver man en tändstiftsnyckel för att få loss tändstiftet, vilket inte medföljde mitt visningsexemplar och olika tändstift behöver olika storlek, vilket inte framgår så tydligt av tändstiftet. I mitt fall behövde jag en tändstiftsnyckel 16 mm för att få loss det gamla Briggs originalstift som hörde till Stigan, men behövde tändstiftsnyckeln 21 mm för att få det nya tändstiftet 7 Y (RCJ7Y) på plats. Är tändstiftsnyckeln för liten eller för stor så går det inte att greppa tändstiftet, storlekarna 16 mm och 21 mm brukar var gängse, så köper man båda så klarar man sig nog vid en tändstiftsnyckel, på Jula såldes de på bilavdelningen för 39,90 kr styck.

Byte av ett tändstift på en gräsklippare.

Tändstiftet 7 Y, som kostade 79,90 kr på Jula får igång alla maskiner, såsom motorsåg, trimmer, motorgräsklippare och åkgräsklippare, vilket även förpackningen visar. Det var mindre än originaltändstiftet och då jag nästa säsong ska byta maskin, nöjer mig med detta. Dock påpekade Clas i Norrala med rätta att om jag fick igång min gräsklippare så var det ju bra, ty 7 Y är nämligen motorsågständstift, men då de andra var slut på lagerhyllan var det enda tändstiftet som fanns inne på Jula och personalen sa att det fungerade. Tändstiften är anpassade till tändspolens kapacitet. Stiftet kanske gör att maskinen startar, men stiftet kanske inte håller lika länge, eller skadar tändspolen, sa Clas. Han tillade att de flesta gräsklippare oavsett märke har samma motortillverkare, Briggs & Stratton. En sidventilare med tändstiftet rakt fram på motorn. Originalstiftet heter BSSW. Men man brukar mest använda stift som heter CJ 8 eller J 19 LM. Det finns numera även toppventilsmotorer, men är överkurs i detta sammanhang. Första svensktillverkade motorklipparen var en Klippman från 1954 av tillverkaren Klippo. Enligt Clas det slitstarkaste märket. Britten Edwin Beard Budding (1796-1846)  uppfann gräsklipparen 1830. Mekaniskt sett så funkar de handdrivna cylinderklipparna av i dag exakt lika. Så Budding gjorde nog god vinst på patentet. Innan gräsklipparen kom så slogs gräset med lie och kanterna runt rabatterna med fårsax.

Kulturmarksarbete på Stora Vadet, den 12 april 2016.

När det är ny säsong bör man inte bara byta tändstift, utan även byta ut oljan och 4-taktsbensinen, men jag bara fyllde på de gamla lagren (livet är nämligen fullt av kompromisser) och satte igång den självgående gräsklipparen och jag kunde fortsätta kulturmarksarbetet vid den tusenåriga färdvägen och vadstället intill stormannagravarna och torpet.
 

Vårblomster på Stora Vadet, den 12 april 2016.

Denna fredagseftermiddag har jag roat mig med att titta på bilder i Västergötlands museums bildarkiv och stötte på en serie av tre svartvita bilder tagna av Georg Svantesson omkring år 1970, en flitig fotograf som har tagit omkring 1 procent av de knappt 130 000 bilder som finns tillgängliga på Västergötlands museums hemsida.

Då bilderna saknar proveniens tänkte jag här kort beskriva dem, då jag vid två tillfällen - Bautastenarna i Vasahage och i slutet av bloggen från den 21 februari 2013, då jag också har med mig ett urklipp från 1947, som beskriver bautastenen - har beskrivit dem i min blogg om Götala. Bautastenen står i Vasahage vid Götalabäcken på granntomten till Stora Vadet, gården Vasen i Stenums socken och hittas under beteckningen RAÄ Stenum 29:2 i Fornsök. Det finns ytterligare två bautastenar intill denna, som dock har fallit ned helt, men alla tre kan vara en rest av Odens tre flisor. Vilket ytterligare poängterar denna trakts höga kultstatus i forntiden.

I min förra februariblogg, lovade jag återkomma till norrköpingsprästen Sundelius skriverier om tingsplatsen vid domarringen Bredesten i Norrköping och det han skriver är väl värt att återberätta, i sammanhanget kan det vara intressant att i slutet av 1700-talet var redan domarringen skadad med någre stenar i behåll efter att ha varit intakt i början av 1740-talet med sina då 26 stenar.

Domarringen Bredesten i Norrköping, torsdagen den 11 februari 2016.

Nuvarande restaureringen sköttes av arkeologen Arthur Nordén. Hans Olof Sundelius (1764-1821) skriver 1798:

 

”Av historien är bekant att så väl konungaval, som rannsakningar och domar under hedenhös, på sina särskilda platser, under bar himmel avgjordes. På dessa ställen brukades även för domarna ingen vidare bekvämlighet, än vissa avlånga stenar, på vilka de satt under sina rättegångar.

Galgberget i Norrköping, torsdagen den 11 februari 2016.

Att en sådan plats för Norrköping fordom blivit inrättad, och utan tvivel till det senare ändamålet begagnad, intygas tillräckligt av den så kallade Domare Ringen, belägen ett litet stycke i söder utom Staden, bredvid den brukliga Afrättsplatsen och har ännu någre stenar i behåll (1).

På vad ställe eller när man först byggt rådhus för stadens behov, kan man inte med vishet säga. Likväl är säkert att det i förra seklet varit beläget vid Gamla torget, och blev tillika med den övriga delen av staden uppbränd 1719.

Därefter byggdes vid Tyska torget det nuvarande rådhuset utav tegel, bestående av fyra rum med förstuga i övre och sju i nedre våningen, utom gång mitt igenom huset, alla i gott stånd. Rådstugan är till höger i övre våningen, både ljus och tämligen rymlig med 5 fönster. Dess huvudsakliga inventarier är, 3:ne väggfasta dubbla skåp, ett gott engelskt väggur med förgyllt och laqveradt foder, bord, stolar, skrivpulpeter, en handklocka, en barometer m. m.”

1) (Nedan återges fotnoten i dess helhet till Sundelius text om domarringen i Norrköping.)

Källa:

Hans Olof Sundelius, Norrköpings Minne. Norrköping 1798, sidorna 448-452.

En turist i 1800-talets Norrköping, innan hällristningarna blev allmänt kända hade två kända fornlämningar att besöka. I Per David Widegrens Försök till en beskrivning över Östergötland, utgiven i Linköping 1817, beskrivs inledningsvis ruinerna av det forna slottet Johannisborg (Widegren 1817:172-173) och sedan domarringen, belägen på sydvästliga delen av stadens mark och ägor, vid dess gränsskillnad på en höjd, varifrån hela staden ses liggande liksom i en däld, har i forntiden varit ett rättegångsställe, varefter ännu några stenar är i behåll, sedan platsen, genom regeringens kraftiga åtgärd, undgått den vanhelgden att öka en karg hushållares plogland. (Widegren 1817:174)

Därefter avslutar Widegren stycket med att citera ur Petrus Vilhelmus Lithzenius (1719-1789) avhandling om Norrköping från år 1742. Under mitt senaste besök i Norrköping, letade jag fram en översättning av Lithzenius Dissertationis Academica De Norkopia... (Den akademiska dissertationen om Norrköping - Östgötarnas främsta stad), gjord av Yvonne Sörbom i början av 1950-talet, för att slutligen få mig en bild om vad denne egentligen skrev i sin avhandling:

”Men vi stanna icke här. Låt oss försöka draga fram bevis för att vår stads vagga stod ännu längre tillbaka i tiden. Jag skall således först tala om den ring, som man ännu kan se vid vår stads västra sida, ej långt från stadsgränsen, och som är sammansatt av 26 stenar, vilken folket ihärdigt fasthållande vid traditionerna från förfäderna på allvar förklarar ha varit stadens första invånares tingsplats och vilken ännu plägar kallas Domare Ringen (1). Alldeles i närheten ligger den nutida avrättningsplatsen, som enligt våra stadsinvånares påstående i alla tider varit densamma (2).

1)    Jag skall icke nu säga något om Mora-stenar, som äro så ryktbara i vår historia på grund av det högtidliga konungavalet. Se själv, vad följande personer ha att säga om sina domarringar, nämligen Joseph. Thun i Vita Palmsköldiana, mitt på sidan 8; och den gode herr Joh. Ryding i sin diss. Om Linköping, sidan 7. Jämför också diss. Om Husaby i Västergötland, sidan 46. Vad angår våra stenar, skall jag såsom synnerligen tungt vägande anföra det, för vilket jag har att tacka vår stads mycket kunnige sekreterare i ett brev till mig av den 30 april 1740:

”Af  tradition och sägn har jag så mycket, at en stark hushållare här å orten har i förra seculo fått behag, att göra åker af denna, ifrån hedenhös fredade, och från alt privat bruk helgade, gröna parken, samt gick fördenskul til, och lät opgräfwa, ja äfwen afföra, domstenarna, som derpå lågo. Men det drögde intet länge, förr än sådant kom för den, om Sweriges heder så ömhjertade, Stora Konungen Carl den XI, hwilken lät straxt befalla Landshöfdingen Lovisin fara hit, och sjelf se på, at vastator lade stenarna på sina gamla ställen igen, der de förr legat; som äfwen skal hafwa skett, och mannen derofwanpå måst blåsa wackert i bössan, för höfligt tilbåd.”

I brev från densamma till mig av den 24 maj 1741 finnes dessutom en synnerligen noggrann beskrivning av detta betydelsefulla fornminnesmärke. Där står bland annat:

”Detta merkwärdiga fornwerket eller antiqviteten, Domare Ringen, är belägen på stadsens mark och ägor, wid dess gräntsskilnad på et högländt ställe, derifrån hela staden ses liggande likasom i en dal. När man in loco tager detta minningsmerke i närmare skärskådande, så kan man föreställa sig, huruledes, der öpningen finnes, både Domare och misgärningsmannen gåt derigenom in i ringen, och de förnämste af Domarena sedan wänt sina ansigten i öster, och ryggarna åt wäster när de sutit på sina stenhårda och jordfasta säten, men den dödskyldiga måst wända sit ansigte åt wäster, liksom til döden, och med ryggen anse solen eller lifwet.”

2)    ”Merkwärdigt är ock det, at de gamla, så snart de ärkänt misdådaren döden wärd, hafwa de icke långt derifrån straxt låtit ställa sådant i werket; ty wid pass 170 steg ifrån denna Domare Ring, i wäster, bakom en liten sandig hög, der marken gör en däld, finnes sjelfwe rätteplatsen, så at Domarena kunnat stiga op ifrån sina domstenar eller säten, sedan de afsagt dödsdomen, och gå på den derwid belägna kullen, at sjelfwe se, huru han blef exeqverad. Samma rätteplats har staden sedan i alla tider enskildt nyttjat, och än nyttjar för dem, som här förwerka lifwet. På stadsens  södwästra staqvete finnes en liten port, just der wägen til merbemelte ställen, och sedermera til Klingsberg, afwiker, hwilken ordenteligen ej warder oftare nu öpnad, än när någon dödsfånge utföres til at aflifwas.

Eventuellt åskådarplatsen för vittnen vid galgen på Galgberget i Norrköping, den 28 januari 2016.

”Till bevis för stadens höga ålder åberopar Litzenius äfven några fornlemningar. Bland dessa intager den s. k. Domare-ringen främsta rummet. Denna, belägen på en kulle sydvest från staden vid dess gräns-skilnad, skall hafva bestått af 26 i rundel satta stenar och varit en gammal tingsplats. Fordom sutto nemligen de dömande under fri himmel i en helig krets på stenar. Derom erinrar de gamla lagarnas uttryck: ’komma till tings och rings’. Ett stycke från ifrågavarande domare-ring har legat en rätte- eller afrättsplats, hvarest förmodligen domen, genast efter dess afkunnande, blifvit verkställd. Häraf har man velat sluta, att Norrköping ’ända från hedendomen haft större samhälle med särskild lagskipning’. – Efter domare-ringen, rubbad af odlingsfliten redan i slutet af 1600-talet, synes nu mer knappt något spår. (1)

1)      I Krogaregärdet utom Vester Tullport: Rättareplats och straxt dervid – säges varit Domställe: Karta år 1719 af Sven Ryding.

– Domare-ringen beskrifves omständligt af Litzenius, a. st., 1:29, och Sundelius, a. st., 2: 450. Magistraten förordnade år 1756, att en stenmur skulle sättas omkring ”thet gamla minnesmärket, Domare-ringen kalladt”. Derå följde likväl ingen verkställighet. Sednast år 1836, då ännu några stenar skola funnits i behåll, fästades uppmärksamhet på bevarandet af denna fornlemning: Norrköpings Tidningar n:o 70. – Afrättsplatsen har begagnats till sednare tider. Å stadens sydvestra stakett, der äfven går en väg till omförmälta ställen, skall hafva varit en liten port (Krans-porten?), som icke öppnats oftare, än då någon fånge blifvit utförd att aflivas. (Hertzman 1866:17-18).

Utsikt från Galgberget mot Helgeberg i Norrköping, torsdagen den 28 januari 2016.

När man forskar uppstår alltid nya frågor när man har fått ett svar och nu ser jag att jag inom kort måste skriva ihop en epilog till denna epilog, ty alldeles ovan kan man hos Hertzman läsa att Domare-ringen beskrifves omständligt af Sundelius, så nu måste jag vid mitt kommande besök i Norrköping alternativt på stiftsbiblioteket i Skara få tag på Norrköpings minne, skriven av Hans Olof Sundelius (1764-1821), tryckt  i Norrköping år 1798 och se om jag där  kan hitta ytterligare rön om domarringen Bredesten, innan det dags i kommande marsblogg 2016 att fördjupa sig i andra tingsplatser.

Källor:

Hertzman, Fredrik, Historisk-statistisk beskrifning öfver Norrköpings stad från äldre till närvarande tid. Första delen. Norrköping 1866.

Lithzenius, P. V.,  Dissertationis De Norcopia I, II, Upsala 1742, 1743. Översättning av Fil Mag Yvonne Sörbom. Föreningen Gamla Norrköping 1953.

Nordén, Arthur, Domarringar. Östergötlands järnålder, del II. Enskilda fyndgrupper och problem. Norrköping/Stockholm 1943:152-153.

Sundelius, Hans Olof, Norrköpings minne.Norrköping 1798.

Widegren, Per David, Försök till en beskrifning öfver Östergöthland. Linköping 1817.

Under åtskilliga sekler var Galgberget staden Norrköpings avrättningsplats. På kartor från 1600- och 1700-talet är platsen utmärkt med en galge och med benämningen ”rättareplats”. Och den väg som gick ut från staden till rättareplatsen kallades Galgegatan. Norrköping omgärdades då av ett staket eller plank, med tullar i norr, söder och väster. I höjd med Butgatan återfanns en mindre port i stadsplanket, vilken kallades för Kransporten. Den omnämns i ett brev från Hillerström till Lithzenius på 1740-talet, såsom ”ej warder oftare nu öpnad, än när någon dödsfånge utföres til att aflifwas”. Galgen var placerad 170 steg från domarringen som "sägs warit Domställe".

Under senhösten 2015 hade jag vid två tillfällen – oktoberbloggen 2015 och novemberbloggen 2015 - diskuterat domarringar som har varit platser för tings-, rätts- och kulthandlingar, vid de båda tillfällena har jag tangerat Bredesten med tillhörande Helgemosse och Helgeberg (de två sistnämnda platserna betyder Helige mossen och Helige berget) i södra Norrköping. Denna tings- och offerplats är en av de mest intressanta som jag har stött på i mina antikvariska forskningar kring tings- och offerplatser, med utgångspunkt från Götala vid Skara, den hävdvunna platsen för Alla Götars Ting, där jag har en av mina hemvister i Götaland. Likheten mellan Bredesten och traditionen kring Tempelbacken i Götala är slående med domarring, offermosse och närliggande skålgropar. Båda platserna är också tidigt utpekade som tingsplatser, såsom många andra namnkunniga fornlämningsplatser i Götaland, exempelvis Inglinge hög som jag berättade om tidigare i januari 2016.

Traditionen i Norrköping har genom århundradena bevarat berättelsen, att vid domarringen Bredesten höll stadens äldsta ting – ”ett stycke här utom Staden j Söder utmed Stadsens råmärcke Snefware gatu (Snävaregatan), till äfwentyrs af ålderdomen så kallad efter hon är mäckta trång eller snäfwer, och ej långt ifrån thess nu brukeliga rätteplats, finns en hop stenar lagda uti ring på en liten högländ plan, som förthenskull kallas domareringen. Ther skola the första thenna Stadsens Inbyggare hafwa hållit sina rättegångar”, vilket framgår av magistratens berättelse till Lars Salvius 1739 och stadens avrättningsplats låg intill domarringen Bredesten (jämför med Bredarör i Kivik), åtminstone enligt skriftliga källor sedan senmedeltiden och fram till avrättningarnas upphörande i början av 1800-talet. I en urkund från år 1478 omnämnes stadens galge vid domarringen då Sankt Olofs kyrka erhåller en åker i Långhorvan nedanför galgen utför gatan (enligt en gränsreglering 1488, framkommer det att denna Långhorva sträckte sig till stadsgränsen vid domarringen), den upptas även i lantmätaren Johan de Rogiers (stavas även Jean de Rogier, som levde mellan 1600-1684) karta över stadens södra jordar 1636 och i Wennersteens karta 1695-1700.

På kartdelen som visar Norrköpings stads södra ägor 1636 av lantmätaren Johan de Rogier, hittas Galgberget utmärkt med en man dinglandes i galgen. Marken norr om Galgberget och Heligberget heter fortfarande Helig mosse på 1630-talet, såsom nedanstående utdrag från kartbetydelsen visar. Jämför med numren på kartbilden.

 

 

 

Namnet Galgberget kvarstår på en större bergsformation av stenhård diorit intill domarringen (enligt en uppgift från 1740-talet låg galgen 170 steg från domarringen), där Norrköpingsgalgen var upprest intill Helig berg och Helig mosse, dit de döda kunde förpassas efter avrättningen, kanske redan under hednisk tid. Helig mosse som fanns så sent som på 1600-talet är numera helt utdikad och utgör bland annat Norrköpings idrottspark.

Platsen för Helig mosse, den 15 januari 2016.

 

Den sista avrättningen på Galgberget ägde rum i oktober 1838, då klädesvävaren Carl Magnus Kullman förlorade livet genom halshuggning på grund av trippelmord, rån och mordbrand i Norrköping året innan.

Sista supen på Västgötegatan 30 i Norrköping är en stenbyggnad som uppfördes 1764 av arkitekten Wilhelm Wiberg. Det är en av Norrköpings äldsta byggnader. Från början var det ett apotekslaboratorium till apoteket Östgöta Lejon som låg på den nuvarande innergården åt Sista supen. Enligt traditionen ska de dödsdömda fått sig en sista sup innan de fått gå vidare till Galgberget där de avrättats, via Kransporten vid Klockgjutaregränd användes bara när någon missdådare skulle ut ur staden för avrättning; den behängdes då med en krans. Det är inte alls omöjligt att det ligger sanning bakom traditionen om Sista supen. Det var vanligt att dödsdömda fick en sup på väg till avrättningen.

 

På 1740-talet fanns det en stadssekreterare i Norrköping som hette Johan Ludvig Hillerström (ca 1688-1745), vilken hade ett stort intresse av Norrköpings äldsta historia. Från hans hand finns två brev (anteckningar) bevarade, som nedtecknats den 30 april 1740 respektive den 24 maj 1741 och var avsända till Peter Wilhelm Lithzenius (1719-1789), som i sin dissertation (avhandling) om Norrköping, vid Uppsala universitet 1742, upptar dessa fakta (Nordén 1918:67). Hillerström berättar i sina brev en intressant anekdot om domarringen Bredesten, att under 1600-talets senare hälft, någon gång mellan åren 1687 och 1693, en lantbrukare i trakten ”fått behag, at göra åker af denna, ifrån hedenhös fredade, och från alt privat bruk helgade, gröna parken, samt gick fördenskul til, och lät opgräfva, ja äfwen afföra domstenarna, som derpå lågo. Men det dröjde inte länge, förr än sådant kom för den, om Sweriges heder så ömhjertade, Stora Konungen CARL den XI, hwilken lät strax befalla (landshövding) Lovisin fara hit, och sjelf se på, at vastator lade stenarna på sina gamla ställen igen, der de förr legat; som äfwen skal hafwa skett, och mannen derofwanpå måst blåsa wackert i bössan, för höfligit tilbåd.”

Oavsett dess sanningshalt, ansåg man på 1740-talet att domarringen var värd att helgas. Dess namn Bredesten kommer från ett äldre språkbruk, där förleden bred betyder mäktig, väldig och stor och efterleden sten kan ha sina jämlikar i platser som Ringsten i Ringarums socken söder om Söderköping eller Mora sten i Uppland. Bredesten i Norrköping hittas som namn på domarringen i en lagmanstings-dom från år 1488 rörande Norrköpings stads södra gränsgång.

Medeltidsbrevet är skrivet på ett lagmansting på en idag okänd ort, den 15 maj 1488, däri framgår att man skulle utmärka gränsen mellan Lösings härad och staden Norrköpings byggningsvall med skälstenar, varav ett ”i skælet vid fyndwidz smydz gard oc til skælet iæmpt ligg vid bredesten” (översatt till modern svenska – i skälet vid Finnvid Smeds gård och till skälet bredvid ligger vid Bredesten). Läget av Finnvid Smeds gård är obekant, men den måste antas ha legat vid gränsens utbuktning mellan Såpkullen och domarringen Bredesten (Nordén 1918:218-221).

Samma domarring med namnet Brede sten i betydelsen Stora sten omnämns redan i kung Albrekt av Mecklenburgs på svenska skrivna privilegiebrev för Norrköping, undertecknat den 7 april 1384, då stadens gränser utstakades och domarringen omnämndes som stora stene (Nordén 1918:65).

På de äldsta stadskartorna från 1600-talet och framåt är domarringen avbildad som en intakt stenkrets, men på 1700-talet börjar man göra intrång på fornlämningen, som gör att den får det halvmåniga utseende som domarringen har idag. Hillerström anger 1741 att den har 26 stenar i kretsen, men sedan minskar antalet till 13 stenar efter det att en sandtäkt öppnats. Denna täkt höll på att spoliera domarringen, men efter insatser på 1800-talet fick den kvarstå ganska orörd till 1922, då arkeologen Arthur Nordén utgrävde återstoden av domarringen år 1922, utan att anträffa minsta spår av fornfynd, och kompletterade densamma med några stenar till antalet och i dag är stenarnas antal 18, och att döma av den numera kvarliggande halvkretsen bör det ha kunnat vara 24 eller högst 26 stenar i den ursprungliga ringen, såsom Hillerström angav 1741. Norrköpingsarkeologen Nordén är inte den förste som försöker freda domarringen Bredesten, redan 1756 förordnade magistraten i staden att en stenmur skulle sättas upp omkring ”thet gamla minnesmärket”. Av detta blev ingenting (Wallenborg 1981).

År 1828 finns det i Norrköping en intressant kulturpersonlighet vid namn Johan Peter Kjellberg (född den 29 februari 1768 i S:t Olai församling, Norrköping; död den 17 mars 1832 i S:t Olai församling, Norrköping), tillika notarie, söndagsskollärare och författare. Själv föddes och dog han i sin hemstad, men hustrun Margareta Elisabeth Tenger, föddes den 11 mars 1784 i Västervik och dog i makens hemförsamling S:t Olai i Norrköping 1823. De hade gift sig den 30 september 1804 i hennes hemstad Västervik, då han var yrkesverksam i dessa trakter i nordöstra Småland, verkat bland annat som inspektor vid Kasimirsborgs glasbruk i Gamleby, grosshandlare i Västervik, inspektor vid Cedersbergs glasbruk i Vist, och blev senare lärare vid Ebersteinska lankasterskolans söndagsskoleavdelning i Norrköping. Paret fick döttrar och söner.

Kjellberg var en man med omfattande klassisk bildning, vilket framgår i riksantikvarie Johan Gustaf Liljegrens (1791-1837) samlade korrespondens (i tjänst såsom riksantikvarie under åren 1826-1837).  Breven från Kjellberg flödade av latinska sentenser och citat, och han påyrkade tidigt studiet av jämförande språkforskning och persiska, som han ämnade själv lära sig på gamla dagar. Denne kulturhistoriskt intresserade och kunnige man synes ha haft en del kuriosasamlingar och fornsaker, som väckt uppmärksamheten på honom i förbindelse med flera inflytelserika personer i Stockholm, bland annat riksantikvarien, som utnämnde norrköpingsbon Kjellberg till något slags antikvariskt ombud för Östergötland. Nu utspinner sig mellan Kjellberg och riksantikvarien en mångårig brevväxling, från Kjellbergs sida fylld av omedelbar, inte så litet naiv hängivenhet och impulsivitet, vilket man kan läsa i Arthur Nordéns fylliga artikel Ekpark kring domarringen i Norrköpings Tidningar (utan datum).

På Helgeberg finns flera bunkrar från andra världskriget att beskåda.

Kjellbergs försökte såsom riksantikvarie-ombud från hösten 1828 till våren 1831 att få Norrköpings magistrat att sätta i stånd domarringen, som till hälften hade blivit raserad och stenar hade blivit bortförda i samband med grustäkt. Vilken den inte hade varit under Kjellbergs barndom i slutet av 1700-talet. Magistraten tillsatte ett utskott på fem personer bland stadens äldste för att jämte notarien förhandla om restaureringsarbetet, som kanske skulle kosta 5 riksdaler. Mycket pengar på den tiden, men då fanns även funderingar om att platsen inte bara skulle jämnas och överhöljas, samt sjunkna stenarna iordningsställas utan också möjligen dessa med järnstaket omgivas.

Galgbergets norrsida med resterna av Helige mosse, där många av de dödsdömda grävdes ner efter avrättningen. Uppe på Galgberget finns väl synliga trappsteg uthuggna ur berget, som troligtvis användes för de som bevittnade avrättningarna.

Sommaren 1829 är en deputation av stadens äldste på plats vid Galgbacken för att bese domarringens bedrövliga skick, under Kjellbergs ledning. Det diskuteras flitigt i magistraten och så den 31 mars 1831 kommer magistratens utslag… allt skall bibehållas i det skick det nu har. Kjellberg var inte nådig i sin kritik, men kunde inte uträtta så mycket mer i frågan, då han knappt ett år efteråt lämnade jordelivet. Kjellberg hade önskat en restaurering, men stadens styrelse hade beslutat ett mer antikvariskt rättrådigt beslut att ingen skulle få vidare åverka området, föra grusgropen vidare eller rubba stenarna. Tack vare Kjellberg fredades även 1600-tals porttornet till Johannisborg i Norrköping (härav blev det landshövdingens beslut) och dessutom finns massor av antikvariska anteckningar bevarade av Kjellbergs hand.

I en artikel med namnet Ekpark kring domarringen i Norrköpings Tidningar (utan datum), berättar norrköpingsarkeologen Arthur Nordén framgår det att man i början av 1800-talet upptagit en stor grusgrop omkring och i domarringen, sannolikt för ett vägbygge. År 1921-1922 undersökte och utgrävde Nordén det som återstod av domarringen, utan att anträffa minsta spår av fornfynd, och kompletterade densamma med 5 stenar, så antalet växte från 13 till 18. Åtta mindre än i den ursprungliga formationen (stenkretsen).

På bilden ovan ses området vid Domarringen år 1916, fotograferad av Wilhelm Berg, hårt naggat i kanten. Svingatan går förbi nedanför och kullen hade använts som grustag i över ett sekel. I bakgrunden ses delar av Engelholm som hörde till Grymyr. Nedan efter restaureringen på 1920-talet, fotograferad hösten 2015 av bloggförfattaren.

Han såg på 1920-talet att kring fornlämningen anlades en ekpark (en mindre lund anlades redan i mitten av 1870-talet ”för att hos allmänheten ingiva den känsla, som hos alla bör vara självskriven, för skyddande och bevarande av minnesmärken” enligt grosshandlare Fritz Forssmans utsago i Norrköpings Tidningar den 29 oktober 1916), bortsett från trädplanteringar tillfördes även väldiga jordmassor från schaktningen från lasarettsbygget i närheten till grusgropen, om inte tillräckligt för att få den nya markytan i nivå med stenringen. Själva domarringen tedde sig före restaureringen och även idag i januari 2016 såsom något upphöjd över den omgivande terrängen. Det är arkeologiskt felaktigt, men det är inte utan, att detta fel förhöjer domarringens monumentala verkan. Ringen av stenblock blir liksom tecknad i relief mot den grönklädda markytan. Marken kring stenkretsen var på 1700-talet på samma nivå och var ursprungligen anlagd på en tingvall, å jämn nivå alltså. Då sedermera en grusgrop upptogs här, utsparades själva stenringen, som därigenom kom att ligga på spetsen av en sockertoppsformad kulle mitt i grusgropen. Dock har den alltid synts synligt i landskapet.

 

På bilden ovan ses området vid Domarringen år 1916, hårt naggat i kanten. Svingatan går förbi nedanför och kullen hade använts som grustag i över ett sekel. Nedan efter restaureringen på 1920-talet, fotograferad hösten 2015.

 

Hillerström berättade 1741:

”Detta merkwärdiga fornwerket eller antiqviten, Domare Ringen, är belägen stadens mark och ägor, wid dess gräntsskillnad på et högländt ställe, derifrån hela staden ses liggande likasom i en dal.” (Nordén 1921:13)

Domareringen Bredesten, sedd från Albrektsvägen.

Källor:

Forsström, Clarence, Dödsdomar under 1800-talet i Norrköping. Föreningen Gamla Norrköping 2005.

Johansson, Jens, Religiösa riter, offer och rullande huvuden. Norrköpings Tidningar 19950517.

Nordén, Arthur, Ekpark kring domarringen. Norrköpings Tidningar (okänt datum, dock efter 1922). Norrköpingsrummet – Norrköpings stadsbibliotek.

Nordén, Arthur, Bredesten, Ringsten och Mora sten. Norrköpings Tidningar (okänt datum, dock efter 1922). Norrköpingsrummet – Norrköpings stadsbibliotek.

Nordén, Arthur, Norrköpings medeltid – Ett Diplomatarium Norcopense. Stockholm 1918.

Nordén, Arthur, Helge mosse, Helge berg, Domarringen. Spår av Hedendom vid Norrköping. Norrköping 1921:10-17.

Skålgropslokaler i Såpkullen, några stenkast från domarringen Bredesten.

Södergren, Lasse, På jakt efter Svingatan. Historisk åkerväg förenade Vägträffen med Dagsbergsvägen. Norrköpings Tidningar 19961101, sidan 10.

Södergren, Lasse, På fornminnesjakt i innerstan. Norrköpings Tidningar 20010217, sidan 1 och 10.

 

Domarringen Bredesten, den 15 januari 2016.

 

Södergren, Lasse, Stadens galge och rättareplats. Norrköpings Tidningar.

Södergren, Lasse, En makaber upptäcksfärd till stadens galge och rättareplats. Norrköpings Tidningar 20050430.

Wallenborg, Nils, Så var Galgberget innan ståplatspubliken kom… Norrköpings Tidningar 19811212.

Stora gravhögar eller för ändamålet skapade storhögar användes också som tingshögar, såsom Inglinge hög som anses vara Sydsmålands äldsta tingsplats. Den är även Smålands största gravhög, och mäter 35 meter i diameter och 6 meter på höjden. På toppen finns en rest sten och ett mycket känt ornerat stenklot. Högen ingår i ett stort gravfält som innehåller 130 gravar av vilka flera har undersökts och kunnat dateras till yngre järnålder.

Föreställningen om att det ska vara en kung Inge som ligger begravd i storhögen, härleder från den svenska stormaktstiden på 1600-talet och har inget att göra med en faktisk förhistoria. Gravhögen blev utgrävd 1774 av en östgöte, vilket Jonas Carl Linnerhielm beskriver i ett brev i mars månad 1796, publicerad i boken Bref under resor i Sverige I, som utgavs 1797:

“Från Växjö kommer man utan vackra utsikter till Ingelstad gästgivargård. Strax därinvid i ett åkergärde är den bekanta Kung Ingels hög, på vilken ses en upprättstående hög sten och en annan av rund form, i det närmaste sådana som de finns avtagna i greve Dahlbergs verk, men de uthuggna prydnaderna mer förnötta. År 1774 blev högen mitt uti rätt nedåt ända till botten genomgrävd av rådman Schenberg från Skänninge, varvid ej annat skall ha funnits, än en urna med aska och ett på spetsen ställt tveeggat svärd.“

Detta omfattande grävföretag skall ha skett med patienter från hospitalet i Växjö, sedermera Sankt Sigfrids sjukhus (Jönsson 1998:9).

Inglinge hög är intressant i sammanhanget, då det finns en 45 meter lång vägbanksrest, möjligen förhistorisk, som leder fram till gravfältet vid Inglinge hög i Östra Torsås socken och som kallas Kungastigen (RAÄ 53), ytterligare 300 meter av vägbanken har återfunnits i södra delen av socknen (RAÄ 238), i sankmark mot Väckelsångs socken (Jönsson 1998:23f).

En avrättningsplats hittas i området, Galgabacken är belägen norr om Ingelstads tätort i Östra Torsås socken /RAÄ 170) och som tidigare har varit en samfällighet. Den omnämns av lektor J. H. Wallmans arbete Werends Historia och Fornlemningar från 1819-1822, som finns i manuskriptform på Antikvariskt-topografiska arkivet (ATA) i Stockholm och inom fornlämningsområdet finns en närmast rund, stensättningsliknande anläggning, 7 meter i diameter och 0,2 meter hög (Jönsson 1998:9 & 26).

Källor:

Fendin, Titti, Döden som straff. Glömda gravar på Galgbacken. Östergötlands museum 2008.

Jönsson Sune, Holmgren, Per och Tronde, Brita, 1997 års fornminnesinventering i Kronobergs län/Växjö kommun. Riksantikvarieämbetet 1998.

Levander, Lars, Brottsling och bödel. Stockholm 1975.

I oktoberbloggen 2015 avrundade jag med att berätta om den märkliga domarringen Bredesten vid Galgberget i Norrköping, som med stor sannolikhet var Lösings härads tingsplats, dit Norrköping inledningsvis tillhörde. Den kan jämföras med Tempelbacken i Götala, som anses vara platsen för Alla Götars Ting och är därmed knuten till staden Skara. Götala låg i Skara landsförsamling, vilken uppstod efter reformationen, men hade under medeltiden en egen kyrka och var Skarabiskoparnas första kända boställe under äldre medeltid.

Tempelbacken i Götala har nästan en lika händelserik historia såsom fornminnesplats, som domarringen Bredesten vid Galgberget i Norrköping, och besöktes redan på 1800-talet av samtidens fornforskare, såsom Pehr Arvid Säve 1862 och Oscar Montelius 1883 med flera, men ännu i modern tid söker sig verksamma arkeologer och historiker sig till Tempelbacken på landsbygden i Götala, alldeles öster om Skara. Ett exempel finner vi i arkeologen och historikern Mats G. Larsson, som under de sista åren av 1900-talet bevistade Skara och såg dess samband med Götala och Järnsyssla. Han skriver i boken Svitjod, resor till Sveriges ursprung:

Nu, på 1000-talet, träder alltså äntligen en verklig huvudort fram i Västergötland – Skara, den plats som enligt Snorre Sturlasson var säte för Ragnvald Jarl i början av samma sekel. Snorre kallar den för en handelsplats, och som sådan betecknas den också i en annan isländsk saga. Vi kan ana samma mönster som vid Birka; en plats för handel och kanske hantverk under överhöghet och i skydd av en mäktig hövding. Men till skillnad från i Mälardalen var det inte sjövägarna som bestämde var den skulle ligga. För västgötarna, inlandsfolket, var landsvägarna viktigare, och sett från den synpunkten låg lika Skara lika centralt i västgötabygden som Birka i svealandskapen. När man vandrar omkring i dagens Skara är det svårt att känna historiens vingslag. Det är i stort sett bara gatunätet och den på 1800-talet restaurerade domkyrkan som finns kvar av den medeltida staden. Vid grävningar kommer det dock ibland fram föremål, som bestyrker de gamla uppgifterna om att här har varit en handelsplats på vikingatiden. Och inte långt från staden finns åter ett par ortnamn som ger antydningar om traktens betydelse under forntiden.

Den ena är Järnsyssla, tolkat som ”jarlens distrikt”, och det andra Götala, som troligen betyder ”götarnas helgedom”. Till den senare platsen har många forskare velat förlägga ”alla götars ting”, den plats där Västergötlands lagman skulle döma kungen till hans ämbete när han kom ridande på sin eriksgata. Men inga storslagna monument bekräftar platsens betydelse; en stensättning och ett par så kallade domarringar – troligen gravar – är allt som återstår. (Mats G. Larsson, Svitjod, resor till Sveriges ursprung. Atlantis (Stockholm) 1998:163-164.)

Mats G. Larsson har missat att i Götala finns mycket fler fornminnesplatser än Tempelbacken, exempelvis Stora Vadets gravfält med kompletterande forngravar och gravfält i Götala hage, belägen vid vadstället i Götala. Vägarnas sträckning och därmed samlingsplatsernas belägenhet kom till en början att bestämmas av möjligheten att ta sig över de samtida vattendragen, vilka idag kan vara svåra att hitta då landskapet har förändrats mycket sedan 1000 år.

Oavsett Mats G. Larssons analys, visar ovanstående text att han har besökt Götala, vilket visar Tempelbackens vikt såsom traditionsplats för Alla Götars Ting, men det finns faktiskt även samtida historiska dokument som åtminstone omkring 1230 utpekar Skara som platsen för Alla Götars Ting, även om Götala inte nämns som plats. Detta dokument är ett lagmansbrev från ca 1230 för Gudhems kloster, som omtalar att en gränsläggning mot en allmänning kungjorts av lagmannen på tinget i Skara inför alla västgötar.

Det handlar alltså om när G. såsom Västergötlands lagman och tillika häradshövding i Kåkinds härad som sannolikt år 1230 (det bör noteras att Eskil var västgötalagman år 1229 och Folke år 1231, så rollen som lagman verkar ha skiftat flitigt mellan de lagkunniga i landskapet under dessa år) tillkännager att man beträffande systrarnas i Gudhem ägogränser i ”spanahwltu” (Spånhult i Grevbäcks socken, norr om Hjo) vid häradstinget i Kåkind, dit Grevbäcks socken tillhörde, beslutat att fiskebäcken ”creplyng” och en markremsa invid sjön Vättern, vilken i bredd motsvarar avståndet mellan bron över nämnda fiskebäck och gårdens egen bäck, skulle vara deras egendom, och att han vidare vid tinget i Skara inför alla västgötar kungjort och lagenligt dömt att systrarna skulle äga gods av sådan och så stor utsträckning. Det är för övrigt samma Spånhult som omnämns i kung Erik Eriksson läspe och haltes (1216-1250) medeltidsbrev daterat på biskopsgården i Götala 1246. Medeltidsbrevet från 1230, som omnämner alla götars ting i Skara ser ut enligt följande latinska skrivelse:

G. uesgotorum legifer. & prolucutor de prouincia kakynd. Vniuersis apud quos presens scriptum innotuerit Salutem. Cum displiceret quibusdam sorores de Gudhem predia sua. spanahwltu in latitudine communium prediorum prouincie kakynd amplificasse. consilio sapiencium. in prouinciali placito conueniencium. stabiliuimus. quod riuulum piscacionis. creplyng. & tantam latitudinem terre iuxta stagnum. quanta est inter pontem predicti riuuli. & riuulum ipsius mansionis essent libere possessure. & huic stabilitati prouinciales omnes astantes assensum adhibuerunt & fauorem. Denunciauimus eciam in scarensi placito. coram omnibus uesgotis. & legitime iudicauimus. quod predicte sorores. tali & tanta prediorum latitudine fruerentur possidenda. Huius rei gracia rogamus omnes in christo fideles. & ueritatis amatores. quatinus si quis fortuitu predicta predia sororum iam sepius dictarum calumpniatus fuerit. bilinguium & inuidorum relatui non credalis. sed presentis scripti testimonio. inuiolabiliter conseruando. Valete. (Liljegren, Johan Gustaf, DS 836 Svenskt diplomatarium: Åren 817 - 1285, Volym 1. Stockholm 1829, sid 692-693.)

I Äldre Västgötalagens Rättlösabalk, omnämns nyss nämnda alþragøtæ þíng, men det framgår inte om platsen är ambulerande eller om Götala alternativt Skara är platsen för densamma?

Sveær egho konong at taka ok sva vrækæ · han skal mæþ gíslum ovan fara ok í ·østrægøtland · þa skal han sændí mæn híngæt tíl aldragøta þíngs · þa skal laghmaþær gíslæ skíptæ · tua sunnan af landí · ok tua norþæn af lanþe · síþan skal aþra fíuræ mæn af landí gæræ med þem · þer skulu tíl íunæbækær · motæ faræ · Østgøta gísla skulu þíngat fylgíæ ok víttní bæræ at han ær sva ínlændær sum lægh þerræ · síghíæ · þa skal alþragøtæ · þíng í gen hanum næmnæ þa han tíl þíngs kombær þa skal han síc allum gøtom trolekæn sværíæ at han skal eígh ræt lægh a landí varu brytæ · þa skal lagmaþær han fyrst tíl konungs dømæ ok síþen aþrír · þer · ær han biþær · K · skal þa þrim mannum friþ giuæ þem ær eig hava niþingsværk giort.

Stora Vadets gravfält i Götala. Bild av Harri Blomberg.

Det kan nämnas att Eskil Magnusson (ca 1170 -1227), var enligt Västgötalagens lagmanslängd författare till Äldre Västgötalagen och till skillnad mot de efterträdande lagmännen, verkar han suttit ganska länge på sin post. Han var son till Magnus Minnisköld i dennes första kända äktenskap och således halvbror till Birger jarl. Eskil gifte sig omkring 1217 med Kristina Nilsdotter Blake, som var dotterdotter till Erik den helige och änka efter den norske jarlen Hakon galen. Eskil Magnusson framträder i skriftliga dokument redan i slutet av Knut Erikssons regeringstid. Han var lagman i Västergötland senast från 1217. Under 1220-talet första år deltog han i förhandlingar med den norske kungen Håkon Håkonsson gällande Ribbungarnas användande av Värmland som basområde för plundringståg in i Norge. Baneret som kung Erik Knutsson av Sverige fört i slaget vid Gestilren förvarades hos Eskil Magnusson i Skara, som år 1219 överlämnade det som hedersgåva till den gästande isländske lagmannen Snorre Sturlasson.

Tingens, häradens och landslagens utveckling är intressant, då efterhand som uppodlingen fortgått och byar och bygder kommit närmare varandra, har större enheter bildats. Det för en bygd gemensamma judiciella och administrativa organet blev tinget, som under hednisk tid även hade en viktig uppgift i kultsammanhang. De olika landen, som sålunda uppstod, kom att i det närmaste sammanfalla med de senare lagsagorna. Dessa delades i härader (hundare i Mälardalen, men ersattes även där under senmedeltiden med häradsbegreppet). Härads- och hundaresindelningarna, som förmodligen båda införts väsentligen av militära skäl, har även fått betydelse för kult och rättväsen. På östkusten fanns även skeppslag, enligt samma princip. Från och med Magnus Erikssons landslag vid 1300-talets mitt infördes benämningen härad i hela det svenska riket (Sten Carlsson & Jerker Rosén, Svensk historia 1, Scandinavian University Books / Esselte Studium 1978:117).

Det finns stora likheter med tings- och offerplatsen Bredesten i Norrköping och Götala vid Skara, båda har domarringar, en offermosse (Helgemosse jämte Götalamadet), skålgropar (på Såpkullen jämte Tempelbacken).

Offerseden i sjöar och mossar som var vanligt alltsedan tidigneolitikum till stora delar av järnåldern, även om den kom att överges för nya offertraditioner i lundar och i hallar under slutet av forntiden, men namnen för den gamla kulten levde kvar länge, exempelvis finns Helgemosse och Helgeberg (betyder Helige mossen och Helige berget) vid Bredesten i Norrköping, utritade redan på 1600-talskartorna (åtminstone Helligh Måssan finns med på lantmätare Jean de Rogiers karta av Norrköpings södra stadsägor från 1636, intilliggande Helgeberg har också funnits i stadens fastighetsbeteckningar och den muntliga traditionen, men mer om det framledes) och Bredesten är känd redan i stadens medeltida dokument, vilken jag ska presentera mer utförligt i december månads blogg.

Avslutningsvis kan nämnas att domarringarna är en säregen gravform med viss tyngdpunkt under folkvandringstiden. Att domarringar är gravar är helt klart, men möjligt är ju att vissa av de mest monumentala har haft samband med rättskipning, såsom av traditionen utpekade Tempelbacken i Götala och enligt de historiska källorna Bredesten i Norrköping, men fler exempel finns.

Alldeles sydväst om Linköping nära Slaka kyrka, finns en av traktens mest monumentala domarringar, med sex stora, resta stenar, som är rester av en betydligt större samling. Även på flera andra håll i området förekommer domarringar, dock av mera blygsamma dimensioner. Tingsplatsen vid Slaka kyrka är känd sedan 1400-talet, och avrättningsplatsen påstås ha funnits strax söder om den stora domarringen, såsom Bredesten i Norrköping (Damell, David, Linköpings historia 1. Från äldsta tid till 1567. Linköpingsbygden under förhistorisk tid, av. Linköping 1976, sidan 34).

Tempelbacken i Götala, av traditionen utnämnd till platsen för Alla Götars Ting.

I min antikvariska forskning kring Götala som tingsplats (inkluderande föreställningen om platsen) för alltinget "alla götars ting", dit alla hade tillträde, och tingsplatser i allmänhet, har jag flera gånger kommit i kontakt med en annan forskare som heter John Kraft och vilket i slutet av denna månad utkommer med en ny bok som heter Svearnas land som handlar om den yngre järnåldern i Mälardalen och kommer för min del att bli högintressant, då han i den ska diskutera vidare Var låg tingsplatserna och handelsplatserna? Mölndalshistorikern Lars Gahrn skrev ett intressant blogginlägg för fem år sedan om John Krafts författarskap.

Östergötlands äldsta tingshög

De läsare som har tittat på länken som Gahrn skrev, kan se att den har likheter med ett resonemang som finns i följande länk om Östergötlands tingsplatser, temasidan Härad, socken, ting härrör från en bok och hemsida om Eriksgatan i Östergötland och är författad av Monica Gabrielsson Lantz från Vadstena. Hon menar att varje härad (i Svealand hette det hundare, men ersattes där under senmedeltiden av häradsbegreppet) under yngsta järnåldern i övergången till medeltiden hade en egen tingsplats. I Östergötland skulle det i så fall ha funnits 18 tingsplatser, varav Aska härad med Askahögen anses vara den äldsta daterade högen, som har varit tingshög, i Sverige. Arkeologer har dessutom konstaterat att det varit ett platåhus på högen under vikingatiden.

Historikern och geografen Wilhelm Tham (1812-1873) uppgav i sin beskrivning av Östergötland att den stora högen i Aska by, Askahögen i Hagebyhöga socken, "förmenas ha varit häradets tingsplats" en gång i tiden och vid Sjökumla "fordom ha stått ett kapell, som sedermera varit begagnadt till tingsplats". (Wilhelm Tham Beskrifning öfver Linköpings län I-II (utgiven i Stockholm 1854-1855), sid 666 & 671.) Aska härad nämns första gången 6 juli 1293 i samband med att Kristina Johansdotter (Elofssönernas ätt) upprättade ett testamente som bland annat berörde Sörby gård i Aska härad, asscahered (latin) (Se vidare Svenskt Diplomatarium, SDHK-nr 1600.).

Häradets tingsplats av idag är sällan densamma som den var omkring år 1000, exempelvis med Aska härads tingsplats får vi anta av bland annat häradsnamnet och funktionen som centralplats under vikingatiden att traditionen väl kan stämma, men redan år 1370 var tingsplatsen flyttad till förmån för Sjökumla för Aska härad. Wilhelm Tham anger i sin beskrivning av Östergötland att vid Sjökumla "fordom ha stått ett kapell, som sedermera varit begagnadt till tingsplats". Efter några år flyttades tinget till Motala. Det skedde sannolikt senast 1373 eftersom Motala redan 3 januari 1374 fungerar som tingsplats. Häradshövding var både 1370 och 1374 Elof Djäken i Grepstad. Sedan den 1607-1611 uppförda kungsgården Motala hus i Motala, där häradstinget hållits sedan 1610, förfallit flyttades tinget 1644 till Sjökumla som fungerade som tingsplats innan häradsrätten 1673 flyttade tillbaka till de renoverade domstolslokalerna i Motala hus.

För att återgå till vadstenabon Lantz, så skriver hon på hemsidan om Eriksgatan:

Under medeltiden hade Östergötland 18 häraden. En del gamla tingsplatser, omnämnda i medeltida källor har inte kunnat identifieras, de tycks inte vara knutna till den senare bebyggelsen. I de fallen kan det finnas ett samband mellan tingsplats och gamla övergivna förkristna kultplatser. Namnen på vissa av de äldsta tingsställena tyder på att de låg utanför bebyggelsen, t.ex. de som innehåller ”säter, sätter, sättra, vilket betyder ”fäbod, tillfällig bosättning”. Det är säkert en mycket ålderdomlig grupp av tingsplatser, vars ursprung får sökas i förkristen tid. Vid övergången till historisk tid fick de vika för mera centralt belägna platser… Lionga tingsplats, den centrala i Östergötland, låg i vägmötet mellan Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds härader. Det var kungens huvudmål på Eriksgatan genom landskapet.

Just skärningspunkten mellan härader var viktig, ty här växte även städer upp senare… såsom Linköping, men även Skänninge som redan under 900-talet var en betydande centralort, och dess läge mellan Aska och Göstrings härader och närheten till gränsen mellan Bobergs och Vifolka härader gjorde att östgötarna gärna träffades vid Skenaån där Skänninge sedan växte fram.

Ting i Uppland

Tingsplatser synes ha flyttats flitigt och under skilda epoker har vissa platser använts, för att senare överges. Under de senaste århundradena har antalet tingsplatser även kraftigt reducerats då de har slagits samman. Per Vikstrand har i boken ”Gudarnas platser. Förkristna sakrala ortnamn i Mälarlandskapen.” (Uppsala 2001), beskrivit Frösåkers härad i nordöstra Uppland. Det omnämns som skeppslag 1344 och som hundare (härad) den 18 januari 1420.

Någon bebyggelse med namnet Frösåker verkar aldrig ha funnits, utan häradet har troligen namn efter sin tingsplats. Var denna låg under medeltiden är inte känt och under 1500-talets senare hälft så hölls i Frösåkers härad under några år ting i skilda socknar, såsom ett slags uttryck för sed.

I sammanhanget kan det också vara intressant att notera att i en uppteckning av gränsmärken hos fornforskaren Johannes Haquini Rhezelius (död 1666), publicerad Monumenta Upplandica (Stenbock & Lundberg 1915:112) omtalas en plats Tinqzdal, som bör ha legat på gränsen mellan Hargs och Hökhuvuds socknar, troligen mellan byarna Björsta och Risinge, i ovannnämnda härad (Vikstrand 2001:69f).

Invid Uppsala högar, intill kyrkan, finns Tingshögen och som är anlagd av människor, om inte till grav så till samlingspunkt för folksamlingar, redan under tidigmedeltid. Tingshögen skall också vid ett tiotal tillfällen ha använts som symbolisk plats av Gustav Vasa vid tal på 1500-talet. På ett liknande sätt använde han tingshögen vid Norrala kungsgård för sitt tal till hälsingarna år 1521.

Tingsplatser i Skåne

Tingsplatser lever i många bygder kvar som ortnamn, men även föreställningen om forntida kan ha namngett fornminnesplatser med tingsnamn, även om det inte kan uteslutas  att fornminnesplatsen under medeltiden har tilldelats  rollen  som tingsplatser, för exempelvis dess centrala och hävdvunna lägen. I nutid (efterhand) kan det vara svårt att veta om tinget har namngivet platsen eller typen av fornminne, som har namngett platsen, såsom när det gäller den klassiska frågan vad som var först hönan eller ägget? Två exempel på ovanstående kan ges från Skåne. Följande två beskrivningar har jag hämtat från boken Fornminnen i Skåne. En vägvisare av Christer Classon och Anders Dunér (Corona förlag i Malmö 2001).

Tingsgården vid Mansdalsvägen utanför Vä i Kristianstads kommun är ett gravfält som består av två domarringar och fem resta stenar. Den ena domarringen är 12 meter i diameter och innehåller 9 klumpstenar. Den andra domarringen har sannolikt varit 8 meter i diameter och bör ursprungligen ha bestått av sju stenar och vilka fyra återstår. De resta stenarna, av vilka två är klumpformiga är 0,3 till 1,3 meter höga (Clason & Dunér 2001:93).

I trakterna av Sörby kyrka i Hässleholms kommun finns Tingsbacken och i ett skogsavsnitt finns en domarring och en liten stensättning. Domarringen är cirka 7 meter i diameter och innehåller nio stenar (Clason & Dunér 2001:61).

Alla orter som heter någonting med Ting behöver inte härleda till riktiga eller föreställda tingsställen, ett sådant är Tingsryd i Småland, centralort i kommunen med samma namn. Namnet Tingsryd härleder till sockennamnet Tingsås, som centralorten är belägen i och Tingsås socken ligger kring sjön Tiken. Namnet (1642 Tingzås) är troligen bildat från ett äldre namn på sjön Tiken och den ås varpå kyrkan är byggd, alltså inget med tingstraditioner att göra.

Tingsplatser i Östergötland

Det torde däremot Tingstad i Östergötland ha. Enligt arkeologen Bror Schnittger har de båda städerna Norrköping och Söderköping namngivits efter sitt läge i förhållande till Tingstad, gammalt centrum i Lösings härad, en tanke som upptagits  av Sven Ljung med den modifikationen, att namngivningen kan ha skett med utgångspunkt från hela den mellanliggande Vikbolandsbygden, oavsett vad är fornminnesbilden sådan att fornminnena ligger så tätt och är så betydelsefulla med bl a fornborgen Gullborg, att man här kan hitta ett osedvanligt starkt markerat bebyggelsecentrum vid Tingstad. (Moberg, Lennart 1965:71-76.  I Från Forntid till Vasatid. Norrköpings historia 1:2. Norrköpingstraktens ortnamn. Stockholm 1965.).

Tre härader, som sedan gammalt stött samman i staden Norrköping är Lösings, Memmings och Bråbo (Pär Olsén i Från Forntid till Vasatid. Norrköpings historia 1:1.  Norrköpingstraktens fornminnen. Stockholm 1965, sidan 1.). Memmings härad omfattade under medeltiden socknarna som låg i landet mellan sjöarna Roxen och Glan, förbundna av Östergötlands viktigaste vattenled vid namn Motala ström. Häradets tingsplats låg under medeltiden vid Skattna i Kullerstads socken. Bråbo härads ting hölls under medeltiden vid en plats, som i urkunderna kallas Slätmo alternativt Slätamo, exempelvis Slätämo thing 1369. Namnet har uppkommit från platsen – den släta mon (mo är en sandig slätt, ofta beväxt med tallskog). Tingsplatsen har legat vid nuvarande Svärtinge villastad, där namnet Tingsbröten minner om platsen forna betydelse, lever mer vardagligt kvar kvar idag i Tingsbrötsvägen i Svärtinge (Moberg, Lennart 1965:9.).

Genom sitt namn utpekar sig Tingstad som häradets gamla centrum. Vi har inga dokumentariska upplysningar om var Lösings härad under medeltiden haft sitt (fasta) tingsställe. I det läget är vi skyldiga att tillmäta namnet Tingstad, som betyder tingsplats, den största betydelse. Socknen har fått sitt namn av Tingstad gård som var prästgården (Moberg, Lennart 1965:11. Se vidare F. Wildte, Östergötlands tingsställen före år 1600, i Meddelanden från Östergötlands fornminnes- och museiförening 1933-1934, s. 184.).

Norrköpingsarkeologen Arthur Nordén ansåg att den magnifika domarringen Bredesten á 13 stenar (ursprungligen 26 stycken) vid Galgberget vid Albrektsvägen i stadsdelen Ektorp i Norrköping senare blev tingsplats för Lösings härad, då Sankt Johannes socken, på vars marker staden växte fram, ursprungligen tillhörde Lösings härad. Till denna märkliga plats ska jag återkomma till senare i höst, då jag diskutera vidare tingsplatsen som fenomen och även sammanfatta John Krafts tankar kring Götala som tingsplats för alltinget (Nordén 1921:10-17. I Nordén, Arthur, Spår av hedendom vid Norrköping, Norrköping 1921).

När undertecknad tar upp potatis på Stora Vadet får han upp en lerklump, som innehåller en kritpipa. Dessa hittar man ofta vid tidigmoderna boplatsernas soptippar och härrör oftast från tidsperioden 1600- till tidigt 1800-tal.

Torsdagen den 10 september 2015, tog jag upp potatis ur potatislandet på torpet Stora Vadet i Götala. I en lerklump hittade jag huvudet till en kritpipa med tillhörande klack, som namnet till trots inte tillverkades av krita, utan av en särskild lera som brändes vid tillverkningen och räknas därför som en keramisk produkt.

Kritpipan hade en kort livstid och hittas därför ofta rikligt utspridda på tidigmoderna boplatser i städerna och på landet i Sverige. Sveriges till dags datum äldsta daterade kritpipa hittades i en brunn i kvarteret Spinnrocken  i Norrköping vid en arkeologisk utgrävning 2010, den tillverkades i London 1590.

Knappt 100 år efter att tobaksbruket hade introducerats i Europa av Columbus och hans män som införde tobaken från Amerika. Bruket spred sig snabbt, delvis genom hemvändande soldater från krigen i Europa och av handelsmän som besökte de stora hamnarna på kontinenten. Om tobaksrökningen tidiga ankomst till Österbotten, ett tingsfall angående smuggeltobak som upptogs i Kristinestads rådstugurätt anno 1681, har jag bland annat skrivit om i artikeln Släkten Hanses - gästgivare och postbönder i Sideby under 200 år.

Jämngammal med pipan i Norrköping är den tobaksodling från kulturlager tillhörande 1500-talets senare del, som hittades i kvarteret Konstantinopel i sistnämnda stad i en annan arkeologisk utgrävning år 2000. Även andra tidiga tobaksodlingar har hittats i Norrköping.

Till en början importerades alla kritpipor från England eller Holland. I mitten av 1660-talet började man även tillverka kritpipor i Sverige. I en utgrävning i Örebro har man hittat spår av kritpipstillverkning i ett krukmakeri från 1660-talet.

Hur gammal är då kritpipan från Stora Vadet? Torpet fanns åtminstone under andra hälften av 1600-talet, utritad på lantmäterikartorna under namnet Taskevadet, så från en tidsspann från 1660-talet till tidigt 1800-tal är rimligt.

 

 

---

 

Kronoparksstenen vid Lunnatorp i Örnsro för Vings- och Stenumsskogen upprestes 1690. Kritpipan från Stora Vadet kan vara jämngammal, ty vem vet, den kan ha tillhört en stormaktstida torpare på Stora Vadet, som puffade på pipan och besåg medan Karl XI tränade sina karoliner vid kungsgården Götala hösten 1685 eller vara gustaviansk och kan ha använts om man fick tid över att betrakta hur Gustav III och hertigen av Östergötland besökte och övernattade på Götala kungsgård 1772.

 

Götala hage, sedd från Stora Vadet. Den 10 september 2015.

 

Skin, sol, med makt och, himmel, giv gott mod
åt dina barn som hungrat hårt, åt folk och fä!

Lys, gamla jord, av fallen frukt, bliv såsom ung fast dränkt i blod!
Blås, sommarvind, en solig fläkt kring gård och äppelträ!

 

Nu är en ljuv, behaglig tid, fast mitt i dödens år,
när svärd och liar gå i kapp till tveggehanda skörd.

Det blåser väl till sist en vind som bär på livets vår,
det stiger väl ur hopen upp en bön som bliver hörd.

 

 

Jag gläds, trots allt, åt solens tid, åt jordens skördeskrud,
jag, ringa stoft, i vördnad vill min väg mot döden gå.

Jag ropar ej och beder ej, och trotsar ej min gud,
men böjer mig för Livets lag, stum som ett åkerns strå.

 

 

Och därför tack! du stora Liv, i lust, i smärtans nöd.
Stor tack för att du gav och tog, men mest för sol och bröd!

 

Dikt av Dan Andersson (1888-1920).

Skördetid i Götala, bilderna är fotograferade av Harri Blomberg på torpen Viljet och Stora Vadet, den 1 augusti 2015.